Justin

Fan. Nu har jag förstör allt. Varför gjorde jag det?!
JAg såg henne springa iväg. Dylan försökte få henne att stanna, men hon sprang förbi. Dylans ögon mötte mina, de var fyllda av hat. Han gick med raska steg fram till mig.
- Vafan har du gjort?! Skrek han för att överrrösta den höga musiken.
- Förlåt! JAg vet inte vad jag tänkte på!
- Nej! Tydligen inte! Röt han och sprang efter Samantha.
Jag stönade högt och fick lite smått panik. Fan vad jag hatar mig själv!
Utan att tänka sprang jag efter Dylan. Jag såg mig omkring på gatan och såg honom springa lite längre bort. När jag var några få meter ifrån honom så saktade jag in.
- Dylan! Jag vet att jag gjorde bort mig, men snälla låt mig hjälpa dig hitta henne. Jag vill lika lite som du att hon ska skadas. Sa jag och han såg på mig.
- Visst. Men bara för att jag behöver hjälp att leta.
Vi ropade hennes namn tusen gånger. Vi visste verkligen inte var hon...
- Nu vet jag! Utbrast Dylan och avbröt därmed mitt tänkande.
- Vad? Sa jag och suckade, eftersom det var tionde gången han sa så.
- Hon är i gläntan, i skogen! Du vet, typ i mitten?
- Ehm... Nej, det vet jag inte. Men vi går dit. Vad har vi att förlora?
Sedan bar det av mot skogen. Ganska läskigt, eftersom det var mörkt. Ända tills vi kom till skogens början var det lampor på gatorna, men i skogen var det som om mörkret slukade oss.
- Sam! Ropade Dylan.
Det ekade i hela skogen. Man kunde höra några fåglar lyfta från trädens topp och jag plockade upp min mobil. Mitt finger skakade lite när jag tryckte på ikonen med en lampa.
JAg riktade telefonen omkring oss medans Dylan visade vägen till gläntan.
Och ja, där satt hon. Som en ängel. I månskenet, på en sten. Hennes vackra hår hängde på ryggen och man kunde tyst höra henne snyfta.
- Stanna här. Viskade Dylan.
När jag nickat så gick han fram mot henne.

Dylan

Sakta gick jag mot henne. Henne snyftningar hördes tydligare.
- Sammi... Viskade jag och hon vände sig hastigt mot mig, så hastigt att hon höll på att ramla från stenen, men jag tog henne i min famn.
Hon grät ut. Hela hon skakade och man hörde hur hon försökte säga något, men ingenting kom ut från hennes mun. Hon började skaka mer och jag höll henne hårdare.
- Shh... Det kommer bli bra... Allt kommer bli bra... Viskade jag och såg upp på stjärnorna.
Plötsligt hörde jag steg bakom mig och Sam släppte mig för att börja backa. Jag vände mig snabbt om och såg Justin stå där.
- Du skulle ju stanna där borta. Röt jag tyst och han suckade.
- Förlåt, men jag kunde inte vänta. Sa han.
Jag vände mig mot Sam igen. Hon stod nu två meter ifrån mig. Med tre steg var jag framme hos henne och tog armen om hennes midja.
- Kom, vi går hem. Sa jag och hon nickade sakta innan vi gick, bort från Justin.
När vi kom ut till vägen så brast hon ihop igen. Hon satte sig på huk och bara skakade, grät och skrek.
- Shh... Kom.
Jag tog upp henne i min famn och började jogga längst gatan. Hon tryckte sitt ansikte mot min bröstkorg och la armarna om min hals.

Såfort vi kom innanför dörren till vårat hus la jag henne på soffan och hämtade täcke och kudde. Jag bäddade ner henne i soffan och gjorde varm chocklad.
Hennes mascara hde runnit nerför kinderna så hon var lik en panda, en söt panda.
- Förlåt, jag måste se ut som ett miffo. Sa Sam hest och skrattade glädjelöst.
- Nejdå. Log jag och hon slöt ögonen.
- Tack. Viskade hon innan hon somnade.
- Så lite så. Viskade jag.
Efter att ha pussat hennes kind så gick jag till köket och satte mig vid bordet.

Samantha

Jag vaknade av att det knackade på dörren. Steg hördes, dörren öppnades och två röster hördes.
- Hon sover och hon vill inte ha dig här.
- Snälla, jag måste reda ut det här!
- Nej, jag är hennes bror och jag vill inte se henne bli sårad.
- Jag lovar att ta hand om henne.
- Det visade du ju verkligen idag.
Dörrren stängdes och en djup suck hördes. Snart satte sig någon bredvid mig och drog handen längst min kind.
- Var det Justin? Viskade jag och öppnade ögonen, han nickade.
- Ja. Men ta det lugnt.  Jag ska inte låta honom komma nära dig.
Jag log tacksamt innan jag somnade om igen.

När jag vaknade kunde jag höra fåglarnas kvitter. Solen sken rakt i mitt ansikte. Sakta slog jag upp ögonlocken och blinkade några gånger för att få en klar syn.
JAg var på mitt rum. Allt var normalt. Ett leende lekte på mina läppar, men så kom jag på gårdagens händelse, det fick mitt leende att dö bort. Allt som hänt spelades upp i min hjärna. Efter en stund kom Dylan in. Han hade min telefon i handen.
- Det var Justin. Vi två har pratat ut och jag förstår honom. Han vill prata med dig, och snälla. Försök förstå. Sa han och jag såg chockat på honom.
Sakta nickade jag och tog telefonen.
- Hallå. Sa jag hest och satte mig upp.
- Samantha, snälla förlåt mig! Jag vet inte vad som hände med mig. Jag vart tagen av ögonblicket. Snälla, snälla, snälla Samantha! Hata mig inte. Jag kanske inte vill erkänna det för migg själv, men jag tror...
- Tror vad? Sa jag sakta och suckade tyst.
- Jag tror jag är kär i dig, Samantha...
Jag vart tyst. Kär? I mig? Fjärilarna kom i magen och flög som galna. Nej, nej, nej! Det går inte! Eller? Kan jag lite på honom? Eller är han som alla andra killar, en idiot?
- Snälla, säg något. Bad han och jag suckade.
- Vad vill du att jag ska säga? Att allt är bra och vi kan gå vidare?
- Snälla Samantha.
- Justin. I de få förhållanden jag haft har alla killar varit idioter. Och ja, en av dem gick för långt. Ända sedan dess har jag haft svårt att lita på någon.
- Vad menar du?
- Det är en annan historia. Det jag menar är att jag inte vet om jag kan lita på dig.
- För det första: ja det kan du! Helt klart. För det andra: gillar du mig?
- Sanningen Justin, är den att... jag faktiskt gillar dig. Det ända problemet är tillit. Jag måste få tänka.
Jag la på. Fan... Sa jag för mycket? Vad tycker han om mig nu? Shit! Kärleken är väldigt svår, ibland...
----------------------------------------

Kommentera!!
XoXo