Feeling of Love DEL 14
Samantha
- Var är Justin? Frågade jag och satte mig upp.
- Han gick för en timme sedan. Klockan är snart åtta, orkar du göra middag? Eller ska jag göra den? Sa mamma.
- Nej, vi kan göra den tillsammans. Sa jag och reste mig upp.
Jag gick med mamma till köket och vi började. Hela tiden spelade vi Rihannas skiva, Loud. Vi sjöng med ibland, skrattade ibland och pratade ibland. När allt var klart och jag hade dukat och allt så slog vi oss ner. Snabbt bad vi bordsbön och sedan högg vi in på maten. Vi snackade lite då och då, men åt mest genom tystnad.
- Så, Justin verkar vara en bra kille. Sa mamma när vi båda lutade oss tillbaka.
- Ja, han är verkligen jättesnäll. Log jag och hon nickade.
- Men du vet vad jag tycker om förhållanden. Killar ska man vara försiktig med. Låt inte någon - inte ens Justin - tvinga dig till något du inte vill. Okej? Och om ni har det vet du att ni måste skydda er. Jag vill inte att du ska bli ung tonårsmamma.
- Nejdå mamma. Du kan ta det lugnt. Vi går sakta fram. Log jag och hon nickade med ett leende.
- Bra. Jag är så stolt över dig, Samantha. Du har verkligen gått igenom mycket. Justin verkar få dig på andra tankar. Sa hon och jag log stort tillbaka.
- Tack, mamma. Och ja, han har verkligen fått mig tillbaka på jorden.
- Bra. Nu måste jag gå och lägga mig. Ska upp tidigt och jobba imorgon. Sa hon och reste sig upp.
- Jag kan plocka undan. Du behöver vila. Log jag och hon log tacksamt.
- Tack gumman. Godnatt.
Hon kysste min panna och gick upp för trappan. Direkt började jag plocka undan och tänkte bara på Justin. Jag saknade honom, även om han var här för några timmar sedan. Men hur länge ska han stanna? Jag menar, han har varit här i snart två veckor, om exakt fyra dagar. Då ska han åka igen. Men när kommer han tillbaka? Nästa år eller?
Alla dessa tankar for runt i mitt huvud medans jag plockade undan allt. Jag hade bara fyra dagar kvar med honom, tre om man struntar i idag/ikväll/inatt. Fan vad jag skulle sakna honom...
Sakta gick jag mot trappan och in till badrummet. Spegelbilden visade en trött och ledsen tjej med mörka ringar under ögonen och rödgråtna ögon. Hennes hår var lite halvrufsigt och hon hade ett blåmärke på armen. Jag rörde försiktigt på armen och spegelbilden härmade, fast, var trodde jag? Det är ju min spegelbild! Jag fnissade åt mig själv innan jag tvättade ansiktet och torkade med en handduk. Sedan borstade jag håret försiktigt för att sedan gå till mitt rum och ta på mig min pyjamas. Sakta kröp jag ner under det svala täcket. Sedan lät jag drömmarnas värld omfamna mig.
När jag vaknade så hörde jag ett välbekant ljud, men min hjärna kunde inte kopplas till vad det var. Efter några sekunder kom jag på det. MIN MOBIL!
Jag tog snabbt upp den och tryckte på svara utan att kolla vem det var.
- Hallå? Sa jag hest och jag hörde ett gulligt skratt på andra sidan luren.
- Hey babe. Väckte jag dig?
Justin/några minuter tidigare
Jag tog upp mobilen och svarade.
- Ja. Mumlade jag hest och Scooters skratt hördes.
- Yo bro. Sover du? Klockan är tolv. Men i alla fall. Ville bara påmina dig om att du ska tillbaka om tre dagar. Glöm inte det.
Jag stelnade till och satte mig spikrakt upp. TRE DAGAR?!
- Say what?! Småskrek jag och Scooter skrattade lite.
- Yepp, sedan blir det tillbaka till kändislivet. Och jag har sett bilderna på dig och tjejen. Akta dig för tidningarna, grabben. De kan tro att ni är tillsammans.
- Vi är tillsammans Scooter. Muttrade jag och reste mig upp.
- Whoaa, vänta lite. Jag hörde nog fel. Jag tyckte du sa att ni var ihop?!
- Det var precis det jag sa. Suckade jag och såg ut genom fönstret.
- Okej, ta hand om det här, lilbro. Men du ska hem om tre dagar och vi ses då. Chao!
- Hejdå.
Fem dagar senare
- Come on JB! Du ska upp på scenen och äga fett! Kom igen nu! Du har gjort det flera gånger!
Ryan Good försökte peppa upp mig inför konserten om några minuter, men allt jag tänkte på vad Samantha och vårat hejdå för två dagar sedan. Det var ända bara två dagar, men det känns som två år.
- Du kan inte svika dina fans, okej? Jag vet att du älskar henne, men du älskar dina fans också. Du kan fortfarande välja mellan att ge upp och åka tillbaka till Stratford eller kämpa nu och göra allt för dina fans. Sa han och slog sig ner bredvid mig på soffan.
JAg såg på honom. Länge. Hans blick gick inte att läsa av.
- Vill du ge upp och åka tillbaka till Stratford? Sa han och jag skakade snabbt på huvudet.
- Nej.
- Dåså! Kom nu, JB! Du ska rocka fett ikväll och sedan ska vi äta middag och du ska få tillbaka hoppet! Utbrast han och jag skrattade.
Jag följde med honom till scenen - bakom - och ställde mig där för att peppa lite. Vi hade redan bett och allting. Det var bara få minuter tills konserten skulle börja. Fast först skulle vi ha soundcheck, lite fort.
- Hej alla! Sa jag till de typ, 40-50 tjejerna som stod där.
De skrek och jag log mot dem.
- JAg tänkte att ni skulle få chansen att fråga något och sedan ska vi köra lite olika saker. Så, vill någon fråga något?
Ungefär tre stycken räckte upp handen. Jag pekade först på en tjej med blont hår.
- Är du ihop med Samantha?! Sa hon högt för att alla skulle höra.
Vad skulle jag svara? De hade rätt att veta, men pressen... och alla hatmeddelanden som Sam skulle få. Skulle jag avslöja?
- Ja, det är jag. Sa jag bestämt och la sedan till: men snälla, ge henne inget hat. Sårar ni henne, sårar ni mig. OKej?
Sedan pekade jag på en annan tjej med typ brunt hår.
- Hur mår du?! Ropade hon och alla sa aww.
- Aww... Härmade jag och alla skrattade. Sådär, typ... 5 av tio. La jag till och alla sa aww igen och jag log.
Sedan nickade jag mot den sista som log stort.
- Vill du gifta dig med mig?! Ropade hon och alla började skratta, inklusive jag.
- Jag vill gifta mig med alla er. Log jag och de skrattade.
Soundchecken var slut och snart var det konsert. De släppte in alla andra tjejer - och kanske killar - och jag stod bakom och peppade. Lite snabbt kollade jag min mobil. Ett nytt meddelande.
Saknar dig...<33XoXo
Jag log av messet från Sam, men jag hann inte svara. Konserten började. Innan jag började sjunga så fixade jag mikrofonen som satt på min kind och sedan började jag tänka på Sam.
Samantha
- Jag kommer sakna dig så mycket.
- Jag kommer sakna dig med, Sam. Men jag messar varje dag. Jag lovar.
- Justin!
Båda såg på Pattie som stod vid gaten. Justin kysste mig en sista gång innan han gick mot henne. Tårarna rann nerför mina kinder. Han var borta. Han gick igenom gaten, och han var borta, i alla fall för tre månader. Jag kunde inte hindra honom. Det han gör är vad han älskar. Jag kan inte få honom att sluta. Då skulle jag ha skuldkänslor hela tiden... Fan...
--------------------------------------------
Så alla vet så är det sista typ flashback från när Justin skulle åka.
Och jag vill också säga att bara för att det är jullov kanske det inte blir bättre uppdatering. Men det blir nog i alla fall ett per dag och det inte uppstår något problem eller om jag måste göra något.
Kommentera!!! P.S Hoppas ni stannar... <3
XoXo<3
Feeling of Love DEL 13
- Spring... väste Justin till mig och jag reste på mig.
Vi hann inte så långt innan alla kom och omringade oss. De drog oss ifrån varandra.
- Justin! Justin! Skrek alla och några arga beliebers drog i mina saker och i mitt hår.
- Justin! Ropade jag men jag fick inget svar.
Plötsligt slog en tjej mig och jag höll på marken. Smärtan när ryggen slog emot den hårda marken var obeskrivlig. Det kom en förlamande(?) ilning från svanken till nacken. Det var som om jag inte kunde röra mig. Min andetag var skakiga och allt snurrade.
- Shit, Sam, är du okej?!
Jag såg Justin komma fram bredvid mig medans han försökte få bort alla fans. Det var några stycken - inte så många - som fortfarande sparkade på mig. Det kom inget skrik, det kom inga tårar.
- Sam, svara. Sam! Stanna här med mig! Utbrast Justin oroligt och tårar forsade från hans ögon.
Han tog min hand och alla beliebers backade.
- Fan, fan, fan... Ser ni vad ni har gjort?! Vafan var det bra för?! Röt Justin till dem och de såg sorgset på honom. Sakta satte jag mig upp och Justin hjälpte mig att stå. Han la armen om min midja och jag "hängde" lite på hans axel. Fansen backade när vi gick förbi och jag kunde höra hur alla mumlade och viskade bakom oss.
- Gick det bra? Frågade Justin och jag skakade på huvudet.
- Nej. Viskade jag och andades ut av smärtan.
- Fan, det är mitt fel. Förlåt! Allt är mitt fel. Sa han och torkade sina tårar.
- Nej, tyst. Det är inte ditt fel. Viskade jag och slöt ögonen för att låta benen ge vika och jag föll ihop på marken.
- Sam!
Justin satte sig bredvid mig och smekte min kind. Några av hans tårar föll i mitt ansikte och jag tog tag i hans nacke. Han bar upp mig och sedan bar han mig hem. Eftersom han inte kunde öppna dörren knackade han på och mamma öppnade.
- Nämen! Herregud! Vad har hänt?! Utbrast hon och hjälpte Justin att få mig till soffan.
- Några fans kom och puttade ner henne. Sa Justin tyst.
- Ta det lungt, det är okej. Det är inte ditt fel. Log mamma lugnande mot honom och han log tacksamt.
- Vatten. Viskade jag och Justin gick till köket.
Jag hörde hur han tog ett glas, för att sedan fylla det med vatten. Han kom ut med glaset och gav mig det.
- Tack. Log jag och drack upp hela.
Mamma la en filt över mig innan hon lämnade oss ifred.
- Seriöst, förlåt. Sa Justin.
- Seriöst, det är lugnt. Log jag och han log lite smått.
Han kysste mig lätt i pannan innan han tog min hand. Vi kollade på djupt i varandras ögon ett bra tag. Det var som om jag försvann i hans ögon. Allt omkring oss bara försvann. De var bara han och jag. Han och jag... Det lät bra! Men även om jag hade det så bra kunde jag inte undgå att tänka på de mest irriterande tankarna: gick jag för fort fram? Kommer han såra mig? Kommer jag såra honom? Tänk om han bara har mig som en "sommarflirt"? Tankarna ville inte försvinna. Jag såg lite generat åt sidan.
- Hey... Vad är det babe? Viskade han och tog mitt ansikte mot honom igen och jag såg in i hans lite oroliga ögon.
- Inget. Viskade jag och la mig mer under filten.
- Det är något. Vad har jag gjort? Sa han och satte sig nedanför soffan och såg på mig som nu låg på sidan åt det hållet.
- Inget, Justin. Du har inte gjort något. Sa jag och han suckade.
- Jag märker att något är fel. Berätta. Med en suck skakade jag på huvudet med slutna ögon.
- Justin, det jag säger nu har inget som helst med dig att göra, okej? Så du får verkligen inte ta det här på fel sätt, okej?
- Visst. Sa han lugnande och tog min hand.
- Jag kan ju börja med att jag döljer mycket inom mig. Det liksom... jag har svårt att lita på folk. Eller ja, man kan säga att jag verkligen inte vill bli sårad... igen. Min förra kille hade jag i typ, 6:an. Han var en idiot. Han typ... Tvingade mig till saker jag inte ville och försökte ändra på mig. Ibland tog han till våld, därefter ett ärr jag har på halsen. Jag fick minst tio slag per dag. Jag brukade gå till pappa och prata. Men när han började på sitt jobb så var han aldrig hemma. Tårar bildades i mina ögon när jag pratade om pappa. Han var soldat. Men för ett tag sedan så... Så kom han aldrig hem. Mamma berättade att han hade dött.
Jag kunde inte hålla mig. Nu forsade tårarna och Justin drog in mig i sin famn. Han drog handen över mitt hår och föll mig hårt mot sig.
- Sam...
- Han var den jag kunde prata med! Det var han jag litade på! Han var mitt allt! När han var hemma brukade vi alltid hitta på saker! Varför han?! Nästan skrek jag.
Justin tröstade mig och så satt vi ett bra tag. Men efter ytterligare ett tag tog tårarna slut och jag låg och snyftade ett tag.
- Jag är så ledsen... Viskade han och jag hörde hur hans röst skakade.
Jag såg på honom och såg några tårar rinna på hans kinder. Med tummen torkade jag bort dem och vi la oss i soffan. Han la sig bakom mig och höll mig hårt mot sig. Jag kunde känna hans hjärtslag mot ryggen. Hans andetag blåste mig i nacken och han pussade min panna.
Justin
När vi legat där ett tag somnade Sam. Hennes djupa andetag gjorde mig lugn. Hon var så söt! Och stark. Jag menar, hon tar sig igenom livet nästan helt ensam. Och alla hinder hon försökt hoppat över, men de har kommit tillbaka, de har aldrig riktigt försvunnit. Jag tycker så synd om henne!
Hennes mamma kom in och log gulligt mot oss.
- Sover hon? viskade hennes mamma och jag nickade.
- Ja, och jag har ett problem. Jag måste snart hem. Viskade jag och hon skrattade tyst.
- Gå du, jag tar hand om henne. Log hon och jag pussade Sam igen innan jag försiktigt reste på mig.
- Ha så kul på middagen, om det blir någon. Viskade jag och gav hennes mamma en kram innan jag gick mot hallen.
- Tack Justin. Hon behöver verkligen stöd just nu. Log hon och jag log tillbaka.
-------------------------------------
Förlåt för att det dröjde! Men det är mycket att göra nu. Men nu är i alla fall alla "vanliga" skoldagar slut. Har bara en temadag imorrn, men sedan blir det jullov! Vad önskar ni er i jul? Jag önskar mig en MacBook Air och lite till ;) En ny design kommer snart in också! Så uppdatera bloggen ibland (F5)! Den blir awesome, enligt mig ;) Kommentera!!
XoXo<3
Feeling of Love DEL 12
- Det gör vi. Älskar dig.
- Älskar dig mer.
Han kysste mig igen innan jag klev ur, stängde dörren, tog min gitarr och gick till dörren. Jag vände mig om och vinkade åt Justin som nu åkte iväg.
Inne i huset var det mörkt och ganska varmt. När jag tagit av mig skorna och jackan så gick jag runt och kollade om någon var uppe, innan jag gick till Dylans rum. Han låg i sängen och sov. Med ett leende stängde jag dörren och gick till mitt eget rum. Jag gick fram till sängbordet och tände lampan för att sedan byta om till min pyjamas.
När jag låg i sängen under täcket så såg jag runt i rummet. Allt var som vanligt. Bara väldigt dött, tråkigt, mörkt och tyst.
Då kom jag på att något saknades. Något som alltid stod i det vänstra hörnet i rummet. Gitarren! Som en dålig vana kunde jag inte sova utan den på rummet. Så jag gick upp och småsprang nerför trappan för att hämta den. Då hördes något från köket. Panikslaget flyttade jag blicken till valvet som ledde dit.
- D-Dylan? Stammade jag och gick med små steg dit.
- Nej, det är jag.
Mamma stod där i pyjamasbyxor och ett linne. Hon sträckte sig efter en kopp som stod högt upp i skåpet.
- Mamma? Vad gör du hemma? Sa jag och gick in.
- Jag fick sluta. Jag har ledigt imorgon så jag tänkte att vi kunde ha mor och dotter tid, en mysig middag och tjejsnack. Sa hon och jag nickade.
- Absolut! Alltid. Log jag och vi kramades innan jag gick tillbaka till mitt rum med gitarren.
Jag ställde den i hörnet och la mig ner igen. När jag släckt lampan slöt jag också ögonen och föll in i drömmarnas värld.
När jag vaknade sken solen ute och man kunde höra fåglarnas kvitter. Jag kunde också höra mammas visslande där nere. Sakta satte jag mig upp och sträckte på mig med en gäspning (?). Sedan gick jag ner till mamma i köket och slog mig ner vid köksön.
- Godmorgon. Sa jag hest eftersom mamma inte märkt mig där hon stod vid spisen.
- Nämen godmorgon gumman! Jag trodde du skulle vakna vid elva. Log mamma mot mig.
- Vad är klockan? Sa jag med en fniss.
- Tio.
- Jaha, med det var väl inte så farligt. Flinade jag och tog fram mjölk och lite andra grejor.
- Jag steker amerikanska pannkakor. Log hon och jag nickade.
- Har vi nutella? Sa jag medans jag kollade i kylskåpet.
- Ja, längst ner till vänster.
- Tack...
Jag tog fram det och sedan ställde mamma en tallrik med sju pannkakor på framför mig.
- Thank you. Log jag och hällde på nutella över allihopa.
- Ta det lugnt med det där. Det innehåller mycket socker. Sa mamma och jag nickade.
- Jadå. Jag vet.
- Så, vad ska du göra idag? Sa mamma efter en stunds tystnad.
- Jag kanske ska träffa Justin. Sa jag och mamma såg på mig med oförstålig blick.
- Vem är denna Justin?
- Du vet som i Justin Bieber? Vi är ihop. Sa jag helt normalt och ryckte på axlarna.
- Nämen vad trevligt! Är han snäll?
- Ja, jätte!
Och så var pratet igång. Hon frågade tusen frågor och ja, jag svarade med tusen svar.
När vi ätit upp gick jag till mitt rum och ringde upp honom.
- Godmorgon sunshine. Hörde jag han säga i andra änden.
- Godmorgon the Biebs. Log jag.
- Haha, the Biebs... Det lät bra!
- Jag vet. Skrattade jag.
- Vad hade du på hjärtat då?
- Dig. Flinade jag.
- Nämen det var ju trevligt!
- Nu låter du precis som min mamma. Skrattade jag och han skrattade med mig.
- Så bra. Men ska vi träffas idag? Typ gå på bio?
- Ja! Men jag måste vara hemma ikväll. Mamma och jag ska äta middag och snacka lite.
- Trevligt. Men jag hämtar dig om en timme?
- Visst. Ses sedan, puss.
- Puss, älskar dig.
Vi la på och jag tog direkt på mig kläder. Det vill säga jeansshorts och en vit topp med volanger.
- Gumman! Justin är här! Ropade mamma nerifrån när jag snart var klar med min sminkning.
- Kommer!
Snabbt la jag på ett extra lager mascara och läppglans innan jag sprang ut ur rummet. I farten greppade jag min handväska. Väl nere i hallen drog jag på mig vita gladiator skor.
- Hejdå mamma.
- Hejdå gumman.
Jag pussade hennes panna innan jag gick ut till Justin svarta bil som stod på gatan. Där inne satt Justin flinandes. Jag öppnade dörren, satte mig och stängde.
- Hello sweetheart. Log han och kysste mig.
- Hi!
Jag drog på mig bältet och sedan bar det av mot bion!
- Vilken film blir det? Frågade jag.
- Det får du se. Flinade han och jag log lite gulligt tillbaka.
------------------------------------------
Kan inte skriva mer nu. Har inte ätit frukost än och ja, sedan måste jag göra andra saker. Kommentera!
XoXo<3
Feeling of Love DEL 11
- Ja Justin. Fnissade jag och såg ut genom fönstret.
Den sena kvällssolen solen var snart nere och vinden blåste lätt i träden.
- Lova att ringa? Sa han och jag log.
- Ja, jag lovar.
- Och lova att inte gå hem själv?
- Ja. Skrattade jag.
- Bra.
- Men jag ska lägga på nu. Lexi och Casey är lite galna. Fnissade jag och tjejerna gjorde instämande ljud.
- Okej, hälsa. Puss, älskar dig.
- Det ska jag. Puss, älskar dig.
Vi la på och jag vände mig mot tjejerna som låg på min säng och suckade lyckligt när vi la på. Jag, Casey, Lexi, Dylan, Ethan och James skulle åka till stranden för att sitta runt en lägereld. Vi skulle tända den, sjunga lite - jag skulle ta med min gitarr - och ja, bara chilla.
- Har ni med er filtar? Sa jag och tog på mig några andra örhängen.
- Japp.
- Och Ethan och James skulle fixa snacks och dricka?
- Ja.
- Okej, jag är klar. Ska vi åka? Dylan tog sin bil till stranden för att fixa lite, han hämtade såklart James och Ethan innan. Sa jag och de nickade.
Lite snabbt packade jag ner min gitarr i väskan och tog med den ner till hallen, medans tjejerna tog filtarna. Vi tog på oss våra skor och hoppade ut till bilen. Vi la in allt och Casey satte sig bakom ratten. Lexi satte sig bak och jag satte mig bredvid Casey.
***
- Tja boys! Utbrast Lexi när vi såg dem sitta på en stock framför en stor brasa.
Det låg en till stock på andra sidan brasan, där la Lexi ena filten och Casey la den andra på stocken där killarna skulle sätta sig. Jag la gitarren vid sidan av och sedan slog jag mig ner på stocken. Dylan log mot mig och jag log tillbaka. Ethan hade med sig sin Ipod och högtalare så han satte på musik, hans spellista på Spotify.
Vi såg solen gå ner i horisonten och vi alla log.
Vi satt och bara pratade och skrattade åt killarnas dåliga skämt. Ja, en helt vanlig kväll med oss alltså.
- Spela lite Sammi. Log Dylan och nickade mot gitarren.
Jag ryckte på axlarna och tog upp gitarren. Lite snabbt stämde jag den och började spela Pray. Alla sjung med. Ett leende kröp fram på mina läppar. Dem var mina vänner. De svek mig inte. Tanken av att jag kunde lita på dem kom krypande och tårar bildades i mina ögon. Glädjetårar.
Efter några minuter slutade dem sjunga. Casey kröp fram och satte sig i James knä med filten runt dem och Lexi satte sig bredvid Ethan och de kröp under en annan filt. Dylan kom fram till mig och la filten om oss. Jag fortsatte spela och sjöng lite lågt. Jag började spela - och sjunga - breathe med Taylor Swift och Colbie Caillat.
Efter en stund så ville Casey åka hem, Lexi med. Men jag ville vara kvar. Dylan frågade tusen gånger om det var okej med mig och att jag skulle ringa om jag ville ha skjuts hem.
Sedan var de borta. Allihop. Och jag satt själv framför den fortfarande brinnande brasan och spelade lågt på min gitarr.
Månen var nu uppe på himlen och stjärnorna lös klart. Tankarna om pappa kom. Han är verkligen borta. Jag kommer aldrig få se hans leende, eller höra hans mörka röst, inte hans mullrande skratt. Aldrig få känna hans armar omfamna mig och säga att killar är inget att ha.
Ett leende kröp sig fram på mina läppar samtidigt som tårarna rann. Jag började spela och sjunga When you're gone med Avril Lavigne.
Efter någon timme kände jag också för att gå hem. Så jag la ner gitarren i väskan och tog den i handen. Sedan gick jag mot parkeringen för att fortsätta på gatan.
Mina ben värkte och fötterna sved när jag kommit bara några meter. Klockan var halv två på natten och jag ville verkligen inte ringa Justin, han kanske sov? Så jag fortsatte gå. Plötsligt ringde min mobil. Jag tog upp den och log när jag svarade.
- Hej Justin. Jag trodde du sov.
- Tack gode Gud! Du lever!
- Öhm... ja?
- Varför svarade du inte?! Jag har ringt fem gånger.
- Förlåt! JAg måste haft den på ljudlöst.
- Okej, men är du hemma?
- Nej. Jag är på väg hem nu.
- Går du?!
- Ja...
- Jag kommer direkt och hämtar dig. En tjej som du ska inte gå själv mitt i natten.
- Tack Justin. Fnissade jag.
- Vart är du?
- Öhm... Jag såg mig omkring. Vid Starbucks, du vet vid stranden? Sa jag.
- Okej, jag kommer direkt.
Jag satte mig ner på gatan och la ner mobilen i fickan. Medans jag väntade på Justin så såg på stjärnorna. De var så vackra! Och så många! Undrar hur många dem är egentligen?
Då hörde jag ljudet av en bil och reste mig upp. Justin svarta Range Rover körde upp framför mig och Justin hoppade ut. Han kom fram och kramade mig hårt som om vi inte setts på tio år.
- Hej. Skrattade jag och kramade tillbaka.
- Jag var så orolig!! Utbrast han och jag log mot honom innan jag pussade honom på näsan.
Han tog min gitarr och la den bak medans jag satte mig fram.
---------------------------------
Lite kort kanske, men ja... Hände inte så mycket! Förlåt om den är tråkig! Den kanske är lite seg i början...
Kommentera!!!
XoXo<3
Feeling of Love DEL 10
- Oh nej... Min syster är kär!! Utbrast han ironiskt och jag nickade sakta occh bet mig i läppen.
Han hjälpte mig upp och kramade mig.
- Det är tur för dig att jag gillar killen. Viskade han och jag började skratta.
Löst puttade jag bort honom för att gå till köket.
Justin och jag hade inte sagt mer efter det, så jag vet inte vart vi står. Men det visar sig. Jag är bara glad att få slippa tänka på det mer. Han vet hur jag känner, jag vet hur han känner och allt är frid och fröjd. Frågan är bara, vart står vi? Jag måste prata med honom. Men inte nu. Nu ska jag softa och njuta av livet, så länge det varar.
När jag klev på det kalla köksgolvet så var jag helt inne i andra tankar när jag kom på att golvet var blött. Så innan jag visste ordet av så ramlade jag och hamnade på rumpan på det blöta, kalla köksgolvet. Jag slog i huvudet löst i köksbänken, men inte så hårt.
- Vad håller du på med?! Ropade Dylan och kom snabbt in i köket, för fort.
Så snart satt han också på golvet och skrattade. Om jag inte hade en fruktansvärd huvudvärk så skulle jag också skratta, men slaget i huvudet gjorde verkligen ont.
- Gick det bra? Sa Dylan som nu märkt att jag satt med ena handen på bakhuvudet.
- Jadå, eller, jag tror det. Sa jag och reste mig upp.
Först började det snurra och jag var tvungen att ta stöd från bänken för att inte ramla ihop. Jag stängde ögonen och knep ihop dem hårt. Min ena hand for till pannan och jag vinglade till.
- Sam, mår du bra? Sa Dylan oroligt och kom fram till mig.
Han tog tag i min arm och håll mig stadigt på benen. Jag ville prata, men det kom inga ord ur munnen. Istället lutade jag mig mot hans famn.
- Kom.
Han tog min arm lite hårdare och hjälpte mig till soffan. När jag satt där kollade han på mitt huvud, sedan hämtade han vatten till mig. Jag drack upp snabbt och sedan lutade jag mig bakåt.
- Vad hände? Sa Dylan som nu satt bredvid mig i soffan.
- Jag vet inte. Sa jag som nu fått tillbaka talförmågan.
Plötsligt knackade det på dörren och Dylan gick för att öppna. Jag slöt ögonen och bara önskade att min huvudvärk kunde försvinna.
Hur hårt slog jag i huvudet egentligen? Blödde jag?
- Ja, hon är i vardagsrummet.
Dörren stängdes och steg hördes, mot mig.
- Vad har hänt?
Det var Justin.
- Hon ramlade i köket, och slog i huvudet i köksbänken. Hon mår inge bra. Hon var nära på att svimma när hon reste sig upp. Förklarade Dylan.
- Dylan, kan du hämta huvudvärkstablett? Frågade jag med tyst röst.
- Visst.
När Dylan gått därifrån så öppnade jag ögonen och mötte Justins blick.
- Hur är det? Frågade han och satte sig bredvid mig.
- Sådär. Suckade jag och lutade mig mot hans axel, han la armen om mig och pussade min panna.
Snart kom Dylan tillbaka med en huvudvärkstablett. Jag svalde den tillsammans med vattnet och rös av smaken som satt kvar i halsen.
- Kan du hålla henne sällskap? Jag ska till min kompis. Sa Dylan och jag kände hur Justin nickade.
- Absolut.
- Tack dude. Flinade Dylan och Justin skrattade till.
Hans skratt mullrade i hans bröstkorg och det fick mig att le. Jag hörde Dylan gå ut i hallen för att sedan lämna huset. Allt vart tyst. Vi sa inget.
- Du är så söt. Viskade Justin i mitt öra och jag la mig med huvudet i hans knä.
Han började hålla på med mitt hår och jag höll på med hans fingrar, alltså på handen han hade på min mage. Jag flätade ihop våra fingrar och Justin log. Jag blundade och njöt av stunden. Ville pausa och spara bilden i mitt minne. Bara kunna titta tillbaka på just den här stunden. Kunna spara det, som i ett USB-minne.
- Mår du bättre? Sa Justin och jag nickade.
- Ja, du är ju här. Log jag och han flinade.
Han böjde sig ner och kysste mig försiktigt. Ett litet leende spred sig på bådas läppar och jag drog in luft för att kunna prata.
- Vart står vi?
Han blev tyst och såg på mig.
- Vart vill du att vi ska stå?
Jag suckade och satte mig upp så jag hade ryggen mot honom och såg ut genom fönstret.
- Asså...
- Vad är det du inte berättar för mig? Suckade Justin, en aning irriterat.
- Förlåt Justin, men jag kan inte berätta det. Sa jag tyst och såg skamset ner i mina händer.
- Men jag kan inte vara ihop med en tjej som inte berättar saker för mig! Utbrast Justin och jag reste mig snabbt upp, för snabbt.
Allt snurrade till, men det blev bättre.
- Där har du fel! Alla har faktiskt rätt till privatliv! Så sånt kan du inte kräva av mig. Vill du ha en tjej som säger allt så kan du gå till någon annan.
- Men jag vill ha dig. Sa Justin försiktigt.
- Jag kanske berättar, men inte idag. Suckade jag och gick mot trappan.
- Hey, du.
Justin kom fram till mig och drog till sig mig.
- Vad? Suckade jag och fastnade i hans ögon.
- Jag tänker inte kräva att du ska berätta allt för mig, men jag vill att du ska veta att jag finns här om du vill prata. Jag kommer inte hata dig. Inget kan få mig att hata dig. Sa han allvarligt och jag såg ner i golvet.
- Men...
- Shh... Avbröt Justin mig och drog in mig i en kram. Förlåt för förut. Jag var bara knäpp. La han till och jag nickade.
- Det är okej. Log jag.
- Vill du bli min Shawty? Frågade han och jag nickade.
- Ja. Log jag och han kysste mig.
- Älskar dig. Viskade han och jag log.
- Älskar dig.
Och ja, jag menade det. JAg var verkligen kär i killen. Han var verkligen underbar. Men... Jag känner honom knappt. Går jag kanske för fort fram? Är jag tokig, eller är jag bara kär?
------------------------------------------
Till er som tycker att de går för fort fram, det är en del av novellen. Det kommer handla mer om det senare...
KOMMENTERA!!
XoXo <3
Feeling of Love DEL 9 ~ Crazy but True
- Vad sa han? Sa Dylan nyfiket, nervöst och oroligt.
- Inget. Suckade jag och reste mig upp.
- Nu får du gå ut, jag ska byta om. Fortsatte jag och han nickade och gick ut.
Snabbt drog jag av mig min pyjamas och drog på mig jeansshorts och ett skrikrött maglinne. När jag hade borstat håret och sminkade mig så gick jag ner till köket. Dylan satt framför teven och pratade i telefonen. Istället för att lyssna på vad han sa så gick jag till köket och fixade frukost - juice och ett äpple.
Då kom tankarna om Justin. Var jag kär i honom eller var det bara stark vänskap? Vart är han nu? Vad tänker han på? Fan... Jag är kär... Det var verkligen galet, men sant...
När jag några minuter senare satt på mitt rum och tänkte så ringde min mobil. Jag såg mot sängbordet där den låg och kunde skymta namnet Justin. Lite tveksamt tog jag upp den och såg länge på namnet innan jag tryckte på upptaget och slängde den på sängen.
Justin
Irriterat och frustrerat slängde jag mobilen på sängen och reste på mig. Ute i hallen drog jag på mig skor och precis när jag skulle gå ut kom mormor ut i hallen.
- Vart ska du, Justin? Sa hon och jag log lite.
- Måste fixa några saker. Kommer snart tillbaka. Sa jag och pussade hennes pannan innan jag gick ut och lät dörren stängas bakom mig.
Med några snabba steg var jag framme vid min bil och jag körde direkt mot Samanthas hus.
Utanför ytterdörren kände jag tveksamheten stiga och jag tvekade verkligen på om jag skulle knacka, eller bara gå därifrån. Men på något konstigt vis kände jag någon slags dragningskraft som sa åt mig att knacka. Så min hand drogs upp lite för att sedan knacka tre gånger, helt oväntat. Jag vred oroligt på mig när Dylan öppnade.
- Är Samantha hemma? Sa jag nervöst och han nickade tveksamt.
- SAM! Ropade han tillslut och ner för trappan kom hon.
(tänk er att hon har ett skrikrosa linne och inte en krona på huvudet)Hennes hår låg på axlarna och hon hade ett oroligt, nervöst och tveksamt ansiktsuttryck. Hon såg menande på Dylan och han gick iväg till vardagsrummet. Sedan såg hon på mig och väntade på att jag skulle säga något.
- Asså, förlåt. JAg menar det verkligen! JAg antar att jag gillar dig så mycket att... att jag gör vad som helst för dig. Förlåt, snälla. Jag klarar verkligen inte av att du hatar mig. Babblade jag.
- Justin, jag har inte sagt att jag hatar dig! Men vad jag har sagt är att jag behöver tänka.
- Tänka på vad? Sa jag försiktigt och hon såg på mig länge innan hon sa något.
- Tänka på mitt förflutna.
- Remember yesterday, dream about tomorrow, live today. Sa jag. Förlåt, det är bara ett citat jag kom på. Men snälla Sam... La jag till.
- Snälla vad?! Vad vill du att jag ska göra Justin?! Jag ber så mycket om ursäkt, men jag har väl inte haft så mycket tur i kärlek. Sa hon och stängde dörren, mitt framför näsan på mig.
Jag stönade irriterat och gick tillbaka till min bil.
- Justin...
Jag vände mig om och såg Sam stå i dörren med ett ledsamt uttryck i ansiktet.
- Vad? Sa jag.
- Snälla, hata mig inte. Bad hon och jag såg tårar i hennes ögon.
- Jag hatar dig inte, och kommer aldrig att göra. Sa jag lugnande och satte mig i bilen, såg henne gå in igen.
Sedan backade jag ut från uppfarten och körde hemåt.
Samantha
- Kan vi inte hitta på något idag? Sa Dylan när jag slog mig ner bredvid honom i soffan.
- Som vad? Suckade jag.
- Kom igen, det måste finnas något vi kan göra. Som att... gå till parken, till stranden, stan? Rabblade han och jag suckade.
- Ta med dig dina killkompisar istället. Jag stannar hemma idag.
- Som alla andra dagar, eller? Kommer du svälta i den här hålan? Suckade han frustrerat och jag suckade.
- Nej. Men snälla Dylan. JAg vill inte göra något idag.
Han suckade och mumlade ett "whatever" innan han gick till sitt rum. Efter smällen från hans dörr som stängdes vart allt tyst. Det ända jag hörde var svag musik. Dylan älskar musik. Han lyssnar på musik 24/7. Varje gång han får chansen, så tar han den. Sån är Dylan. Tar det han har, helt enkelt. Trots att han är själv, så njuter han verkligen av livet. Jag förstår honom. Själv älskar jag att vara själv. Då har jag tid att tänka. Tid att lösa problemen livet kommer med.
Sakta såg jag ut genom fönstret och såg en flock fåglar täcka den blåa himlen. Tanken av att kunna flyga där uppe, utan problem, var väldigt lockande. Att få känna den svala vinden i ansiktet coh bara njuta av friheten.
Jag reste mig upp och gick ut till baksidan. Jag ställde mig så solen värmde mitt ansikte.
- Jaså, här står du.
Jag såg snabbt åt höger och såg Justin stå där med ett litet gulligt leende.
- Japp.
Ett litet leende lekte på mina läppar och Justin gick mot mig. Ingen sa något. Vi bara såg på varandra.
- Jag är kär. Viskade jag och han såg riktigt besviken ut.
- I vem? Sa han.
- En kille som inte är som alla andra. Han är unik. Väldigt gullig och omtänksam. Han står framför mig.
Han såg chockat på mig och hans lilla leende blev större än någonsin och hans ögon glittrade i solljuset. Han kysste mig länge och passionerat.
--------------------------------------
YAAY! Haha, kommentera!! Glad Lucia, eller något x)
XoXo Wilma<3
Feeling of Love DEL 8
Fan. Nu har jag förstör allt. Varför gjorde jag det?!
JAg såg henne springa iväg. Dylan försökte få henne att stanna, men hon sprang förbi. Dylans ögon mötte mina, de var fyllda av hat. Han gick med raska steg fram till mig.
- Vafan har du gjort?! Skrek han för att överrrösta den höga musiken.
- Förlåt! JAg vet inte vad jag tänkte på!
- Nej! Tydligen inte! Röt han och sprang efter Samantha.
Jag stönade högt och fick lite smått panik. Fan vad jag hatar mig själv!
Utan att tänka sprang jag efter Dylan. Jag såg mig omkring på gatan och såg honom springa lite längre bort. När jag var några få meter ifrån honom så saktade jag in.
- Dylan! Jag vet att jag gjorde bort mig, men snälla låt mig hjälpa dig hitta henne. Jag vill lika lite som du att hon ska skadas. Sa jag och han såg på mig.
- Visst. Men bara för att jag behöver hjälp att leta.
Vi ropade hennes namn tusen gånger. Vi visste verkligen inte var hon...
- Nu vet jag! Utbrast Dylan och avbröt därmed mitt tänkande.
- Vad? Sa jag och suckade, eftersom det var tionde gången han sa så.
- Hon är i gläntan, i skogen! Du vet, typ i mitten?
- Ehm... Nej, det vet jag inte. Men vi går dit. Vad har vi att förlora?
Sedan bar det av mot skogen. Ganska läskigt, eftersom det var mörkt. Ända tills vi kom till skogens början var det lampor på gatorna, men i skogen var det som om mörkret slukade oss.
- Sam! Ropade Dylan.
Det ekade i hela skogen. Man kunde höra några fåglar lyfta från trädens topp och jag plockade upp min mobil. Mitt finger skakade lite när jag tryckte på ikonen med en lampa.
JAg riktade telefonen omkring oss medans Dylan visade vägen till gläntan.
Och ja, där satt hon. Som en ängel. I månskenet, på en sten. Hennes vackra hår hängde på ryggen och man kunde tyst höra henne snyfta.
- Stanna här. Viskade Dylan.
När jag nickat så gick han fram mot henne.
Dylan
Sakta gick jag mot henne. Henne snyftningar hördes tydligare.
- Sammi... Viskade jag och hon vände sig hastigt mot mig, så hastigt att hon höll på att ramla från stenen, men jag tog henne i min famn.
Hon grät ut. Hela hon skakade och man hörde hur hon försökte säga något, men ingenting kom ut från hennes mun. Hon började skaka mer och jag höll henne hårdare.
- Shh... Det kommer bli bra... Allt kommer bli bra... Viskade jag och såg upp på stjärnorna.
Plötsligt hörde jag steg bakom mig och Sam släppte mig för att börja backa. Jag vände mig snabbt om och såg Justin stå där.
- Du skulle ju stanna där borta. Röt jag tyst och han suckade.
- Förlåt, men jag kunde inte vänta. Sa han.
Jag vände mig mot Sam igen. Hon stod nu två meter ifrån mig. Med tre steg var jag framme hos henne och tog armen om hennes midja.
- Kom, vi går hem. Sa jag och hon nickade sakta innan vi gick, bort från Justin.
När vi kom ut till vägen så brast hon ihop igen. Hon satte sig på huk och bara skakade, grät och skrek.
- Shh... Kom.
Jag tog upp henne i min famn och började jogga längst gatan. Hon tryckte sitt ansikte mot min bröstkorg och la armarna om min hals.
Såfort vi kom innanför dörren till vårat hus la jag henne på soffan och hämtade täcke och kudde. Jag bäddade ner henne i soffan och gjorde varm chocklad.
Hennes mascara hde runnit nerför kinderna så hon var lik en panda, en söt panda.
- Förlåt, jag måste se ut som ett miffo. Sa Sam hest och skrattade glädjelöst.
- Nejdå. Log jag och hon slöt ögonen.
- Tack. Viskade hon innan hon somnade.
- Så lite så. Viskade jag.
Efter att ha pussat hennes kind så gick jag till köket och satte mig vid bordet.
Samantha
Jag vaknade av att det knackade på dörren. Steg hördes, dörren öppnades och två röster hördes.
- Hon sover och hon vill inte ha dig här.
- Snälla, jag måste reda ut det här!
- Nej, jag är hennes bror och jag vill inte se henne bli sårad.
- Jag lovar att ta hand om henne.
- Det visade du ju verkligen idag.
Dörrren stängdes och en djup suck hördes. Snart satte sig någon bredvid mig och drog handen längst min kind.
- Var det Justin? Viskade jag och öppnade ögonen, han nickade.
- Ja. Men ta det lugnt. Jag ska inte låta honom komma nära dig.
Jag log tacksamt innan jag somnade om igen.
När jag vaknade kunde jag höra fåglarnas kvitter. Solen sken rakt i mitt ansikte. Sakta slog jag upp ögonlocken och blinkade några gånger för att få en klar syn.
JAg var på mitt rum. Allt var normalt. Ett leende lekte på mina läppar, men så kom jag på gårdagens händelse, det fick mitt leende att dö bort. Allt som hänt spelades upp i min hjärna. Efter en stund kom Dylan in. Han hade min telefon i handen.
- Det var Justin. Vi två har pratat ut och jag förstår honom. Han vill prata med dig, och snälla. Försök förstå. Sa han och jag såg chockat på honom.
Sakta nickade jag och tog telefonen.
- Hallå. Sa jag hest och satte mig upp.
- Samantha, snälla förlåt mig! Jag vet inte vad som hände med mig. Jag vart tagen av ögonblicket. Snälla, snälla, snälla Samantha! Hata mig inte. Jag kanske inte vill erkänna det för migg själv, men jag tror...
- Tror vad? Sa jag sakta och suckade tyst.
- Jag tror jag är kär i dig, Samantha...
Jag vart tyst. Kär? I mig? Fjärilarna kom i magen och flög som galna. Nej, nej, nej! Det går inte! Eller? Kan jag lite på honom? Eller är han som alla andra killar, en idiot?
- Snälla, säg något. Bad han och jag suckade.
- Vad vill du att jag ska säga? Att allt är bra och vi kan gå vidare?
- Snälla Samantha.
- Justin. I de få förhållanden jag haft har alla killar varit idioter. Och ja, en av dem gick för långt. Ända sedan dess har jag haft svårt att lita på någon.
- Vad menar du?
- Det är en annan historia. Det jag menar är att jag inte vet om jag kan lita på dig.
- För det första: ja det kan du! Helt klart. För det andra: gillar du mig?
- Sanningen Justin, är den att... jag faktiskt gillar dig. Det ända problemet är tillit. Jag måste få tänka.
Jag la på. Fan... Sa jag för mycket? Vad tycker han om mig nu? Shit! Kärleken är väldigt svår, ibland...
----------------------------------------
Kommentera!!
XoXo
Feeling of Love ~ DEL 7 ~
Vi snackade ett tag om festen, men sedan såg vi moln dra sig mot oss och vi packade snabbt ihop. Precis när vi satte oss i bilen och började åka, började det regna. Vi drog en suck av lättnad. Sedan körde Casey mot mitt hus.
- Men ska vi ses klockan åtta hos Sam då occh fixa oss? Sa Lexi när vi stod utanför mitt hus.
- Visst. Vi ses. Log jag, hoppade ut och klev in i huset.
När jag sparkat av mig skorna så såg jag upphör trappan.
- Hallå?! Ropade jag och hörde steg från vardagsrummet.
- Tja! Du, jag ska på fest hos killarna och...
- Jag vet, jag ska också dit. Avbröt jag Dylan.
- Jaha... Du vet Chaz Somers och Ryan Butler?
- Öh, ja?
- Deras kompis Justin är ju här och han kommer på festen. Sa han och jag nickade.
- Jag vet, Justin Bieber. Jag har stött på honom en gång, eller två. Flinade jag och gick förbi honom till köket.
- Jaha, vad tycker du om honom då? Flinade han retsamt medans jag fyllde ett glas med vatten.
- Han är väl... Konstig. Fnissade jag och drack lite av vattnet.
- Konstig? Var det det bästa du kunde komma på? Suckade han sarkastiskt.
- Japp.
När jag druckit upp vattnet ställde jag det i diskmaskinen och gick till mitt rum. Jag la fram en söt klänning och ställde fram sminket på mitt sminkbord med en spegel på. Sedan ställde jag fram lite godis.
Nu var klockan halv åtta och jag började fixa på mitt rum, satte på musik och sådant. Snart knackade det på dörren och jag sprang ner och öppnade. Där stod Lexi och Casey, med varsin väska.
- Heey. Log Lexi och kramade mig, sedan kramade jag Casey.
Vi gick direkt till mitt rum och började göra oss i ordning.
- Jag lånar duschen. Sa Casey och jag nickade.
Jag och Lexi började sminka oss och sedan tog vi på oss kläderna. Casey kom och gjorde som vi, sminkade sig och tog på sig sina kläder.
Vi alla var klara och redo att åka. Klädda i finkläder, snyggt hår och smink stod vi i hallen och väntade på Dylan som skulle skjutsa oss. 
Lexi Samantha Casey
- Dylan! Ropade jag och precis då kom han nerför trappan i en vit shorta, en svart slips och chinos.
Dylan log. Vi gick tillsammans ut till bilen med leenden på läpparna. Fast jag hade ett fake leende. Jag vet inte varför, men jag har börjat tänka på pappa igen. Alla tider vi hade, alla roliga och sorgliga minnen...
- Hallå, ska du stå kvar eller vill du med? Flinade Lexi som redan satt sig i bilen, som de andra.
- Oj, sorry.
Jag hoppade in och Dylan började köra.
Vi stannade framför Ethans hus. Jag antog att de skulle ha fest hos honom eftersom han har störst hus.
Vi alla klev ur och gick mot huset. Musiken dunkade och man kunde känna basen i golvet.
JAg såg mig omkring. På höger sida var ett litet valv som ledde till köket där drinkarna stod och på höger sida, längst väggen, var en trätrappa. Rakt fram var det helt öppet. En stor yta som var fylld med hoppande, skrikande och galna människor. Dylan gick direkt till köket och tog en drink. James kom fram till Casey och kysste henne.
-Hey babe. Sa han och tog armen om hennes midja.
- Hej baby.
De gick iväg mot dansgolvet och började hoppa. Jag stod kvar med Lexi.
- Jaha, ska vi börja dansa? Flinade hon och jag nickade.
- Let's go... Mumlade jag och vi gick till dansgolvet.
Vi dansade med varandra ett tag innan hon gick för att hämta drinkar och jag satte mig i en soffa. Mitt huvud hade börjat värka på grund av den höga musiken.
Min blick föll på tre killar. De stod vid sidan av "dansgolvet" och pratade. Alla hade ett glas i sin hand. Dylan kom fram till dem och dunkade ena killen vänligt i ryggen. Det såg ut som om killen presenterade Dylan för en kille. Det var Chaz och Ryan. Men vem var den tredje?
Mina tankar avbröts av att Lexi kom tillbaka.
- Here you go girl. Log hon och gav mig ett glas med någon dricka i.
- Vem är killen med Chaz, Ryan och Dylan? Sa jag och nickade mot dem medans jag drack lite.
- Jag tror att det är Justin. Du vet Bieber?
- Ja, jag vet.
- Ska vi hälsa? Dum fråga, såklart vi ska. Kom nu!
Innan jag hann protestera tog hon min handled och bokstavligt drog mig till dem. Dylan log mot mig och la armen om mina axlar.
- Justin, det här är min syrra. Samantha. Flinade han mot Justin som log mot mig.
- Det vet jag. Skrattade han.
- Hej. Skrattade jag och Lexi såg på mig med en blick som sa berätta-allt-sedan.
Jag log lite smått mot henne innan killarna suckade.
- Jag vill dansa. Muttrade Chaz.
- Jag med. Sa Lexi och Chaz sträckte fram sin hand.
- En dans? Flinade han och Lexi nickade innan de försvann bland alla människor.
- Ska vi dansa? Frågade Justin mig och jag nickade tveksamt.
Han tog med mig till mitten av "dansgolvet"- som egentligen var ett vardagsrum - och såg mig i ögonen. En lugn låt började spelas. Justin la utan tvekan händerna på min midja och jag la mina på hans axlar.
Jag vet inte vad som hände. Allt omkring oss försvann. Jag drunknade i hans ögon. Alla sinnen stängdes av. Låten spelades tyst i mitt huvud. Han lutade sig mot mig. Men när hans läppar var fyra centimeter ifrån mina reagerade jag och allt var som vanligt. Skakigt andades jag ut och backade undan.
- Förlåt... Jag kan... Jag kan inte... Stammade jag fram samtidigt som jag skakade på huvudet innan jag sprang därifrån.
------------------------------
Jag skriver den här nu medans jag tittar på Idol. Men ja, kanske lite kort men ni får nöja er sålänge. Får se när nästa kommer!! Kommentera!!
XoXo <3
Feeling of Love ~ DEL 6 ~
Jag var tio år yngre, ett tiotal centimeter kortare och hade definitivt kortare hår. En vit sommarklänning täckte min smala kropp. På fötterna hade jag söta, vita ballerina skor med en rosett längst fram.
Jag satt på en bänk, på flygplatsen. Mamma satt på min vänstra sida, och Dylan på min andra. Min blick stannade på mamma. Hennes ansikte skrek av lycka. Hennes leende nådde upp till öronen och ögonen glänste. Likadant hos Dylan. Och sedan kom jag. Lilla jag. Samantha Miller. Ung. Vacker. Och har hela livet framför sig. Utan att veta vad som kommer hända om tio år.
Plötsligt strömmar män i militär kläder ut från gaten och kvinnor, barn och ungdommar springer fram till dem. Mamma tar upp mig i famnen och bär upp mig medans hon springer fram till en ung man i 30 års åldern. De kramas och pussas. Sedan tar killen mig i famnen och kramar mig.
- Pappa!! Skrek jag och kramade honom hårt.
- Hej min prinsessa.
Sedan hälsar pappa på Dylan. De kramades och sedan gick mamma, pappa och Dylan ifrån mig. De började gå mot utgången, som om de glömt mig. På mina korta ben försökte jag springa efter, men pappa och Dylan tävlade om vem som kom först till bilen. Mamma sprang efter.
Då slog det mig. Jag var ju bara... jag. Liten, obetydlig. En sån som jag räknades väl inte. En liten tjej från Stratford, vid namn Samantha Miller.
I ett nytt försök att hinna fram till bilen som mamma, pappa och Dylan hoppat in i, misslyckades jag. Bilen åkte ifrån parkeringen och jag blev lämnad kvar. Folk for omkring, höger till vänster. Bilar åkte ut och till parkeringen. Och där stod jag. Mitt i kaoset. En liten flicka i vit sommarklänning, trodde det skulle bli bra när pappa kom hem, helt lugn. Även om det lilla hjärtat jag bar på var sönder och behövde akut vård. Men jag var så lugn. Inga tårar, inga snyftningar. Bara ett tomt ansikte.
Plötsligt började jag försvinna. Från tårna, började jag att bli... dimma, aska? När det kommit till midjan brände det på mitt skinn. Som om jag börjat brinna. Och där fick jag svaret. Äld täckte hela min kropp, ett ljust skrik for upp ur halsen, och ut ur munnen. Ingen märkte mig. Ingen hjälpte till. De totalt ignorerade mig.
- Sam! Hallå! Sam! Vakna!
Jag satte mig kvickt upp och märkte att det var ljust ute, jag var i mitt rum, jag hade på mig min pyjamas och Dylan satt framför mig, i vanlig ålder.
- Shit. Flämtade jag och suckade ljudligt.
- Du drömde. Frågan är vad? Sa han och tog min hand som han alltid gjorde när jag mådde dåligt, eller när något hänt.
- Jag vet inte riktigt. I efterhand är det ganska svårt att förklara. Men typ... Vi var yngre. Pappa kom från sitt jobb och... Ja. Jag minns inget mer. Jo! Jag kommer ihåg vårann bil...
- Vårann bil? Bil?! Sa han som om han trodde jag var ett freak, vilket kunde stämma.
- Haha, ja. Den åkte ifrån mig.
- Okej, du är konstig du. Men jag tänkte i alla fall, så snäll som jag är, fråga dig om du vill ha pannkakor till frukost? Flinade han och jag nickade.
- Det skulle vara mycket gott. Flinade jag och Dylan skrattade åt mitt ordval.
- Så bra madam. Sa han med tillgjord röst vilket fick mig att skratta.
Han gick ut från rummet och jag hörde steg i trappan. Så jag reste mig upp och gick fram till spegeln. Mitt hår stod åt alla håll och mitt linne hade åkt upp lite. Jag rätade till det snabbt och drog fingrarna genom håret.
Där nere luktade det pannkakor och... bränt. Fnissandes klev jag in och såg på Dylan som stod vid spisen och muttrade för sig själv.
- Hur går det? Sa jag och han hoppade till.
- Jo tack, det går bra. Blir det bra med brända pannkakor? Skojade han och jag skrattade.
- Här, jag kan hjälpa till så får vi i alla fall några goda. Flinade jag och tog över.
Eftersom Dylan glömt det så satte jag på fläkten.
- Aah, det var därför det rök så mycket. Sa han efterblivet och jag skrattade åt honom.
Efter den "goda" frukosten så gick jag till mitt rum för att klä på mig och sedan borsta håret och sminka mig. När jag var klar med det ringde jag Casey och Lexi. Lexi var frisk nu, så hon, jag och Casey bestämmde oss för att åka till stranden occh chilla.
Så jag drog på mig en snygg bikini, jeansshorts och ett linne. Sedan väntade jag på att Lexi och Casey skulle komma, de skulle hämta mig.
- Yo girl! Log Casey som satt fram.
- Tja. Log jag och såg på Lexi som satt bak. Hur är det? Frågade jag henne och smällde igen dörren.
- Bra, eller ganska bra i alla fall. Log hon och jag nickade.
Sedan åkte vi mot stranden. Solen sken och vinden blåste lätt i mitt hår.
Vi la ut våra handdukar i sanden och slog oss ner. Alla tre satte sig skräddare och sedan började vi prata.
- Så, någon som har några killnyheter? Sa Casey och flinade.
- Nepp.
- Not at all.
- Okej, det har jag i alla fall. Flinade Casey och vi tittade på henne.
- Tell us. Log Lexi och jag började hålla på med sanden.
Jag tog upp sand i handen och lät det rinna ner o.s.v. Casey berättade, och berättade. Hon var tydligen tillsammans med James. Om man kände Casey blev man inte så chockad, men om man inte kände henne kanske man skulle bli liiite chockad. Jag menar, Casey och James har varit kompisar sedan dagis och nu plötsligt blir de ihop. Men på senaste tiden har man märkt att hon gillar honom, och att han gillar henne.
Efter en stund på stranden gick vi ner till vattnet och svalkade oss lite.
- Jo, det är fest idag, hos killarna. Sa Casey.
Med killarna menar hon James, Ethan, Luke och Blake. Luke och Blake är några killar från skolan.
- JAg vet var du tänkte säga och SÅKLART ska vi gå! Utbrast Lexi och vi skrattade.
------------------------------------------------
Ganska kort, men jag måste fixa några saker innan skolan och ja, som sagt så är det något fel på blogg.se så det är väldigt konstigt.
XoXo KOMMENTERA!
Feeling of Love DEL 5
Efter några få minuter stod jag inte ut med att ha hans blick på mig, så jag packade ihop min dator och tog med den och min handväska ut. När jag väl var ute hörde jag springande steg efter mig.
- Ey, haha, du.
Jag vände mig om och såg en flinande Justin.
- Eh, jag? Sa jag förvånat.
- Ja du. Log han.
- Vad? Sa jag trött och förvirrat.
- Jo...
Och så ringde min mobil. Suckande plockade jag upp den, läste vem det var - mamma - och drog ikonen åt höger innan jag la den mot örat.
- Ja. Suckade jag och såg på Justin som såg på mig.
- Hej gumman.
Hon grät. Det hörde jag direkt. Paniken steg och jag stelnade till.
- Mamma, vad har hänt? Sa jag allvarligt.
- Jag är så, så ledsen gumman. Det är pappa...
- Vad har hänt?! Småskrek jag och tårarna bildades i mina ögon.
Justin såg förvirrat på mig med stora ögon.
- Han klarade aldrig natten. Han är borta. Grät hon och jag började gråta.
Benen svek mig och jag satte mig ner på gatan. Pappa var borta. Han var borta! Han kommer inte tillbaka. Han kommer aldrig hålla mig i sin famn. Han kommer aldrig trösta mig igen.
- Sam, jag är verkligen ledsen...
Jag hörde mammas röst i telefonen. Snabbt la jag på för att märka att Justin satt framför mig med oroliga ögon.
- Vad har hänt? Mår du bra? Sa han oroligt och jag nickade.
- Ja, jag mår bra. Men jag ska gå. Ljög jag, tog mina saker och började gå därifrån.
Anledningen till min lögn är enkel: jag låter ingen komma nära mina känslor igen, ingen förutom mamma och Dylan. Jag vet att jag kan lita på dem. De vet kanske inte allt om mitt liv, men de vet det mesta. De vet allt om mitt familjeliv. Dem två är de enda som vet om min hemlighet, eller i alla fall en av dem: min pappa. En annan stor hemlighet jag har handlar om mitt kärleksliv. Inte ens mamma och Dylan vet om det.
JAg vet inte vart jag gick. Jag ville inte gå hem. Allt jag ville var att få vara ensam. Vart kan jag få vara ensam? Vart kan jag släppa ut mina känslor?
Jag såg mig omkring. Det var radhus på två våningar på högra sidan - den sidan jag stod på - och en liten sjö på andra. På andra sidan sjön var en bänk där det satt ett äldre par. De höll handen och såg ut att njuta. En smal grusväg gick runt hela sjön. Ett yngre par gick där och skrattade medans de höll hand. På sjön flöt två svanar. Men när jag tittade närmre såg jag att de hade fyra små ungar efter sig.
Jag gick fram till bänken som stod fyra/fem meter ifrån sjön. Sakta satte jag mig ner och såg min omkring. Allt var så frudfullt. På andra sidan, mer åt höger, var en basketplan där fyra killar spelade. På bänken vid planen satt två blondiner och fnissade. Då började jag tänka på mitt liv...
Mitt skitliv om jag får uttrycka det så. Ibland känns det som om jag spricker. Som om jag har för många hemligheter. Att jag behöver öppna mig och prata med någon, men sanningen är att jag inte vågar. Jag vågar inte öppna mig för någon.
Pappa kröp in i mina tankar. En kortfilm från när jag var liten och jag och pappa var i parken började spelas. JAg satt på gungan och pappa gjorde fart. Ett stort leende satt fastklistrat på mina läppar, på pappas med. Vinden blåste i mitt då ljusa hår, och böt riktning när gungan åkte tillbaka.
Tårarna rann. De tog aldrig slut.
- Ehm... Kan jag sätta mig?
Jag såg snabbt åt vänster och såg Justin stå där. Vad vill han?!
- Antar det. Suckade jag och torkade mina tårar.
- Asså, jag förstår om det känns konstigt. Jag menar, en främling kommerr fram och ja... Men jag vill att du ska veta att du kan lita på mig. Sa han allvarligt.
- Nej, sanningen är att jag inte kan lita på dig. Jag kan inte lita på någon! Och du kan inte ens mitt namn, och du tror jag ska lita på dig?! Röt jag och reste på mig för att gå därifrån.
- Du, jag är ledsen om jag har gjort något fel, och jag ska låta dig vara. Men bara om jag får veta ditt namn. Sa han och jag såg chockat på honom.
- Varför vill du veta det? Suckade jag.
- Nyfikenhet.
- Samantha.
- Efternamn?
- Gud vad jobbig du är. Samantha Miller!
- Mellannamn? Skojade han och jag fick faktiskt fram ett litet leende.
- Tyvärr, det behöver du inte veta.
Jag vände mig om och gick. Vad hände precis? Hade Justin Bieber sagt att jag kunde lita på honom?! Hm... Lustig kille.
När jag kom tillbaka till huset såg jag mamma sitta i en solstol med en tidning och solglasögon. Mina steg fich gruset att röra på sig, och gnidas mot varandra. Mamma såg upp på mig med ett leende, fake så klart.
- Hej gumman, har du haft det bra? Sa hon och jag började gå förbi henne.
- Ja. Mumlade jag och klev in i huset.
Det är inte det att jag var sur på mamma, det är jag verkligen inte. Men jag var trött på allt och alla. Mamma är världens bästa. Men just nu vill jag bara vara själv.
- Hej syrran. Log Dylan och kom fram till mig på övervåningen utanför mitt rum.
- Hej. Mumlade jag och tog handen på dörrhandtaget, men Dylan stoppade mig från att öppna.
- Du, vi alla är ledsna för pappa. Men snälla, ignorera mig inte. Bad han med sorgsna ögon.
- Okej, förlåt. Men jag vill bara vara själv. Suckade jag och kramade honom, han besvarade kramen.
- Det är lugnt, och jag förstår dig. Log han och jag klev in på mitt rum.
Sedan loggade jag in på Twitter. En ny follower(?). JustinBieber. Jag suckade. Så det var det han ville ha mitt namn för.
Efter en timme vid datorn ropade mamma att det var mat, så jag gick ner. Vid köksbordet satt Dylan med sin mobil och mamma ställde fram på bordet. Min blick föll på stolen som stod mittemot Dylan. Det brukade vara pappas plats. Han satt oftast och läste tidningen, eller frågade oss om skolan. Men han kommer aldrig sitta där igen.
Jag skakade av mig tanken och högg in på maten istället.
-----------------------------------
Såå.... Kommentera!!
Har otrolig huvudvärk men jag tvingade mig själv att skriva. Vet inte om den blev så bra, men jag hoppas det... XoXo
Feeling of Love DEL 4
- Men vi ses då. Log Casey och kramade mig.
- Japp, det hoppas jag verkligen. Flinade jag och hoppade in i min bil.
På väg hem lyssnade jag på Rihannas skiva. Ja, jag gillar Rihanna. Hon sjunger verkligen bra.
Hemma var allt som vanligt. Tyst, mörkt och... Ensamt. Klockan var bara fyra så mamma jobbade. Jag tror att Dylan var hos Ethan och de andra grabbarna. Så ja, jag var själv. Roligt. Eller inte. Men varför inte göra det bästa av saken?
Jag plockade fram chips, glas och dricka på soffbordet, hämtade filtar och sedan satte jag på en film. En kärleksfilm. Filmen började och det ar mysigt, även om jag var själv.
När filmen var slut lät jag eftertexterna rulla och jag började tänka på morgondagen. Vad skulle jag göra? Lexi är kanske fortfarande sjuk, och Casey skulle till sin mormor... Kanske ska ta med datorn till det där mysiga kaféet runt hörnet och chilla?
- Sammi...
JAg öppnade ögonen och märkte att jag fortfarande låg i soffan. Det var mörkt ute. Mamma stod framför mig med ett gulligt leende.
- Oj, jag måste ha somnat. Sa jag hest och harklade mig.
- Ja, tydligen. Men gå och lägg dig. Jag plockar undan. Sa hon och jag såg på henne.
- Säkert? Jag kan göra det annars.
- Men du behöver sova, det märks. Envisades mamma och började plocka undan.
- Tack. Log jag och gick upp till mitt rum.
Lite slarvigt borstade jag tänderna och gick och la mig.
Nästa morgon dröjde jag kvar i sängen. Jag tror att jag låg där tills klockan blev 12, men sedan tvingade jag mig upp.
Justin
- Justin! Är du klar att åka?! Ropade mamma.
- Ja, jag kommer!
Jag rullade ut min resväska till hallen där mamma stod.
Vi skulle tillbaka till Stratford. Det var verkligen länge sedan nu. JAg saknade alla där. Chaz, Ryan, mormor, morfar, pappa, Jazzy, Jaxon... Mest mormor och morfar. Och nu ska vi dit. Det känns nästan overkligt.
- Justin!
Jag "vaknade" upp till den riktiga världen och gick med mamma till hissen, åkte ner och hoppade i taxin.
***
Bara en timme kvar till Stratford. Mamma räknade med att vi skulle vara framme vid elva, halv tolv. Då har jag ju en hel dag mer! Vi ska stanna i två veckor, tror jag. Jag har en lång "paus" från min karriär nu, eller, jag ska ju ha lite intervjuer och sådant, men inte så mycket konserter.
Samantha
När jag ätit frukost så la jag ner min MacBook Air i den lilla, vita "väskan" och packade handväskan med pengar, mobil, nycklar, solglasögon och tuggummi. Sedan gick jag till hallen, tog på mig skorna och började gå. 
Det var väldigt nära så jag var framme efter typ, tre minuter. Kaféet var inrett i vitt och svart men det behöll den mysiga känslan, inte för modernt.
JAg slog mig ner vid ett litet bord i den mjuka, vita fåtöljen. Man satt så skönt i den. Man sjönk ner, men inte mycket. Man kunde luta sig tillbaka, och ändå nå bordet.
Jag la upp datorn på bordet och satte i mitt mobila bredband. Sedan så gick jag och köpte en Cola.
Direkt gick jag in på FaceBook och började chatta med Lexi. Hon var fortfarande sjuk - tyvärr - och hade väldigt tråkigt.
Justin
- Vi drar till det där kaféet i hörnet. Dem har jättegoda bullar där! Utbrast Chaz och jag skrattade med Ryan.
- Visst, Chaaazziii. Skrattade Ryan och vi hoppade in i Ryans bil.
När vi stod i kassan för att beställa såg jag mig omkring i kaféet. Det var ljust inrett och ja, väldigt mysig. En tjej drog till sig min uppmärksamhet. Hon satt vid ett litet bord med sin MacBook Air. Hon hade mörkt hår och såg ut att vara lite yngre än jag. Hon var söt.
- Ey, Justin. Kom nu. Skrattade Chaz och vi satte oss två bord ifrån henne.
Jag slog mig ner så jag kunde se henne, och om hon lyfte blicken kunde hon se mig också. Istället för att sitta där och stirra började jag äta min bulle, och dricka min Cola.
- Kommer ni ihåg när vi hade vattenkrig i min trädgård? Skrattade Ryan, men jag uppfattade inte vad han sa.
Jag var så inne i att se tjejens ansikte.
- Ey, Justin! Utbrast Chaz högt.
Så högt att tjejen tittade upp på mig.
Hennes ansikte skiftade färg till lite ljusrött och hon såg ner på datorn igen. Såg jag fel, eller log hon?
Samantha
Shit. Var det verkligen han? Kunde det vara sant?! Var inte han på turné? JAg skrev direkt till Lexi.
Sam: Lexi, jag tror jag såg Justin Bieber...
Lexi: Va?! Nej du skojar! Är du säker?! OMG!
Sam: Jag tror det. Hans kompis kallade honom Justin och han ser verkligen ut som en Bieber
Lexi: Haha, det lät ju bra. Men kolla igen.
Sam: Men jag kan ju inte stirra på honom
Lexi: Varför inte? Jag menar, om det nu är han, HAN ÄR JU JUSTIN BIEBER! Han är nog van ;)
Sam: Ha-ha -.- Men tänk om det inte är han? Då tror han ju jag är knäpp i huvudet.
Lexi: Ja, då är han smart
Sam: Va?
Lexi: Ja, han är smart nog att fatta att du är knäpp redan första gången han såg dig xD
Sam: Roligt... -.-' Haha
JAg såg upp igen. Han hade blicken på mig. Ett litet leende lekte på hans läppar. Då såg jag. Det var faktiskt han. Justin Bieber, tre meter ifrån mig. Jag trängde fram ett litet leende innan jag såg på datorn igen.
Sam: Ohja, det var Justin Bieber...
-------------------------------------------------------
Såå, nu kommer Justin in i bilden! Vad tycker ni?? Kommentera!
Ganska kort det här med, men jag har varit borta hela dagen, och jag MÅSTE plugga. XoXo
Feeling of Love DEL 3
Nästa dag skulle vi till sjukhuset för att hälsa på pappa. Vi alla var tysta. I sjukhuset var det kaos. Personer sprang hit och dit, men på något sätt lyckades vi hitta rätt rum. Mamma gick in först, sedan Dylan och sist jag.
Han var blek. Han hade syrmask över munnen, en spruta i armen och slangar i näsan.
- Hej pappa. Viskade jag och satte mig bredvid honom. Jag har skrivit ett brev till dig. La jag till och tårarna trängde fram.
Jag tog upp brevet ur fickan och började läsa med hans blick på mig.
- Kära pappa
Varje sekund, minut och timme tänker jag på dig. Varje kväll sitter jag i fönstret och tittar på den största stjärnan. Varje gång du var borta satt jag och bad till stjärnan, för jag tänkte mig att stjärnan var du. Du är starkast i familjen, du hjälper miljontals personer varje dag.
Började jag men var tvungen att ta en paus. Tårarna hindrade mig från att läsa mer. Pappa tog min hand sakta och jag kände hur den skakade.
- Sam, vi tänkte åka.
Jag såg på mamma och nickade.
- Läs resten när du har tid. Viskade jag till pappa och gav honom brevet. Jag pussade honom på pannan innan jag gick ut med de andra.
I bilen på väg hem var det tyst. Det ända som hördes var bilens spinnande och radion.
Tystnaden låg som ett tjockt lager över oss. Det var som om ingen vågade säga något. Rädd för att säga fel sak.
Efter några minuter stannade vi utanför huset och alla klev ur - i tystnad.
- Jag går till mitt rum. Mumlade jag och fortsatte till mitt rum.
***
Nästa dag vaknade jag bara sådär. Det var fortfarande mörkt och huset var tyst. Mitt rum var täckt av mörker. Det ända som lös upp rummet - inte helt - var min digitala väckarklocka. Siffrorna lös rosa. Värmen var otrolig. Det var nästan så jag svettades, fast det kanske var för att jag låg under täcket. Men jag gick i alla fall fram till fönstret och öppnade det. Den ljumna vinden slog in i rummet och jag rös lite, men snart var jag tillbaka i den varma sängen igen.
Någon timme senare blev klockan elva och jag klev upp. När jag tagit på mig underkläder, mörka jeansshorts och ett linne med tryck på gick jag ner till köket.
Efter att ha ägnat en halvtimme på den "viktiga" frukosten gick jag till mitt rum igen och plockade upp mobilen. Snabbt slog jag Casey's nummer.
- Casey is on tha phone. Svarade hon.
- Tja Casey! Sam här.
- SAMMI!!
- Haha, ja, precis. Men har du lust att hitta på något? Typ, gå på stan? Med Lexi.
- Visst! Men jag ringde Lexi förut, hon är sjuk.
- Nej men lilla gumman... Men ska vi gå på stan?
- Alltid gummis. Vi ses utanför StarBucks om 10.
- Okej!
Vi la på och jag fixade snabbt håret och sminket. Sedan var det bara att gå ut till min snygga bil och åka mot SB (Starbucks). Utanför SB stod Casey, lika vacker som vanligt.
- Snygging! Fnissade jag när jag parkerat bilen och hoppat ur, på väg mot henne.
- Ska du säga, hottie. Fnissade Casey och skrattade medans vi omfamnade varandra.
Casey Sam
Vi gick in på SB och köpte en varm chocklad innan vi började "mingla".
----------------------------
FÖRLÅT FÖR KORT! Men det är allt jag hinner nu. Det är lördag och jag ska vara lite med min syster och familjen. Jag är verkligen ledsen för kort. Känner mig som en usel bloggare just nu. Har inte skrivit på länge och när jag gör det är den jättekort. Förlåt igen! Xoxo
Feeling of Love DEL 2
Efter en dag på stranden gick vi alla till stan. Vi gick till parken och satte oss vid basketplanen. Min blick for till mammas kafé. Igenom glaset kunde jag se henne gå runt vid borden med en bricka.
- Jag kommer snart. Sa jag till de andra och utan att vänta på svar gick jag till dörrarna.
Över dörrarna hängde en skylt som det stod The Miller's Café. När jag klev in genom dörrarna plingade det till och mamma såg på mig.
- Hej gumman. Log hon och kramade mig snabbt innan hon fortsatte.
Det var inte mycket folk här. Bara ett lite äldre par i hörnet.
- Hej, var är Steffany? Sa jag och satte mig på en stol.
- Hon var tvungen att gå. Sa hon havt stressat.
- Vill du ha hjälp? Sa jag och hon skakade på huvudet.
- Nejdå, det är inte så mycket folk. Alla jobbar. Men tack ändå. Log hon och pussade min panna innan hon fortsatte jobba.
- Okej, men vi ses hemma.
- Ja. Juste! Kan du eller Dylan åka och handla? Jag blir nog lite sen idag, så jag tänkte att ni kunde göra tacos.
- Ja, absolut!
Jag hängde en korg på armen och började gå runt i affären för att hitta allt. Efter ett tag gick jag till kassan och betalade allt med mitt kort. Sedan packade jag ner allt i en påse och tog med den ut till min svarta, ganska stora, bil. När jag ställt in påsen i bilen satt jag mig i förarsätet och backade ut. Sedan gasade jag hemåt. 
- Hallå! Jag är hemma! Ropade jag och sparkade av mig mina skor.
- Jag är på mitt rum! Ropade Dylan.
Efter att ha plockat upp alla saker och lagt ner påsen i lådan längst ner så gick jag till mitt rum - som vanligt.
Lyssna samtidigt!
Efter några timmar gick jag till Dylan. Han satt vid datorn och jag såg att han tittade på videos från kriget. Man kunde höra hans snyftningar. Han märkte inte att jag kom in.
- Dylan... Sa jag lugnt och tyst.
Han sa inget, men han stängde snabbt ner sidan och såg på mig.
- Ja. Snyftade han.
- Mamma blir sen idag. Hon sa att vi skulle göra tacos, och jag börjar bli hungrig. Kan vi börja? Sa jag försiktigt och han nickade.
- Ja.
- Förlåt Dylan. Sa jag och han kom fram till mig.
- För vad? Sa han och kramade mig innan vi gick ner mot köket.
- För att jag störde dig. Det var inte meningen. Sa jag och han skakade på huvudet.
- Be inte om ursäkt för det. Log han, men jag såg smärtan i hans ögon.
Han började steka köttet och jag började med grönsakerna. Det var tyst, men tystnaden sa mycket. Jag förstod vad Dylan tänkte på, och jag är rätt säker på att Dylan vet vad jag tänker på.
Tystnades höll sig kvar ända tills vi hade ätit upp. Då harklade sig Dylan innan han öppnade sin mun.
- Förlåt Sam. Det är inte lätt för dig, det vet jag. För jag upplever samma sak. Förlåt för att jag inte finns där lika mycket för dig. Jag vill att du ska veta att du kan komma till mig om du vill prata. Han mötte min blick.
- Tack Dylan. Det är lugnt. Jag menar, vi måste ha egna stunder också. Och det är - och kommer alltid vara - dig jag går till om jag vill prata. Min röst var lugnande och jag är ganska chockad över att rösten höll.
Han log tacksamt och vi gick sedan tillbaka till våra rum efter att ha plockat undan disken.
Mörkret föll över lilla Stratford och jag satte mig som vanligt på fönsterbrädan med benen dinglandes i mörkret. Det var ganska varmt för att vara kväll, men det var bara bra. Månen lös starkt och stjärnorna hängde där uppe. Jag sökte med blicken efter "stjärnan" och hittade den en bit ifrån månen. Ett litet ledsamt leende lekte på mina läppar. Jag öppnade munnen för att prata, men inga ord flög ur min mun. Jag fick inte fram ett ord. Vad skulle jag säga? Han lyssnade ändå inte. Då plötsligt hörde jag mammas hysteriska snyftningar, värre än vanligt.
Åh nej... Tänkte jag innan jag sprang ut ifrån mitt rum. Nu kommer det...
Jag sprang ner till hallen där mamma satt och grät. Jag visste det.
- Mamma...
Även var jag rädd, nervös.
- Åh, gumman... Grät hon.
- Han är borta, eller hur? 
Nu kunde jag inte hålla borta tårarna. De rann som en flod nerför mina kinder. Vi kramades hårt och snart kom Dylan ner. Vi alla kramades.
- Han är inte borta... Grät hon och jag såg chockat på henne.
- Va?
- Han är skadad. Svårt skadad. Han fick något fel på hjärnan. Som en stroke. Just nu förflyttas han till Stratfords sjukhus. Förklarade hon.
När vi pratat lite om händelsen gick jag upp till mitt rum och såg ut på stjärnhimlen. Mamma hade sagt att han hade svårt att prata och röra sig. Allt annat fungerade. Han kunde lyssna, hans minne var kvar... Han kunde läsa. Då fick jag en idé. Snabbt hoppade jag nerfrån fönstret, in till mitt rum. Jag tog fram ett papper, penna och sudd. Så började jag skriva.
-------------------------------------------
Andra delen... Vad tycker ni? ärligt nu. Vill inte skriva på en novell ingen tycker om. Kommentera!! :) XoXo
P.S Fortfarande sjuk xd Kanske kommer en till idag, kan inte lova men, ja..
Feeling of Love DEL 1
Mina ben dinglade i mörkret. På den mörka natthimlen kunde jag skymta miljontals stjärnor, ena större än den andra. Månskäran hängde där uppe, långt uppe i ingenstans. Den hängde precis över trädtopparna. Med en suck lät jag blicken glida till den största stjärnan. Ända sedan jag var liten - men stor nog att förstå - brukade jag säga att det var pappa. Medans han var borta satt han och tittade på mig. Han vakade över mig. Ibland bad jag till honom, försökte få tecken på att han levde. Men det hände såklart inte. Det ända hon hört var ljudet av de få bilarna som passerade på gatan utanför huset. Huset utanför mitt fönster var släckt. Inte en lampa lös. Det förstår jag, jag menar, klockan är ett på natten. Man kunde höra ett svagt ljud av dånande musik bort från en klubb i närheten.
- Hej pappa. Viskade jag och såg på stjärnan. Hur mår du? Hoppas du är vid livet fortfarande. Är så stolt över alla liv du räddar. Viskade jag vidare och skakade på huvudet medans jag sänkte det.
Jag är knäpp tänkte jag medans jag drog ihop benen, vred mig inått och hoppade in i mitt rum. Med långsamma steg gick jag fram till garderoben och drog fram min sovbh och ett par mjukisshorts. När jag tagit på mig det slängde jag mina kläder i tvättkorgen innan jag gick till sängen och slängde mig i den. Jag drog täcket upp till hakan och somnade snabbt.
Nästa morgon vaknade jag av att någon drog upp persiennerna. Sakta slog jag upp ögonen och skymtade en suddig Dylan stå flinandes vid fönstret.
- Dylan... mumlade jag irriterat.
- Japp, upp och hoppa! Vi ska till stranden idag.
- Vilka följer med?
- Casey, Lexi, Ethan och James. Han gick mot dörren.
- Visst. Jag är klar om en timme. Muttrade jag och satte mig upp.
- Så ska det låta! Det är sommarlov och man ska inte sova bort det. Flinade han och jag nickade.
När han gått gick jag till garderoben och drog fram en tygväska. Där la jag ner pengar, handduk, solkräm, headset, en bok och nycklar. Sedan drog jag av mig kläderna och drog på mig min bikini, jeansshorts och en magtröja över. Jag sminkade mig lite bara och sedan borstade jag håret, innan jag flätade det. Min blick föll på tjejen i spegeln. Hon var... olycklig. Ensam... Ledsen.
- Sam, kommer du?
Det var Dylan som stod i dörröppningen. Alla såg på honom och märkte ingen skillnad på honom när pappa var hemma och när han var borta. Han var alltid så glad - eller spelade alltid glad. Jag förstår inte hur folk kan fråga varför han är så lycklig när man ser så klart att han är ledsen. Men han hade övat på det i flera år. Jag har precis lärt mig, och jag är verkligen inte lika bra på att dölja känslor som han.
- Ja, jag kommer.
Jag gav honom ett litet svagt leende innan jag följde med honom ut till hummern som stod parkerad vid gatan - Ethans.
- Sam, du får sitta i Dylans knä. Sa Casey och jag nickade.
Dylan hoppade in och jag satte mig i hans knä. De popade musik i högtalarna. Alla sjöng med - till och med Dylan - utom jag. Jag såg bara ut genom fönstret och såg husen försvinna bakom oss.
- Where them girls at, girls at! Sjöng dem.
Jag kan inte medge att det lät bra. Det fick mig att le lite. Tänk vilka vänner jag har. Tjejer eller killar, de var verkligen mina vänner. Men de vet inte allt om mig. Egentligen vet de inte så mycket om mig. Det hade de sagt. Men jag sa att jag ville ha det för mig själv, och de förstod. För alla har rätt till privatliv. Och hur vet jag det? Jo, rektorn pratade om barnkonventionen (?) på skolavslutningen, då sa han det.
Snabbt drog jag ut min fläta och tog av mig tröjan (jag hade bikinin under) och la ner den i väskan.
- Sam, du hade inte tänk att gå ut va? Vi kan ju sitta kvar medans de andra solar. Flinade Dylan.
Det var först då jag märkte att vi stannat.
- Oj sorry. Sa jag och såg på honom med ett av mina vanliga fakeleenden.
- Försök i alla fall. Viskade han tyst så bara jag hörde.
Sakta nickade jag och vi gick mot stranden.
Den varma sanden brände mellan tårna och jag rös. Vågorna slog mot stranden och man hörde skratt var man än gick. Jag trodde vi skulle stanna och lägga ut handdukarna i den varma sanden, men alla fortsatte ut på bryggan där en liten motorbåt/gummibåt låg och guppade i vågorna.
- Där är min pärla! Utbrast Ethan - elektrosnubben i "gänget" om ni undrar.
- Pärla? Fnös Lexi och jag kunde inte annat än att fnissa.
Alla gick i medans jag satt på bryggan med benen i båten och skrattade åt hur Casey bablade om att sitt hår skulle blåsa bort om Ethan körde. Dylan tog kort - fråga inte varför. Ethan satt vid ratten och var beredd att skjutsa ut oss.
- Kom igen nu, ni två. Vi måste dra. Sa Ethan och jag nickade.
- Jadå, vi kommer.
Jag satte mig på kanten på båten och Dylan satte sig bredvid mig. James satt bredvid Ethan och tjejerna satt på andra sidan båten (på kanten).
Snart åkte vi iväg och hade riktigt roligt. Vi stannade vid ett rev för badpaus, inte för att jag badade men... De andra gjorde det. Plötsligt ringde min mobil. Snabbt rotade jag igenom min väska och fick upp den, men tappade den i vattnet!
- NEJ! Skrek jag hysteriskt och Dylan dök efter den.
- Jag fick tag på den, men den är död. Ägna resten av ditt liv för att återuppliva den, den komer aldrig starta. Sa han när han kom upp med den i handen.
- Shit, tänk om det var mamma? Eller... Jag avbröt mig och såg på Dylan som förstod direkt.
- Nejdå, ta det lugnt. Chilla, det är det livet är till för. Log han och simmade bort till dem andra.
Jag tog min mobil och försökte sätta på den, vilket inte funkade - såklart. Min blick for bort till de andra som simmade in i en grotta. Suckande satte jag mig på kanten igen och njöt av stillheten.
Snart kom de tillbaka och vi åkte mot stranden igen. Vi stannade ett tag där för att sola och bada. Som vanligt hade vi väldigt roligt. Men ändå var inte hela jag lycklig. Jag saknar verkligen pappa...
-------------------------------------------
Vad tycker ni om första kapitlet? Justin kommer in senare i novellen... Vet inte när... Vill ni att jag ska fortsätta på den här eller vill ni att jag ska göra en ny? Kommentera!!
XoXo
Feeling of Love PROLOG!
SISTA KAPITLET PÅ THE LIGHT OF LOVE ÄR UNDER!!!!
Kära dagbok
Pappa åkte iväg igår igen. Nu blir han borta i flera år. Mamma är väldigt ledsen. Just nu sitter hon på sitt rum och gråter, det gör jag med. Jag kan inget annat än att gråta. Avskedet var det värsta. Alla grät. Vi stod på flygplatsen och såg honom hoppa på planet. Vi såg när det lyfte. Dylan, han gråter också. Han sitter också på sitt rum. Han kommer in till mig ibland och tittar hur det är med mig. Han bryr sig verkligen. Fast jag är ju hans lilla syrra. Sommarlovet har precis börjat. Jag hade tänkt spendera det med pappa, men jag hann inte.
Nu måste jag sluta skriva. Ska in till Dylan och se hur han har det. XoXo Sam
Novellen "Feeling of love" kommer handla om 15 åriga Samantha Noelle Miller som är född och uppvuxen i Stratford, Kanada. Hon älskar att dansa och sjunga. Hon bor tillsammans med sin familj i en liten villa i stan. Hon har inte jättemånga vänner, men hon har så det räcker. Hennes mamma är den bästa i världen enligt henne, hon heter Carol. Hon jobbar på ett eget kafé nära parken. Hennes pappa heter Rick, han har ett riktigt krävande jobb, en dag kan vara hans sista. Hon har också en äldre bror, Dylan. Han är alltid där för henne.
Men när Rick åker iväg med sitt jobb igen händer det något. Något som kommer ta år att smälta. Något som förändrar hela livet hemma. Samtidigt kommer stadens egna popstjärna hem från en turné vilket skapar vissa problem. Samantha berättar inte för någon om vad som hänt, hon låter ingen komma för nära hennes hjärta. Hon är rädd för det efter hennes senaste förhållande...
Kommer hon våga öppna sig igen? Eller kommer hon hålla allt inom sig förevigt?
Samantha
Vad tycker ni? Verkar den bra? Kommentera, gillar ni den inte ändrar jag, gillar ni den skriver jag första kapitlet!
