Efter en dag på stranden gick vi alla till stan. Vi gick till parken och satte oss vid basketplanen. Min blick for till mammas kafé. Igenom glaset kunde jag se henne gå runt vid borden med en bricka.
- Jag kommer snart. Sa jag till de andra och utan att vänta på svar gick jag till dörrarna.
Över dörrarna hängde en skylt som det stod The Miller's Café. När jag klev in genom dörrarna plingade det till och mamma såg på mig.
- Hej gumman. Log hon och kramade mig snabbt innan hon fortsatte.
Det var inte mycket folk här. Bara ett lite äldre par i hörnet.
- Hej, var är Steffany? Sa jag och satte mig på en stol.
- Hon var tvungen att gå. Sa hon havt stressat.
- Vill du ha hjälp? Sa jag och hon skakade på huvudet.
- Nejdå, det är inte så mycket folk. Alla jobbar. Men tack ändå. Log hon och pussade min panna innan hon fortsatte jobba.
- Okej, men vi ses hemma.
- Ja. Juste! Kan du eller Dylan åka och handla? Jag blir nog lite sen idag, så jag tänkte att ni kunde göra tacos.
- Ja, absolut!


Jag hängde en korg på armen och började gå runt i affären för att hitta allt. Efter ett tag gick jag till kassan och betalade allt med mitt kort. Sedan packade jag ner allt i en påse och tog med den ut till min svarta, ganska stora, bil. När jag ställt in påsen i bilen satt jag mig i förarsätet och backade ut. Sedan gasade jag hemåt.


- Hallå! Jag är hemma! Ropade jag och sparkade av mig mina skor.
- Jag är på mitt rum! Ropade Dylan.
Efter att ha plockat upp alla saker och lagt ner påsen i lådan längst ner så gick jag till mitt rum - som vanligt.

Lyssna samtidigt!


Efter några timmar gick jag till Dylan. Han satt vid datorn och jag såg att han tittade på videos från kriget. Man kunde höra hans snyftningar. Han märkte inte att jag kom in.
- Dylan... Sa jag lugnt och tyst.
Han sa inget, men han stängde snabbt ner sidan och såg på mig.
- Ja. Snyftade han.
- Mamma blir sen idag. Hon sa att vi skulle göra tacos, och jag börjar bli hungrig. Kan vi börja? Sa jag försiktigt och han nickade.
- Ja.
- Förlåt Dylan. Sa jag och han kom fram till mig.
- För vad? Sa han och kramade mig innan vi gick ner mot köket.
- För att jag störde dig. Det var inte meningen. Sa jag och han skakade på huvudet.
- Be inte om ursäkt för det. Log han, men jag såg smärtan i hans ögon.
Han började steka köttet och jag började med grönsakerna. Det var tyst, men tystnaden sa mycket. Jag förstod vad Dylan tänkte på, och jag är rätt säker på att Dylan vet vad jag tänker på.
Tystnades höll sig kvar ända tills vi hade ätit upp. Då harklade sig Dylan innan han öppnade sin mun.
- Förlåt Sam. Det är inte lätt för dig, det vet jag. För jag upplever samma sak. Förlåt för att jag inte finns där lika mycket för dig. Jag vill att du ska veta att du kan komma till mig om du vill prata. Han mötte min blick.
- Tack Dylan. Det är lugnt. Jag menar, vi måste ha egna stunder också. Och det är -  och kommer alltid vara - dig jag går till om jag vill prata. Min röst var lugnande och jag är ganska chockad över att rösten höll.
Han log tacksamt och vi gick sedan tillbaka till våra rum efter att ha plockat undan disken.

Mörkret föll över lilla Stratford och jag satte mig som vanligt på fönsterbrädan med benen dinglandes i mörkret. Det var ganska varmt för att vara kväll, men det var bara bra. Månen lös starkt och stjärnorna hängde där uppe. Jag sökte med blicken efter "stjärnan" och hittade den en bit ifrån månen. Ett litet ledsamt leende lekte på mina läppar. Jag öppnade munnen för att prata, men inga ord flög ur min mun. Jag fick inte fram ett ord. Vad skulle jag säga? Han lyssnade ändå inte. Då plötsligt hörde jag mammas hysteriska snyftningar, värre än vanligt.
Åh nej... Tänkte jag innan jag sprang ut ifrån mitt rum. Nu kommer det...
Jag sprang ner till hallen där mamma satt och grät. Jag visste det.
- Mamma...
Även var jag rädd, nervös.
- Åh, gumman... Grät hon.
- Han är borta, eller hur?


Nu kunde jag inte hålla borta tårarna. De rann som en flod nerför mina kinder. Vi kramades hårt och snart kom Dylan ner. Vi alla kramades.
- Han är inte borta... Grät hon och jag såg chockat på henne.
- Va?
- Han är skadad. Svårt skadad. Han fick något fel på hjärnan. Som en stroke. Just nu förflyttas han till Stratfords  sjukhus. Förklarade hon.

När vi pratat lite om händelsen gick jag upp till mitt rum och såg ut på stjärnhimlen. Mamma hade sagt att han hade svårt att prata och röra sig. Allt annat fungerade. Han kunde lyssna, hans minne var kvar... Han kunde läsa. Då fick jag en idé. Snabbt hoppade jag nerfrån fönstret, in till mitt rum. Jag tog fram ett papper, penna och sudd. Så började jag skriva.
-------------------------------------------

Andra delen... Vad tycker ni? ärligt nu. Vill inte skriva på en novell ingen tycker om. Kommentera!! :) XoXo
P.S Fortfarande sjuk xd  Kanske kommer en till idag, kan inte lova men, ja..