När jag sedan klev in i huset igen och gled nerför dörren med en lycklig suck kom Dylan fram till mig. Ett gulligt leende spred sig på mina läppar.
- Oh nej... Min syster är kär!! Utbrast han ironiskt och jag nickade sakta occh bet mig i läppen.
Han hjälpte mig upp och kramade mig.
- Det är tur för dig att jag gillar killen. Viskade han och jag började skratta.
Löst puttade jag bort honom för att gå till köket.
Justin och jag hade inte sagt mer efter det, så jag vet inte vart vi står. Men det visar sig. Jag är bara glad att få slippa tänka på det mer. Han vet hur jag känner, jag vet hur han känner och allt är frid och fröjd. Frågan är bara, vart står vi? Jag måste prata med honom. Men inte nu. Nu ska jag softa och njuta av livet, så länge det varar.
När jag klev på det kalla köksgolvet så var jag helt inne i andra tankar när jag kom på att golvet var blött. Så innan jag visste ordet av så ramlade jag och hamnade på rumpan på det blöta, kalla köksgolvet. Jag slog i huvudet löst i köksbänken, men inte så hårt.
- Vad håller du på med?! Ropade Dylan och kom snabbt in i köket, för fort.
Så snart satt han också på golvet och skrattade. Om jag inte hade en fruktansvärd huvudvärk så skulle jag också skratta, men slaget i huvudet gjorde verkligen ont.
- Gick det bra? Sa Dylan som nu märkt att jag satt med ena handen på bakhuvudet.
- Jadå, eller, jag tror det. Sa jag och reste mig upp.
Först började det snurra och jag var tvungen att ta stöd från bänken för att inte ramla ihop. Jag stängde ögonen och knep ihop dem hårt. Min ena hand for till pannan och jag vinglade till.
- Sam, mår du bra? Sa Dylan oroligt och kom fram till mig.
Han tog tag i min arm och håll mig stadigt på benen. Jag ville prata, men det kom inga ord ur munnen. Istället lutade jag mig mot hans famn.
- Kom.
Han tog min arm lite hårdare och hjälpte mig till soffan. När jag satt där kollade han på mitt huvud, sedan hämtade han vatten till mig. Jag drack upp snabbt och sedan lutade jag mig bakåt.
- Vad hände? Sa Dylan som nu satt bredvid mig i soffan.
- Jag vet inte. Sa jag som nu fått tillbaka talförmågan.
Plötsligt knackade det på dörren och Dylan gick för att öppna. Jag slöt ögonen och bara önskade att min huvudvärk kunde försvinna.
Hur hårt slog jag i huvudet egentligen? Blödde jag?
- Ja, hon är i vardagsrummet.
Dörren stängdes och steg hördes, mot mig.
- Vad har hänt?
Det var Justin.
- Hon ramlade i köket, och slog i huvudet i köksbänken. Hon mår inge bra. Hon var nära på att svimma när hon reste sig upp. Förklarade Dylan.
- Dylan, kan du hämta huvudvärkstablett? Frågade jag med tyst röst.
- Visst.
När Dylan gått därifrån så öppnade jag ögonen och mötte Justins blick.
- Hur är det? Frågade han och satte sig bredvid mig.
- Sådär. Suckade jag och lutade mig mot hans axel, han la armen om mig och pussade min panna.
Snart kom Dylan tillbaka med en huvudvärkstablett. Jag svalde den tillsammans med vattnet och rös av smaken som satt kvar i halsen.
- Kan du hålla henne sällskap? Jag ska till min kompis. Sa Dylan och jag kände hur Justin nickade.
- Absolut.
- Tack dude. Flinade Dylan och Justin skrattade till.
Hans skratt mullrade i hans bröstkorg och det fick mig att le. Jag hörde Dylan gå ut i hallen för att sedan lämna huset. Allt vart tyst. Vi sa inget.
- Du är så söt. Viskade Justin i mitt öra och jag la mig med huvudet i hans knä.
Han började hålla på med mitt hår och jag höll på med hans fingrar, alltså på handen han hade på min mage. Jag flätade ihop våra fingrar och Justin log. Jag blundade och njöt av stunden. Ville pausa och spara bilden i mitt minne. Bara kunna titta tillbaka på just den här stunden. Kunna spara det, som i ett USB-minne.
- Mår du bättre? Sa Justin och jag nickade.
- Ja, du är ju här. Log jag och han flinade.
Han böjde sig ner och kysste mig försiktigt. Ett litet leende spred sig på bådas läppar och jag drog in luft för att kunna prata.
- Vart står vi?
Han blev tyst och såg på mig.
- Vart vill du att vi ska stå?
Jag suckade och satte mig upp så jag hade ryggen mot honom och såg ut genom fönstret.
- Asså...
- Vad är det du inte berättar för mig? Suckade Justin, en aning irriterat.
- Förlåt Justin, men jag kan inte berätta det. Sa jag tyst och såg skamset ner i mina händer.
- Men jag kan inte vara ihop med en tjej som inte berättar saker för mig! Utbrast Justin och jag reste mig snabbt upp, för snabbt.
Allt snurrade till, men det blev bättre.
- Där har du fel! Alla har faktiskt rätt till privatliv! Så sånt kan du inte kräva av mig. Vill du ha en tjej som säger allt så kan du gå till någon annan.
- Men jag vill ha dig. Sa Justin försiktigt.
- Jag kanske berättar, men inte idag. Suckade jag och gick mot trappan.
- Hey, du.
Justin kom fram till mig och drog till sig mig.
- Vad? Suckade jag och fastnade i hans ögon.
- Jag tänker inte kräva att du ska berätta allt för mig, men jag vill att du ska veta att jag finns här om du vill prata. Jag kommer inte hata dig. Inget kan få mig att hata dig. Sa han allvarligt och jag såg ner i golvet.
- Men...
- Shh... Avbröt Justin mig och drog in mig i en kram. Förlåt för förut. Jag var bara knäpp. La han till och jag nickade.
- Det är okej. Log jag.
- Vill du bli min Shawty? Frågade han och jag nickade.
- Ja. Log jag och han kysste mig.
- Älskar dig. Viskade han och jag log.
- Älskar dig.
Och ja, jag menade det. JAg var verkligen kär i killen. Han var verkligen underbar. Men... Jag känner honom knappt. Går jag kanske för fort fram? Är jag tokig, eller är jag bara kär?
------------------------------------------

Till er som tycker att de går för fort fram, det är en del av novellen. Det kommer handla mer om det senare...
KOMMENTERA!!
XoXo <3