- Vad sa han? Sa Dylan nyfiket, nervöst och oroligt.
- Inget. Suckade jag och reste mig upp.
- Nu får du gå ut, jag ska byta om. Fortsatte jag och han nickade och gick ut.
Snabbt drog jag av mig min pyjamas och drog på mig jeansshorts och ett skrikrött maglinne. När jag hade borstat håret och sminkade mig så gick jag ner till köket. Dylan satt framför teven och pratade i telefonen. Istället för att lyssna på vad han sa så gick jag till köket och fixade frukost - juice och ett äpple.
Då kom tankarna om Justin. Var jag kär i honom eller var det bara stark vänskap? Vart är han nu? Vad tänker han på? Fan... Jag är kär... Det var verkligen galet, men sant...

När jag några minuter senare satt på mitt rum och tänkte så ringde min mobil. Jag såg mot sängbordet där den låg och kunde skymta namnet Justin. Lite tveksamt tog jag upp den och såg länge på namnet innan jag tryckte på upptaget och slängde den på sängen.

Justin

Irriterat och frustrerat slängde jag mobilen på sängen och reste på mig. Ute i hallen drog jag på mig skor och precis när jag skulle gå ut kom mormor ut i hallen.
- Vart ska du, Justin? Sa hon och jag log lite.
- Måste fixa några saker. Kommer snart tillbaka. Sa jag och pussade hennes pannan innan jag gick ut och lät dörren stängas bakom mig.
Med några snabba steg var jag framme vid min bil och jag körde direkt mot Samanthas hus.
Utanför ytterdörren kände jag tveksamheten stiga och jag tvekade verkligen på om jag skulle knacka, eller bara gå därifrån. Men på något konstigt vis kände jag någon slags dragningskraft som sa åt mig att knacka. Så min hand drogs upp lite för att sedan knacka tre gånger, helt oväntat. Jag vred oroligt på mig när Dylan öppnade.
- Är Samantha hemma? Sa jag nervöst och han nickade tveksamt.
- SAM! Ropade han tillslut och ner för trappan kom hon.
 (tänk er att hon har ett skrikrosa linne och inte en krona på huvudet)
Hennes hår låg på axlarna och hon hade ett oroligt, nervöst och tveksamt ansiktsuttryck. Hon såg menande på Dylan och han gick iväg till vardagsrummet. Sedan såg hon på mig och väntade på att jag skulle säga något.
- Asså, förlåt. JAg menar det verkligen! JAg antar att jag gillar dig så mycket att... att jag gör vad som helst för dig. Förlåt, snälla. Jag klarar verkligen inte av att du hatar mig. Babblade jag.
- Justin, jag har inte sagt att jag hatar dig! Men vad jag har sagt är att jag behöver tänka.
- Tänka på vad? Sa jag försiktigt och hon såg på mig länge innan hon sa något.
- Tänka på mitt förflutna.
- Remember yesterday, dream about tomorrow, live today. Sa jag. Förlåt, det är bara ett citat jag kom på. Men snälla Sam... La jag till.
- Snälla vad?! Vad vill du att jag ska göra Justin?! Jag ber så mycket om ursäkt, men jag har väl inte haft så mycket tur i kärlek. Sa hon och stängde dörren, mitt framför näsan på mig.
Jag stönade irriterat och gick tillbaka till min bil.
- Justin...
Jag vände mig om och såg Sam stå i dörren med ett ledsamt uttryck i ansiktet.
- Vad? Sa jag.
- Snälla, hata mig inte. Bad hon och jag såg tårar i hennes ögon.
- Jag hatar dig inte, och kommer aldrig att göra. Sa jag lugnande och satte mig i bilen, såg henne gå in igen.
Sedan backade jag ut från uppfarten och körde hemåt.

Samantha

- Kan vi inte hitta på något idag? Sa Dylan när jag slog mig ner bredvid honom i soffan.
- Som vad? Suckade jag.
- Kom igen, det måste finnas något vi kan göra. Som att... gå till parken, till stranden, stan? Rabblade han och jag suckade.
- Ta med dig dina killkompisar istället. Jag stannar hemma idag.
- Som alla andra dagar, eller? Kommer du svälta i den här hålan? Suckade han frustrerat och jag suckade.
- Nej. Men snälla Dylan. JAg vill inte göra något idag.
Han suckade och mumlade ett "whatever" innan han gick till sitt rum. Efter smällen från hans dörr som stängdes vart allt tyst. Det ända jag hörde var svag musik. Dylan älskar musik. Han lyssnar på musik 24/7. Varje gång han får chansen, så tar han den. Sån är Dylan. Tar det han har, helt enkelt. Trots att han är själv, så njuter han verkligen av livet. Jag förstår honom. Själv älskar jag att vara själv. Då har jag tid att tänka. Tid att lösa problemen livet kommer med.
Sakta såg jag ut genom fönstret och såg en flock fåglar täcka den blåa himlen. Tanken av att kunna flyga där uppe, utan problem, var väldigt lockande. Att få känna den svala vinden i ansiktet coh bara njuta av friheten.
Jag reste mig upp och gick ut till baksidan. Jag ställde mig så solen värmde mitt ansikte.
- Jaså, här står du.
Jag såg snabbt åt höger och såg Justin stå där med ett litet gulligt leende.
- Japp.
Ett litet leende lekte på mina läppar och Justin gick mot mig. Ingen sa något. Vi bara såg på varandra.
- Jag är kär. Viskade jag och han såg riktigt besviken ut.
- I vem? Sa han.
- En kille som inte är som alla andra. Han är unik. Väldigt gullig och omtänksam. Han står framför mig.
Han såg chockat på mig och hans lilla leende blev större än någonsin och hans ögon glittrade i solljuset. Han kysste mig länge och passionerat.

--------------------------------------

YAAY! Haha, kommentera!! Glad Lucia, eller något x)
XoXo Wilma<3