Jag var tio år yngre, ett tiotal centimeter kortare och hade definitivt kortare hår. En vit sommarklänning täckte min smala kropp. På fötterna hade jag söta, vita ballerina skor med en rosett längst fram.
Jag satt på en bänk, på flygplatsen. Mamma satt på min vänstra sida, och Dylan på min andra. Min blick stannade på mamma. Hennes ansikte skrek av lycka. Hennes leende nådde upp till öronen och ögonen glänste. Likadant hos Dylan. Och sedan kom jag. Lilla jag. Samantha Miller. Ung. Vacker. Och har hela livet framför sig. Utan att veta vad som kommer hända om tio år.
Plötsligt strömmar män i militär kläder ut från gaten och kvinnor, barn och ungdommar springer fram till dem. Mamma tar upp mig i famnen och bär upp mig medans hon springer fram till en ung man i 30 års åldern. De kramas och pussas. Sedan tar killen mig i famnen och kramar mig.
- Pappa!! Skrek jag och kramade honom hårt.
- Hej min prinsessa.
Sedan hälsar pappa på Dylan. De kramades och sedan gick mamma,  pappa och Dylan ifrån mig. De började gå mot utgången, som om de glömt mig. På mina korta ben försökte jag springa efter, men pappa och Dylan tävlade om vem som kom först till bilen. Mamma sprang efter.
Då slog det mig. Jag var ju bara... jag. Liten, obetydlig. En sån som jag räknades väl inte. En liten tjej från Stratford, vid namn Samantha Miller.
I ett nytt försök att hinna fram till bilen som mamma, pappa och Dylan hoppat in i, misslyckades jag. Bilen åkte ifrån parkeringen och jag blev lämnad kvar. Folk for omkring, höger till vänster. Bilar åkte ut och till parkeringen. Och där stod jag. Mitt i kaoset. En liten flicka i vit sommarklänning, trodde det skulle bli bra när pappa kom hem, helt lugn. Även om det lilla hjärtat jag bar på var sönder och behövde akut vård. Men jag var så lugn. Inga tårar, inga snyftningar. Bara ett tomt ansikte.
Plötsligt började jag försvinna. Från tårna, började jag att bli... dimma, aska? När det kommit till midjan brände det på mitt skinn. Som om jag börjat brinna. Och där fick jag svaret. Äld täckte hela min kropp, ett ljust skrik for upp ur halsen, och ut ur munnen. Ingen märkte mig. Ingen hjälpte till. De totalt ignorerade mig.

- Sam! Hallå! Sam! Vakna!
Jag satte mig kvickt upp och märkte att det var ljust ute, jag var i mitt rum, jag hade på mig min pyjamas och Dylan satt framför mig, i vanlig ålder.
- Shit. Flämtade jag och suckade ljudligt. 
- Du drömde. Frågan är vad? Sa han och tog min hand som han alltid gjorde när jag mådde dåligt, eller när något hänt. 
- Jag vet inte riktigt. I efterhand är det ganska svårt att förklara. Men typ... Vi var yngre. Pappa kom från sitt jobb och... Ja. Jag minns inget mer. Jo! Jag kommer ihåg vårann bil... 
- Vårann bil? Bil?! Sa han som om han trodde jag var ett freak, vilket kunde stämma.
- Haha, ja. Den åkte ifrån mig.
- Okej, du är konstig du. Men jag tänkte i alla fall, så snäll som jag är, fråga dig om du vill ha pannkakor till frukost? Flinade han och jag nickade.
- Det skulle vara mycket gott. Flinade jag och Dylan skrattade åt mitt ordval.
- Så bra madam. Sa han med tillgjord röst vilket fick mig att skratta.
Han gick ut från rummet och jag hörde steg i trappan. Så jag reste mig upp och gick fram till spegeln. Mitt hår stod åt alla håll och mitt linne hade åkt upp lite. Jag rätade till det snabbt och drog fingrarna genom håret.
Där nere luktade det pannkakor och... bränt. Fnissandes klev jag in och såg på Dylan som stod vid spisen och muttrade för sig själv.
- Hur går det? Sa jag och han hoppade till.
- Jo tack, det går bra. Blir det bra med brända pannkakor? Skojade han och jag skrattade.
- Här, jag kan hjälpa till så får vi i alla fall några goda. Flinade jag och tog över.
Eftersom Dylan glömt det så satte jag på fläkten.
- Aah, det var därför det rök så mycket. Sa han efterblivet och jag skrattade åt honom.

Efter den "goda" frukosten så gick jag till mitt rum för att klä på mig och sedan borsta håret och sminka mig. När jag var klar med det ringde jag Casey och Lexi. Lexi var frisk nu, så hon, jag och Casey bestämmde oss för att åka till stranden occh chilla.
Så jag drog på mig en snygg bikini, jeansshorts och ett linne. Sedan väntade jag på att Lexi och Casey skulle komma, de skulle hämta mig.

- Yo girl! Log Casey som satt fram.
- Tja. Log jag och såg på Lexi som satt bak. Hur är det? Frågade jag henne och smällde igen dörren.
- Bra, eller ganska bra i alla fall. Log hon och jag nickade.
Sedan åkte vi mot stranden. Solen sken och vinden blåste lätt i mitt hår.
Vi la ut våra handdukar i sanden och slog oss ner. Alla tre satte sig skräddare och sedan började vi prata.
- Så, någon som har några killnyheter? Sa Casey och flinade.
- Nepp.
- Not at  all.
- Okej, det har jag i alla fall. Flinade Casey och vi tittade på henne.
- Tell us. Log Lexi och jag började hålla på med sanden.
Jag tog upp sand i handen och lät det rinna ner o.s.v. Casey berättade, och berättade. Hon var tydligen tillsammans med James. Om man kände Casey blev man inte så chockad, men om man inte kände henne kanske man skulle bli liiite chockad. Jag menar, Casey och James har varit kompisar sedan dagis och nu plötsligt blir de ihop. Men på senaste tiden har man märkt att hon gillar honom, och att han gillar henne.
Efter en stund på stranden gick vi ner till vattnet och svalkade oss lite.
- Jo, det är fest idag, hos killarna. Sa Casey.
Med killarna menar hon James, Ethan, Luke och Blake. Luke och Blake är några killar från skolan.
- JAg vet  var du tänkte säga och SÅKLART ska vi gå! Utbrast Lexi och vi skrattade.
------------------------------------------------

Ganska kort, men jag måste fixa några saker innan skolan och ja, som sagt så är det något fel på blogg.se så det är väldigt konstigt.
XoXo KOMMENTERA!