Efter några få minuter stod jag inte ut med att ha hans blick på mig, så jag packade ihop min dator och tog med den och min handväska ut. När jag väl var ute hörde jag springande steg efter mig.
- Ey, haha, du.
Jag vände mig om och såg en flinande Justin.
- Eh, jag? Sa jag förvånat.
- Ja du. Log han.
- Vad? Sa jag trött och förvirrat.
- Jo...
Och så ringde min mobil. Suckande plockade jag upp den, läste vem det var - mamma -  och drog ikonen åt höger innan jag la den mot örat.
- Ja. Suckade jag och såg på Justin som såg på mig.
- Hej gumman.
Hon grät. Det hörde jag direkt. Paniken steg och jag stelnade till.
- Mamma, vad har hänt? Sa jag allvarligt.
- Jag är så, så ledsen gumman. Det är pappa...
- Vad har hänt?! Småskrek jag och tårarna bildades i mina ögon.
Justin såg förvirrat på mig med stora ögon.
- Han klarade aldrig natten. Han är borta. Grät hon och jag började gråta.
Benen svek mig och jag satte mig ner på gatan. Pappa var borta. Han var borta! Han kommer inte tillbaka. Han kommer aldrig hålla mig i sin famn. Han kommer aldrig trösta mig igen.
- Sam, jag är verkligen ledsen...
Jag hörde mammas röst i telefonen. Snabbt la jag på för att märka att Justin satt framför mig med oroliga ögon.
 
 
- Vad har hänt? Mår du bra? Sa han oroligt och jag nickade.
- Ja, jag mår bra. Men jag ska gå. Ljög jag, tog mina saker och började gå därifrån.
Anledningen till min lögn är enkel: jag låter ingen komma nära mina känslor igen, ingen förutom mamma och Dylan. Jag vet att jag kan lita på dem. De vet kanske inte allt om mitt liv, men de vet det mesta. De vet allt om mitt familjeliv. Dem två är de enda som vet om min hemlighet, eller i alla fall en av dem: min pappa. En annan stor hemlighet jag har handlar om mitt kärleksliv. Inte ens mamma och Dylan vet om det.
JAg vet inte vart jag gick. Jag ville inte gå hem. Allt jag ville var att få vara ensam. Vart kan jag få vara ensam? Vart kan jag släppa ut mina känslor?
Jag såg mig omkring. Det var radhus på två våningar på högra sidan - den sidan jag stod på - och en liten sjö på andra. På andra sidan sjön var en bänk där det satt ett äldre par. De höll handen och såg ut att njuta. En smal grusväg gick runt hela sjön. Ett yngre par gick där och skrattade medans de höll hand. På sjön flöt två svanar. Men när jag tittade närmre såg jag att de hade fyra små ungar efter sig.
Jag gick fram till bänken som stod fyra/fem meter ifrån sjön. Sakta satte jag mig ner och såg min omkring. Allt var så frudfullt. På andra sidan, mer åt höger, var en basketplan där fyra killar spelade. På bänken vid planen satt två blondiner och fnissade. Då började jag tänka på mitt liv...
Mitt skitliv om jag får uttrycka det så. Ibland känns det som om jag spricker. Som om jag har för många hemligheter. Att jag behöver öppna mig och prata med någon, men sanningen är att jag inte vågar. Jag vågar inte öppna mig för någon.
Pappa kröp in i mina tankar. En kortfilm från när jag var liten och jag och pappa var i parken började spelas. JAg satt på gungan och pappa gjorde fart. Ett stort leende satt fastklistrat på mina läppar, på pappas med. Vinden blåste i mitt då ljusa hår, och böt riktning när gungan åkte tillbaka.
Tårarna rann. De tog aldrig slut.
- Ehm... Kan jag sätta mig?
Jag såg snabbt åt vänster och såg Justin stå där. Vad vill han?!
- Antar det. Suckade jag och torkade mina tårar.
- Asså, jag förstår om det känns konstigt. Jag menar, en främling kommerr fram och ja... Men jag vill att du ska veta att du kan lita på mig. Sa han allvarligt.
- Nej, sanningen är att jag inte kan lita på dig. Jag kan inte lita på någon! Och du kan inte ens mitt namn, och du tror jag ska lita på dig?! Röt jag och reste på mig för att gå därifrån.
- Du, jag är ledsen om jag har gjort något fel, och jag ska låta dig vara. Men bara om jag får veta ditt namn. Sa han och jag såg chockat på honom.
- Varför vill du veta det? Suckade jag.
- Nyfikenhet.
- Samantha.
- Efternamn?
- Gud vad jobbig du är. Samantha Miller!
- Mellannamn? Skojade han och jag fick faktiskt fram ett litet leende.
- Tyvärr, det behöver du inte veta.
Jag vände mig om och gick. Vad hände precis? Hade Justin Bieber sagt att jag kunde lita på honom?! Hm... Lustig kille.
När jag kom tillbaka till huset såg jag mamma sitta i en solstol med en tidning och solglasögon. Mina steg fich gruset att röra på sig, och gnidas mot varandra. Mamma såg upp på mig med ett leende, fake så klart.
- Hej gumman, har du haft det bra? Sa hon och jag började gå förbi henne.
- Ja. Mumlade jag och klev in i huset.
Det är inte det att jag var sur på mamma, det är jag verkligen inte. Men jag var trött på allt och alla. Mamma är världens bästa. Men just nu vill jag bara vara själv.
- Hej syrran. Log Dylan och kom fram till mig på övervåningen utanför mitt rum.
- Hej. Mumlade jag och tog handen på dörrhandtaget, men Dylan stoppade mig från att öppna.
- Du, vi alla är ledsna för pappa. Men snälla, ignorera mig inte. Bad han med sorgsna ögon.
- Okej, förlåt. Men jag vill bara vara själv. Suckade jag och kramade honom, han besvarade kramen.
- Det är lugnt, och jag förstår dig. Log han och jag klev in på mitt rum.
Sedan loggade jag in på Twitter. En ny follower(?). JustinBieber. Jag suckade. Så det var det han ville ha mitt namn för.
Efter en timme vid datorn ropade mamma att det var mat, så jag gick ner. Vid köksbordet satt Dylan med sin mobil och mamma ställde fram på bordet. Min blick föll på stolen som stod mittemot Dylan. Det brukade vara pappas plats. Han satt oftast och läste tidningen, eller frågade oss om skolan. Men han kommer aldrig sitta där igen.
Jag skakade av mig tanken och högg in på maten istället.
-----------------------------------

Såå.... Kommentera!!
Har otrolig huvudvärk men jag tvingade mig själv att skriva. Vet inte om den blev så bra, men jag hoppas det... XoXo