Feeling of Love DEL 34 - THE END
Fyra år senare
Efter att ha städat lite efter igår så tog jag på Lauren hennes kläder, medans Justin tog på Layla hennes.
Tvillingarna fyllde fyra igår. Vi hade ett litet kalas och ja, det var riktigt trevligt! De senaste åren har varit helt underbara. Justin har varit hemma ganska mycket för att spendera tid med sin familj. Men han har haft konserter och sådant, såklart!
- Mammi! Jag vill ha rosa mössa! Sa Lauren med hennes gulliga, pipiga röst.
- Okej. Log jag och satte på henne den rosa mössan med två små öron.
Hon fnissade för att sedan springa runt på sina vingliga ben, det gick inte så fort om man säger så. Justin kysste mig snabbt för att sedan ta Layla i handen och jag tog Laurens. Sedan gick vi ut mot parken. Där väntade Lexi, Casey och alla andra, plus Caseys nya kille, Luke. Dem har fått en liten son, Josh. Han är så söt! Vi hade bestämt oss för en dag i parken. Layla och Lauren rusade fram till Josh så fort dem såg honom. Josh var ju faktiskt tre, så han kunde stå, och gå.
- Hej. Log jag och kramade Casey och Lexi.
- Hej!!!
Jag hälsade på Luke, James och Ethan också för att sedan kolla på barnen som lekte i sandlådan. Vi alla log och sedan slog vi oss ner vid en kiosk. Medans vi hade trevligt och pratade så lekte barnen för fullt. Snart kom de mot oss och fick smaka lite glass. Men sedan sprang de iväg igen. Vi skrattade lite och jag lutade mig mot Justin. Han la armen om mig och kysste min kind.
Casey log mot mig för att sedan starta en konversation om shopping, jobb och ja, sådant som ingår i "vuxen livet".
- När flyttar ni till er villa? Frågade Lexi och Justin log.
- Imorgon. Vi har redan flyttat dit alla saker, så ja... Vi åker dit imorgon när vi vaknar. Sa han.
- Har ni nycklarna? Flinade Ethan och jag viftade med dem.
- Japp.
Efter några timmar i parken gick vi alla hem och jag och Justin fixade det sista för morgondagen. För några veckor sedan gick jag igenom en jobbig period. Personen jag älskade/älskar mest gick bort. Försvann från denna jord. Nämligen mamma. Hon fick för några månader sedan diagnosen cancer och orkade inte kämpa emot. Sedan dess har Dylan varit hos sin flickvän och är typ aldrig hemma. Men jag pratade med honom, så han vet om att jag och Justin ska flytta, så huset blir hans, vilket han är ganska glad över eftersom han och hans flickvän ska flytta ihop, då kan de ju flytta hit, eller så säljer dem huset och flyttar till en lägenhet, det vet jag inte.
- Vad tänker du på? Frågade Justin där han stod i dörröppningen och kollade på mig där jag satt på golvet framför min snart färdig packade resväska.
- Livet. Sa jag och log ett sorgset leende.
- Det blir bra. Allt kommer ordna dig. Log han och Layla och Lauren kom inspringandes.
- Mammi!! Utbrast de båda och kastade sig i min famn.
- Haha, hej mina änglar. Log jag och kramade dem.
- Är det nya huset stort? Frågade Lauren med sin gulliga, inte helt utvecklade, pipiga röst.
- Hyfsat. Log jag och de sprang iväg igen, skrattandes.
Justin log mot mig och kysste mig snabbt för att sedan gå efter tjejerna. När jag packat klart den sista väskan så stängde jag den för att gå till de andra. Justin stod vid spisen och tjejerna satt på golvet med varsitt gosedjur. Justin vände sig om och log mot mig.
- Kan du duka? Frågade han och jag nickade.
- Absolut.
Jag tog fram tallrikar, glas och bistick för att sedan fortsätta med mjölk och annat.
- Maten är klar! Ropade Justin efter en stund.
Tjejerna hade gått till vardagsrummet för en stund sedan, därför ropade han. Jag satte tjejerna i deras stolar och ställde fram maten till dem. Ibland matade jag dem, men dem kunde det mesta själva nu. Så jag njöt av maten och efter maten vart det fredagsmys framför teven.
Nästa morgon vaknade jag vid nio av att tjejerna hoppade på mig.
- Skynda dig mamma! Sa Layla högt.
- Vi ska flytta! Fortsatte Lauren och de skrattade.
- Godmorgon på er. Log jag och satte mig upp.
- Godmorgon älskling. Log Justin som kom in.
- Kom Layla! Utbrast Lauren och de sprang ut ur rummet.
- Jag bar ut väskorna till bilen förut. Så du behöver bara äta, byta om och sedan drar vi. Log han och jag nickade.
- Tack.
Och klockan elva bar det av mot det nya huset. Utsidan var mycket vacker, men insidan var nog bäst. 
Layla och Lauren sprang direkt till deras rum medans jag och Justin började packa upp alla kartonger och annat.
När klockan slog tre tog vi en paus och tog lite varm chocklad. Tjejerna kom också och ville ha.
Så där satt vi. I vår egen villa. Jag och min familj. Mina underbara tvillingar och min bästa kille. Jag fattar inte att det här är mitt liv. Allt är så underbart! Jag vill inte ändra någonting. Eller, jag vll ju såklart ha mamma tillbaka, men man kan inte få allt. Och jag är nöjd med vad jag får. Ge mig mat och kläder så är jag nöjd. It's all I'm asking for. Ända sedan jag mötte Justin för första gånger, kände jag Feeling of Love.
----------------------------------------------------
SLUT! Så, då var den här slut. Nu ska jag plugga lite, sedan ska jag fundera ut en prolog till nästa novell. Tack för alla kommentarer, men att fortsätta på den här var typ inte ett alternativ. Aja, kiss and hugs!!!
Xoxoxoxo<3
Feeling of Love DEL 33
- Du sjunger riktigt bra. Log han och jag skakade på huvudet.
- Nej, det gör jag inte. Sa jag och han fnissade.
- Du sjunger som en Gud!
- Tack då. Jag är faktiskt en tjej. Muttrade jag ironiskt.
- Haha! Gudinna då. Flinade han och jag log.
- Bättre.
Han skrattade åt mig och jag såg på honom. Så vacker. Hans gudomliga skratt, hans underbara ögon.
Snart var vi framme och vi klev in. Jag packade upp vagnen som låg bak och la flickorna där. Sedan gick vi in. Justin gick direkt till ett rum där hans kläder och sånt fanns. Jag ställde mig precis bakom scenen och insåg ganska snabbt - eller direkt när vi kom in - att vi var hos Ellen. Men kunde höra hela publiken skratta och Ellens roliga skämt. Justin kom snart och ställde sig bredvid mig.
- Går det bra? Sa han och såg menande på barnen.
- Jadå. Log jag och kysste honom snabbt.
- Välkommen ut, Justin Bieber! Ropade Ellen och alla skrek.
- Ses senare. Log han och gick sedan ut på scenen.
I början lyssnade jag inte så mycket på vad dem sa, utan koncentrerade mig mer på barnen som sov i vagnen. Men snart hörde jag en fråga som kom ganska oväntat.
- Så, är det dina barn? Frågade Ellen.
Jag såg ut på en liten skärm där hela showen visades och såg att en bild på mig och tvillingarna i parken. Alla vart tysta och Justin såg rätt nervös ut.
- Ja, det är det. Sa han och alla började mumla.
- Jaså? Är Samantha mamman? Frågade hon intresserat.
- Ja, hon är den bästa mamman - och flickvännen - någonsin. Log han och alla utbrast aww.
- Flickvän? Ni har inte planerat giftemål? Sa hon och Justin gav henne ett mystiskt leende.
- Hemligt. Viskade han och alla skrattade.
- Oj, förlåt. Viskade Ellen riktigt högt och alla skrattade mer.
- Det har hänt mycket på sista tiden och ja, vi tar det lugnt. Sa Justin.
- Och med ta det lugnt menar du skaffa barn. Flinade Ellen och jag log lite smått.
- Jag menar mer med flytt och giftemål. Log Justin och Ellen satte sig rakt upp.
- Är Samantha här? Sa hon och jag stelnade till.
- Ja, hon är här. Och tvillingarna. Log han och hon log stort.
- Kan vi inte ta ut dem? Frågade hon och alla skrek 'ja'.
- Visst.
- Välkommen ut Samantha Miller och... Tvillingarna! Ropade Ellen, eftersom hon inte visste barnens namn.
Istället för att gå ut med vagnen så tog jag bebisarna i famnen och gick ut. Alla skrek. Justin kom fram och tog Layla. Han kysste mig snabbt innan vi satte oss i soffan.
- Hej Samantha. Log Ellen och satte på en mikrofon på min tröja.
- Hej Ellen. Log jag.
- Så... Vad heter dessa vackra barn? Frågade hon.
- Layla och Lauren. Log Justin.
- Vem är vem? Frågade hon och alla fnissade.
- Det här är Layla och det där är Lauren. Flinade Justin.
- Och... Hur håller ni reda på dem? Frågade hon och vi skrattade.
- Layla har ett födelsemärke på axeln. Log jag och hon nickade.
- Får man hålla någon? Frågade hon och jag nickade.
- Absolut! Sa jag och gav henne Lauren.
- Aww, hej lilla, lilla bebis! Jag är Ellen. Log Ellen och Lauren skrattade.
Alla i publike sa 'aww' och vi log.
Efter intervjun åkte vi direkt till fotograferingen. Vi skulle ta kort med tvillingarna och sedan skulle vi ta lite enskilda bilder. Först så la vi bebisarna på en filt på golvet och jag och Justin la oss bakom. Vi log stort och de tog kort. Sedan stod vi upp och ja... Gjorde olika saker.
Efter en stund skulle Justin ta kort själv så jag ställde mig bakom kameran med babisarna i famnen. Medans jag väntade på att han skulle bli klar så gosade jag med tvillingarna. Efter en timme var han klar och vi kunde åka hem. När vi kom hem var mamma hemma. Hon stod i köket och lagade mat.
- Justin, vill du äta här? Frågade hon med ett leende.
- Ja, tack. Om det inte är till besvär.
- Nejdå! Du är en del av familjen, eller hur? Han nickade med ett leende.
------------------------------------------------------
Ganska kort... Men jag har haft fullt upp idag, vi får se när nästa kommer :)
Xoxo
Feeling of Love DEL 32
Den senaste veckan har jag varit med Justin och tvillingarna. När mamma och Dylan har tid brukar jag och Justin gå till gymmet, parken eller stan. Annars sitter vi med tvillingarna och ser på film eller något sånt. Men just nu ska Justin vara med sin andra familj, det vill säga sin mamma, morfar och mormor, och såklart kompisar! Imorgon ska jag vara lite med Casey och Lexi. Vi har inte varit så mycket själva, eftersom jag har fått tvillingar och så. Det är väldigt svårt för mig att vara så mycket med dem när jag har tvillingar att ta hand om. Det känns som om jag glider ifrån dem, men jag gör allt jag kan och försöker vara så mycket med dem som möjligt.
- Hallå?! Jag är hemma! Ropade mamma när hon kom in.
- Hej! Log jag och hon log tillbaka, och tittade sedan på tvillingarna som låg i min famn.
- Du är verkligen en bra mamma! Log hon och lotsades börja gråta.
- Haha, jag gör bara vad en mamma borde göra. Log jag och hon log stort tillbaka.
- Dylan ringde, han blir kvar hos några kompisar. Så det blir du, jag och the twins. Log hon och blinkade med ögat innan hon försvann in till köket.
- Vad blir det för mat?! Ropade jag.
- Tacos! Ropade hon överlyckligt tillbaka och jag skrattade.
Efter maten ringde Justin, så jag gav tvillingarna till mamma för att gå till mitt rum och svara.
- Hey baby. Log jag, även om han inte såg.
- Tjena snygging! Ville bara säga att mamma, pappa och de andra vill se tvillingarna så snart som möjligt. Så jag undrar om du gör något imorgon?
- Såklart ska dem se tvillingarna! Men inte imorgon, ska vara med Casey och Lexi. Men om två dagar?
- Perfect! Men vi ses då?
- Absolut!
- Jo, förresten! Ska alla komma till er?
- Gärna, då slipper vi "transportera" tvillingarna. Sa jag och jag hörde hur han "mm-hm": ade.
- Bra. Ska vi säga hos er, på fredag, klockan två?
- Perfekt! Ses då BabyBoy.
- Babyboy? Aja, hahha, ses mama!
Jag skrattade och vi la på. Sedan sprang jag glatt ner till mamma och berättade om allt. Kockan var rätt mycket så jag gick upp igen och bäddade ner tvillingarna. Sedan var det - som vanligt - film marathon med mamsen!
När jag vaknade nästa morgon var klockan tio och jag skulle möta tjejerna på stranden vid tolv-halv ett. Så jag drog på mig jeansshorts och ett vitt, löst linne över en snygg bikini. Sedan tog jag hand om tjejerna för att ta med dem ner till frukostbordet. Medans jag åt så såg de på och gjorde konstiga ljud som fick mig att le.
- Mamma! Jag åker! Ropade jag och hon kom nerför trappan med tvillingarna i famnen.
- Okej! Ha så kul!
- Tack!
Jag gick ut och hoppade in i bilen som stannat utanför. Där satt Lexi och Casey. Vi hälsade och sedan började vi rulla mot stranden. På vägen dit så sjöng vi med på olika låtar som kom på radion.
När vi kom fram la vi ut våra saker ganska nära vattnet. Vi solade i en halvtimme för att sedan doppa oss. Och ja, som väntat blev det ett vattenkrig mellan oss. Men snart tröttnade vi och solade ett tag till.
Nästa dag vaknade jag av mamma som kom instormandes.
- Hur länge ska du sova?! Klockan är halv ett! Wake up now!! Utbrast hon och jag satte mig trött upp.
- Jag går upp nu. Mumlade jag, men föll tillbaka ner i sängen.
- Sam, kom nu. Tvillingarna väntar! Sa hon och det fick mig att le.
Jag gick upp efter några om och men, och fick på mig ett par mjukisar och en tjocktröja. Såklart underkläder och ett linne också! Sedan satte jag upp mitt hår i en slarvig tofs för att sedan käka frukost.
Justin och hans familj kom förbi strax innan två. Jag kysste Justin och kramade sedan hans mamma, pappa, morfar och mormor. Vi spenderade hela dagen tillsammans, och det var riktigt trevligt! Vi bestämde tillslut att de skulle käka middag med oss. Inte mig emot. Det var bara trevligt att de ville stanna. Vi pratade lite om tvillingarna och gick presenter. Det var lite kläder och nya saker till dem. T.ex. gulliga strumpor och lite sådant, små saker, helt enkelt. Men det betydde så hilma mycket för mig!
- Så, hur känns det att vara tvåbarns mamma i sådan ung ålder? Frågade Pattie och jag log.
- Bra, jag menar, jag tänker inte så. Jag tänker på att försörja min familj och ge dem den bästa uppväxten jag kan ge. Ja, jag gör vad jag kan, helt enkelt. Log jag och alla log.
- Hon är klok. Log Jeremy och alla instämde.
Efter middagen sa alla hejdå, men Justin stannade. Han bestämde sig för att sova över här, han ville såklart vara lite med sina bebisar. Just nu ligger han i sängen och hissar Lauren upp och ner, medans han gör konstiga ljud. Jag ler stort och vaggar Layla i min famn.
När klockan blir åtta lägger vi tvillingarna i spjälsängarna och bäddar om dem.
- Du är en riktigt bra mamma. Ler han och lägger armarna om mig bakifrån.
- Du är världens bästa pappa. Ler jag tillbaka och kysser honom.
- Där ser man. Flinar han och vi ser på tvillingarna som sakta somnar.
------------------------------------------------
Förlåt för usel uppdatering! Men har tusen läxor, och snart kommer alla prov också. Så måste verkligen träna! Och jag vet inte om jag inte gillar den här novellen, liksom... tycker inte det är så kul att skriva på den längre. Men jag känner att jag måste för att ni ska få nästa kapitel. Funderar på om jag ska börja på en ny, eller om jag ska sluta skriva helt... Men... Jag fortsätter nog ett tag till, kommer informera er om allt ni behöver veta!
Återigen, förlåt för usel uppdatering och tack till alla som stannar kvar och väntar! Och tack för alla kommentarer!!
XoXo<3
Feeling of Love DEL 31
- Du, är inte det där Justin? Sa Lexi och nickade mot andra delen av parken.
Jag vände mig om och såg Justin gå på andra sidan parken. I handen hade han rosor och ett litet paket. Han såg sig omkring och mötte plötsligt min blick. Med en suck vände jag mig mot bordet igen och fortsatte äta min glass.
- Han kommer hitåt. Viskade Casey och kollade bakom mig.
- Titta inte på honom då. Viskade jag tillbaka och de fnissade.
- Ehm... Sam?
Jag vände mig om och såklart stod Justin där.
- Ja?
- Kan du komma?
- Visst. Casey, Lexi tar ni hand om tjejerna? Frågade jag och de nickade.
Jag gick iväg med Justin och han gav mig rosorna och paketet.
- Tror du att...
- Säg inget. Öppna paketet och medans du gör det ska jag förklara allt för dig. Hur jag känner, vad jag vill, vad jag tänker på... Allt! Sa han och jag nickade sakta.
Han började prata och jag öppnade paketet. Det var en röd ask. Inuti låg ett halsband med ett dogtag på. På den lilla brickan stod det You And Me Is How It's Gonna Be J+S. Tårarna steg men jag lät dem inte rinna. Nu tycker ni jag är knäpp. Att jag kanske förlåter honom för att han gav mig ett halsband. Men sanningen är den att jag älskar och saknar honom. Och det här lilla halsbandet betyder så mycket för mig. Jag vill ha honom tillbaka. Jag vill förlåta honom och känna mig tryg i hans famn. Känna hans läppar mot mina...
Kommer han att såra mig igen? Kommer han någon gång krossa mitt hjärta?
- Justin... Avbröt jag honom.
Han slutade prata om... Ja, vad han nu pratade om, och såg på mig.
- Ja?
- Jag älskar dig, och saknar dig. Men... Jag är rädd att bli sårad igen. Sa jag tyst.
- Jag kommer inte såra dig. Aldrig igen. Det lovar jag. Sa han och jag log svagt.
- Well, då antar jag att... Sa jag och avbröt mig själv, ordbrist.
Justin flinade.
- Att vi...? Retades han.
- Geez, du är lika retsam fortfarande.
Han skrattade och kramade mig hårt. Jag drog in hans doft och han pussade min kind. Sedan gick vi tillsammans tillbaka till de andra. Jag la rosorna under vagnen (på den lilla "hyllplanen" under. Justin satte på mig halsbandet och alla började prata. Justin gosade mest med tvillingarna. Han var så söt med barn!
- Jag kommer inte hålla reda på vem som är vem, båda är ju lika söta! Utbrast han och vi alla fnissade.
- Jodå, du lär dig. Log jag och han tog min hand.
När klockan slog halv fyra gick jag och Justin hem till mig. Justin körde vagnen och höll i min hand. När vi kom in var mamma fortfarande på jobbet och Dylan hade inte kommit hem. Så jag visade Justin allt och han föreslog att vi skulle flytta ihop, men jag sa att vi skulle vänta. Efter allt som hänt vill jag inte göra något jag kommer ångra, så vi ska vänta med det. Just nu sitter vi i soffan med varsin bebis i famnen. Jag har Lauren i mina armar och Justin har Layla. Vi satte oss på golvet och busade lite med tjejerna. Sedan la vi dem i deras spjälsängar för att sedan mysa framför teven. Vi pratade om allt som hänt den senaste tiden och sedan skulle han hem. Så jag följde honom till hallen och kysste honom hejdå.
-------------------------------------------------------------------
Förlåt för GRYMT kort! men det är allt jag hinner just nu! Ska på middag och måste åka snart, så... vi får se när nästa kommer!!!
XoXo
Feeling of Love DEL 30
- Hej gumman. Viskade jag hest när jag såg att hon var vaken.
De två ögonen var stora och de såg rakt på mig. Hennes gulliga läppar vreds uppåt och hon skrattade gulligt. Med ett leende tog jag upp henne, böt blöja och tog på henne en mjukisdress för att sedan göra samma sak med Lauren. När det var klart tog jag med dem ner till köket. En rosa lapp låg på bordet.
Godmorgon ungdommar!
Vet inte hur mycket klockan är när ni läser det här, men jag är i alla fall på jobbet. Slutar vid fem-sex. Om ni blir hungriga så kan ni värma rester i kylen! Hoppas det går bra med tvillingarna och när era Ethan, James, Casey och Lexi kommer så får ni ta det lugnt. Bebisar gillar inte direkt mycket höga ljud... Aja, jag vet att ni klarar det! Ring på min mobil eller nummret hit om det är något.
Puss och Kram mamma!
När jag läst klart satte jag mig i vardagsrummet och ammade båda två. Sedan la jag dem i varsin babysitter.
Sedan fixade jag frukost till mig och satte mig i vardagsrummet. Medans jag åt kom Dylan ner och gjorde frukost också. Min blick hade fastnat vid tvillingarna. Så söta! Deras stora, bruna, frågande ögon var på mig.
När jag ätit upp så gick jag till mitt rum och drog på mig min one piece. Sedan småsprang jag ner igen och såg Dylan busa lite med tjejerna som fortfarande satt i deras babysitter. Han gjorde konstiga ljud som fick dem att skratta. Med ett leende satte jag mig i soffan och såg på dem.
- Jag ringde de andra. De kommer runt två. Casey och Lexi vägrar gå upp tidigare än tolv, och så ska de ju fixa sig och sminka sig och allt vad ni tjejer gör. Sa han och jag skrattade.
- Okej, då kanske vi kan fixa lunch så den är klar när de kommer.
- Visst.
Han gick upp till sig och jag tog tjejerna i min famn. Ibland kanske jag tänker att jag bara vill leva mina tonårs år som en vanlig tonåring. Att jag önskade att jag aldrig blivit gravid. Men vid såna här tillfällen önskar jag inget hellre än att bara sitta där i timmar. Det är ett minus att Justin lämnade mig, men hur skulle det vara om han var med oss ibland, och sedan sticka ut på turné?
När de andra kom var lunchen klar. Killarna dukade medans vi tjejer kollade på Layla och Lauren.
- Juste! Här. Sa Casey och gav mig ett paket.
- Tack, men... du behövde inte.
- Nej, jag vet. Men jag såg dem här och tyckte de var så sjukt söta! De skulle passa jättebra på tvillingarna. Sa hon och jag log som tack.
Jag öppnade och såg två rosa typ mjukisdresser. På den ena stod det Baby A och på den andra stod det Baby B.
- Aww, tack! Vi går upp och tar på dem de här! Sa jag och de nickade.
De tog tvillingarna och gosade med dem ända upp till mitt rum.
- Dylan! Kolla så söta! Sa jag och tjejerna visade tvillingarnas nya kläder.
- Haha, vad gulligt! Sa han med ett leende.
Vi la tvillingarna i deras spjälsängar för att sedan gå ner och äta. Jag och Dylan hade lagat makaroner och skinksås, riktigt gott enligt mig!
Vi åt upp allt och ställde disken i diskmaskinen. Sedan satte vi oss framför teven. Vi hann kolla på ett kapitel av Glee innan tjejerna skrek. Jag gick upp och böt blöja på Lauren. Sedan tog jag med båda ner. Jag la dem i deras Babysitter och satte mig bredvid Casey och James.
- Hur känns det att vara mamma? Sa Ethan och jag log.
- Bra, jag menar, det är roligt!
- Är det inte svårt att vara ensamstående mamma? Sa James och jag ryckte på axlarna.
- Visst, ibland kanske det är rätt jobbigt. Men jag har ju Dylan och mamma. De hjälper mig väldigt mycket. Sa jag och alla nickade.
- Jag är så stolt över dig! Sa James med en tillgjord pipig röst och kramade mig hårt.
Jag skrattade och vi fortsatte kolla på Glee.
---------------------------------------------
Förlåt för kort kapitel!! Men måste plugga lite nu, men först ska jag skriva en till del på min andra blogg...
XoXo
Feeling of Love DEL 29
- Hej! Ja, det var det verkligen.
- Aww, är det dina tvillingar? Sa han gulligt och gick mot mig.
- Japp, Layla och Lauren. Log jag.
- Hur vet du vem som är vem? Flinade han och strök båda över kinden.
- Layla har ett födelsemärke på axeln.
- Häftigt. Har du tid? Sa han och jag nickade.
Han slog sig ner och frågade lite hur det var och så. När vi pratat i en halvtimme bestämde jag mig för att gå hem. Jag kramade Ethan och sedan skjutsade(?) vagnen framför mig, där jag gick i parken...
När jag kom hem så skulle jag precis öppna dörren när någon ropade mitt namn. Sakta vände jag mig om för att se Justin komma springande. Med en suck lutade jag mig på ena benet och väntade på att han skulle säga något. Han stannade nedanför den lilla trappan som gick fram till dörren.
- Förlåt. Sa han och jag skrattade glädjelöst.
- Förlåt? Tror du att du kan komma och säga förlåt och allt går tillbaka till det normala. Sa jag med en fnysning på slutet.
Jag vände mig om för att gå in, men Justin tvingade mig att stanna. Mamma tog in Layla och Lauren. Jag satte mi på stentrappan och han satte sig på huk framför mig, försökte ta min hand, men jag ryckte undan den.
- Varför lämnade du mig? Sa jag med gråten i halsen, även om jag inte ville.
- Jag vet inte. Antar att jag var stressad med allt. Hela mitt liv var liksom... frustrerande. Men jag har helt ändrat min tanke. Jag vill se barnen växa upp, skaffa utbildning, börja jobba, köpa eget hus, skaffa familj och allt! Jag fattar inte att jag sa sådär, jag vet inte varför jag skrev det där brevet. Nu känner jag mig som en idiot. Bara rena tanken av att jag lämnade dig med tvillingar som faktiskt är halvt mina, den får mig att rysa. Tanken på vad du går igenom just nu, den... funkar inte i min hjärna. Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, jag vill vara med dig och se barnen växa upp. Jag vill vara en del av deras liv. Sa han med tårar i ögonen.
- Justin, jag säger såhär... Jag blir rörd av vad du säger, men jag tänker inte förlåta dig än. Jag menar, du lämnade mig och barnen själva! Liksom, du trodde väl inte att jag skulle förlåta dig än?
- Nej men...
- Jag måste gå nu Justin. Vi kanske ses. Sa jag och gick in igen.
Mamma satt i köket med flickorna i knäet.
- Hej! Hur gick det? Vad sa han?
- Han sa förlåt, så förklarade han varför han lämnat mig och tjejerna. Sa jag och gick mot kylskåpet.
- Förlät du honom?
- Nej, det gjorde jag inte.
Jag plockade fram mjölk och hällde upp det i ett glas. I ett svep svalde jag allt och ställde glaset på diskbänken.
- Tack för att du tar hand om tjejerna. Log jag och mamma gav mig Layla.
- Det är lugnt. Jag behöver något att göra när jag inte jobbar. Men som du vet ska jag till jobbet imorgon, tror att Dylan är hemma. Hoppas han är till någon hjälp. Flinade hon och jag hörde hur Dylan harklade sig bakom oss.
- Jag hörde det där. Flinade han och vi skrattade.
- Men är du "ledig" imorgon? Jag kanske skulle behöva lite hjälp med tjejerna. Sa jag med ett gulligt leende.
- Japp, men är det okej om Ethan och James kommer?
- Såklart! Du kan ju be dem att ta med Lexi och Casey. Log jag och han nickade.
- Yaay! Sa han och lotsades vara en tjej.
Vi alla skrattade och sedan kramade han mig försiktigt eftersom jag hade Layla i famnen. Sedan tog jag med tjejerna till mitt rum och böt blöja och sådant som man gör med små bebisar. När jag fått på båda deras pyjamasar så la jag dem i deras spjälsängar. Snabbt pussade jag dem på kinden och släckte lampan. Jag satt inne med dem i några minuter tills de somnat. Då stängde jag dörren och gick ut. Dylan satt med en stor påse chips och ett stort glas Cola framför teven.
- COLA! Utbrast jag och drack från hans glas.
- Men euww!!! Utbrast Dylan tjejaktigt och jag fnissade och ställde ner glaset igen.
Jag hämtade egen Cola - i ett eget glas - och slog mig ner bredvid honom. Det var Harry Potter och jag flinade. Egentligen var jag inte så jättestort fan av Harry Potter, men det är ganska kul att kolla på det. Kanske låter lite konstigt, men det tycker inte jag! Efter några minuter kom mamma och deltog i TV tittandet. Hon snodde lite av min Cola och flinade mot mig. Jag skrattade lite och flyttade blicken mot teven igen.
- Jag tänkte att vi kunde beställa pizza idag. Vad vill ni ha? Sa hon och Dylan utbrast:
- Hawaii!!
Jag fnissade.
- En margarita med extra ost och kyckling. Log jag stolt och hon log. Med pizzasallad! La jag till när hon var på väg mot köket.
- Okej!
Medans jag och Dylan kollade på Harry Potter så började een av tjejerna skrika, så började den andra. Med en suck reste jag på mig och sprang upp till rummet.
Med dem i mina armar vaggade dem fram och tillbaka. De slutade gråta och jag pussade dem igen. De verkade inte trötta, så jag tog med dem ner till vardagsrummet där Dylan fortfarande kollade på teven. Jag gav Layla till honom och jag började gosa med Lauren. Dylan lekte lite med Layla som skrattade gulligt. Vi båda log och sedan somnade Lauren i min famn. Efter bara få minuter somnade Layla också. Dem som inte såg så trötta ut?! Vi fnissade och jag skådade Laurens gulliga ansikte. De tjocka kinderna, de smala läpparna, de långa ögonfransarna... Så söt! Layla var också så sjukt söt! Fast, inte så konstigt. De var ju tvillingar...
Dylan och jag gick upp med dem till mitt rum och han kramade mig hårt.
- Du gör ett bra jobb, Sam. Log han och jag log stort.
- Du med... Dylan. Flinade jag och han skrattade tyst medans vi gick i trappan.
Vi gick till vardagsrummet igen och slog oss ner. Soffpotatisar! Vi märkte att det var marathon med Brooke Knows Best på MTV. Vi bestämde oss för att kolla på det. När det knackade på dörren öppnade mamma. Det var pizzan. Jag och Dylan dukade snabbt framför teven för att sedan lägga upp pizzan. Jag åt upp lite mer än halva min pizza, Dylan åt hela och mamma åt halva. Dylan är verkligen ett matvrak!
Klockan halv nio gick jag och la mig. Den natten sov jag faktiskt riktigt bra! Jag behövde bara gå upp en gång för att tjejerna skrek. Men det var lugnt, jag menar, jag brukar få gå upp mera gånger. Så jag ska vara tacksam!
----------------------------------------
1. Förlåt för USEL uppdatering!!
2. Förlåt för kort kapitel!!
Skolan har ju börjat igen, och läxorna kommer med. Så jag har ganska mycket att göra, och jag vet inte, känns inte lika roligt att skriva på novellen... Men ta det lugnt! Jag ska fortsätta på den ett tag till! Kan inte säga runt vilket kapitel den kommer sluta, men ja, jag skriver så långt jag kan!
Tack för alla som stannar!!
XoXo<3
Feeling of Love DEL 28
8 månader senare
- Sam! Det är mat! Ropade mamma.
- Kommer!
Jag gick sakta ner till köket med handen under den stora magen. För någon vecka sedan fick vi reda på att det inte bara var en bebis, utan två. Tvillingar. Såklart vart jag jätteglad! Det var två tjejer. Mamma och jag åkte ut och köpte en till spjälsäng och ja, lite extra saker och såklart mer kläder. Numera är jag aldrig själv, eftersom jag kan behöva åka till förlossningen vilken dag som helst. Om man ska vara exakt så ska jag föda om tre veckor. Men jag kan ju föda tidigare. Så ja, vi är redo, om man säger så.
Till middag vart det kött, sås och ris. Väldigt gott om du frågar mig. Dylan satt bredvid mig och mamma satt framför mig. Jag tog för mig och började äta.
- Cola? Frågade Dylan och höll upp en flaska med iskall Cola.
- Gärna. Log jag och han hällde upp i mitt glas.
Jag log som tack och drack lite. När jag ställde ner glaset kände jag ett sting i magen. Jag flämtade till och båda två såg oroligt på mig.
- Mår du bra? Sa mamma.
- Ja, tvillingarna är lite galna. Sa jag nervöst.
Plötsligt gjorde det så ont att jag var tvungen att skrika. Dylan tog tag i mig så jag inte skulle ramla ihop.
- Hon måste till sjukhuset! Utbrast mamma och hon kom fram till mig.
De hjälpte mig till bilen medans jag bara skrek. De satte mig fram och mamma satte sig bakom ratten. Dylan - som satt bak - tog min hand och jag började gråta.
- Du klara det, Mel. Sa han och la den andra handen på min axel.
Några timmar senare
Tårarna rann, men jag log. Två gulliga bebisar kom till min famn och mamma och Dylan stod bredvid och grät. Mamma plockade upp kameran och tog kort.
- Har ni tänkt på namn? Sa Tina, tjejen som tog hand om mig.
- Ja, Layla och Lauren. Log jag och hon nickade.
- Fint.
Jag fick åka hem dagen efter. Mamma bar på Layla och jag bar på Lauren.
- Hur ska vi se skillnad på dem? Sa Dylan och jag fnissade.
- Layla har ett litet födelsemärke på axeln. Log jag och han nickade.
Vi satte oss i bilen och Dylan fick hålla Layla eftersom mamma körde. De var så söta! Båda hade mörkt hår och söta bruna ögon. Antar att de fått det efter Justin...
Justin... Han har jag inte pratat med på månader. Men det var bara bra. Han ville inte vara en del av våra barns barndom så ja, det var hans val!
När vi kom hem så tog vi på dem deras söta mjukisdresser och mössorna med öron, och såklart strumpor! Dylan gick till sitt rum och mamma skulle på toa. Sedan tog jag dem i varsin arm och tog med de till vardagsrummet. De somnade i min famn. Mamma tog kort med min mobil och jag la ut den på FaceBook.
The best girlz ever! New members of the fam. <3
Plötsligt plingade det i min mobil. Justin stod det och jag suckade, men öppnade sms:et.
Hi! I saw your photo on FaceBook. Twins?
Jag suckade och klickade in ett svar, även om jag hade bebisarna i famnen.
Why do you care?
Jag pussade tjejerna på pannan och gick upp med de till sina spjälsängar. Sedan gick jag tillbaka till vardagsrummet.
They're my kids, right?
Hey, you didn't want to be with them AT ALL. So blame your self!
Han svarade inte. Så jag la ifrån mig mobilen och somnade på soffan. Jag vaknade av att mamma pratade med någon.
- Men hon vill inte veta av dig! Och om jag ursäktar, så har jag tvillingar att ta hand om.HejDÅ!
Mamma kastade något på mig och jag såg att det var min mobil.
- Justin ringde. Han ville säga att han var ledsen, och med det menar han att han vill få bra rykte, så att ingen ska tro att han dissar barnen. Sa hon snabbt och jag nickade tacksamt.
- Vart är de? sa jag och satte mig upp.
- På ditt rum. Men de sover, så väck dem inte. Sa hon med ett leende.
- Tack mamma. Log jag och kramade henne.
Vi gick till köket och bestämde oss för att beställa pizza. Dylan ville ha kebabpizza, mamma en Hawaii och jag ville ha en kycklingsallad.
- Men, vi skulle ju beställa pizza? Sa Dylan.
- Jag vet, men jag vill ha kycklingsallad. Flinade jag och han skrattade.
- Bra syrran.
Under middagen pratade vi om vad vi skulle göra de kommande dagarna. Jag ska i alla fall till gymmet några dagar, då skulle mamma ta hand om tvillingarna. Dylan skulle mest vara hemma, så han kunde också ta hand om dem. Mamma behövde ju jobba också. Så... Imorgon skulle jag till gymmet, mamma skulle ta hand om tvillingarna och Dylan hjälper till.
Jag klev upp... fyra gånger den natten trot jag. Men även om jag var trött så gick jag upp. Man är väl tvungen, right? När klockan var tolv på dagen var jag på gymmet. Jag började med att springa på löpbandet och sedan styrketräna. Men när jag varit där i tre timmar vart jag trött på den instängda omgivningen så jag gick ut och sprang istället. Jag sprang runt i parken, på stranden och i skogen. Efter två timmars joggingtur så sprang jag hem igen. Då tog jag en dusch och sedan tog jag hand om tjejerna. Jag ammade dem och sedan gosade vi ner oss framför teven. Eftersom jag inte hade något att göra så la jag dem i tvillingvagnen som mamma köpt.
- Jag går en promenad med tjejerna! Ropade jag innan jag gick ut.
- Okej!
Jag gick till parken och satte mig på en bänk. De båda såg upp på mig och skrattade gulligt. Ett leende spred sig över mitt ansikte och jag såg mig omkring. Det var några småbarn som lekte i klätterställningen. Ett par med en barnvagn gick på vägen och mitt leende sjönk. Justin kunde vara med mig just nu...
- Hej! Det var länge sedan!
------------------------------------------------
Kommentera ;) Förlåt för det där i förra kapitlet med i vilken vecka barnet sparkar, men ja... Hoppas ni gillar det!! :)
XoXO
Feeling of Love DEL 27
- Hallå? Sa jag halv surt.
- Hej älskling!
- Hur har du mage att ens kalla mig det? Röt jag och satte mig på sängen.
- Vad menar du?
- Du har ju fan inte ringt! Din tjej är gravid och du bryr dig inte! Halvskrek jag.
- Förlåt gumman. Det är bara det att jag inte kan bli pappa än. Min karriär skulle gå åt skogen.
- Tror du att det här är något jag valt eller? Nej, det har jag inte! Men har du tänkt på att på grund av min graviditet så kommer jag gå miste om hela min tonår som jag bara lever en gång?! Det har du inte tänkt på va? Kunde du inte bry dig om någon annan än dig själv?! Visst, det är tråkigt att din karriär kanske går åt skogen, men man kan inte direkt rymma från det här, Justin! Så ta och väx upp! Ring när du har något bra att säga. Som att du är redo att ta rollen som pappa, eller att du lämnar mig med barnet.
Jag klickade honom för att sedan börja gråta. Tårarna sprutade ut ur mina ögon. JAg la mig ner på sängen och bara försökte tänka på vad som nyss hänt. Justin hade ringt... Han vill inte bli pappa... Han kommer lämna mig... Jag kommer bli ensamstående mamma... Fan, mitt liv suger...
Justins perspektiv
- Ring när du har något bra att säga. Som att du är redo att ta rollen som pappa, eller att du lämnar mig med barnet.
Orden klingade i mitt huvud. Alla frågor åkte runt i mitt huvud, som en berg-och-dal bana som åker om och om igen, utan att stanna. Jag vill inte lämna Samantha, men jag vet inte om jag är redo att förlora karriären... Mina fans, vad ska dem säga? Vad ska Scooter och Usher säga? Vad ska mamma och pappa säga? En tår rann nerför min kind och jag suckade. Vad har jag ställt till med? Varför just jag?
Två veckor senare/Samanthas perspektiv
Min mage har nu blivit rätt så stor. Så pass stor att jag behöver köpa andra kläder. Justin har inte hört av sig, så jag antar att han kommer lämna mig. Jag trodde inte han var den typen, men tydligen.
Sakta gick jag ner till köket med en hand på magen. Mamma satt där med en kopp kaffe och läste tidningen. Hon såg upp på mig och log.
- Hej, hur är det? Frågade hon.
- Bra. Log jag och började bre en macka.
- Justin har inte ringt? Sa hon och jag skakade på huvudet.
- Nepp.
- Okej. Jag tycker vi ska glömma honom. Jag menar, om han inte vill veta av barnet så har han nog ingen rätt att träffa det, eller vara med på förlossningen.
Jag nickade och hällde upp mjölk i en kopp för att sätta in den i mikron. När mikron pep tog jag ut koppen och hällde i lite oboy.
- Vad ska du göra idag då? Frågade jag mamma och hon ryckte på axlarna.
- Jag ska jobba på kaféet klockan tre.
- Kan jag följa med? Frågade jag.
- Visst, om du vill det så. Log hon och jag nickade.
- Annars skulle jag väl inte ha frågat? Sa jag och hon skrattade.
- Jo, du har nog rätt, som vanligt. Flinade hon och jag fnissade.
När klockan var två drog jag på mig mörka jeans och en söt topp. Min mage stack ut, men jag tycker bara det är gulligt! Jag vet inte varför, men jag tycker det är riktigt gulligt att vara gravid. Lite slarvigt borstade jag håret och gjorde en fläta som jag la på min högra axel. Sedan sminkade jag mig lite allmänt och sedan satte jag på mig ett par vita Converse och gick med mamma ut till bilen. Dylan var hos en kompis.
Jag gick med mamma in i kaféet och satte mig vid ett bord bakom disken. Cate stod just nu vid kassan, men mamma tog över.
- Grattis, Sammi. Log Cate och jag log tillbaka.
- Tack. Log jag och fixade en varm chocklad med små marshmallows i.
Cate fixade en bulle åt mig och jag log som tack. Sedan gick hon ut till borden och tvättade av dem lite. Det var inte så många här just nu, men några stycken. Ett äldre par satt i hörnet och en tjej i 19 års åldern satt vid dörren.
Jag la en hand på magen och kände hur hon sparkade. Ett leende spred sig i mitt ansikte.
- Mamma, hon sparkar. Log jag och hon såg på mig med ett stort leende.
- Aww, vad gulligt! Utbrast hon och jag fnissade.
- Är det okej om jag går och kollade på bebiskläder? Sa jag och hon nickade.
- Absolut. Ring om det är något. Log hon och jag nickade.
Jag reste mig sakta upp och gick ut ur kaféet. Sedan styrde jag stegen mot en klädaffär. Längst bort var det bebiskläder. Jag köpte en mössa med öron på, strumpor, en liten tröja, små mjukisbyxor, en mjukisdress och mycket mer. Tjejen i kassan log mot mig när jag kom med allt till disken.
- Grattis. Log hon och menade min större mage.
- Tack. Log jag ch betalade.
Jag tog påsen och gick ut ur affären. Sedan tog jag en taxi hem. Jag plockade upp mobilen och ringde mamma.
- Hej gumman. Har du hittat något?
- Ja, du får se när du kommer hem. Men jag åker i alla fall hem nu. Jag tror jag ska sätta på en film.
- Gör så gumman. Ring om det är något.
- Absolut. Puss hej.
- Puss hej.
Vi la på och jag betalade chauffören. Sedan klev jag ur och gick in i huset. Jag drog på mig en mjukisdress och satte mig framför teven där Harry Potter gick. Jag vet inte vilken det var, är inte direkt ett fan av filmerna. Plötsligt knackade det på dörren. Sakta gick jag för att öppna. Men det stod ingen där. Utanför dörren låg några rosor och en lapp. Jag tog upp rosorna i högra handen och lappen i vänstra.
Hej Samantha
Jag är verkligen ledsen. Jag älskar dig jättemycket och jag är glad att vi ska ha barn tillsammans. Men jag har kommit fram till att jag inte kommer ta hand om barnet. Jag är verkligen jätteledsen, men jag är inte redo att riskera min karriär än... Du är säkert jätte besviken på mig just nu, och det förstår jag. Kom bara ihåg att jag älskar dig och kommer alltid att göra. Jag önskar dig lycka till med allt.
Puss och Kram Justin
----------------------------------
Whoaapp! Kommentera gärna vad ni tycker att hon är gravid så tidigt, jag har några idéer just nu.
Xoxo
Feeling of Love DEL 26
- Snälla, säg något. Grät jag.
- Vad ska jag säga? Sa han tyst.
- Justin, snälla lämna mig inte. Grät jag och han suckade.
- Jag ringer upp.
- Nej, Justin...
Han la på. Mina tårar började forsa nerför mina kinder och jag tryckte ansiktet i kudden. Dylan kom in och tröstade mig.
- Dylan, jag är gravid och pappan hatar mig. Grät jag och la mig i hans famn.
- Han hatar dig inte... Han är bara chockad.
- Hur kan du vara så säker? Viskade jag med en snyftning.
- Jag känner det på mig. Justin är inte den typen som lämnar en tjej för att hon är gravid. Jag menar, det är ju inte ditt fel? Det är ju lika mycket hans. Och det är ju erat barn. Är han en bra pojkvän så borde han stanna hos dig.
- Tack. Du får mig att må bättre. Log jag och han log tillbaka.
Dylan lutade sig mot sängstommen och jag lutade mig in i hans famn med mobilen i handen, väntade på att han skulle ringa. Men det gjorde han aldrig. Jag väntade i flera timmar, men inget hände. Telefonen låg bara stilla i min hand. Suckande såg jag upp på Dylan som såg riktigt trött ut.
- Du får gå och lägga dig. Mumlade jag och han skakade på huvudet.
- Nej, jag tänker vänta här med dig. Sa han och gäspade.
- Gå och lägg dig. Sa jag allvarligt och han suckade.
- Visst, men bara om du lovar att väcka mig om det är något. Sa han och jag nickade.
Han reste på sig och bäddade ner mig i sängen, sedan pussade han min panna. Han lämnade rummet och jag drog av mig mina kläder och ryckte åt mig mitt nattlinne som låg på golvet bredvid min säng. Jag drog på mig det och tog tag i mobilen igen.
Klockan har blivit halv tre på natten och jag låg fortfarande vaken. Ögonen kämpade emot, men jag vägrade somna. Tårarna började rinna igen och jag började stor böla. Det gick upp för mig att han inte kommer ringa. Han kommer lämna mig själv med vårat barn. Han kommer lämna mig som ensamstående mamma. Min värsta mardröm. Han lovade att stå vid min sida, men nej. Såklart inte! Hur kunde jag vara så knäpp? Nu är jag gravid och jag vägrar göra abort. Det är ju som att döda ett barn som är gjord av mig. Om jag skulle göra abort skulle jag fan döda mig själv. Mitt liv har redan lämnat mig. Och det kommer inte tillbaka.
Dylan stack in huvudet. Under armen hade han en kudde och ett täcke. Han smög in och la ner kudden och täcket bredvid mig. Sedan kröp han ner under sitt täcke och höll om mig. Jag grät ut i hans famn och han tog mobilen ifrån mig och la den på sängbordet.
- Sov nu. Mumlade han och slöt sina ögon.
- Jag kan inte sova. Grät jag och han höll om mig hårdare.
- Jo, det kan du. Slappna av. Jag väcker dig om något händer. Viskade han och jag slöt motvilligt mina ögon.
Efter en snyftning somnade jag och hamnade i den värsta mardrömmen EVER.
Jag satte mig upp och kände en kall vind i rummet. Mitt fönster var öppet? Sakta gick jag fram till det och såg ut. Ingen var där. Det var väldigt mörkt ute, fortfarande. Med en suck stängde jag fönstret och la mig ner bredvid Dylan som sov djupt. Han mumlade något när jag la mig ner och vände på sig. Jag kollade klockan: halv fem. Jaha, trevligt! Jag kollade min mobil snabbt. Inget missat samtal, inga olästa meddelanden. Efter en suck slöt jag ögonen och försökte somna. Men det gick inte så bra. Klockan var åtta då jag somnade.
När klockan var halv två på dagen vaknade jag. Dylan låg inte bredvid mig. Mobilen låg där den låg på sängbordet. Inget missat samtal, inga olästa meddelanden. Suckande reste jag mig upp och drog mig själv till köket. Dylan stod vid spisen och kokade makaroner.
- Morgon. Mumlade jag hest och slog mig ner vid bordet.
- God morgon. Hur mår du? Sa han och såg på mig.
- Sådär. Justin har inte hört av sig. Suckade jag och började pilla med duken.
- Du, vad sägs om att skita i alla problem idag, och bara njuta av livet?
- Svårt när jag är gravid. Muttrade jag och suckade.
Han ställde fram kastrullen med makaroner på bordet och sedan två skålar, två skedar, två glas, ost och mjölk.
- Hugg in. Log han och satte sig framför mig.
Jag la på makaroner i en av skålarna och hällde på ost. Sedan hällde jag upp mjölk åt oss båda och började äta. Bara efter första tuggan försvann min matlust och jag hostade lite. Jag kände något i halsen och sprang till badrummet för att spy i toaletten.
- Fan! Röt jag och torkade mig om munnen innan jag spolade.
Jag borstade tänderna för att få bort den äckliga smaken. Dylan kom in och såg medlidande på mig.
- Jag hatar att vara gravid. Muttrade jag och gick tillbaka till köket med Dylan i släptåg.
Dylan åt upp men jag slängde mitt och gick till mitt rum. Jag ställde mig framför spegeln och skådade den ytterst lilla magen som vuxit lite. Lite snabbt drog jag av mig mitt nattlinne och drog på mig ett linne, mjukisbyxor och en hoodie. Sedan satte jag snabbt upp mitt hår i en hög tofs för att sedan ta min mobil och gå ner till vardagsrummet där Dylan satt och kollade på MTV. Precis när jag kom började 16 and pregnant. Ironiskt, va? Med en suck lutade jag mig mot Dylans axel och såg alla par splittras på grund av just graviditet vid ung ålder. Dylan fattade vinkeln och böt kanal. Det vart istället något program om ja... något jag inte koncentrerade mig på. Egentligen ville jag ge upp, Justin kommer liksom inte ringa. Men något i mig sa att jag inte skulle sluta vänta. Men jag menar, om han inte ringer då? Om han lämnar mig med ett litet barn. Jag vet hur det är att inte ha någon pappa, och hur svårt det är. Jag vill inte att mitt barn ska växa upp utan en pappa.
- Sluta tänk. Mumlade Dylan och le armen om mig.
- Det är svårt, jag menar. Ett liv växer i mig, Dylan. Jag vill inte bli en ensamstående mamma. Mitt liv kommer vändas helt upp och ner när barnet kommer. Jag menar, ekonomi, bostad, familj. Jag vet inte om jag klarar det själv!
- Du är inte själv, Samantha. Jag finns, mamma finns. Lexi och Casey? Du är inte ensam.
Jag suckade. Dylan hade rätt, som alltid. Och jag vet att Dylan inte kommer lämna mig. Mamma skulle ju också hjälpa till. Men ändå kunde jag inte undgå att inte vara rädd. Jag menar, jag kan ju inte direkt leva på mammas pengar. Någon gång måste jag flytta ut, skaffa jobb, tjäna pengar och försörja mig själv.
Sakta reste jag mig upp och gick till mitt rum igen. Jag satte mig på fönsterbrädan och såg ut i världen. Mörka moln svävade över oss. Och snart började regnet falla. Regndroppar rann nerför fönstret och jag suckade.
En vecka senare
Min mage hade nu blivit tillräckligt stor för att jag ska gå på ultraljud. Mamma och Dylan ska följa med, eftersom Justin fortfarande inte har hört av sig. Och nu har jag börjat intala mig själv om att han aldrig kommer ringa. Jag kommer aldrig se honom igen.
Jag gick med mamma och Dylan till bilen. Mamma började köra mot sjukhuset. På radion spelades Moments med One Direction.
Lyssna medans du läser ;)
Regnet smattrade på rutan, även om jag tyckte det skulle vara snö istället. Det var ju snart jul. Mamma pratade med mig ganska mycket. Frågade om jag var nervös eller orolig. Men jag svarade nej på nervös och nej på orolig. Det var ganska spännande faktiskt. Jag menar, jag skulle få se mitt eget barn! Men jag skulle hellre dela glädjen med Justin. Eller? Han var ju faktiskt pappan till barnet.
Jag klev ur bilen och vi gick tillsammans till väntrummet.
- Samantha Miller. Log en gaska ung kvinna med blont hår.
- Yepp.
Vi reste oss upp och jag la mig på en brits.
- Är du pappan? Frågade hon Dylan och han skakade på huvudet med ett skratt.
- Nej, jag är hennes bror.
- Så, vart är pappan? Frågade hon och började ta fram lite saker.
- Han kunde inte komma. Sa mamma snabbt och jag log tacksamt.
- Jag är Naima. Jag kommer antagligen ha hand om dig, Samantha. När du är på ultraljud och undersökning, alltså. Sa hon och jag nickade.
- Vill du veta vad det är för kön? Fortsatte hon och jag nickade.
- Gärna.
Hon drog upp mitt linne och hade på någon gele aktig salva på min ganska stora mage. Sedan drog hon någon apparat fram och tillbaka. På en skärm kunde man se det lilla barnet.
- Oh, my, god. Viskade jag och la handen för munnen.
Mamma och Dylan började gråta, jag med.
- Det är en tjej. Log Naima.
- Hon är underbar. Viskade mamma och jag skrattade lite genom tårarna.
- Hon liknar dig. Sa Dylan och jag började gråta mer.
Efter ultraljudet så åkte vi hem igen. Alla smågrät fortfarande.
- Det där var mäktigt. Sa jag och de andra nickade.
- Ja, verkligen.
När vi kom hem så bestämde vi oss för att åka och handla bebis saker. Typ, spjälsäng, blöjor, nappflaska, nappar och allt annat som behövdes.
- Den här var väl söt? Sa jag och pekade på en jättegullig spjälsäng.
- Åh, vad söt! Utbrast mamma.
Den var vit med rosa sängkläder. Man fick med tre kuddar i rosa, täcke, lakan och madrass. Det var bra pris också.
Vi tog den och lite annat innan vi åkte hem. Jag började direkt montera ihop spjälsängen, med hjälp av Dylan eftersom jag inte var så bra på sådant. Vi satt där i nästan en timme innan vi var klara. Vi bäddade lite och sedan monterade vi ihop en brits som man byter blöjor på. När vi var klara gick Dylan och jag såg på mitt rum som nu innehöll bebis grejor. En tår rann nerför kinden. Snart är jag mamma!
Nästa dag hade jag och tjejerna en liten "fest" för att jag var gravid. De tyckte det skulle bli så kul! Fast de vart riktigt sura på Justin. Han gjorde verkligen fel! Vi gick runt och kollade på allt som vi köpt och sedan satte vi oss i vardagsrummet med dricka, chips och godis. Dylan och mamma hade gått ut ett tag för att låta oss vara själva. Plötsligt ringde min mobil. Jag ursäktade mig och sprang för att svara. Justin ringer...
------------------------------------------
Vad händer??? HAha, kommentera!! Ganska lång kapitel va?
XoXo
Feeling of Love DEL 25
När jag vaknade sov Sam. Hennes vackra ögon var stängda och hon såg ärligt talat ut som en ängel. Hennes hand låg mot min bröstkorg. Jag tog den och blicken for till handleden. Chockat kollade jag närmre. Nej, sluta. Hon kan inte ha... Eller?
- Samantha! Vakna! Sa jag och skakade om henne.
- Mm... Mumlade hon.
- Varför Sam? Sa jag besviket.
Hon såg vad jag tittade på och drog undan handen direkt. Allvarligt såg jag henne i ögonen och tog tag i den igen.
- Jag gjorde det när jag sett dig med den där tjejen, när jag kom hem, typ. Jag mådde så dåligt. Sa hon tyst och jag såg sorgset på henne.
- Förlåt, jag vill verkligen inte såra dig. Sa jag och satte mig upp.
- Det är lugnt Justin, jag menar. Vi har lagt det bakom oss, eller hur? Sa hon och satte sig försiktigt upp.
- Du förstår väl att vi aldrig kommer glömma det.
- Att lägga det bakom sig betyder inte att man glömmer, det betyder att man inte tänker på det. Sa hon och reste på sig.
Först vinglade hon till lite, men sedan gick hon stabilt till köket. Jag gick efter och la armarna om hennes midja.
- Förlåt. Viskade jag och pussade hennes hals.
- Det är lugnt. Viskade hon tillbaka.
Hon tog fram ett glas som hon sedan fyllde med vatten. I en andning svepte hon i sig allt och jag skrattade åt henne.
- Lite törstig? Flinade jag och hon fnissad.e
- Nej, mycket! Log hon.
Hennes vackra leende... Åh, jag dör snart. Efter att ha ätit en liten frukost så satt vi tysta kvar vid bordet. Jag hade fått tvinga i Sam hennes frukost. Hon sa att hon inte hade någon matlust, men jag sa att hon behövde äta. Så efter några om och men så fick hon i sig allt hon hade på tallriken. JAg ställde in vår disk på bänken, eftersom elen fortfarande inte hade kommit tillbaka. Vi hade inte fått någon information om när elen skulle komma tillbaka, så vi kunde bara hoppas på att den skulle komma tillbaka snart. Vi slog oss ner i soffan och hon la sig i min famn. Sam suckade och jag började pilla i hennes hår.
- Mår du bra? Sa jag och hon såg upp på mig.
- Sådär. Sa hon och pussade min kind.
- Vad menar du?
- Jag mår illa och har ont i huvudet. Mumlade hon och tog handen på pannan.
- Doktorn sa att du kanske skulle må lite dåligt de kommande dagarna. Men det går över. Vill du ha en huvudvärkstablett? Sa jag och hon nickade.
Jag gick till köket och hällde upp vatten i ett glas, för att sedan ta fram en tablett. Sedan tog jag med det till Sam. Hon svalde tabletten och drack sedan vatten. När hon druckit upp allt så tog jag ut glaset igen.
- Tack Justin.
- Allt för dig gumman.
Jag kysste henne snabbt för att sedan krypa ner hos henne.
En månad senare
Justin var ute på en kort turné och ja... Jag var hemma och var sjuk. Eller, det trodde jag i alla fall. Jag mår illa varje dag och ja... Egentligen vet jag inte vad det var.
Jag kände hur något steg i halsen och jag rusade ut till badrummet för att sedan luta mig över toaletten. Efter att ha spytt så spolade jag och skjölde munnen. Sedan kröp jag ner under täcket igen. Mamma kom in och såg oroligt på mig.
- Mår du bra?
- Nej.
- Hade du och Justin, du vet...
- Mamma sluta. Avbröt jag och suckade.
Men när jag tänkte efter... Det var förra månaden, innan Justin åkte. Vi hade faktiskt det. Och när jag tänkte efter djupare så var min mens försenad.
- Mamma... Började jag och hon såg på mig med stora ögon.
- Oh, nej. Snälla säg inte det jag tänker på...
- Jag kanske är gravid. Sa jag och brydde mig inte om vad mamma sa.
- Oh nej. Sa hon och slog sig ner bredvid mig.
- Mamma... Jag är inte redo att bli mamma än. Sa jag med tårar i ögonen.
- Men du kanske inte ens är gravid. Vi måste testa. Jag kan åka och köpa ett test.
- Okej...
Hon gick ut och jag hörde utterdörren öppnas och sedan stängas. Dylan kom in i rummet och såg på mig med stora ögon. HAn hade lyssnat. Oh geez...
- Är du seriös? Är du gravid?
- Jag vet inte. Snälla lämna mig inte Dylan. Sa jag och fällde en tår.
- Aldrig att jag lämnar dig. Men vad tänkte du egentligen? Sa han och satte sig vid mig.
- JAg vet inte... Viskade jag och han kramade mig medans mina tårar rann.
- Har du berättat för Justin? Sa han och jag skakade på huvudet.
- Nej, jag vågar inte... Tänk om han lämnar mig?
- Om jag känner honom rätt så gör han inte det. JAg tror att han kommer stötta dig till hundra. Men jag kan ringa honom om du vill?
- Nej, det är bäst om jag pratar med honom.
Han nickade.
- Men jag ringer honom när jag vet säkert om jag är gravid. Jag vill verkligen inte oroa honom i onödan. La jag till.
- Det förstår jag. Jag kommer alltid finnas vid din sida. Sa han och pussade min panna.
- Tack.
Efter några minuter kom mamma hem och jag tog med testet till badrummet. Fem minuter senare kollade jag på skärmen...
Jag plockade upp telefonen och ringde Justin som svarade efter några signaler.
- Hey babe! Hur är det? Är du frisk?
- Hey... Ehm, jag mår väl sådär...
- Jag saknar dig så sjukt mycket!
- Jag saknar dig med... Men Justin?
- Ja baby?
- Lova att inte bli arg...
- Jag lovar. Varför skulle jag? Sa han oroligt.
- Ehm... Jo... Jag har ju mått dåligt på sistone och... Justin, jag är gravid...
---------------------------------------
Förlåt för att det dröjde!! Ska nog skriva ett till nu! Det kanske kommer ut senare idag...
Kommentera!!
Xoxo
Feeling of Love DEL 24
När jag vaknade låg Justin bredvid mig med en skyddande arm om mig. Eftersom jag låg innerst kunde jag inte resa på mig utan att väcka Justin, så jag bara låg där och tittade på honom. Vädret var precis som förut. Storm. Plötsligt öppnade han ena ögat och jag hoppade till av rädsla.
- Vart du rädd? Frågade han med ett skratt.
- Ja, vad tror du?! Fnissade jag.
- Varför ligger du kvar här?
- För att jag inte kan resa på mig. En gullig bebis ligger ivägen. Flinade jag och han skrattade.
- Säg åt bebisen att flytta på sig då.
- Nej, jag är rädd att han ska börja gråta. Flinade jag och han skrattade.
Han reste på sig och vinglade mot köket. Skrattandes gick jag efter och tänkte steka pannkakor, men spisen gick inte igång. Jag testade tända lamporna, men det funkade inte.
- Strömmen har inte kommit tillbaka. Suckade jag och gick fram till det ljummna kylskåpet.
Jag hade ingen lust att äta något just nu så jag gick tillbaka till vardagsrummet.
- Hur mår du?! Sa Justin efter mig.
- Sådär. Mumlade jag och la mig försiktigt ner i soffan med den varma filten över mig.
Justin kom fram och kysste mig för att sedan sätta sig mitt emot mig.
- Vad ska vi göra idag? Sa han och jag ryckte på axlarna.
- Vet inte. Det finns ju inte så mycket att göra. Sa jag och menade stormen som fortfarande härjade ute.
- Vi kan... se på film? Sa han och jag började gapskratta. Vaad? Fortsatte han.
Jag kved till när jag kände smärtan i bröstet för att sedan le mot Justin.
- Se på film?
- Ja? Sa han och jag flinade.
- Men Justin, hur ska vi se på film? Strömmen...?
- Juste! Utbrast han och jag fnissade.
Vi bestämde oss för att bara slappa. Så båda la sig ner under filten, fast på varsin sida. Jag tog upp min IPhone och loggade in på Twitter
Chillin' with my boy @JustinBieber<3
Sedan kollade jag mina Mentions(?). Det var nästan bara hat, men jag struntade i dem. Istället läste jag alla snälla. Det stod typ:
Suport @Jamantha! @SamanthaMills you're so cute! You and @JustinBieber are so cute together!<3
Love @Jamantha! @SamanthaMills, you're perfect for @JustinBieber!<3
Jamantha? Antar att det var smeknamnet. Med ett leende skrev jag en ny Tweet.
Thanks for suporting @Jamantha. You don't know how much it means to me!<3
- Har du läst alla tweets? Frågade Justin och jag nickade medans jag bläddrade igenom allihopa.
- Dem är så söta! Log jag och han nickade.
- Jag vet.
Jag log mot honom innan jag la ifrån mig mobilen och la mig ner för att vila.
Justin
Samantha var så söt! Speciellt när hon sover. Hennes gulliga ögon. Hon är nästan för söt. Det borde vara olagligt. Sakta la jag mig ner för att vila, precis som Sam. När jag precis ska somna så hör jag åskan utanför och med ett leende smög jag in i drömmarnas värld.
Jag vaknade inte långt därefter av att någon kröp in i min famn. Försiktigt öppnade jag ögonen för att märka Sam som låg ihoptryckt mot mig. Hon skakade lite och jag kunde känna hur kall hon var.
- Hur mår du, gumman? Sa jag hest och kysste henned huvud.
- Jag vet inte. Jag fryser jättemycket. Sa hon med lite skakig röst.
- Ska jag tända en brasa?
- Orkar du det så gärna. Annars går det bra.
- Det är lugnt.
Jag kröp upp försiktigt och tände en brasa. Sam såg på mig med en gullig blick och jag log tillbaka. När jag kröp ner bakom henne igen så la hon sig med ansiktet mot min bröstkorg. Jag la armen om henne och pussade hennes panna. Sedan somnade vi båda till ljudet av knastrande eld...
----------------------------------
Kort, jag vet. Förlåt för den usla uppdateringen, men det är jullov! Då ska man väl inte sitta vid datorn? Och det är bara få dagar kvar tills skolan börjar, så jag vill ta vara på tiden som är kvar av lovet... Tack till er som fortsätter läsa bloggen! Förlåt, känner mig som världens sämsta bloggare just nu. Känner att kapitlet inte förtjänar några kommentarer så... Kram!!
XoXo
Feeling of Love DEL 23
Tre dagar efter fick jag åka hem. Men bara om jag tog det lugnt. Så nu mera sitter jag typ framför datorn eller teven. Jag sitter oftast nerbäddad i soffan med ett täcke och tusen kuddar. Justin är ofta hemma med mig när mamma jobbar. Dylan har åkt till James stuga med alla andra - Ethan, Lexi och Casey. Och mamma jobbar extra, så när Justin inte är med mig är jag själv. Ni ska bara veta hur tacksam jag är. Även om jag vet att Justin sårade mig så kan jag inte undgå att säga att jag älskar honom. Han är så söt, snäll, omtänksam och... social! Men vågar jag förlåta honom?
Justin
Jag satt i bilen på väg till Sam när det började regna. Hösten var här och ja, vad ska man säga? Det är kallt, det blåser och regnar mest varje dag. Jag ställde bilen på uppfarten och gick in i huset snabbt.
- Hallå?! Ropade jag och jag såg Sam sitta i soffan som vanligt.
- Hej! Ropade hon tillbaka med ett leende.
Jag gick in till henne och tittade mot teven. Det var nyheterna.
- Det kan bli kraftiga stormar i stora delar av Kanada de kommande dagarna. Det kan orsaka välta träd och strömavbrott. Men också förseningar av tåg och flygplan. Av säkerhetssjäl ber vi er alla att stanna hemma. Det kan bli den värsta stormen på över 10 år för Kanada. Sa en tjej med långt hår.
- Jaha, trevligt. Storm, great. Muttrade Sam och böt kanal.
Jag skrattade. Hon klickade på olika kanaler och stannade på TV11 där det var Glee.
- Det skulle jag ha vetat. Flinade jag och hon fnissade.
- Japp.
Vi kollade på det ett tag innan jag märkte att Sam hade somnat. Jag log. Hon var så söt! Men jag vet inte vad hon känner för mig. Men jag vet vad jag känner för henne... Jag vill bara hålla henne i min famn, kyssa henne godnatt och berätta hur mycket jag älskar henne. Det är allt jag begär. Men jag vill höra henne säga att hon älskar mig tillbaka.
Efter att ha suttit där i en timme började det blåsa och regnet forsade ner. Det smattrade på fönstrena och man hörde hur vinden slog emot dem. Ett tag trodde jag att fönstrena skulle blåsa in och gå sönder, men nejdå. Plötsligt slocknade allt och jag suckade. Jag tog upp min mobli och satte på min ficklampa-app, sedan började jakten på ljus och tändstickor. Jag ställde fram fyra ljus på bordet vid Sam och några lite överallt på nedervåningen.
- Vad gör du? mumlade Sam trött och satte sig upp.
- Strömmen gick, så jag tände lite ljus. Sa jag och satte mig bredvid henne.
- Det är kallt. Sa hon och fnissade.
- Ska jag tända en brasa? Sa jag och pekade på den öppna brasan.
Hon nickade.
När jag tänt brasan satte jag mig bredvid henne.
- Justin... Sa hon tyst och jag såg på henne.
- Ja?
- Jag har inte vågat erkänna det för mig själv än, men... jag älskar dig...
Justin
När hon sa de tre orden föll allt på plats. Allt skulle bli ordnat. Allt skulle bli som förut. Jag tog händerna på hennes kinder och kysste henne. Hon log och besvarade den, sedan la hon armarna om min nacke. Vi kysstes en stund innan hon backade för att ta luft.
- Jag har saknat dig. Viskade hon och la sig i min famn.
- Jag har skanat dig med, Sam. Log jag och drog henne tätt intill mig.
Så där satt vi, som pojkvän och flickvän. I mörkret med tända ljus. Det var så mysigt! Man kunde höra knastret(?) från brasan, vilket gjorde det mysigare. Allt var perfekt. Det var såhär det skulle vara. Vinden blåste tag i fönstret och jag kände hur Sam hoppade till. Jag fnissade lite och höll henne hårdare mot mig. Man kunde höra vinden i taket och hur det susade förbi huset. Det lät nästan som spöken... Jag tog upp min mobil. Internet funkade inte, såklart! Vi bestämde oss för att spela kort - vad skulle vi annars göra? Så jag hämtade en kortlek och sedan var det igång...
- Du fuskar!! Utbrast Samantha när hon förlorat för fjärde gången.
- Nej gumman, det är bara det att... ja, du är lite fåligare än jag. Flinade jag och hon kastade korten på mig.
- Heey! Utbrast jag.
- Du städar. Flinade hon och la sig ner i soffan igen.
När jag tagit alla korten la jag dem på bordet för att sedan krypa ner hos Sam under filten. Vi höll om varandra och bara lyssnade på vinden som susade förbi. Hon la sin hand på mitt hjärta och jag la min hand på hennes.
- Det är lugnande att somna till dina hjärtslag. Mumlade hon och slöt ögonen.
- Det slår för dig, babe. Log jag hest och la armen hårdare om henne.
- Det hoppas jag. Flinade hon tyst och jag skrattade.
- Jadå baby, vem annars? Sa jag och kysste henne innan hon somnade.
- Jag älskar dig... Viskade hon i sömnen och jag log.
- Du är så söt babe, vet du det? viskade jag för mig själv innan jag såg ut på ovädret.
Regnet slog som spön i backen och vinden blåste i träden så det såg ut som om de skulle gå av. Efter några få minuter somnade jag. I en dröm djup som havet.
------------------------------------------
FÖrlåt för kort, men bättre ett kort än inget, right? Förlåt för att det är dålig uppdatering, men som sagt: jag vill njuta av jullovet så mycket som möjligt.... CHecka gärna in min novellblogg om One Direction http://onedirectiontolove.blogg.se
KOmmentera!!!
XoXo<3
Feeling of Love DEL 22
Samantha
- Hur lång tid har jag på mig? Frågade jag.
- Tills dem ger upp och stänger av maskinen som håller dig vid liv. Då dör du och blir kvar här.
Sakta nickade jag och sedan såg jag mot den "riktiga" världen. Justin klev in och började gråta. Just i den sekunden, just den stunden, ville jag tillbaka. Bara för att Justin var där. Men... vad vill jag egentligen?
Justin
Tänk om hon inte återvänder? Tänk om hon väljer himlen... Hon måste återvända. Hon måste!
- Sam, jag vet att du hör mig. Jag vet att du lyssnar. Snälla du, kom tillbaka! Jag kommer inte kunna leva utan dig. Du är mitt liv. Snälla kom tillbaka! Sa jag medans tårarna rann.
Jag ville inget hellre än att hon skulle komma tillbaka. Hon är mitt allt. Hon måste tillbaka!
Efter en timme bredvid Sam så gick jag tillbaka till mitt rum. Läkarna undersökte mig några gånger och konstaterade att det inte var någon större fara med mig. Men jag behövde vara kvar på sjukhuset några dagar till. Och det var ju bra, Samantha kanske kommer tillbaka inom dem dagarna...
En vecka senare
Jag trodde att Samantha skulle komma tillbaka, men det gjorde hon inte. Det var nu gått en vecka och allt jag kan tänka på är Samantha. Om fyra dagar stänger de av maskinen om hon inte har vaknat. Och det får inte hända! Jag får inte vara så mycket på sjukhuset, så istället sitter jag på mitt rum med telefonen i högsta hugg. Mamma har kommit in några gånger och bett mig komma ut, men det gör jag inte. Pappa har också varit här. Men just nu hjälper det inte. För allt jag vill är att ha Samantha tillbaka. Kan hon inte komma tillbaka nu?
Lexi
Idag bestämde jag mig för att hälsa på Samantha. Så direkt efter frukosten hoppade jag in i min bil och åkte mot sjukhuset.
Hon låg i samma position som alltid. Har inte rört en fena. Maskinen piper lika långsamt som alltid. Snart kommer de ge upp och då är min bästa kompis borta för alltid.
- Snälla Samantha. Du är stark. Du är tillräckligt stark för att överleva det här. Och du har inte lång tid på dig. Snälla Samantha! Ge inte upp. Jag kommer alltid älska dig! Snälla Samantha. Grät jag och kramade hennes hand i min.
Plötsligt ryckte det i hennes ögonlock. Hennes fingrar rörde sig försiktigt. Först trodde jag att jag inbillade mig, men först när hon stönade kom jag tillbaka till verkligheten och ropade på en doktor.
- Du måste vänta utanför, tyvärr. Vi måste titta hur hon mår. Sa Mr. Stan och jag nickade.
Medans jag styrde stegen mot väntrummet tog jag upp min mobil och ringde Justin.
Justin
Plötsligt ringde min mobil. Lexi.
- Hallå? har du hört något från Samantha?!
- Hon lever Justin! Dem undersöker henne nu. Du måste komma! Grät hon och jag log stort.
- Jag kommer direkt!
- Får man gå in? Flåsade jag direkt när jag kom fram till Lexi som satt i väntrummet.
Hon skakade på huvudet. Med en suck satte jag mig ner. Direkt började jag skaka på benet och såg upp i taket.
- Justin, ta det lugnt. Hon lever. Hon kommer bli bra. Sa Lexi och la en lugnande hand på mitt ben.
- Jag vet. Men jag har saknat henne så. Sa jag och torkade tåren som sakta rann nerför min kind.
- Är ni anhöriga till Samantha Miller?
Vi båda nickade innan vi gick in till Sam. Hon var vaken. Hennes vackra ögon var öppna och hon var inte lika blek som innan. Hon gav oss ett litet svagt leende och jag gick fram till henne. Jag kramade henne hårt och hon kramade hårt tillbaka. Jag kände hur min tröja blev blöt och jag såg henne i ögonen. Tårarna rann nerför hennes vackra ögon och jag log.
- Aww... Gumman.
Jag torkade bort hennes tårar och gick en bit bort för att låta Lexi gå fram.
----------------------------------
Förlåt för kort, men som sagt: det är jullov och jag vill inte bara sitta vid datorn. Förlåt för den dåliga uppdateringen men jag har inte tid just nu!! Tack till er som stannar! Kommentera!
Tack för alla kommentarer! I love U Sooo much!!
Xoxoxoxoxo<3
Feeling of Love DEL 21
Justin
Jag stod kvar på stället där hon lämnat mig. Tjejen jag älskar. Hon sprang en bit, stannade, vände sig om och började springa igen. Mot stranden? Vad skulle hon där att göra? Intresserat småsprang jag efter. Hon sprang genom sanden och upp på klipporna... Vad...? FAN! Istället för att smyga bakom henne började jag istället springa. Hon ställde sig på kanten och såg ut i vattnet.
- Sam!
Hon vände sig om och ställde sig med ryggen mot vattnet.
- Kommer du närmre hoppar jag. Hotade hon.
- Snälla, gör det inte. Snälla Sam! Grät jag.
- Varför skulle jag lyssna på dig?! Du fattar fan igenting!! Jag mår fan skit och allt är på grund av dig! Jag litade på dig. Du var speciell för mig Justin. Det var du. Du var den första jag litade på efter så kort tid. Du var speciell! Men nu är du precis som alla andra killar! Väste hon och jag skakade på huvudet medans tårarna rann.
- Nej, Sam, snälla.
- Hejdå Justin.
- NEJ!! Skrek jag medans hon lutade sig bakåt och lät luften fånga henne.
Jag sprang farm till kanten och såg henne slå i vattnet. Det var höga vågor som dränkte henne. Tårarna sprutade.
- Samantha... Grät jag och slöt ögonen.
- Justin! Vafan har du gjort?!
Jag vände mig om och såg Lexi och Casey komma springandes. De såg ner i vattnet, jag med. Då såg jag Samantha. Hon kämpade mot vågorna och trots allt dånande från vågorna så kunde jag höra henne snyftningar.
- SAMANTHA! Skrek jag och hoppade.
- JUSTIN! Skrek Lexi och Casey samtidigt.
Innan jag slogs ner i vattnet tog jag ett djupt andetag. När jag kom till ytan drog jag efter andan och såg Samantha längre bort, vid klippväggen. Vågorna slog emot henne och hon närmade sig den vassa väggen. Snabbt simmade jag mot henne och försökte dra med henne till stranden, men hon kämpade emot. Plötsligt kom en stor monstervåg mot oss och den tryckte in oss i den hårda stenväggen. Allt blev svart...
Casey
Jag fattar inte att hon gjorde det... Varför? Okej, jag förstår att hon är arg på Justin, eller var... Eftersom vi inte vet om hon överlever nu. Justin ligger fortfarande i koma, precis som Sam och vi vet inte om någon av dem kommer överleva. Medans jag, Dylan, Lexi och Mrs. Miller väntar med Samantha så väntar Justins mamma, pappa, syskon och hela hans crew hos honom. Det kanske är därför hon gjorde det... Hon kanske känner sig ensam... Eller kände. Tänk om det är försent...?
- Vad sa doktorn? Frågade Lexi Mrs. Miller.
- Det är fortfarande oklart. Hennes puls är låg och hon har dåligt blodvärde. Dem kommer inte stänga av maskinen som håller henne vid liv på ett tag i alla fall. De kommer fortsätta försöka.
- Och med Justin? Frågade jag.
- Han är det bättre med. Han har inte vaknat än, men han vaknar nog inom några dagar.
Jag nickade och sedan slog jag mig ner vid Samantha igen. Hennes hud var blek och hennes and var kall. Hennes hår såg mörkare ut än vad det egentligen var. Allt jag önskade var att hon skulle vakna. Utan henne är jag inget. Ända sedan första dagen jag mötte henne så visste jag att vi skulle bli bästisar. Och se hur det slutade... Fan, jag skulle ha brytt mig mer. Allt jag ville nu var att hon skulle vakna. Jag behöver henne. Likaså med Lexi. Vänner behöver vänner. De bryr sig om varandra, stöttar varandra. De ser osynliga tårar. Jag visste hur dåligt hon mådde. Varför gjorde jag inget åt det?
Justin
Jag var på en äng. Solen sken på alla blommor. Mitt på ängen satt någon. Någon med långt, mörkt hår. På kroppen hade hon en vit sommarklänning. Själv hade jag på mig en halvknäppt, vit skjorta och beigea(?) shorts. Jag kollade närmre på tjejen som satt där. Med långsamma steg gick jag mot henne. Hon vände på huvudet. Det var Samantha. Hon log stort mot mig.
- Visst är det underbart?! Utbrast hon och började dansa runt.
- Ja, det är det. Log jag. Men vart är vi? La jag till.
- I himlen! Jag trodde inte det skulle bli såhär bra. Log hon.
- I himlen?! Är vi döda?
- Ja... Jag tog självmord, du skulle rädda mig. Tack så jättemycket för det.
Hon kramade mig hårt och skuttade vidare i solens strålar på ängens blommor. Död? Det går inte... Omöjligt. Men något sa mig att det inte var över... Som om vi var på gränsen till döden. Att det var dags att välja sida.
Jag koncentrerade mig och kunde se mig själv på en brits i ett vitt rum. Runt sängen stod hela mitt crew, mamma, pappa och mina syskon. De alla grät. Jazmyn satt bredvid mig på sängen med tårar i ögonen.
- Bieber, vakna! Du behöver inte sova längre! Sa hon med sin pipiga röst.
Det fick mig att brista. Hon förstod inte vad som hände. Jag måste tillbaka... Men jag kan inte om inte Sam gör det med mig.
Jag "återvände" till "himlen" och såg Sam ligga på ängen. Snabbt gick jag fram till henne.
- Sam, vi måste tillbaka! Alla saknar oss.
- Alla saknar dig menar du? Jag slår vad om att ingen saknar mig.
- Sam, jag menar allvar. JAg tänker inte återvända om inte du gör det.
- Men Justin, jag har det bättre här. Aldrig att jag återvänder till den där världen. Den får mig bara att må dåligt. Här mår jag bra. Det är här jag ska vara.
- Nej Sam, du ska vara med mig. Snälla Sam, kom med mig.
Jag sträckte ut min hand mot henne och hon tog motvilligt tag i den. Hastigt drog jag upp henne på fötter och hon såg mig i ögonen.
- Okej, jag går med dig. Du går först. Men Justin, om det inte går, så vill jag bara säga tack för allt och att jag alltid kommer älskar dig, vad som än händer. Sa hon med tårar i ögonen.
- Men gumman, det kommer gå. Okej?
- Okej.
Jag släppte hennes hand och koncentrerade mig... Snart lämnade jag ängen och kom istället till ett vitt ljus. Men snart försvann det och jag kunde höra alla röster: mamma, pappa, Jazmyn och alla andra...
Samantha
Justin försvann och jag började gråta. Sanningen är att jag inte vill återvända. Jag vill stanna här... Jag ljög för Justin. Det gjorde ont, men jag ska nog inte återvända. Inte än i alla fall.
- Gör det rätta, Samantha...
En röst hördes omkring mig.
- Du har inte lång tid. Välj vilket liv du vill ha... Du är älskad, det ska du veta. Och jag vet att du väljer rätt väg... Men, tänk i alla fall igenom vilket du väljer...
Plötsligt stod jag mellan två sidor. På höger sida var en äng, en skog och ett vackert hus. Där fanns blommor och massa vackra saker... På vänster sida såg man ett sjukhus rum. Där stod Lexi, Casey, mamma och Dylan. Jag låg på sängen och de grät. Vad ska jag välja?
Justin
När jag vaknade kramade alla mig och grät av glädje. Jag grät själv. Då slog det mig...
- Samantha! Utbrast jag och de andra såg sorgset på mig.
- Hon har inte vaknat ännu. Sa mamma tyst.
- Jag måste se henne. Grät jag.
- Men du måste vila. Du får träffa henne snart. Sa pappa.
- Nej, jag måste träffa henne nu! Röt jag.
De såg nervöst på varandra innan de hjälpte mig till Sams rum. Hennes mamma, Dylan, Lexi och Casey satt utanför. De log sorgset mot mig innan jag gick in, själv. Där låg hon... På sängen, helt blek. Hon var inte tjejen på ängen. Hon var inte Samantha. JAg menar, så klart det är Samantha, men det är så olikt henne. Hon är alltid positiv och uppåt. Maskinen som visade hennes puls pep allt långsammare. Säg inte att hon valde den andra vägen...
---------------------------------
Vilken sida väljer hon?? Kommentera för mera!!!
XoXo<3
Feeling of Love DEL 20
Några dagar senare
Nu har jag börjat sminka över mina sår på handleden. Ingen har märkt något, vilket är bra. Justin har jag inte pratat med, men han har åkt tillbaka till turnén. Dylan och jag är nästan varje dag. Vi gör lite olika saker. Hösten är allmänt här och det börjar bli kallt ute. Löven börjar ändra färg. Enligt mig är hösten den vackraste årstiden.
Jag klev upp ur sängen och gick till badrummet. Snabbt sminkade jag över handlenden och sedan gick jag tillbaka till mitt rum. Där tog jag på mig mörka, tighta jeans och en svart tröja med långa ärmar. Som detalj tog jag på mig ett halsband med ett kors på. Sedan flätade jag mitt hår och la den på höger axel. Jag struntade i smink och gick ner till Dylan.
Han satt vid köksön och åt fil. Jag smög fram och ställde mig bakom honom.
- Hej. Viskade jag i hans öra och han hoppade till.
- Shit, vad du skräms!
- Det var typ det som var meningen. Skrattade jag och hällde upp mjölk i en svart kopp.
Jag ställde in den i mikron på en minut. Medans jag väntade så fixade jag en macka med ost. När mikron pep så tog jag ut koppen och hällde i Oboy. Sedan stoppade jag i en sked och rörde runt. Sedan doppade jag mackan i oboyen och tog en tugga.
När jag ätit min frukost så gick jag till mitt rum och hämtade min dator. Som vanligt öste regnet ner och jag hade inget annat att göra. Så jag tog min dator och gick ner till vardagsrummet. Dylan hade satt på någon film. Jag slog mig ner på andra änden av soffan och loggade in på facebook.
Efter en stund vid datorn så kollade jag på filmen med Dylan. Jag la mitt huvud i hans knä och han började hålla på med mitt hår. Medans filmen rullade tänkte jag på Justin. Vilket inte var så konstigt, inte annorlunda för den delen heller. Dem senaste dagarna har jag tänkt mycket på honom. Han har liksom tagit över min hjärna.
Plötsligt ringde min mobil. LexiLove<3
- Hey shaawty. Fnissade jag.
- Hey baby! HAha, jag undrar om du vill shoppa med mig och Casey? Det var länge sedan.
- Absolut babes. Hämtar ni mig eller ska jag hämta er?
- Vi kommer om tio!
- Sure bitch. See ya!
- Haha, ses.
Vi la på och jag reste på mig.
- Jag ska shoppa med the bitches, och jag vet inte när jag kommer hem.
- Okej!
Jag gick till mitt rum för att packa min handväska. Sedan gick jag till hallen och drog på mig mina röda Converse. Sedan drog jag på mig en svar skinnjacka och en svart stickad halsduk. När jag var klar så kollade jag mig själv i spegeln en stund för att fördröja tiden innan de kom. Men jag hann inte så länge, för efter bara några sekunder hörde jag en tuta utanför.
Jag gick ut och hoppade in bak i den vita Jeepen.
- Yo girls! Log jag.
- Hey!
Efter några timmars shopping tog vi en paus och satte oss på Starbucks. Plötsligt såg jag ett godkännt ansikte utanför ThePhoneHouse.
- Omg, göm mig. Viskade jag och böjde ner huvudet för att låta håret dölja ansiktet.
De följde min blick och jag såg i ögonvrån hur de båda stelnade till. Lexi och Casey gick med mig mot utgången på centret.
- Samantha?
Jag stannade och suckade.
- Jag vill inte prata med dig just nu Justin. Suckade jag.
- Snälla förlåt mig! Snälla Sam. Jag ångrar mig stort över det jag gjort. Om jag fick en enda önskan skulle det vara dig. Jag gör vad som helst för att få dig tillbaka! Jag älskar dig så mycket Samantha! Jag saknar dig så mycket! Jag har ett stort hål i mitt hjärta efter dig! Jag är inte hel utan dig. JAg behöver dig för att leva, Sam. Du är min ena halva. Ända sedan första gången jag såg dig, på det där kaféet så har jag vetat att det är något speciellt med dig. Ditt leende fick mig på fall. Din blick fick hela mig att le. Samantha, du fattar inte hur mycket du betyder för mig.
När han pratat klart hade jag vänt mig om med tårar i ögonen. Han grät lite. Casey och Lexi stod bakom mig. Utan ett ord gick jag fram till honom och kramade honom hårt. Mina tårar rann. Min tröja började bli blöt så jag antog att Justin också grät.
- Vi går till bilen... Mumlade Casey och jag hörde hur de började gå bortåt.
Jag släppte Justin och han försökte kyssa mig, men jag backade. Han såg förvirrat på mig och jag såg ner i marken.
- Jag förlåter dig. Men det betyder inte att vi återgår tillbaka till det vanliga. Jag är fortfarande sårad och arg över det du gjorde. Vi är vänner, sedan får vi se vart det leder. Sa jag och gick därifrån med tårar rinnande på mina kinder.
Jag hörde hur Justin började gråta och jag orkade verkligen inget mer. Allt jag ville var att få bort smärtan i mitt hjärta. Ta bort alla problem. Jag visste ett sätt att göra det. Vågade jag? Jag menar, vem skulle sakna mig? Casey, Lexi och Dylan? Jag stannade och vände mig om. Justin stod kvar på samma ställe med blicken på mig och tårar på kinderna. Seadn sprang jag mot stranden, och klipporna...
--------------------------------------
Vad kommer hon göra? Fast det är nog ganska uppenbart... Kommentera!! Kan bli ganska dålig uppdate just nu. Om ni hann läsa inlägget innan (tog bort det) så förstår ni. Kan förklara lite kort: vi fick strömavbrott ganska länge av stormen och vi har ju jullov så jag vill gärna njuta lite av det.
XoXo
Feeling of Love DEL 18
Samantha
- Jag åker inte till Justin, jag stannar hemma. Sa jag till Dylan som satt på andra sidan frukost bordet.
- Va?! Men du skulle ju åka!
- Men jag vill inte lämna dig. Jag kan inte lämna dig. Jag behöver ditt stöd, Dylan. Sa jag allvarligt medans jag åt mina vanliga morgonflingor.
- Sam, lyssna på mig. Justin älskar dig, du älskar Justin. Han är som jag. Du kan verkligen lita på honom. JAg kan tyvärr inte säga att han inte kommer såra dig, för alla gör misstag. Men jag kan säga att killen är speciell. Han kommer alltid finnas för dig. Har du berättat det här för honom?
- Nej, inte allt. Sa jag tyst och såg ner i min skål.
- Gör det. Han kommer förstå och han kommer hjälpa dig tills du kommer hem igen, då kommer jag finnas. Du kommer alltid ha någon med dig som förstår, Sam. Lova mig att aldrig börja skära dig igen. Du förstår inte hur ont det gör att se dig såhär. Att se dig i mitt huvud när du skär dig själv... Det finns inte i min värld. Jag fattar inte hur jag kan vara så blind. JAg borde ha sett att något var fel. Snälla Sam, lova mig att aldrig gör så igen.
- Jag lovar. Sa jag och han nickade.
- Så, ring Justin och säg att du kommer. Jag måste stanna här och ta hand om mamma. Du klara dig bra. Du är ju femton år. Flinade han och jag skrattade.
- Tack Dylan. Kom ihåg, du kan ringa när du vill. Sa jag och han nickade.
När jag ringde Justin svarade han inte, kanske hade en intervju eller något. Så istället bestämde jag mig för att överraska honom. Att bara åka dit, liksom. Inte nu med på fredag, då jag skulle komma. Om två dagar. Två dagar, helt otroligt! Shit vad jag längtar...
Två dagar senare klockan 04.00
Det var mörkt ute och jag stod med en större handväska på flygplatsen med Dylan framför mig. Han hade ett litet leende på läpparna men jag fällde några tårar.
- Lova att ringa varje dag. Sa jag och kramade honom.
- Jadå, jag lovar.
- Vi ses snart. Sa jag, släppte honom och gick mot incheckningen.
Jag vinkade till Dylan och gick igenom säkerhetskontrollen. Sedan letade jag reda på gaten och satte mig utanför. Jag satte mig ner och såg mig omkring. Snart är jag hos Justin, i hans varma famn. Det kändes så länge sedan.
***
Jag klev på planet och satte mig på min plats. När jag knäppt mitt bälte om mig så såg jag ut genom det lilla fönstret. Det regnade fortfarande. Det märktes att sommaren snart är slut. Hösten är på väg och ja... Snart är det jul... Om några månader i alla fall.
Som tur var så satte sig ingen bredvid mig. Det var jag riktigt glad för.
***
Jag klev ut ur flygplatsen och hoppade in i en taxi. Klockan var 17.47 så jag antar att de redan var i bowlinghallen. Så jag åkte direkt dit. JAg betalade chauffören och gick ut. Jag klev innanför dörrarna till bowlinghallen och såg mig omkring. Där, vid en banorna satt hela Justins Crew. Justin satt bredvid en tjej med brunt hår på stolarna. Jag log lite medans jag gick mot dem. Men plötsligt reser sig Justin och tjejen upp. Justin tar ett klot och ställer sig bakom tjejen. Han tar armarna om henne och det ser ut som om han hjälper henne. Det sticker till i mitt hjärta av svartsjuka, men jag fortsätter gå sakta mot dem. När de skjutit klotet så kramar de varandra och Justin kysser henne på kinden. Han tar hennes hand och så sätter han sig ner och drar ner henne i sitt knä. Modet sjunker och jag känner mig helt värdelös. Vad gjorde jag här egentligen? Varför åkte jag? Jag ser upp på Justin igen, den här gånger kysser han henne på munnen.
- Samantha?
Jag ser lite åt höger. Där står Usher. Jag svarade inte utan lät tårarna rinna. Han ser åt Justins håll och ser medlidsamt på mig.
- Förlåt. Jag vet inte vad han gör.
JAg svarar honom inte utan springer bara ut igen. Nu regnar det här också.
- Samantha!
Jag tittar bak och ser Usher komma igen.
- Vad? Gråter jag och han kramar mig.
- Låt mig betala din resa hem. Jag kan följa dig till flygplatsen om du vill.
- Nej tack. Det går bra. Tack igen. Sa jag och hoppade in i en taxi.
Jag ställer min väska på golvet och torkar mina tårar.
- Flygplatsen. Sa jag till chauffören och han nickade.
Jag ser i backspegeln och ser att Justin står bredvid Usher på gatan. Justin ser efter taxin och jag ser en tår rinna nerför hans kind...
När jag sitter på planet hem igen tar jag upp mobilen, sätter den på flygplansläge och börjar skriva ett sms till Dylan.
Du hade rätt... Alla gör misstag. Men ibland gör man misstag som egentligen inte är misstag. Ibland blir man sårad. Det har jag varit med om många gånger. Ibland tror jag att mitt hjärta kommer gå i tusen bitar. Jag börjar tro att mitt hjärta har gått i tusen bitar. Tårarna är bitarna av mitt hjärta. JAg vill hålla dem kvar för att kunna överleva, men det är svårt... Jag är på väg hem. Var gärna hemma när jag kommer... XxSam<3
Justin
- Vad gör du här ute, Usher? frågade jag och kollade på honom.
Hans blick var fast vid en taxi som åkte ifrån oss.
- Hon var här, Justin. Hur tänker du egentligen? Ryter han och jag kollade mot taxin.
- Samantha sitter där, eller hur? Sa jag och lät en tår rinna nerför kinden.
- Ja, hon såg vad du gjorde, Justin. Du skulle ha sett hur mycket hon grät. Fattar du inte hur mycket problem du får nu? Du har en tjej så kysser du någon annan? Tänk lite nästa gång. Säger han och går in igen.
Jag ser fortfarande efter taxin. Vad har jag gjort nu?
--------------------------------------
Wooppss, drama!! What do ya think?? Lägger kanske ut ett till kapitel idag, vi får se ;) Men jag vill ha fler kommentarer!! Har jag börjat skriva dåligt? Gillar ni inte novellen? Är den tråkig? Börjar bli lite orolig om den saken...
XoXo
Feeling of Love DEL 19
När jag landade i Stratford var klockan typ två på natten, tårarna rann fortfarande. . Det var mörkt och det duggregnade lite. Jag hittade en taxi som jag hoppade in i. Jag sa gatan och sedan åkte vi iväg.
När jag klev innanför dörren till mitt hem var det mörkt i huset. Men jag la märke till att taklampan i köket var tänd. Plötsligt hör jag en stol dras mot golvet och snabba steg hördes mot hallen, där jag stod. I mörkret kunde jag skymta Dylan i pyjamasbyxor och en t-shirt. När han såg mina tårar så kramade han mig hårt och länge. Jag antar att han fått mitt sms.
- Jag är så ledsen. Viskade han och jag började gråta mer.
- Han är en idiot som alla andra killar... Grät jag.
- Gråt inte. Han förtjänar inte dina tårar. Hör du det? Han förtjänar inte dina tårar, eller dig för den delen. Du förtjänar någon mycket bättre. Någon som aldrig låter dina tårar rinna, någon som finns vid din sida hela tiden. Sa han och jag såg tacksamt på honom.
- Du är världens bästa bror. Log jag och han gick med mig till mitt rum.
Jag böt om medans han fixade sängen. Ja, han fick vara kvar i rummet när jag böt om. Men hallå? Han är min bror!
- Tack. Log jag och kramade honom en sista gång innan jag la mig under täcket.
- Du är min hjälte, Sam. Du är så stark. Du har kämpat mot livet helt själv. Du är verkligen värd världen. Viskade han innan han lämnade rummet.
Han sällte dörren på glänt och jag såg som vanligt runt i rummet. Undrar vad Justin gör nu... Han kanske är med den där tjejen. Dem kanske är i hans del av bussen, i samma säng, och sover bredvid varandra. I varandras armar. Som vi brukade göra.
Nej, nu måste jag sluta tänka på det. Aldrig ska jag tänka på honom igen. Nu ska jag leva vidare som om han aldrig funnits och sedan ska jag glömma honom. Allt blir sitt normala och alla blir nöjda! Klart! JAg hittar en ny kille som är bättre än Justin för att sedan göra det lättare att glömma Justin.
Tanken av att glömma honom var skrämmande. Han var unik på alla sätt. Jag kunde inte ljuga för mig själv. Jag älskar honom. Vad han än gör så kommer jag alltid älska honom. Men jag måste leva vidare. Han är totalt borta nu och jag kan glömma honom. Han kommer aldrig tillbaka till mig och jag kommer aldrig tillbaka till honom.
Jag kände drömmarna lura i min hjärna och jag föll i en tankesprid dröm...
Justin
- FAN! JAg måste åka till henne! Utbrast jag när jag stod med Usher, Scooter, mamma, Ryan G, mama Jan och Dan i turnébussen.
Alla stod och såg på mig med en kostig blick.
- Justin, det var verkligen inte smart att göra sådär. Jag menar, hur som helst kanske hon skulle få reda på det. Med tanke på att du är Justin Bieber så kommer allt du gör i tidningen. Hon skulle ha sett den. Du skulle svika henne även om hon inte var där. Sa Ryan och de andra nickade instämande.
- Samantha var en fin tjej. Det kommer hon alltid vara, och jag förstår om hon är sårad! Jag menar, om en kille var otrogen mot mig skulle jag bli sårad, eller i alla fall om jag gillade honom. Sa mamma och la armen om mina axlar.
- Allt jag vill är att få tillbaka henne... Suckade jag och gick till min del av bussen.
Jag tryckte på en knapp och en skjutdörr stängdes igen framför mig. Sakta la jag mig ner i sängen och satte på musik i mitt headset. Wish you where here med Avril Lavigne började spelas.
LYSSNA SAMTIDIGT
Samantha
När jag vaknade nästa morgon lös solen i mitt ansikte. Tankarna kom...
Undrar vad han gör nu. Undrar vad han tänker på. Undrar hur han mår. Undrar vem han är med.
Och som alla kanske redan vet så tänker jag på Justin. Men det är väl inte så konstigt? Jag menar, han var min drömkille, men han svek mig otroligt mycket! Han gjorde det värsta misstaget man kan göra. Han var otrogen. Då blir man ju ledsen, eller hur? Man borde få gråta så mycket man vill. Man kan ju inte direkt skylla på sig själv för att man gråter, skyll på den eller dem som orsakat tårarna. De som orsakat ditt krossade hjärta
Plötsligt ringde min mobil. JAg tog upp den och det stod ett nummer jag inte kände igen.
- Hallå? Sa jag osäkert och satte mig upp.
- Hej Samantha! Det är Usher.
- Hur fick du mitt nummer? Sa jag och klev upp.
- Justins mobil.
- Varför ringer du? Frågade jag och gick fram till min garderob.
- Jag ringde för att prata om Justin.
- Varför ska jag prata om honom?! Ingen fattar hur jävla dåligt jag mår. Sa jag och kände gråten i halsen och tårarna i ögonen.
- Bara lyssna, okej? Justin mår minst lika dåligt som dig. Han har ställt in sammanlagt fem konserter och han sitter bara på sitt "rum" och gråter. Ingen kan prata med honom, inte ens han egen mamma. Han lyssnar inte på någon. Han pratar i alla fall inte med någon. Allt vi vet är att han gråter hela tiden. Och nu börjar vi alla bli oroliga.
- Ring den där tjejen han älskar då. Muttrade jag och letade efter dagens outfit.
- Jag pratar med henne nu. Sa han och jag stannade upp.
- Vad säger hon då?
- Samantha, fattar du inte? Det är dig han älskar! Han kommer inte prata med någon annan än dig.
- Så du vill att jag ska komma till er och prata med honom?
- Ja.
- Glöm det.
- Snälla Samantha!
- Varför ska jag hjälpa! Han får skylla sig själv! Det är hans eget fel. Han får väl fan plocka upp sin egen röra. Men du kan hälsa honom en sak.
- Ja?
- Säg åt honom att dra åt helvete. Sa jag och klickade honom.
Jag stängde av mobilen och kastade den på sängen. Tårarna började rinna och jag gled nerför väggen och satte mig på det kalla golvet. Jag la ansiktet i händerna och bara grät.
- Samantha, det finns fr... Samantha!
Dylan kom springandes mot mig och kramade mig hårt. Medans jag kramade honom tillbaka lät jag tårarna rinna och blöta ner hans tröja. Medans tårarna rann såg jag ut genom fönstret. Solen sken fortfarande, men man såg att det var kallare än vanligt. Inte så konstigt, det är ju snart höst.
- Vad har hänt? Viskade Dylan.
Jag berättade allt om samtalet och han hjälpte mig sedan ner till köket där frukost stod framme. Medans jag tog till mig lite våfflor så värmde Dylan varm chocklad till mig. Han ställde fram koppen och jag tackade. Jag såg ut genom fönstret medans jag förde koppen mot mina läppar. Försiktigt smuttade jag på chockladen, rädd för att bränna mig. Dylans mobil ringde så han gick ifrån. På radion spelades Party In The USA med Miley Cyrus. Jag sjöng med tyst medans jag åt mina vofflor. Plötsligt stannade en taxi utanför. Bakdörren till höger öppnades och ur klev... Usher?!
När han klev ur så stannade taxin. Han gick mot dörren och jag hörde hur han knackade på. Snabbt gick jag och öppnade.
- Vad?! Röt jag och han såg sorgset på mig.
- Snälla, lyssna. Justin älskar dig ingen annan. Han ångrar det han har gjort. Snälla Samantha. Han sitter i taxin nu...
Där slutade jag lyssna. Min blick föll på taxin. Om jag tittade noga kunde jag skymta konturerna av Justin. Han såg mot oss. Plötsligt öppnade han bildörren och steg ut. Han grät. Det såg man direkt. När han såg mig stack det till i magen.
Usher fortsatte prata men när han märkte att jag inte lyssnade tystnade han.
- Samantha, jag är verkligen ledsen. Jag saknar dig. Snälla, ge mig en chans till. Jag kommer behandla dig som en prinsessa. Du kommer vara mitt förstahands val, alltid! Snälla Sam.
Justin gick mot mig och när han var en meter ifrån mig backade jag och höll upp ena handen.
- Vänta! Jag har hört allt det där förut. Och ja... Innan jag träffade dig hade jag svårt att lita på folk. När jag träffade dig trodde jag att jag kunde lita på dig, men vet du? Jag gick för fort fram. Efter det här har jag lärt mig att inte lita på folk utan att känna dem. Så du kan glömma att jag kommer förlåta dig nu. Suckade jag och vände mig om för att gå in när han tog tag i min handled och fick mig att stanna.
- Jag kan vänta hur länge som helst. En vecka, en månad, ett år! Till och med längre. Sa han och jag ryckte åt mig min hand.
- Då får du vänta väldigt länge... Bieber.
Jag gick in i huset och smällde igen dörren. Han var här. Killen jag älskar är här. Och jag dissar honom. Men det är ju hans fel. Han var otrogen. Han var med den där tjejen.
Dylan var på sitt rum så jag gick direkt till badrummet och låste dörren. Jag tog upp rakhyveln och såg länge på mig i spegeln. Det var ett bra tag sedan jag gjorde det. Jag trodde aldrig jag skulle göra det igen, men tydligen... Jag tryckte det vassa bladet mot handledens undersida och tryckte till hårdare så blodet började rinna. Jag gjorde fyra hack vågrätt på handleden. Sedan satte jag mig på golvet och såg blodet rinna. Faktum är att det inte gjorde ont. Det sved lite, men det gjorde inte ont.
Jag vet inte hur länge jag satt där, men efter ett tag så tog jag lite bomull(?) på såren och sedan satte jag på ett litet bandage.
JAg smög till mitt rum för att byta till en långärmad tröja. I början, innan såren läkt lite, så måste jag ha långärmad. Sedan kan jag börja sminka över det istället för bandage.
Dylan och jag satte på en film, komedi, för att försöka slippa tårarna ett tag. Vilket inte gick så bra, eftersom vi skrattade så vi grät...
---------------------------------------
Så, det var sista kapitlet jag hade i utkast. Nu vill jag ha 10 kapitel innan nästa. Nu ska jag vänta tills jag får alla. Så, ju längre tid det tar för er att kommentera, ju längre tid tar det tills nästa kapitel kommer ut ;)
XoXo<3
Feeling of Love DEL 16
- SERIÖST?! Skrek jag och Justin skrattade.
- Helt seriöst! Visst är Scooter bra på att komma på idéer?
- Ja, verkligen!
- Så... du går med på det?
- Absolut!
- Bra, då ses vi om en vecka.
- Ja, puss!
- Puss.
Vi la på och jag skrek ett glädjeskrik. Sedan sprang jag till Dylan och gick direkt in. Han satt och pratade i telefonen, gråtandes. Jag såg ledset på honom, mimade förlåt och gick ut ur rummet. Shit, stackars kille. Sorgset gick jag till mitt rum. Men jag kunde inte undgå att le stort med Justin i tankarna. Men kunde jag verkligen lämna Dylan? Han är ju verkligen ledsen... Och så mycket som han har ställt upp för mig så behöver jag verkligen ge något tillbaka. Jag måste verkligen prata med honom, Dylan alltså. Tänk om jag inte kan åka? Tänk... Nej, sluta. Om Dylan älskar mig låter han mig åka. Men jag vill inte lämna honom ensam. Tänk vad han kan hitta på?
- Ville du något?
Jag kollade mot dörren och där stod Dylan.
- Hur är det? Sa jag och såg på honom med en medlidsam blick.
- Dåligt. Själv? Suckade han och slängde sig på mig säng.
- Sådär. Men jag måste prata med dig. Sa jag allvarligt och satte mig bredvid honom.
- Vadå? Har det hänt något? Sa han oroligt och jag skakade på huvudet.
- Nej... Eller jo, men asså... Justin ringde. Scooter har tydligen kommit på en bra idé att lära känna allas familjer, vänner eller nära. Och dem tänkte att alla fick bjuda dit en eller två personer var på typ bowling och massa aktiviteter. Och Justin frågade om jag ville komma. Men... Jag vill liksom inte lämna dig när du mår såhär. Då får jag bara dåligt samvete. Sa jag och suckade.
- Åk du. Jag klarar mig. Jag menar, jag kan ju inte hålla dig ifrån din... kille. Sa han och jag suckade.
- Jag ser det på dig att du inte vill att jag ska åka... Så jag åker inte.
- Jo, jag lovar. Åk. Annars får jag skuldkänslor.
- Det behöver du inte. Jag åker inte. Det är lugnt.
- Sam. Jag menar det. Åk. Jag vill se dig lycklig. Inte se dig gråta. Jag vill att du ska vara lycklig. Och du är lycklig med honom, så åk till honom. Jag ser hur mycket du vill åka, så åk! JAg klara mig, jag lovar. Jag kan ringa varje dag.
- Säker?
- Helt säker. Hur länge blir du borta?
- Bara några dagar. Typ, fem dagar.
- Okej, det var ju inte så mycket. Sa han med ett litet leende.
- Nej, men är det säkert att det är okej att jag åker? Sa jag osäkert och han nickade.
- Ja, såklart!
- Tack, du är bäst! Utbrast jag och kramade honom hårt.
Han gav ifrån sig ett överraskat skratt och kramade mig tillbaka. Klockan var snart nio så vi började göra middag. Makaroner och ost, haha. Jag kokade makaronerna och Dylan hyvlade ost. Jag skrattade åt honom. Han stod där och sång, och om jag ska vara ärlig sjunger han uselt! Fast det vet han själv. Han gör dig bara till för att lätta upp stämningen, vilket han lyckas med totalt!
- Är du klar syyyyyrraaaan? Sjöng han och jag skrattade.
- Jaaa!! Sjöng jag tillbaka och han log mot mig.
- Du borde börja sjunga igen. Sa han och ställde fram makaronerna på bordet, samt osten, tallrikar, glas och mjölk.
JAg tog fram bestick. Haha, han gör allt.
- Nej.
- Jo, du låter som en Gud. JAg lovar. Du skulle vinna tusen awards och allt sådant! Kom igen. sjung för Justin och se vad han tycker. Sa han och vi slog oss ner.
- Nej.
- Jo! Kom igen, för min skull.
Hans ögon glänste i lampans ljus och han prutade med underläppen så han såg ut som en liten hundvalp. Suckande la jag upp makaroner på min rallrik.
- Okejdå.
- Yes!
Jag skrattade åt honom och vi båda log.
När jag senare på kvällen satt på mitt rum hörde jag hur han gråter, igen. Sakta tog jag min gitarr och gick in till honom. Han låg på sängen och grät, med ansiktet i kudden.
- Do, do doo, do, do, dooo... Sjöng jag och knäppte på strängarna.
Jag började sjunga Don't Cry Your Heart Out med Cody Simpson. Medans jag sjöng kunde jajg höra hur han slutade gråta, bara snyfta. Snart såg han upp på mig och jag log mot honom medans jag fortsatte sjunga och spela. När den var slut så satt vi tysta en stund innan han satte sig upp och kramade mig. Jag la ner gitarren och kramade tillbaka.
- Tack. Viskade han i mitt öra och jag log.
- Säg bara till. Viskade jag tillbaka.
- Vet du hur det känns att släppa någon man älskat länge bara för att dem ska vara lyckliga? Frågade han och några tårar rann nerför hans kinder.
- Ja... Ja, Dylan. Det gör jag. Viskade jag och kramade honom hårt.
---------------------------------------
Vad svarar han? Har redan tre kapitel till klara, satt uppe typ hela kvällen igår och skrev. Men nu vill jag ha 10 kommentarer från olika IP adresser, innan nästa. Det klarar ni ;)
Kommentera och sprid!!
XoXo<3
Feeling of Love DEL 17
- Va? Frågade han förvånat.
- Jag vet hur det känns.
- Hur?
- Jag har aldrig berättat det men... Min förra kille... Han, öh, typ tvingade mig till saker jag inte ville och ja... Sedan träffade han en annan och jag tvingades lämna honom. Jag älskade honom verkligen - i alla fall innan allt han gjorde - och ja, det gjorde ont att se honom gå in i en annan tjejs famn. Sa jag och han kramade mig.
- Vad gjorde han? Viskade han.
Jag drog undan håret och drog ner min tröjärm lite och visade ärret på halsen.
- Varför har jag aldrig sett det förut? Sa han och drog försiktigt fingret på det.
- Jag sminkar alltid över det.
- Vad gjorde han mer?
Jag suckade och tog hans hand.
- Kom.
Jag tog med honom till badrummet och låste dörren efter oss. Sedan gick jag fram till handfatet och tvättade handleden - på insidan - med tvål och rivmärkena började synas.
- Sam...
- Han fick mig att må dåligt. Han slog mig, rev mig, tvingade mig att dricka, tvingade mig att röka, men jag älskade honom så mycket att jag försökte på fram hans andra jag, så som han var innan allt det. Då blev han argare och började... våldta mig. När han sedan lämnade mig, - eller jag lämnade honom för att han gick till en annan - det var först då jag såg vad han gjort till mig. Det var därför jag inte kom hem på några månader. Jag kämpade med att bli mitt riktiga jag och jag lyckades. Men när jag kom tillbaka hit hade pappa redan åkt igen och jag började skära mig själv. Sedan sminkade jag över det, och resten av alla sår. Sa jag medans tårarna rann.
(Tänk er att de är i ett badrum xd)Dylan kramade mig hårt och jag grät ut mot hans axel. Nu släppte jag verkligen ut allt. Allt kändes så bra, helt plötsligt. Allt blev plötsligt så bra! Dylan var ju med mig... JAg klamrade mig hårdare fast vid honom och där stod vi... Gråtandes i varandras famn..
- Varför har du inte sagt något? Frågade han och snyftade.
- Jag har inte vågat.
- Du kan alltid lita på mig. Jag kommer aldrig hata dig. Jag finns alltid för dig. Viskade han.
Efter tio minuter gick vi ut igen och jag gick till mitt rum. Jag plockade upp min mobil och ringde Justin.
- Hey sunshine. Viskade han hest efter fyra signaler.
- Sover du? Frågade jag och snyftade.
- Nej, gråter du?
- Nej, jag grät. Men du... Angående den där träffen eller vad man kan kalla den...
- Visst ska det bli kul? Avbröt Justin mig.
- Den skulle bli kul. men jag kan inte komma.
- Varför? Sa Justin besviket.
- Jag kan inte lämna Dylan. Han har det svårt just nu och det har jag med. Tyvärr Justin, jag är jätteledsen.
- Jag med... Sa Justin tyst.
- Snälla Justin, var inte arg på mig. Snälla? Sa jag och kände gråten i halsen.
- Kan du inte ta med honom?
- Jag vet inte Justin...
- Du vill inte komma, eller hur?
- Jo! Det är klart jag vill! Men Justin, du måste förstå att vi har det svårt. Om jag hade lämnat dig, hur skulle du känna då?
- Va?
- Det är precis den känslan han går igenom just nu. Han har precis fått veta en av mina mörkaste hemligheter och vi behöver verkligen vara själva.
- Det är bara att säga det, Sam. Du gillar inte mig längre. Du kan kommit över mig. Eller hur?
- Nej Justin! Jag älskar dig. Jag lovar! Snälla Justin! Grät jag.
- Har ni det så svårt?
- Ja, Justin.
- Okej, det är lugnt. Förlåt för att jag överreagerade. Det är lugnt. Vi ses ju ändå snart, eller hur? Sa han.
- Justin, jag menar det. Jag är ledsen. Jag ville verkligen åka till dig, men jag kan verkligen inte lämna Dylan. Du ska se honom, han gråter hela tiden och jag är verkligen orolig för honom. Vem vet vad han kan göra om han är själv?
- Jag förstår. Det är lugnt, Sam. Saknar dig Honey. Sa han och jag log.
- Saknar dig med baby. Sa jag tyst.
- Vi ses snart.
- Det gör vi. Hejdå, puss.
- Puss.
Vi la på och jag gick in till Dylan igen.
När klockan slog tolv gick vi båda och la oss. Fast jag kunde inte somna. Allt jag tänkte på var Justin. Jag saknar honom. Egentligen vill jag åka till honom direkt, men det går inte...
Justin
Klockan slog tolv och jag låg fortfarande i min säng. Sams vackra röst spelades upp i mitt huvud och jag önskade jag hade henne här. Att hon låg i min famn, trygg. Men istället var hon flera hundratals mil ifrån mig. Tänk om hon lämnar mig, hittar någon annan? Hon har det verkligen svårt.
Jag såg ut genom bussens fönster och såg regnet falla, och hus försvinna bakom oss. Månen satt högt upp på himlen och stjärnorna lös så starkt. En tår rann nerför min kind och allt jag önskade var Sam. Kunde hon inte vara här? Fast jag förstår att hon inte vill lämna Dylan. Jag är stolt över henne. Allt hon går igenom, hon är så stark!
Jag älskar henne. JAg saknar henne. Jag behöver henne. JAg vill ha henne här. Kunna känna hennes läppar mot mina, känna hennes armar om min nacke. Kunna känne hennes hjärtslag. Ha henne trygg och nära mig. Det var allt jag önskade mig.
Min mobil lös upp och det bästa namnet ever prydde displayen. Samantha<3
Jag låste upp mobilen och läste messet med ett leende.
Love U. Förlåt för innan. Saknar dig, kan inte sluta tänka på dig. Förlåt om jag väckte dig <3 XoXo DinFörevigtSam<3
--------------------------------------------
Jag fick inte alla kommentarer på förra kapitlet. Men jag ville verkligen lägga ut ett kapitel. Har redan tre stycken inne på utkast så ja, jag lägger ut ett per dag nu. Men jag ska till Sälen idag så jag kommer sitta i en bil i fyra timmar. Jag kanske skriver då. Men vi får se. Skriver när jag kan!!
KOMMENTERA!
XoXo<3
Feeling of Love DEL 15
- Sam, kan vi inte börja dansa igen? Du vet, som vi gjorde i sjuan. Kommer du ihåg vår grupp? Haha, så bäst. Sa Casey och Lexi instämde.
- Vi kan väl försöka hitta något ställe och träna på. Sa jag och de utbrast ett varsitt Yes.
- Vi letar direkt! Det borde finnas någon lokal på Stratford DanceHouse. Eller hur? Det är ju nästan bortglömt. Sa Lexi och vi nickade.
- Vi kan gå dit och se om någon är där. Sa jag.
- Vi går direkt!
Vi drog på oss våra skor och började gå mot SDH (Stratford DanceHouse). Det var en ganska stor byggnad med fem våningar. Det fanns minst 30 olika lokaler. Frågan var bara om alla var upptagna.
- Ursäkta, finns det någon ledig lokal att hyra? Sa Casey när vi stod framför disken på entréplan.
Bakom disken stod en ung tjej med typ rött hår i en bulle. Hennes ögon var ljusgröna och påminde mycket om en sommaräng.
- Ska kolla.
Henes röst var ganska ljus och ja, hon var riktigt söt! Hon skrev lite på datorn och efter en stund så kollade hon på oss igen.
- Sal 25 på våning tre är ledig.
- Kan man köpa den? frågade Lexi och vi såg chockat på henne.
- Ja, då kostar den 1500 kronor. Då ingår en nyckel och ett omklädninsrum.
- Om man vill ha tre nycklar?
- Då kostar det 1700. Sa hon och vi nickade.
Vi gick ifrån en stund och pratade lite. Lexi sa att hon kunde fråga hennes pappa om pengar. De var riktigt rika och ja, hon får nästan var hon vill. Jag sa att jag kunde betala en del och Casey med. Vi bestämde att Casey skulle betala 500, jag 500 och Lexi 700. Hon skulle fråga hennes pappa om extra pengar. Så hon gick ifrån och ringde.
- Han kunde betala allt. Han sa att det inte spelade någon roll. Han kommer förbi med pengar. Sa hon och vi såg osäkert på henne.
- Säkert? Jag menar, vi kan betala. Sa Casey och jag nickade.
- Tyst nu. Det vet jag att ni kan. Men han vill betala. Så vi väntar bara på att han ska komma. Log hon.
Efter fem minuter kom han förbi och lämnade pengarna.
- Tack Trevor! Log vi och han log tillbaka.
- Det var så lite så.
- Jag fattar inte att han betalar allt. Sa jag när han åkt och vi var på väg in igen.
- Glöm det nu. Nu gäller det att komma igång med dansandet! Sa Lexi och vi skrattade.
- Wow...
Salen var mellanstor och kvadratisk. Ena väggen var fylld med speglar och ett räcke. På andra sidan var två fönster ut mot gatan. I hörnet stod en bandspelare och en dörr var i hörnet på väggen med speglarna. Vi gick in och där var det ett jättefint omklädningsrum. Det var typ 20 skåp med nycklar som satt i. Det var också bänkar där man kunde sitta.
- Ska vi mötas här om en halvtimme? Sa Lexi när vi kollat in allt och vi nickade.
- Ja, absolut.
- Bra, då ses vi!
Vi tog varsin nyckel innan alla gick hem till sig för att packa träningsväskan. Jag slängde ner sportbh, mjukisar, ett linne, en träningströja och ett par träningsskor. Sedan stoppade jag också ner borste, deo och tofsar. När jag slängt väskan över axeln så gick jag ner till hallen igen. Där satt Dylan med tårar på kinderna.
- Vad är det?! Utbrast jag och gick fram till honom och lät väskan falla till golvet.
- Det är Brittney.
Brittney var en tjej som Dylan träffat. Han gillar henne verkligen.
- Vad har hon gjort?
Jag slog mig ner bredvid honom och la armen om honom.
- Hon... Hon var otrogen. Hon höll på med en annan kille.
Nu börjar tårar strömma nerför hans kinde igen och han börjar skaka. Jag kramar honom och viskar att allt kommer bli bra.
- Jag vill verkligen inte lämna dig. Vill du följa med till våran nu danslokal? Sa jag och han nickade.
- Jag har ändå inget annat att göra.
Vi båda tog på oss skor och sedan gick vi tillsammans till SDH. I lokalen väntade Lexi och Casey, ombytta och klara.
- Hej Dylan. Vad har hänt? Sa de.
- Jag ska bara byta om, kommer snart.
Jag klappade lite på Dylans rygg innan jag gick till omklädningsrummet och började byta om.
- Vi kör till Never Say Never. Log jag.
Jag kopplade in min Iphone till bandspelaren och slog på spotify. Vi började värma upp och sedan testade vi några steg.
- Step, step, kick kick, stop! Sa jag och vi stannade på sista steget.
- Ska vi ses här imorgon igen? Sa Casey och Lexi nickade.
- JAg kanske kommer, annars får ni köra utan mig. Sa jag och de nickade förstående.
- Vi ses. Log Lexi och kramade mig innan jag gick till omklädninsrummet och böt om.
När jag bytt om såg jag mig i spegeln och släppte ut håret. JAg drog borsten genom det och bestämde mig för att duscha hemma. När jag gick ut igen stod Dylan redo vid dörren och de andra stod och pratade lite.
- Hejdå. Log jag åt tjejerna och slänge väskan på axeln medans jag gick mot dörren.
- Hejdå!
Vi gick ut tillsammans och gick ut. Det var tyst. Ingen sa något och det förstod jag. Jag menar, båda har det jobbigt just nu. Jag saknar Justin - som jag älskar mer än allt annat - och Dylan har problem med kärleken. Typiskt....
Justin
Jag tog upp min mobil och ringde Sam, men hon svarade inte. Ganska ovanligt. Hon har ju alltid mobilen bredvid sig. Men hon kanske gjorde något. Så jag fortsatte titta på teven med alla andra töntar - med det menar jag alla andra i mitt Crew.
- Jo, hörrni... Sommaren är ju snart slut och jag tänkte att vi skulle göra något speciellt. Som vi aldrig gjort förut. Och jag tror ni kommer gilla det. Sa Scooter och började sedan berätta vad vi skulle göra.
Och tro det eller ej, jag älskar det! Seriöst, det kommer bli best ever! Jag kan inte vänta! Allt kommer bli perfekt. Det här var vad jag behövde, en rolig aktivitet för alla!
Samantha
- Hey baby. Log jag och la telefonen mellan kinden och axeln för att försöka stänga av musiken.
- Hey babe. Du kommer älska det här! Lyssna bara på mig och avbryt mig inte förrän jag säger till...
------------------------------------------------
Vad har Scooter hittat på? ;) Kommer nog fortsätta skriva på nästa del direkt! Men SNÄLLA! Svara på frågorna typ två inlägg under! Inlägget heter Question time ! Behöver fler än ett svar på alla frågor ;)
Läs, kommentera och sprid!! ;)
XoXo<3
