Let Your Heart Speak FIFTY FOUR THE END!
Allt jag hörde var ett pip. Jämna mellanrum, annars var det tyst.
Jag visste inte vart jag var, jag visste inte vad som hade hänt.
Jag visste absolut ingenting.
Plötsligt hörde jag en dörr som öppnades och stängdes. Långsamma steg mot min säng och en hand i min. Jag hörde hur någon snyftade och snyftade. Jag hade lust att öppna ögonen men jag kunde inte. Det var som stora stenar framför mina ögonlock.
- Maddie... Grät personen som satt där.
Jag försökte komma på vem det var, och efter en stund kom jag på det, och när jag gjorde det kände jag mig som en idiot. Det var Justin.
- Snälla... Grät han vidare.
Justin
Jag såg upp på det bleka ansiktet med stängda ögon. De blå/lila läpparna fick mig att rysa. Personen som låg i sängen var inte alls lik den personen jag älskade.
- Aj...
Jag såg chockat upp. Maskinen började pipa fortare och jag tryckte på knappen så massa doktorer kom in.
- Vad händer?! Sa jag högt och en tjej kom fram till mig.
- Du måste gå ut. Sa hon allvarligt.
- Nej!
Hon puttade ut mig och stängde dörren. Jag började gråta. Mamma kom fram och kramade mig. Chaz kom också fram och kramade mig.
- Vad hände? Sa han.
- Jag vet inte. Sa jag och snyftade.
Vi satte oss ner igen och väntade på att de skulle komma ut.
Efter en halvtimme kom en tjej ut med papper i handen.
- Hur mår hon? Sa jag snabbt.
- Läget är stabilt. Hon är vaken men är lite snurrig. Sa hon.
- Får jag gå in? Frågade jag.
- Visst. Log hon.
Jag gick in. Hennes hud hade fått mer färg, samma sak med hennes läppar.
Hennes ögon var öppna och hon mötte mig blick när jag kom in.
- Maddie!
Jag gick fram och kramade henne försiktigt. JAg började gråta och hon med.
Två månader senare
- Kom nu, vi måste åka.
Jag log mot Lissie och gick med henne ut till bilen. Pattie var också med. Vi åkte mot kyrkan och när vi var där smet vi in i ett extrarum. Jag slog mig ner på en stol och Pattie började fixa mitt hår.
- Jag åker och hämtar känningen! Ropade Lissie.
- Okej!
Pattie tog lite av mitt hår fram och drog bak det och flätade. Sedan tog hon min korta snelugg och gjorde en inbakad fläta. Sedan plattade hon resten av mitt hår, innan hon sprayade på med hårspray. Då var Lissie tillbaka och jag kröp i klänningen.
- Kom nu!
JAg log mot Pattie när jag såg Lissie bli inputtad till ett annat rum av Pattie. Då började Pattie sminka mig.
Okej, jag tror ni har fattat vad som hänt. För ungefär... en månad sedan friade Justin till mig, och jag sa ja. Och nu är den stora dagen här och jag är så nervös! Pappa ska lämna över mig, Lissie ska vara tärna med Jazzy och ja... Vad mer kan jag säga?
- Åhh, vad fin du är!
Pappa kom in i rummet och jag kramade honom försiktigt.
- Det är dags. Sa Lissie till mig och jag nickade.
Jag gick med pappa till porten och tog hans arm. Jag såg Lissie ta Jazzys hand och le mot mig.
Musik började spela och två killar öppnade porten.
I kyrkan var det fullt med stående folk på sidorna, prästen längst fram och Justin stod framför med ett bigsmile på hans läppar.
Jag log tillbaka. Gråten i min hals kom, men jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
- Tager du, Justin Drew Bieber, Madelene Ashley Jones till din fru och älska henne i nöd och lust tills döden skiljer er åt.
- Ja.
Jag log stort och var nära på att börja fnissa.
- Tager du, Madelene Ashley Jones, Justin Drew Bieber till din man och älska honom i nöd och lust tills döden skiljer er åt.
- Ja.
- Ringarna.
Justin log mot mig och Chaz kom fram med ringarna och han flinade mot mig. Jag log tillbaka.
Vi böt ringar och Justin kysste mig, allt det andra! JAg fick min dröm uppfylld: Att gifta mig med Justin och skaffa underbara barn. Max och Julie.
Vi levde lyckliga i alla våra dagar...
-----------------------
Ja, jag avslutar denna novell här! Men jag ska såklart börja på en ny! Måste bara få lite ideer, men kommentera vad ni tyckte om novellen! Bra eller dålig? Tråkig eller rolig? P.S Jag tål kritik!
Let Your Heart Speak FIFTY THREE King of life
Jag började gråta.
Önskade att mina känslor kunde spolas ut som tårarna.
Önskade att de kunde försvinna på tre sekunder.
Men allt man önskar kan man inte få.
Gud gav mig det jag önskade mest av allt, en karriär. Och det är jag glad över.
Och det är liksom livet, alla dör någon gång, det är bara en fråga om tid.
Jag är liksom kungen i mitt liv. Men just nu har jag förlorat kontrollen. Men jag måste vara stark.
Stark för mina fans, stark för mamma, stark för hela crewet... Stark för Maddie.
Varför kunde hon inte vara med mig nu och råda mig? Varför var livet så kompliserat?
Då kände jag en vindpust, äver om inget fönster var öppet. Sakta såg jag mig omkring.
Maddie? Kan det vara så att hon är här? Att hon ser mig?
Då plötsligt kände jag värmen som jag inte känt på länge, på grund av att Maddie inte varit här.
Jag log lite och såg mig omkring.
- Maddie, om du är här, ge mig ett tecken.
Meningen fick mig att tänka på häxor som framkallar andar. Jag var häxan och Maddie var anden.
Plötsligt ramlade en penna nerfrån ett litet bord som stod i hörnet av "rummet". På bordet låg nu ett papper. Sakta gick jag ner från sängen och fram till bordet.
Jag flämtade till när jag såg pappret.
Justin, jag älskar dig. Snälla sluta gråta. Du måste gå vidare och fortsätta din karriär!
Men kom ihåg att jag alltid älskar dig, levande eller död, om du hittar en ny eller ej, jag kommer alltid älska dig!
Puss Madelene Jones, Maddie
En vecka senare
- BIEBER!
Jag kollade upp och såg lilla Jazzy springa mot mig. Jag log sorgset och tog emot henne.
Vi var tillbaka i Stratford för att gå på Maddies begravning. Jag var klädd i svarta "finbyxor", en vit skjorta och en svart väst med en fluga. Jazzy hade på sig en svart söt klänning med en rosett på och hennes söta svarta ballerina skor. Hennes hår var plattat och ett ledsamt leende var fastklistrat på hennes ansikte.
- Bieber ledsen. Sa hon och kramade mig hårt.
- Ja.
Jag släppte ner henne och tog hennes hand medans hon drog mig mot bilen där Usher och alla andra väntade. Steve stod utanför och gav mig en 'kill-kram' när jag kom fram.
- Hur är det? Sa han och mötte min blick.
- Dåligt. Sa jag.
- Jag vet att hon är med oss.
Jag nickade innan vi satte oss i bilen som började rulla mot kyrkan.
***
- Vi har samlats här idag för att ta ett sista farväl till Madelene Jones.
Prästen började prata men min blick var på kistan, där Maddie låg.
De började spela musik och då började tårarna rinna. Det var Maddies favorit låt, Here comes goodbye med Rascal Flats.
- ... Justin.
Jag reste mig upp och gick fram till altaret. Det var dags för mig att hålla tal. Så jag ställde mig framför mikrofonen och såg ut i kyrkan.
- Som många kanske vet var jag ihop med Madelene. Hon gjorde mitt liv bättre och... Min röst bröts och en tår letade sig ut ur mitt öga. Och vi älskade varandra. Avslutade jag och tog ett djupt andetag innan jag skulle börja igen. Jag vet att du är här inne Maddie, snälla kan du ge oss ett tecken? Bad jag.
Alla tystnade. Jag såg mig omkring. Då föll ett papper ner från ingenstans och landade på golvet framför mig. Jag tog upp det och läste högt.
- Tack allihopa för att ni är här! Jag uppskattar det. Kom ihåg att jag älskar er alla
Nästan alla började gråta. Hon var verkligen här.
***
- Justin.
Jag såg bakom mig och såg Chaz komma. Hans ögon var röda och kinderna var våta. Han gav mig en varm kill-kram full av vänskap och sorg. Men ändå värme. Man märkte att han var lika ledsen som jag.
- Tack för att du kom, bro. Sa jag och han nickade.
- Tack för att jag fick komma.
- Alltid. Log jag och han gick iväg.
Jag kollade ner i marken och sparkade bort en sten. Sedan gick jag med små steg till bilen där alla väntade. Nu skulle vi hem till Chaz och skulle fika, sörja och be för att hon får det bra och allt sådant.
Allt som hördes var bilens spinande ljud, våra andetag och en och annan snyftning.
***
- Kära Gud. Tack för det otroliga liv du gav Madelene, och jag ber dig att ge henne ett lika bra liv i himlen. Bad jag och de andra bad med mig.
- Amen. Avslutade vi och började äta av bullarna.
------------------------------------
Nu fick ni en väldigt kort del för mina föräldrar har precis kommit hem från en resa och jag vill ungås med dem, så ja... Och inga bilder heller, sorry för det! Kommentera!!!!!
Let Your Heart Speak FIFTY TWO It's gonna be OK
Klockan var 2 på natten och jag låg i sängen och grät. Tårarna rann och rann. JAg försökte att låta så lite som möjligt, men det var svårt. Jag hade ett "rum" med Alfredo. Vi hade en våningsäng och jag låg överst.
Men det var det sista jag tänker på. Allt i min hjärna är Maddie. Hennes vackra långa hår och söta ögon. Ögonen jag aldrig mer skulle få se. Hennes änglaleende. Hennes klingande skratt. 
Bilden av henne fick mig att gråta mer.
- Ey, Bieber. Jag är verkligen ledsen för det där med Maddie, men snälla, försök sova.
Alfredo sträckte fram sitt trötta ansikte och jag såg på honom.
- Förlåt.
Han la sig i sin säng igen och jag försökte sova. Jag försökte kontrollera tårarna. Efter en stund gick det och jag somnade.
***
- Justin, kom nu! Ropade mamma.
- Kommer!
Jag gick sakta med de andra in i byggnaden där jag skulle ha min konsert. Fansen stod bakom ett galler och skrek. Jag vinkade sakta och gav de ett fakesmile.
- La la la la la la laaa. En gång till. La la la la la la laaa. Bra. Fortsätt.
Mama Jan upprepade flera gånger och jag härmade.
***
- Bra jobbat Justin. Sa Usher uppmuntrande och gav mig ett medlidsamt leende.
- Tack. Sa jag och gjorde mig i ordning för att gå tillbaka till bussarna.
Allt i min hjärna var en enda röra. Jag kunde bara inte fatta att hon var borta. Allt var bara så rörigt.
- Justin, är du klar?
Jag kom på mig själv med att stå och se mig i spegeln och såg mot dörren där mamma stod.
- Aa...
Jag gick mot henne och hon la armen om mig.
- Det kommer bli bra. Sa hon och jag nickade.
- Kanske.
Men jag visste att jag var tvungen att gå vidare. Jag har min karriär, och om jag fortsätter såhär kommer min karriär nå botten, och det viller jag verkligen inte. Jag ville fortsätta så länge jag kunde.
Men jag skulle alltid älska Maddie. Levande eller död, alltid ska jag älska henne.
- Jag finns om du vill prata. Sa hon lugnande.
- Tack. Log jag och pussade hennes kind.
De andra väntade redan i bussarna när vi kom dit. De tystnade när vi kom. Som om de visste att jag inte ville prata eller svara på frågor. Jag gick direkt till min säng och klättrade upp för stegen.
-------------------------------------
Ni fick en kort till idag, tack vare alla kommentarer!!!! Tack så mycket! Kommentera!!!! :D
Let Your Heart Speak FIFTY ONE Broken Heart
Med en suck tog jag fram min frukost som bestod av en fruktsallad - melon, äpple, mandarin, päron m.m. När allt var klart satte jag mig vid bordet och började äta.
- Jaså, här sitter du.
Jag stelnade till. All glädje till att jag inte träffat personen bakom mig försvann och enorm rädsla spred sig. JAg blundade hårt och hoppades att han skulle gå, men nej. Såklart inte.
Jag kände hans hand på min axeln vilket fick mig att tappa andan.
- Jag lovade Justin att inte göra såhär, men han är inte här nu, så...
Jag kände gråten i halsen och såg sakta ner i bordet.
Han drog händerna mot min hals och jag kände en tår rinna ur ögat. Sakta förde han sitt ansikte till mitt öra och viskade:
- Några sista ord?
Det påminde mig om en film jag sett när jag var liten. När jag tänkte på min barndom blev tårarna sakta fler och jag tänkte att mitt liv snart skulle vara över. Ingen smärta, inga känslor... Bara död. Allt skulle gå så fort, så skulle jag bara dö.
Han tryckte åt på min hals. Jag kände luften ta slut och han drog ner mig på golvet. Jag kände paniken komma krypandes och jag började dra efter luft. Men jag gav snart upp och kände världen börja snurra
- Godnatt. Viskade Jeremy innan allt slocknade.
Steve
Jag nynnade på låten som gick på radion och ställde bilen på uppfarten. Jeremys bil var borta, vilket var bra. Jag klev ur och smällde igen dörren.
- Hallå?! Ropade jag medans jag tog av mig ena skon.
Inget svar. Hon kanske var hos Lissie eller Chaz, eller Ryan? Jag gick upp och tittade i alla rum, hon var inte där. Inte i vardagsrummet heller. Då kollade jag köket. En skål stod framme och stolen var utdragen.
- Maddie?! Ropade jag medans jag tog upp min telefon och ringde henne.
En signal från badrummet hördes. Jag sprang upp och drog bort draperiet. Där låg Maddie, i vattnet i badkaret. Blek.
- Maddie!
Jag la henne på golvet och letade efter puls. Den var svag.
***
Jag satt på sjukhuset och väntade på att få gå in till henne. De skulle bara undersöka att hon mådde bra.
- Du får gå in nu.
JAg reste mig upp och gick in. Hon såg på mig med trötta ögon och gav mig ett osäkert leende. Jag satte mig bredvid henne och tog hennes kalla hand.
- Varför Maddie? Sa jag och hon såg chockat på mig.
- Va? Sa hon hest.
- Varför dränkte du dig?
- Dränkte? Vad pratar du om? Sa hon förvirrat.
- Ja, du låg i badkaret som var fyllt med vatten.
- Nej, det var Jeremy. Han kom när jag åt frukost och ströp mig. Han måste lagt mig där för att folk ska tro att jag dränkte mig. Förklarade hon och jag nickade.
Plötsligt fylldes rädsla i hennes ögon och hennes hand släppte min.
- Maddie?
Hennes hjärtmaskin började pipa och hennes ögon slocknade. Jag tryckte på knappen och massa doktorer kom in. De puttade på mig så jag stod i hörnet och jag hörde massa babbel och pipet.
- Vi tappar henne! Vi tappar henne!
Plötsligt blev det tyst. Maskinen slutade pipa och doktorerna såg på varandra.
- Hon är borta.
Justin
- Bra gjort, bro! Sa Jaden och gav mig en high five.
- Tack, bro.
Vi skrattade lite innan jag gick för att byta om.
Alla träffades sedan vid bussarna och de började åka mot nästa stop.
- Wii? Sa Alfredo och alla andra skrek ja.
Vi körde vinnaren möter och vi hade grymt rolig.
- NEJ! Justin, du fuskar! Utbrast Jaden när jag vunnit.
- Nepp. Flinade jag och han skrattade.
- Justin, kan du komma? Sa mamma tyst från dörren till sovplatserna
- Visst.
JAg reste mig upp och gick mot henne. Hon drog igen dörren och jag slog mig ner på en soffa. Mamma satte sig på huk framför mig. Hon tog mina händer och såg på mig med en orolig och ledsen blick.
- Jo, det hände en sak idag. Två rättare sagt.
- Vad? Sa jag och kände paniken komma.
- Jo, din pappa sitter i fängelse nu.
Allt försvann. Pappa? Min kära pappa som alltid hjälper mig?
- Och den andra. Sa jag utan luft och gråten i halsen.
- Din pappa skadade Madelene igen. Och...
- Och? Sa jag och kände en tår rinna nerför min kind.
- Hon är död.
- Va? Viskade jag och hela mitt hjärta brast.
- Justin, jag är ledsen. Sa hon hest.
Jag såg ner i mitt knä och tänkte på de fantastiska stunder vi haft tillsammans. På de roliga stunderna. 
(Tänk er att han sitter i en buss)
***
- Justin, det är Steve.
Mamma gav mig hennes mobil. Jag la den mot örat och harklade mig.
- Hallå?
Min röst var sprucken. Fylld av tusen tårar som trängde sig upp i min hals.
- Hej Justin.
Steves röst var också fylld av sorg och tårar.
- Hur är det? Sa han omtänksamt.
- Dåligt. Jag menar, jag har liksom inget liv längre.
- Jag förstår. Men jag tänkte prata om begravningen.
- Okej.
- När kan du? Jag menar, när har du tid?
- När som helst om det gäller Maddie.
- Okej, men...
Vi fortsatte prata i timmar. Om allt som hänt, om begravningen och allt! Han sa att han hade hittat Maddie i badkaret, fyllt med vatten. Men han sa även att det var min pappa som dödat henne. Hur kan han?!
---------------------------
Såå, här har ni! Har inget mer att säga nu, hahha. Men nu vill jag ha minst 6 kommentarer innan nästa!!
Let Your Heart Speak FIFTY Letter and a rose
- Hey. Mumlade han
Han sökte efter min blick. Han la pekfingret under min haka och lyfte upp mitt huvud så jag såg honom i ögonen.
- Gör inte om det. Viskade han och jag nickade.
- Jag lovar.
Han log smått och kramade mig igen. Sakta gick vi ner till vardagsrummet och slog på teven. Det var Project Runway.
- YES! Utbrast jag och Justin skrattade åt mig.
De skulle skapa en look för röda mattan, vilket jag tyckte var OTROLIGT kul.
Mitt i allt ringde Justins telefon och han gick för att svara. Jag hörde inte vad han sa, jag hörde bara hans röst.
Efter några minuter kom han tillbaka. Hans ansikte var svårt att läsa av, jag förstod att något hade hänt, men jag visste inte vad.
- Vad är det Biebs? Sa jag när han slog sig ner i soffan.
- Jag ska åka tillbaka imorgon.
***
- Maddie! Är du klar?!
- Ja, jag kommer!
Jag satte fort på mig några armband och ett halsband innan jag gick mot dörren. I farten tog jag min handväska.
Justin stod i hallen och väntade. Han log mot mig när jag kom.
- Klar? Sa han.
- Nu. Sa jag när jag stoppade i fötterna i mina svarta pumps.
- Du är jätte snygg. Viskade han i mitt öra när han höll upp dörren åt mig.
- Thanks, Biebs.
- Biebs. Fnös han ironiskt och jag skrattade åt honom.
Han öppnade bildörren på den enorma limousinen och jag satte mig.
- Såå... Vart ska vi? Sa jag och log.
- Surprise!! Sa han och jag suckade otåligt.
- Juustiiin. Gnällde jag som en liten barnunge.
- Madelene Ashley Jones, sluta genast. Sa han allvarligt men brast sedan ut i skratt, lika så jag.
Snart var vi framme vid "Överraskningsstället" och vi klev ur bilen. Det var någon fin reasturang som jag inte kunde uttala namnet på.
- Kom nu, frun. Sa Justin och jag fnissade.
- Såklart, herrn.
Han skrattade.
Vi slog oss ner vid ett runt bord med en vit duk som stod under en ljuskrona. Det låg tre röda rosor på bordet. Jag log mot Justin som antagligen fixat det här, eftersom det bara var så på vårat bord.
Gud vad jag älskade Justin. Han var så söt och romantisk hela tiden. Charmig och omtänksam! Det är som om han var en ängel och jag var i himlen. Jag fnissade lite åt vad jag just tänkte och Justin såg på mig med höjda ögonbryn och ett snett leende.
- Vad är det?
- Inget. Log jag.
- Nähe...
***
- Jag ska bara på toa så går vi sedan.
Jag nickade.
Justin lämnade bordet och jag reste mig upp för att ta på mig min kofta.
- Hey Justin.
Jag kollade upp och såg en tjej stå och klänga på Justin. Justin var stel.
Men raska steg gick jag fram till dem och knuffade bort tjejen. Hon gav mig onda ögat innan hon ställde sig en centimeter ifrån mig.
- Och vem är du? Röt hon.
- Jag undrar detsamma. Sa jag och tog mitt ansikte närmre så hon ryggade tillbaka.
- Kom nu Maddie. Sa Justin och jag flinade mot tjejen.
- Kommer.
Hon fnös och slängde med håret innan jag lämnade henne bakom mig.
***
- Godnatt älskling. Mumlade Justin mot mitt öra.
- Godnatt.
I flera timmar låg jag och tänkte på mig och Justin. Han skulle åka imorgon, och jag skulle antagligen åka tillbaka snart också. När skulle vi ses igen? Jag behövde tänka på plugget och Justin hade sin karriär. Ibland önskar jag att Justin var en vanlig person så han kunde flytta med oss till LA, så kunde vi umgås när jag inte var i skolan. Då skulle allt vara mycket enklare, men det kan jag absolut inte kräva av Justin. Då kommer han tro jag är knäpp.
Men en sak är säker: Jag älskar Justin, och kommer alltid att göra.
***
Jag vaknade av solen som trängde sig in genom fönstret och jag tog handen och sökte efter Justin, men han var inte där. Jag satte mig kvickt upp och såg på hans plats, den var tom och bäddad. Snabbt sprang jag ner för trappan och in i köket, tomt, vardagsrummet, tomt.
När jag väl var uppe på rummet såg jag en ros och en lapp på sängbordet. Jag tog upp brevet och rosen.
Godmorgon Maddie
Förlåt att jag inte är med dig nu, skulle gärna vara där när du vaknade upp. Men jag fick brottom till flygplatsen När du läser det är jag förmodligen redan i ATL.
Jag är verkligen ledsen för att vi inte kunde säga hejdå. Men... Ring när du vill, när som helst på dygnet. JAg svarar alltid! Eller, ja om jag inte har en konsert, men då ringer jag upp på pausen eller efteråt.
Puss Justin
Jag såg chockat på brevet. Hade han åkt?! Jag luktade på rosen innan jag gick med tunga steg till köket. Ingen var hemma, som tur var. Jaja, lev vidare.
-----------------------------------------
Förlåt för att det tog sådan tid innan den här kom upp! JAG ÄR SÅ LEDSEN! Men jag har haft fullt upp hela helgen!! Ska försöka skriva igen imorgon, men som alla andra har jag skola och läxor, så vi får se när jag hinner, hoppas jag inte tappar läsare för detta!!
PUSS OCH KOMMENTERA!
Let Your Heart Speak FORTY NINE Don't lie
Vi bestämde att jag skulle sova hos henne. Så vi gick till hennes rum och fixade en madrass, täcke och kudde. Sedan kröp vi ner under våra täcken och slöt ögonen.
- Godnatt.
- Godnatt.
Jag kunde verkligen inte somna. Min hjärna jobbade för fullt och jag kunde verkligen inte slappna av. Jag tänkte verkligen på allt och lite till. Mamma, Justin, pappa, Lissie, Tanya allt! Önskar det fanns en knapp så man kunde stänga av och sätta på tankarna och känslorna.
Allt i mitt liv var verkligen jobbigt just nu. Kanske skulle det vara lättare om allt bara tog slut. Om man bara försvann och aldrig kom tillbaka.
Sakta satte jag mig upp och såg på Lissie, hon sov. Jag reste mig upp och gick nerför trappan. Tur nog var hennes föräldrar på semester, så det var bara vi.
Sakta tog jag upp en kniv från köksbänken. Jag la den i min handflata och klämde hårt.
Smärtan for genom mig men jag fortsatte. Blodet började rinna och smärtan blev allt värre.
Efter en stund kunde jag inte hålla mig mer. Så jag skrek. Jag släppte kniven, satte mig ner med ryggen kot väggen och la andra handen för munnen.
- VAFAN?!
Med snabba steg kom Lissie in i rummet. Hon såg på mig med stora ögon.
- Vafan Maddie!
Hon drog med mig till badrummet där hon tvättade och lindade det djupa såret.
- Varför? Sa hon när vi slog oss ner i vardagsrummet.
- Jag vet inte. Suckade jag och lutade bak huvudet.
- Du måste prata med Justin om det här. Sa hon allvarligt och jag nickade.
- Imorgon.
***
- Maddie, vakna.
Jag öppnade ögonen och såg Lissie.
- Det är frukost. Log hon och jag nickade.
När jag gjort mig i ordning gick jag ner till köket där Lissie stekt pannkakor. Jag flinade mot henne.
- Din favvo. Sa hon och jag nickade.
Jag satte mig ner och la på en pannkaka på min tallrik. Jag hällde på socker och grädde innan jag rullade ihop den och började äta. Jag drack mjölk med jämna mellanrum innan jag ätit 3 pannkakor.
- Nu kör jag dig till Justins hus och du berättar, okej? Sa hon och såg menande på min hand.
Jag nickade och hjälpte till att ställa in i diskmaskinen. När vi sedan satt i bilen på väg tillbaka så skakade hela jag. Justin kommer bli rasande. Ååhh, jag vill inte!!
- Såå, nu är vi framme. Log Lissie och jag nickade innan jag gick ur och tackade för skjutsen.
Sakta gick jag mot huset och hörde Lissies bil lämna uppfarten. Jag gick in och tog av mig skorna, då kom Justin ut.
- Vart har du varit?! Sa han högt och kramade mig.
- Hos Lissie. Sa jag nervöst och kände hans grepp lossa.
- Vad har du gjort på handen? Sa han och tittade på min hand som jag sakta förde bakom min rygg.
- Inget.
- Maddie. Sa han allvarligt och tog tag i min hand.
Jag kved till och han såg på mig.
- Vad har du gjort? Upprepade han.
- Jag... Öhh, jag slant med kniven. Ljög jag.
- Ljug inte!
- OKej! Jag klämde en kniv i handflatan på mig. Suckade jag och gick upp för trapporna.
- VA?! Skrek han bakom mig och sprang ifatt mig. Varför?! Sa han högt.
- Jag vet inte!! Okej?! Jag vet ingenting längre! Skrek jag och han såg sorgset på mig.
- Maddie...
- Du behöver inte säga att du är ledsen, det vet jag. Och det är inte ditt fel. Sa jag och såg ner i golvet.
- Gumman.
Han kramade mig och jag började gråta helt random.
-------------------------------------------
Ett kort kapitel kom upp nu, jag skriver senare!! Kommentera!!
Let Your Heart Speak FORTY EIGHT What?!
De hade ringt polisen som var ute och letade efter henne.
***
Jag satte mig i soffan och skakade på benet. Aldrig har jag varit så orolig. Aldrig.
En känsla av oro och rädsla bubblade i hela mig.
- Justin, du borde vila. Vi väcker dig om de hittar henne. Sa pappa och jag nickade.
- Lova att väcka mig.
- Jag lovar.
Sakta gick jag upp till gästrummet och la mig på sängen. Jag slöt ögonen och somnade.
- Justin. Justin.
Jag öppnade ögonen och såg pappa stå där.
- De har hittat henne. Log han och jag rusade nerför trappan och ut på framsidan.
En polisman öppnade ena bakdörren och hjälpte en tjej ut. Hon hade en filt om sig och hon tittade ner så håret hängde framför ansiktet. Ändå kände jag igen henne. Maddie.
- Maddie!
Jag sprang fram till henne och kramade henne.
- Vi hittade henne i havet, men hon verkar vara okej. Sa ena polismannen med en mörk röst.
- Tack.
Jag hjälpte henne upp till gästrummet. Hon la sig ner under täcket och jag la två filtar över täcket. Hennes läppar var lätt lila och hon huttrade väldigt mycket.
- Vad gjorde du i havet? Viskade jag hest och jag såg en tår rinna ur ögat på henne.
- Ju... Justin. Sa hon hest.
- Ja?
- Pappa har... Han fö...
- Han vadå?
- Förbjöd mig att... Att träffa dig. Sa hon och tårarna började rinna på henne.
Hela min värld stannade. Mitt hjärta slutade banka. Allt var på grund av det hon just sagt.
Plötsligt knackade det på dörren och Steve kom in. Jag såg snabbt tillbaka på Maddie som slutat gråta och bara såg på sin pappa.
Snabbt reste jag mig upp och pussade Maddies hand.
- Jag kommer upp snart. Sa jag tyst och gick mot dörren.
Steve hade blicken på mig när jag gick genom rummet.
Så snart jag var ute kom gråten upp i halsen. Allt som hänt är bara för mycket.
- Justin, kan vi prata? Sa pappa och jag nickade.
Sakta gick vi ut till köket för att prata själva. Jag slog mig ner på ena stolen vid köksön och pappa lutade sig mot köksbänken.
Hans blick var allvarlig, nervös och rädd. Den blicken gjorde mig rädd.
- Justin, det var jag. Sa han allvarligt.
- Va? Sa jag oförståeligt.
- Det var jag som försökte mörda Maddie.
Maddie
Justin lämnade rummet. Spänningen mellan mig och pappa steg.
Det var tyst.
Ingen sa något.
Våra blickar sa allt.
Jag hatade honom och han fattade inte att jag verkligen älskade Justin.
- Madelene, du måste förstå att det är för ditt bästa! Ingen kan ta dig ifrån mig igen.
- Så du ska förbjuda mig att ha kille nu också eller?! Fattar du inte att jag älskar honom?! Skrek jag och han satte sig på sängkanten.
- Jag förstår det Madelene, men du måste förstå att jag är rädd om dig.
- Du fattar ingenting!
- Jo, Madelene...
- SNälla säg Maddie. Klagade jag.
- Okej, Maddie, jag vet vem som skadade dig.
- VA?! Skrek jag och såg på honom med förvånande ögon.
- Ja.
- Vem?!
- Jeremy.
Nu började allt falla på plats i mitt huvud. Blickarna från Jeremy, varför pappa förbjuder mig från Justin. Allt!
Plötsligt for dörren upp och där stod Justin. Gråten brände i halsen. Justin förstod att pappa berättat.
- Maddie jag...
Han började gå mot mig och fortsatte prata, jag hörde... Jag men lyssnade inte.
Min hjärna arbetade för fullt. Försökte plasera alla händelser i ett. Var det möjligt att det var Jeremy som dödat mamma?
Utan ett ord reste jag mig upp och sprang ner till hallen. Jag drog snabbt på mig en mössa och ett par skor innan jag sprang till Lissie. Hon var den enda jag kunde prata med här i Stratford, förutom Chaz och Ryan, men jag behövde en tjejkompis.
Jag knackade hysteriskt på den vita dörren och snabba steg hördes där inne.
Det var Lissie som öppnade. Vid det här laget rann tårarna som aldrig förr. Lissie såg chockat på mig.
- Mitt liv har rasat samman.
(Tänk er att det är Maddie)- Gumman.
Hon kramade mig hårt och jag lät tårarna rinna. Snart ledde hon in mig till vardagsrummet och hämtade en filt som hon la runt mig.
- Nu får du berätta allt. Sa hon när hon satt bredvid mig.
Jag berättade. Vi satt i timmar och bara pratade. Hon la till något ord ibland, men lät mig prata oavbrutet. Allt kändes så bra när jag berättade om mitt liv för någon. Allt kändes bättre då.
-----------------------------------------
Sååå, Kommentera!!!!!!!!!! P-U-S-S!!
Let Your Heart Speak FORTY SEVEN Kids!
Jag öppnade sakta ögonen och mötte Justins söta ögon.
- Hur är det?
Jag la märke till att han inte hade någon tröja, bara pyjamasbyxor. Hans kalla hand tog tag i min varma. Jag rös till.
- Bra. Sa jag hest och suckade lite.
- Säker?
Jag nickade sakta och han log lite.
- Vad är klockan? Sa jag och satte mig upp.
- 12, jag ville inte väcka dig innan.
Han pussade min panna och jag log. Jag sträckte lite på mig innan jag reste mig upp och vinglade till. Jag blundade hårt och återfick balansen.
- Vad hände igår egentligen? Sa Justin och gick fram till min resväska för att välja kläder till mig.
- JAg vet inte. Kände mig bara ledsen och iakttagen. Sa jag och gick fram till spegeln.
- Kanske var din mamma. Sa han medans jag drog min borste genom håret.
- Kanske.
- Här.
Jag vände mig om och han slängde några kläder på mig. Jag föste ut honom och böt om.
Jag log över hur bra klädsmak han hade innan jag traskade neråt.
I köket satt Justin och Pattie vid köksbordet.
- Vart är pappa och Jeremy? Sa jag medans jag satte mig bredvid Justin och skådade den uppställda maten.
- De åkte och handlade. Sa Pattie och vek ihop tidningen. Hur mår du nu? La hon till och såg på mig.
- Bra. Sa jag och log tacksamt.
- Så bra då. Sa hon och reste på sig.
- Vart ska du? Sa jag medans jag hällde upp apelsinjuice i mitt glas.
- Till flygplatsen, ska åka hem idag. Sa hon och jag vred blicken på henne.
- Jaha... Ehm, hejdå antar jag. Sa jag smått överaskad över vad hon just berättat, reste mig upp och gav henne en kram.
- Hejdå.
- Hejdå mamma, ses om några dagar.
Justin gav henne en kram innan hon gick ut till hallen, ropade hejdå och gick ut. Vi kollade ut genom fönstret och såg henne hoppa in i en taxi. Jag kände hur Justin tittade på mig så jag kollade tillbaka.
- Vad? Log jag och tog en tugga av min ostmacka.
- Du ser ut att ha mycket att tänka på. Sa han mystiskt vilket fick mig att skratta lite.
- Jaha, trevligt. Skrattade jag och drack lite mjölk.
- Jaa... Sa han och såg på mig med mystiskta ögon.
- Men slutaa! Klagade jag och han skrattade.
- Min lilla bebis! Log han och drog upp mig i sitt knä.
- Haha, Justin jag äter juu! Sa jag och tog upp mjölken.
- Japp, jag ser det. Retades han och jag höll glaset över hans huvud.
- Nej! NEJ! Okej. Skrattade han och jag hoppade tillbaka till min stol igen.
- Hallå?! Vi är hemma! Ropade Jeremy från hallen.
- Här uppe! ROpade Justin och fortsatte kittla mig.
- SLUTA! Skrattade jag och han bara flinade.
- Aldrig.
- JUSTIN!!! Skrek jag medans jag skrattade.
- Säg att jag är bäst.
- Du är bäst, SLUTA NU! Skrek jag och han slutade.
- Puss?
- Aldrig efter det här.
Då började han kittla mig och jag gav efter och han fick en puss. Jag reste mig upp och rätade till tröjan som åkt upp lite. Sedan sprang jag ner till hallen och Justin började jaga mig runt i huset.
- UNGAR! Skrattade Jeremy.
Vi stannade och tittade på honom. Väntade på att han skulle säga något. Men han sa inget. Så vi fortsatte. Snart kom Jazzy med i leken också. Jaxon satt på golvet och tittade på oss.
Allt slutade med att alla låg på golvet och andades ut. Jeremy och pappa bara skrattade åt oss.
- Maddie, kan jag få prata med dig? Sa pappa och jag nickade.
Jag reste mig upp och följde med honom till övervåningen.
- Jo...
Justin
Jag satte mig upp i soffan med Jazzy i knät. Jag väntade på att Maddie skulle komma tillbaka. Allt jag hörde var en låg röst och sedan vart det tyst. Men snart bröts tystnaden och snyftningar hördes. Plötsligt började Maddie skrika. Ändå var det otydligt vad hon sa. Plötsligt öppnades en dörr och snabba steg i trappan hördes.
- Maddie?
Ytterdörren öppnades och smälldes igen. Jag satte Jazzy åt sidan och reste på mig. Snabbt drog jag på mig skor och en jacka och hängde Maddies jacka över armen innan jag gick ut. Jag såg mig omkring, men jag såg henne inte.
Jag började springa runt och fråga de enstaka personerna som var ute om de sett henne, men nej.
Vad var det som hade hänt egentligen?
-----------------------
Förlåt för den dåliga uppdateringen. Men vi har mycket läxor och skolan kommer i första hand! Men ja, här är ett kapitel! Ska börja skriva på nästa nu också.
Kommentera!! P.S Ni får gärna sprida bloggen ;)
Let Your Heart Speak FORTY SIX Merry Christmas!
- Vad kan jag hjälpa till med? Sa jag och ställde mig bredvid henne.
- Du kan få kolla om det är klart i ugnen.
- Okej.
Justin
- Såå... Du gillar henne? Sa pappa medans han hängde upp en julkula i granen.
- Ja. Log jag och hängde i lite glitter.
- Och hon gillar dig?
- Ja, det hoppas jag. Sa jag med ett litet skratt.
- Det tror jag nog. Sättet hon skiner upp när du är i rummet går inte att missa. Ler han.
Jag nickar sakta och slår mig ner bredvid Jazzy i soffan. Hon hoppar upp i mitt knä och ler åt mig.
- Vart är Maaaddiee? Sa hon.
- I köket. Log jag och hon sprang ut dit.
Maddie
Plötsligt hör jag snabba steg mot mig och snart känner jag armar om mina ben.
- Hej Maaaddiiee! Ler Jazzy.
- Hej Jazzy. Log jag och tog upp henne i min famn och satte henne mot min höft.
- Vad gör du? Sa hon och pekade på formarna som var fyllda med knäck.
- Jag gör julgodis. Log jag och hon nickade.
Jag släppte ner henne och fortsatte.
Efter en stund kände jag två armar om min midja. Jag log lite för mig själv och vände mig om.
- Hej bästaste killen i världen. Sa jag och pussade Justin på munnen.
- Hej sötaste, snällaste, bästaste, coolaste...
- Okej okej, jag fattar, du älskar mig. Avbröt jag med ett skratt.
- Ja, listan är lång. Flinade han och kysste mig.
Jag vände mig om igen och började plocka ihop sakerna jag använt. Justin slog sig ner vid köksön och plockade upp en apelsin kastade lite med den.
Jag slog en snabb blick på klockan och såg att alla skulle komma om en timme.
Men snabba steg gick jag upp på gästrummet och drog på min röda klänning med detaljer på. Sedan satte jag upp håret i en fin uppsättning innan jag sminkade mig.
Jag tog sedan på mig mina klackskor och gick nerför trappan där Justin stod.
Justin mötte min blick och log. Han mötte mig sedan vid slutet av trappan och räckte fram sin arm som jag tog tag i.
- Vacker du är. Viskade han i mitt öra och vi började gå mot vardagsrummet där alla var.
- Du med. Log jag och såg på hans kläder.
Vi slog oss ner i sofforna och jag sa hej till alla med ett leende.
Men tanken på att det här var första julen utan mamma knuffade bort leendet. Jag vet att jag inte kan börja gråta nu, det tänker jag inte göra. Men endå så är det svårt. Svårt att vara stark.
Men jag får väl tänka att hon är här. Att hon sitter bredvid mig och ler stort mot mig.
- Maten är klar nu!
Den meningen fick mig att slå ner blicken och snabbt försöka komma tillbaka till den riktiga världen.
- Maddie?
Jag såg upp och mötte Justins oroliga blick. Då gav jag honom ett litet osäkert leende och tog tag i han utsträckta hand.
Han drog upp mig så jag hamnade i hans famn.
- Vad är det? Viskade han och la armarna om min midja.
- Inget. Viskade jag och lutade pannan mot hans bröstkorg.
- Säg till. Sa han och tog med mig till matsalen.
Jag slog mig ner bredvid Steve och Pattie och Justin satte sig mitt emot mig. När alla fått mat började alla prata med alla. JAg satt mest tyst och åt den goda maten. Allt som for runt i mitt huvud var mamma. Hon kanske skulle sitta bredvid mig nu...
Tänk om hon är i det här rummet, just nu. Om hon tittar på mig.
Plötsligt så kände jag en kall vind. Som om ett fönster plötsligt skulle ha öppnats. Jag såg mig genast omkring, alla verkade som vanligt.
Plötsligt kände jag mig lite yr och illamåendet steg. Jag såg ursäktandes på de andra.
- Kommer snart.
Jag gick till hallen och gick ut på gården. Små lätta snöflingor dinglade till marken och kalla vindar klämde sig in under mitt skinn. Endast gatulycktorna stod på och lös upp de mörka gatorna. Lite spökligt susade vinden förbi.
- Maddie, vad är det?
Jag vände mig om och såg Justin stå där. JAg suckade, ryckte på axlarna och bet mig i läppen.
- Jag vet inte.
Tårar bildades i mina ögon. Jag stängde dem sakta och kände hur jag sjönk ihop.
- Du..
Jag kände armar om mig kalla kropp. Sakta trängde sig en tår ut och rann ner för mina iskalla kinder.
- Jag vet inte vad det är med mig. Sa jag och lät flera tårar falla.
- Du är kall, vi går in. Sa han och jag nickade sakta innan jag torkade mina tårar.
Direkt när vi kom in vände jag mig mot Justin.
- Säg att jag inte mår bra.
Han nickade.
Med snabba steg gick jag upp för trappan som kändes 1 mil lång och in på gästrummet. Jag drog av mig klänningen och tog istället på mig ett par mjukisshorts och ett linne.
Jag kröp in under täcket på den mjuka sängen och la huvudet på den mjuka kudden.
---------------------------------------------
Har tänkt på att börja avsluta den här och börja på en ny snart, men jag fortsätter ett tag till iaf ;)
Let Your Heart Speak FORTY FIVE Donken
- JUSTIN! MADDIE! DET ÄR JUL!
Jag satte mig spikrakt upp och såg lilla Jazzy sitta mellan mig och Justin i sängen. Hon log stort mot mig och snart satte sig Justin upp också.
- Godmorgon Jazzy. Sa han hest.
- Det är julafton! Skrek hon och jag började le.
- Ja, god jul. Sa han och la sig ner.
- Justin, kom igen nu! Retades jag och lyfte upp Jazzy på hans rygg (han låg på mage).
Han stönade och Jazzy skrattade.
- Upp nu Bieber! Skrek hon och skrattade ett klingande skratt.
- Jazzy, kom hit. Sa han och tog in henne i sin famn ich kramade henne.
Hon skrattade lite men snart tog hon sig ut från hans famn.
- Kom nu Justin. Sa jag, reste mig upp och tog Jazzy i min famn.
- Okej.
Jazzy gick ner och vi tog på oss kläder, eller jag tog på mig kläder. Justin gick utan tröja och byxor.
Väl nere gick Justin till vardagsrummet och la sig på soffan. Snart kom Jazzy och la sig bredvid honom och Justin log lite. 
(Tänk er att de ligger på en soffa)
Jag tog kort på de innan jag gick till köket och hälsade på Pattie som stod vid spisen, sedan hälsade jag på Jeremy som satt vid bordet.
- God jul. Log han.
- God jul. Log jag tillbaka och gjorde lite frukost.
- Maddie! Ropade Justin.
Jag gick ut till honom och han log mot mig. Hans hår var lite rufsigt och han såg jätte trött ut.
- Följer du med mig och Jazzy till Donken och käkar lunch sedan?
- Ja. Log jag. Om det är okej. La jag till och han nickade.
- Såklart!
- Okej, när åker vi då?
- Om två timmar.
Jag nickade och gick upp till gästrummet. Jag fixade snabbt mitt hår och sminkade mig. När jag var klar så gick jag tillbaka ner och satte mig i soffan där Justin redan satt.
- Hey Sweetie. Log han och kysste mig.
- Hey.
- Allt bra? Sa han och tog min hand.
- Ja.
Men faktum är att allt inte är bra. Jag har börjat tänka mer och mer på killen i skogen. De mörka ögonen, jag kan svära på att jag har sett de förut, men ändå vet jag inte vart jag har sett dem.
Allt det här gör mig rädd. Det gör mig förvirrad. Jag vill bara spola tillbaka till den dagen, när vi satt i bilen. Men det går ju inte. Jag vill bara ha mamma här så jag kan prata med henne.
Hon skulle förstå. Hon skulle ge mig råd och leda mig på rätt väg. Så jag inte går vilse i livets alla gångar.
Men jag vet att det inte går.
Hon är död. Död för alltid. Hon kommer inte tillbaka, det är bara att inse.
Ibland tänker jag tillbaka på dagen som jag fick reda på det. När Chaz kom till mig och berättade. Allt hade bara krossats.
- Maddie!
Jag vaknar upp ur mitt tänkande och min blick föll på Justin som fortfarande satt bredvid mig.
- Vad är det? Du är helt borta. Fortsätter han.
- Jag tänker.
- På vad? Sa han och la armen om mina axlar.
- Mamma.
***
- Kommer du Jazzy?! Ropade Justin och Jazzy kom utgåendes från vardagsrummet.
- Ja!!
Justin hjälpte henne med skorna och jackan innan vi gick ut.
- Du passar som pappa. Viskade jag i hans öra med ett flin.
- Jag vet. Sa han ironiskt och jag skrattade.
När vi var framme vid donken så satte jag mig vid ett bord med Jazzy, Justin skulle beställa.
När han kom tillbaka hade han en Happy Meal och en bricka med godsaker till han och mig.
- Ja! Utbrast Jazzy när hon tog fram en smurf som vickade på huvudet.
När vi ätit klart så skulle Justin och Jazzy göra roliga miner som jag skulle ta kort på och lägga ut på Twitter.
- Nice. Log jag och la ut den på Twitter.
---------------------------
Idé bristen börjar släppa nu, Yes! Kommentera!!!
Let Your Heart Speak FORTY FOUR Movie night
- Ganska lång, svart mössa, svart rock och svarta stövlar. Sa hon.
- Okej. Vi går till polisen precis när du har kommit härifrån.
Direkt ändrades hennes min till räddsla. Hon skakade på huvudet.
- Nej. Nej. Sa hon och jag såg på henne.
- Va?
- Han sa att om jag gick till polisen så skulle han döda mig på riktigt. Han skulle göra det nu men då kom ni.
- Men hur ska han hitta dig? Sa jag förrvirat.
- Han håller koll på mig. Han kan vara här nu. Sa hon.
***
Maddie
- Madelene, vi ska undersöka dig en sista gång innan du åker hem. Sa Mrs. Flenco.
- Okej.
Justin log mot mig och gick mot dörren. När han var ute tog Mrs. Fenco blodprov och lite sånt. Hon pratade lite med mig ibland men jag var bara tyst. Längtade efter att komma härifrån. Längtade efter att sova i min säng. Men jag ska ju tillbaka till LA om några dagar. Hoppas inte Justin blir för ledsen, men han ska nog tillbaka till ATL snart.
- Så, Madelene, då var det klart. Nu får du åka hem. Log hon och jag log tillbaka.
- Tack.
Jag satte mig med benen mot golvet och reste mig sakta men säkert upp. Först vinglade det till, men Mrs. Flenco tog tag i min arm och ledde mig ut till de andra, där tog Justin över.
Jag log snabbt mot Mrs. Flenco när hon gick in igen innan jag log lite smått mot Justin.
- Hur är det? Sa Chaz och jag såg på honom.
- Bra, lite ont bara. Sa jag och han nickade.
- Hur gick det för dina föräldrar förresten? La jag till och såg på Justin.
- Bra. De är hemma. Sa han och log men hans leende försvann och han såg på mig med en sorgsen blick. När måste du åka? La han till och jag såg sorgset tillbaka på honom.
- Vet inte...
Pappa väntade hemma hos Justins pappa Jeremy. Vi kramades och pratade ett tag innan vi skulle äta middag hos Jeremy. Han hade lagat tacos. Justin hade berömt Jeremys mat flera gånger, så jag tror det här kommer bli gott.
Vi som skulle äta middagen var jag, Justin, Ryan, Chaz, Lissie och allas föräldrar. Tydligen så kände de varandra. Vi 'barn' fick sitta i köket medans de vuxna satt i matsalen. Vi tog mat och började äta medans en konversation om vad vi skulle göra gick runt oss.
- Vi kan gå till affären och köpa godis, chips och sånt för filmkväll! Utbrast Justin och slog ut med armarna, så han slog till mig och jag satte ett chips i halsen.
Jag började hosta hysteriskt och Justin slog på min rygg.
- Förlåt! Pep han och jag slog till honom på axeln.
- Pucko. Skrattade jag och drack lite Cola.
- Men vad säger ni? Ska vi göra det? Sa Justin och de andra nickade.
***
Justin tryckte på play och filmen startade. Jag la upp fötterna i soffan och lutade mig mot Justin. Han pussade min panna och fortsatte sedan titta på filmen.
Jag tittade knappt på filmen, jag tänkte mest på att det var julafton om några dagar. Jag har köpt julklappar till alla och det var bara att vänta på att dagen skulle komma.
Vi skulle fira den hemma hos Jeremy, han hade störst hus. Det skulle bli jag, Justin, hans föräldrar och Steve.
När jag sedan är tillbaka i LA så ska jag och Tanya fira jul, äta middag på stan.
- Maddie, vakna.
Jag öppnade sakta ögonen och såg på Justin som satt framför mig. Sakta satte jag mig upp och det snurrade en stund innan det blev bra. Det var bara jag och Justin i rummet, jag hade somnat.
- Ryan, Chaz och Lissie skulle hem. Förklarade han och jag nickade sakta och gäspade.
Han bar mig till sängen i gästrummet och la mig på den och la sig sedan bredvid.
Det ena ledde till det andra och det blev ganska vilt, om ni förstår...
-----------------------------------------
So, so, so... Förlåt för att det dröjer, men jag har INGA idéer på den här novellen, men jag ska fortsätta ett tag till. Det här kapitlet vart jättekort! Men snälla, he mig idéer!!! Kommentera!
P.S Inga bilder idag heller
Let Your Heart Speak FORTY THREE Tears are feelings
Paniken steg i mig. Alla tårar jag hållit in kom ut nu. De strömade ner för mina kinder. Jag visste inte vad jag skulle tro. Bilden på den blodiga snön for runt i mitt huvud.
- Justin, det är lugnt. Hon mår nog...
- J...Jus...Justin.
Jag stelnade till. Den rösten kände jag till. En röst jag älskade. En röst jag inte ville lämna.
Rösten tillhörde Maddie.
Snabbt såg jag mig omkring. Alla började se sig omkring och ropade hennes namn.
- Justin.
Jag såg mot en snötäckt buske. Jag gick med små steg dit och kollade bakom den.
Där låg Maddie. Blod rann från hennes mage. Hon grät och var helt blek i ansiktet.
Jag visste att om vi inte gjorde något snart skulle hon dö. Men hur skulle vi göra?
- HÄR! Ropade jag och väntade på de andra.
Jag tog Lissies halsduk och tryckte den mot såret.
- Maddie, är du med oss? Sa Chaz och hon nickade sakta.
- Killar, kan ni försöka starta bilen och få upp den på vägen? Vi kanske kan få henne till sjukhuset. Sa jag.
- Signalerna går fram! Utbrast Lissie som hade sin mobil mot örat.
***
Ambulansmännen tog med Maddie till ambulansen och jag hoppade in med Chaz. Ryan och Lissie följde med bärgningsbilen som tog hand om bilen.
Hela tiden satt jag och höll i Maddies hand. Tårarna rann från både mig och Chaz. En tjej tog blodprov och massa sånt.
Maddie hade sin blick på mig. Den var tomm och död. Inga känslor, förutom smärta. De nästan skrek. Hennes andetag vart långsammare och snart började de hacka. Skakiga, små andetag, som fick mig att tappa andan.
- Hur mår hon? klämde jag ur mig och torkade mitt ansikte med handen som var 'ledig'.
- Hon mår sådär. Hon är utmattad. Det är oklart om hon klarar sig.
Jag nickade sakta och drog bort Maddies lugg som låg i hennes ansikte. Hennes ögon stängdes mer och mer. Jag såg panikslaget på tjejen.
- Vi ger henne smärtstillande och då kan man bli lite konstig. Förklarade hon och min blick drogs till Maddie.
- Lämna mig inte. Viskade jag.
***
Pip, prat, skrik och skor mot golvet hördes. Massa personer i rockar sprang fram och tillbaka. Hit och dit. Men allt som var i min hjärta var Maddie.
De skulle söva henne nu så de kunde sy ihop hennes sår.
Mamma och pappa ligger också här. De ligger i en annan avdelning inte så långt härifrån. De mår bra. Bara några sår. Jazmyn och Jaxon klarade sig också, mormor och morfar tar hand om de.
Dörren till Maddies rum öppnades, och stängdes. Doktorer gick in och ut.
Och här satt vi. Jag, Chaz, Ryan och Lissie. Jag hade ringt Steve och berättat vad som hänt och han var på väg hit.
- Är ni annhöriga till... Madelene Jones? Sa en mörk, grov röst.
Jag såg upp. En lång man med brunt hår och gröna ögon. Han bar en vit rock och vita byxor som slutade vid fotleden.
- Ja. Klämde Chaz fram.
- Jo, vi har sytt nu och hon är vaken, men hon är riktigt utmattad. Hon pratar inte så mycket och har ont i huvudet. Men om ni vill får ni gå in en och en om ni vill. Sa han och jag såg på Chaz.
- Du kan gå in först. Log jag och han nickade tacksamt.
Han gick med doktorn in och det vart tyst.
Maddie
Plötsligt öppnas dörren och Chaz och Mr. Grayson kommer in. Chaz spricker upp i ett leende och Mr. Grayson går ut.
- Hej Maddie. Sa Chaz och satte sig på en pall bredvid sängen.
- Hej. viskade jag hest.
- Hur är det? Frågade han och jag ryckte på axlarna.
- jag överlever. Sa jag och klämde fram ett fakesmile.
Han log lite smått och tog min hand.
- Vad var det som hände? sa han och några tårar bildades i ögonen.
Jag berättade allt. Från början till slut. Allt han sagt. Allt han gjort. Tårar kom från båda.
Chaz
Jag pussade hennes hand och gick ut. Justin, Ryan och Lissie satt där och väntade. Justin såg upp och jag log smått mot honom.
- Gå in.
- Tack.
Jag visste att han inte skulle bli glad. Jag visste att han skulle bli förbannad.
Justin
Alla ord Maddie sagt bara for runt i min hjärna. En känsla blandad med ilska och oro. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag vet inte vad jag skulle göra.
-----------------------------------------
Förlåt för skitkort kapitel! Men jag har inga idéer. Måste verkligen tänka ut något bra. Blev inga bilder för att jag är trött efter en jobbig idrottsdag. Hoppas det är okej!
Let Your Heart Speak FORTY TWO Are you OK?
Jag såg tårarna i Justins ögon. Han tappade mobilen och tårarna började rulla nerför hans kinder.
- Justin, vad är det?! Sa jag och han la ansiktet i händerna.
- Dude, hur är det? Sa Chaz och tog händerna på hans axlar.
Då hörde jag att någon var kvar i telefonen. Jag tog upp den och la den mot örat.
- Hallå?
- Ursäkta, kan du tala om vad som händer? Sa en killröst i andra änden.
- Du kan börja. Sa jag med blicken på Justin som fortfarande inte berättade något.
- Två personer har nyligen förts till sjukhus på grund av en bilolycka. Pattie Mallette är det ända namnet vi fått tag på.
- Omg... Mumlade jag och kände gråten i halsen. Vi kommer. Klämde jag fram och la på.
Jag gick fram och kramade Justin. Jag ställde mig på tå och kände en tår trycka sig ur mitt öga.
- Jag finns älskling. Viskade jag och tog med de andra till bilen.
Jag satte mig i förarsätet och Justin bredvid.
- Maddie, ta det lugnt. Det är halt. Sa Chaz från baksätet.
Jag saktade ner. Man såg ingenting. Snöns for omkring i luften och jag såg bara stårkastade från bilar.
- Jävla skitväder. Muttrade jag och hörde en tuta bakom mig.
Jag tittade i bakspegeln och såg en bil köra i full fart bakom oss.
- Shit!
JAg svängde av vägen precis när den körde förbi. Vi krockade i ett träd och alla satt tysta.
- Är ni okej? Sa Ryan och Lissie började gråta.
Då kom skuldkänslorna. Det bubblade inom mig. Jag kunde ha dödat allihopa.
Med ett ryck var jag ute ur bilen och sprang upp till vägen och fortsatte springa längst den.
Vägen var hal och jag fick anstränga mig för att inte halka, vilket inte gick så bra.
- Maddie! Ropade Justin bakom mig.
Jag svor för mig själv och satte mig upp. Knäet sved och mina handflator frös.
- Hur gick det?
Jag kollade bak och såg Justin.
- Bra. Mumlade jag och torkade tåren som ensamt rann nerför min kind.
- Varför sprang du iväg?
- Jag kunde ju för fan ha dödat allihop. Sa jag och reste mig upp.
- Men sluta, det är inte ditt fel. Det var idioten som körde den andra bilen. Kom nu.
Han tog min hand och jag haltade med i hans takt.
- Hur gick det med benet? Sa han och jag rykte på axlarna.
När vi kom till bilen satte jag mig tyst i förarsätet med benen utåt. Jag drog sakta upp mina jeans och såg blod som rann på benet.
- Fan.
Jag drog ner byxorna igen och la ansiktet i händerna.
- Gumman.
Justin satte sig på huk framför mig. Han kramade mig och jag kramade tillbaka.
Vi har ingen aning om vart vi är, vi har ingen bil och inga bilar kör här. Det är kallt, alla fryser och värmen i bilen är trasig. Kan det bli värre?
Mörkret började falla. Jag gick upp på vägen och såg åt höger och vänster. Jag började sakta gå till höger och jag hörde de andra bakom mig.
- Vart ska du?! Ropade Chaz.
- Kommer snart! Ropade jag tillbaka och fortsatte gå.
Jag såg något som lös längre in i skogen. Så jag gick av vägen och in i skogen.
Jag kom fram till en gatulampa, typ. Jag såg upp på den.
Min blick föll på en skylt som var täckt med snö. Jag gick fram och borstade av den. Stratpark. Jag log. Sedan sprang jag tillbaka, eller?
Jag stannade kvickt. Men... Var kom jag ifrån? Jag kollade efter fotspår, men snön hade redan täckt de. Jag såg mig omkring.
Snö, snö, snö.
Jag tog upp min mobil och ringde Justin, men jag hade ingen signal. Jag svor.
- JUSTIN! Ropade jag högt. CHAZ! RYAN!
Inget svar. Jag gissade vart jag kom ifrån och gick ditåt. Mörkret föll.
- JUSTIN?!
Plötsligt hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om. Där stod en man i svart rock, svart mössa och svarta stövlar. Jag drog efter andan och började gå bakåt.
- Du kommer inte undan. Hotade han och jag började springa. Han tog tag i min hals och drog mig bakåt. Jag skrek, men han la handen för min mun. Sedan vart allt svart.
Justin
- Vart är hon? Hon har varit borta i flera timmar! Sa jag oroligt.
- Hon kommer nog snart. Sa Ryan lugnande, men man såg att han också var orolig.
Då hörde vi ett skrik, som snart dog. Vi såg på varandra och började springa mot skogen.
Jag såg en svart gestalt som sprang bortåt. Vi började springa efter. Men han försvann. Vi stannade och såg blod i snön.
---------------------------------------
Hände en sak tidigare idag. Vi var och shoppade och jag svimmade. Men jag mår bra nu så jag skrev ett till. Men nu måste jag träna inför ett NO prov. PUSS och KOMMENTERA!
Let Your Heart Speak FORTY ONE Home again
Rachel gick omkring framme vid tavlan och pratade. JAg föll in i min egna värld.
Justin kom direkt upp. Men jag måste verkligen fokusera. Gårdagens samtal slutade, inte dåligt, men inte bra.
- ...så nu ska ni skriva en uppsats om varför ni vill bli modeller. Ett helt AF, gärna längre, men minst ett A4.
Hon delade ut papper och vi började skriva.
***
Vi hade lunch och jag köpte en kyckling sallad och bubbelvatten. Jag satte mig vid ett tomt bord och började äta. Efter en stund kom Tanya och en tjej till och satte sig vid bordet. Jag gav båda ett litet leende, och jag fick det tillbaka.
***
Jag klev innanför dörren och gick upp på mitt rum. Steve jobbade.
Jag böt om till en sportbh och ett par shorts. Sedan knöt jag mina träningskor och klev ut. Medans jag gick stoppade jag in mitt headset i öronen och slog på min spellista på Spotify.
Jag började jogga på gatorna, ut på stranden och in i skogen.
Efter en timmes joggande så joggade jag hem igen.
Steve satt i soffan och såg på TV när jag kom in.
- Hej. Sa jag och han log mot mig.
- Hej. Gick det bra?
- Japp. Jag tar en dusch.
Jag drog av mig kläderna och lät de falla på golvet. Sedan klev jag innanför glasdörrarna och vred på varmvatten. Vattnet forsade över min kropp och jag njöt av varenda sekund.
Jag tvättade håret och smörjde in tvål på min kropp.
Jag tog en vit handduk runt min kropp och gick ut till mitt sovrum, för att gå vidare till min WIC.
Jag tog fram nya underkläder, ett par rosa mjukisbyxor, ett vitt linne och en rosa tjocktröja.
Sedan blåste jag håret och borstade det.
Min mobil plingade och jag tog upp den. Justin.
Ett leende spred sig över mitt ansikte.
Vart står vi?
Leendet dog. Jag du Justin, vart står vi? Jag har ingen aning!!
MADDIE: Jag vet inte...
JUSTIN: Då kanske vi ska ta resa på det.
MADDIE: Var menar du?
JUSTIN: Hur känner du för mig?
MADDIE: Jag älskar dig. Hur känner du för mig?
JUSTIN: Samma. Ska vi börja om?
MADDIE: Visst :) Jag är Maddie
JUSTIN: Jag är Justin ;) <3
Och så fortsatte det hela natten. Men klockan 2 bestämde jag mig för att sova. Så jag skrev godnatt och somnade snabbt.
Några månader senare 5 december
Vi har fått jullov (säger det) i fyra veckor och jag ska till Justin!! Vi ska fira jul i Stratford med Chaz, Ryan och alla andra. Justins mamma ska också komma. Jag längtar!!
Just nu sitter jag i bilen på väg till flygplatsen. Jag ska flyga direkt till Stratford. Justin möter mig där. Gud vad jag saknar honom!!
***
JAg letade efter den välkända blicken. Min blick for runt bland alla människor som sprang runt.
Då såg jag en stor skylt där det stod Välkomen tillbaka Maddie!!! Jag log och gick åt det hållet. Där stod Chaz, Ryan, Lissie, Justins mamma, Justins pappa, hans syskon och många fler, antar att det är Ryans familj.
Men eftersom Justins föräldrar OCH syskon är här, borde ju...
- Maddie!!!!!!
Jag sökte med blicken efter honom och såg honom komma upp bakom alla andra. Ett stort leende spredsig över mitt ansikte och jag sprang in i hans varma famn. Tårarna började rinna, glädjetårar så klart.
- Jag har saknat dig. Grät jag.
- Aww... Skrattade Justin och torkade mina tårar. Jag har saknat dig också.
Sedan hälsade jag på alla andra. Jag gav Chaz och Mike en stor kram var och sedan kramade jag resten.
När alla började gå mot bilarna så tog Justin sin arm om min midja. Han kysste min kind och jag log.
- Hur går det med pluggandet? Sa han.
- Bra.
- Vad läser du till?
- Modell. Flinade jag och han gapade stort.
- Men herregud! Utbrast han högt och alla andra vände sig mot mig och rodnaden steg. Hon läser till modell! Upprepade han och de andra tappade hakan.
- Det var som tusan. Sa Mike.
- Tack Justin. Mumlade jag och gick fram till Lissie som stod lite framför oss.
- Ey, ey ey! Kom hit. Sa han och tog mig i hans famn.
Jag skrattade när han bar upp mig som en liten bebis.
- Kom nu. Skrattade han och han bar mig till en av bilarna.
Justin körde, jag satt bredvid och bak satt Ryan, Chaz och Lissie. Vi satte på musik och äntligen kände jag mig som hemma. Jag kallar inte Steve pappa, men han tycker det är okej. Men jag känner mig liksom inte hemma hos honom. Jag passar inte in. Men här i Stratford, med alla mina vänner, här passar jag in.
Snön började falla och jag skådade snötäcket som redan låg på marken. Med ett leende klev jag ur bilen och smällde igen dörren. Jag lät kylan tränga sig in genom mitt skinn och log ännu en gång. Jag kände två armar runt min midja och kollade bak. Justin var den skyldige.
Nu var allt bra...
Den tanken höll inte länge. Ett telefonsamtal räckte för att förstöra stämningen.
-------------------------------------
OOOhhhh, vad hände?!?!? Hahah, kommentera!!!!!! Följ gärna på Bloglovin också ;)
Inga bilder nu, orkar inte leta -.- Jättetrött, vaknade sju imorse och kunde inte somna om. Förlåt om det är stavfel också!
Let Your Heart Speak FORTY Different life
- Lycka till nu. Första dagen på gymnasiet, grattis. Log Steve och jag log tillbaka.
- Tack. Vi ses sen. Sa jag och gick ut.
Jag tog min alldeles nya bil och startade motorn. Jag gasade iväg till 'skolan'.
Sakta körde jag till en ledig parkeringsplats och stängde av motorn. Ungdomar gick fram och tillbaka. En del gick andra året, det märkte man. Jag klav sakta ut och smällde igen dörren.
Men långsama steg gick jag mot entrédörren. Jag öppnade och gick in. Överallt fanns dörrar. Jag skymtade ett café längre bort vid stora panorama fönster. Vita bord, röda stolar. Vitt golv, vita väggar och röda dörrar. Modernt, tänkte jag och gick mot en liten informationdisk. Bakom disken stod en tant i vit rock och glasögon ute på nästippen.
- Hej. Vad kan jag hjälpa dig med? Sa hon vänligt och gav mig ett leende.
- Jag är ny, ska börja första året. Vart ska jag gå?
- Vad ska du läsa?
- Mode.
- Oh, här har vi Amerikas nästa modell. Flinade hon och jag skrattade. Första året, modell. Sa hon tyst och kollade på en dator. Du ska vara i klassrum... 64a. Där borta, ta till höger och första dörren till höger. Sa hon till slut och pekade på en korridor.
- Tack. Log jag och började gå.
Till höger, första dörren på höger sida. Jag la det på minnet, drog ett djupt andetag och öppnade dörren.
Några få tjejer satt vid bänkarna och en tjej, ganska ung, stod vid Whiteboarden.
- Hej, välkommen! Ska du läsa mode? Sa hon vänligt och gav mig ett skimrande leende.
- Ja. Log jag och hon sa att jag skulle sätta mig.
Jag slog mig ner ganska långt bak och granskade antagligen lärarens rörelser. Ganska lång, blont hår i en tofs, smala ben som täcktes av märkesjeans, smal midja och mage och smala armar, typiskt modelaktigt. Hon skrev 'Välkomna till modeföreläsning, första året! Jag heter Rachel Valentine'
Jag såg runt på alla som nu suttit sig ner. De såg minst lika nervösa ut som jag. Min blick fångade en tjej med blont axellångt hår, blå/gråa ögon, gulligt ansikte och smal kropp.
Hon mötte min blick och gav mig ett litet leende.
Jag log lite tillbaka och vände blicken mot Rachel som hade börjat prata.
***
- Jag är hemma! Ropade jag och la min väska på golvet.
- Hur var det? Sa Steve som kom ut från köket.
- Bra. Roligt. Log jag och gick upp på mitt rum.
Min mobil ringde och jag slängde mig över den. Justin. Jag log.
- Hej Justin!
- Varför sa du inte att du flyttat till LA?! Utbrast han direkt.
- Jag ringde! Men du svarade inte! Sa jag.
- Varför ringde du inte igen? sa han lite lugnare.
- Jag var upptagen. Sa jag tyst.
- Med vad?
- Är det här något förhör eller?! Röt jag.
- Maddie förlåt om...
- Jag har precis börjat plugga och kan inte hålla på såhär, jag måste konsentrera mig på plugget.
- Hålla på hur då?
- Jag ringer dig. Hejdå, puss.
***
- Maddie! Det är mat! Ropade Steve och jag sprang ner till honom.
Vi började äta under tystnad, men snart avbröt Steve den.
- Så... Fick du några nya kompisar?
- Ja. En. Tanya. Hon och jag går i samma klass. Log jag och han nickade.
- Maddie, telefon. Log Steve och jag tog telefonen från hans hand.
- Hallå? Sa jag och tog ett chips i min mun.
- Maddie, lägg inte på nu. Sa Justin och jag suckade.
- Justin, jag måste konsentrera mig på studierna. Sa jag.
- Jag vet. Men snälla, var inte arg på mig.
Egentligen vet jag inte varför jag är arg på honom. Ingen av oss har ju gjort något. Men vi lever helt olika liv. Han är världskänd och jag är en tjej som lever ett vanligt tonårsliv. Kommer det gå? Visst, vi har klarat det så här långt, men kommer det gå i fortsättningen?
----------------------------------------
Förlåt för kort, men våra gäster kommer snart :) Kommentera!!!!!!
Let Your Heart Speak THIRTY NINE The Montegro family
Jag satt på mitt rum och grät. Grät så tårarna föll ner på golvet. Jag packade min resväska.
Kan någon gissa vad som hänt? Jo, jag ska flytta till pappa. Mike och Chaz tyckte att det var bäst. Men vafan, jag känner honom inte ens!
***
- Hejdå Maddie. Sa Mike och gav mig en kram.
- Hejdå.
- Jag kommer sakna dig. Sa Chaz och gav mig en hård och lång kram.
- Jag kommer sakna er med. Log jag innan jag tog min resväska och började gå mot incheckningen.
Jag checkade in min väska, vinkade till Chaz och Mark och gick igenom gaten.
- Gate 6 till Los Angeles är nu öppen.
Jag gick snabbt dit och klev på planet.
***
Jag gick av planet och såg mig omkring på flygplatsen. Massa människor stod överallt. Men snart såg jag ett bekant ansikte. Steve.
Han brast ut i ett leende, samma sak med mig, fast inte lika stort.
- Hej Maddie. Log han och kramade mig när jag kom fram.
- Hej Steve. Sa jag och kramade tillbaka. Jag menar pappa. La jag till och han skrattade lite.
- Det är lugnt om du inte vill kalla mig pappa. Jag menar... Jag har ju inte direkt varit en.
JAg log lite innan han tog min resväska och vi började gå mot utgången.
Vi hoppade in i en stor, svart Mercedes.
Vi passerade ett shoppingsecentrum, villa områden, stora skyskrapor(stav) och mycket mer. Men när vi kom in i andra villaområdet stannade vi vid ett fint, mellanstort hus.
Mörkret hade börjat falla. Klockan var 7 här.
Steve visade mig vardagsrummet och köket som låg på första våningen.
- Ditt rum är där uppe, andra till vänster. Log han och jag nickade.
Jag slet med att få upp min tunga resväska upp för trappan och när jag lyckades pustade jag ut.
Jag tog tag i dörrhandtaget och öppnade.
Jag log. Sakta gick jag in och släppte resväskan för att kolla runt. Jag gick till badrummet och där fanns en till dörr. Den ledde till en lite WIC (Walk-in-closet). JAg storlog. Plötsligt längtade jag till att få packa upp.
Så jag hämtade resväskan och började lägga in kläderna och skorna.
- Maddie! Kan du komma?! Ropade Steve.
- Ja!
JAg gick ner till köket där Steve stod och bläddrade bland papper på köksön.
- Grannarna kommer hit på middag. Mrs. Montegro, hennes man och deras barn. Sa han utan att ge mig en blick och jag nickade.
- Okej. Vilken tid?
- Ehm... han såg på klockan. Om en halvtimme.
- Okej.
JAg sprang då upp på mitt rum och drog på mig en rosa midjehög kjol och sedan ett svart spets linne under. När jag tagit på mig ett halsband med ett kors på och silvriga armband hörde jag dörrplingan där nere. Jag böt snabbt örhängen innan jag gick ner.
Justin
Åh, gud vad jag saknar henne. Men nu är vi bara minuter från varandra. Undrar vad hon gör.
Vi stannade utanför mormor och morfars hus, men jag sprang över till Maddie.
Jag knackade på och Mike öppnade.
Han hade gråtit.
- Vad har hänt? Sa jag och Chaz kom upp bakom honom, och som Mike hade han gråtit.
- Justin, Maddie är inte här. Sa han.
- Va? Sa jag och kände mitt hjärta falla i bitar.
- Hon åkte igår. Fortsatte Mike.
- Men vart?
- Till hennes pappa, Steve Martins. Sa Chaz och gav mig ett litiet sorgset leende.
- MEn... Varför?
- Har hon inte berättat? Sa Chaz förvånat.
- Berättat vad?! Sa jag halvt irriterat.
- Hennes mamma har dött. Så vi tyckte hon skulle bo hos sin pappa.
Allt försvann. Mitt hjärta. Mitt sinne. Min själ. Allt!
Maddie
Vi satt runt middagsbordet och åt mat. Steve-eller pappa- pratade med Mrs. och Mr. Montegro medans jag pratade lite med barnen, Michelle och Lucas.
Michelle var lika gammal som mig, och Lucas var två år äldre.
- Så... Var bodde du innan? Sa Michelle och tog en tugga av fläskfilén.
- Stratford. I Kanada.
- Jo, nå vet jag vart det ligger. Log hon och jag log tillbaka. JAg menar, Justin Bieber har ju växt upp där. Fortsatte hon och jag log igen.
- Ja...
- Träffade du honom? Sa hon lite intresserat.
- Ja, nog gjorde jag det.
- Va?! Seriöst? Coolt! Sa hon och jag skrattade lite.
- Ja. Sa jag. Kanske det kanske. La jag till tyst för mig själv.
----------------------------------
Sooo.... Kommentera!
P.S På söndag ska vi ha julbord (jag vet, sjukt tidigt men det är en tradition i våran familj) och gästerna kommer vid fyra. PUSS!!
Let Your Heart Speak THIRTY EIGHT Lissie Latterman
Och här var jag. På stranden. Klädd i en svart bikini och jeansshorts. Med min kära bror och två kära vänner. Ryan och en vän som jag träffade för tre veckor sedan, Lissie.
Lissie Latterman. Ny inflyttad här i Stratford. Vi möttes på stan när jag var inne på Forever 21. Hon berömde min klädstil. Ganska mystisk men ändå ganska öppen.
- Ska vi gå och köpa glass? Sa jag och de andra nickade.
Jag gick med Lissie-även kallad Liss-bakom killarna. Sanden brände under mina fötter vilket fick mig att rysa. Solen brände i ryggen på mig och håret värmde nacken.
Snart satte jag upp håret i en bulle på huvudet.
- Pax att betala! Utropade Liss.
Juste, glömde jag nämna att hon är dotter till en världsberömd kirurg?
- Åh! Okej, tack sååå mycket! Jag betalar tillbaka. Sa jag och hon log vänligt tillbaka.
- Nejdå, det behövs inte.
- Jo!
Men allt slutade med att vi satt på våra handdukar, i sanden med glassar i handen, köpta av Liss.
- Får jag smaka din? Sa jag och hon nickade, log och gav mig sin glass.
Nu undrar ni kanske något i stil med 'men hallå? Justin då?' 'har du glömt honom?' men tro mig, han är i mina tankar jämt. Det har ni gått två månader sedan han åkte. Och snart börjar jag skolan, så jag antar att han stannar i ATL. Det bör han göra. Även om jag saknar honom. Men... Ja. Vem vet? Han kanske kommer... Någon dag.
***
- Maddie! Frukost!
- Kommer!
Snabbt drog jag på mig min morgonrock och tofflorna innan jag med trötta steg gick nerför trappan. Jag såg in i köket där Chaz satt med pannkakor framför sig.
- Jobbar mamma? Sa jag och han nickade.
- Vad ska vi göra idag? Log Chaz. Vi kan... Spela fotboll, basket eller....
- Chaz, har du sett vädret eller? Avbröt jag och han såg ut genom fönstret.
- Haha, opsii. Sa han busigt.
Ute slog regndropparna i backen. Vinden blåste som aldrig förr och det såg ut att vara storm. Så jag tog med min skål med flingor och mjölk och slog mig ner framför teven.
- En ny storm drar sig in över södra Kanada. Kraftiga vindar och kraftig nederbörd. Vi rekomenderar er att stanna hemma om ni bor i närheten. Tack för oss. Hejdå.
Jag suckade, stängde av teven och såg ut. Sakta reste jag mig upp och gick fram till altandörren och la handen på den. Jag drog tyst upp den och klev ut. Vinden tog direkt tag i mig och var nära på att dra omkull mig. Men jag återfick balansen. Eftersom jag stod under tak vart jag inte blöt, men skulle jag ta ett steg ut skulle regnet döda mig, så jag valde att gå tillbaka in igen. Då kom plötsligt Chaz ut från köket med en sorgsen blick.
- Chaz, vad har hänt?! Sa jag och han tog min hand.
(Tänk er att han är inne, inte ute)- Jag är så ledsen, Maddie. Sa han.
- Säg vad som har hänt! Sa jag och oron steg i mig.
- Hon är död.
Mitt hjärta stelnade till.
- Vem? Sa jag med tyst, sprucken röst.
- Din mamma.
Då sprack hela mitt hjärta. Hela min värld vändes upp och ner. Allt snurrade. Bokstavligt.
Jag vart yr och satte mig i soffan. Efter bara några sekunder kom tårarna.
Min mamma. Min kära mamma. Hon som jag alltid pratade med efter skolan. Hon som jag sprang till när jag var ledsen. Hon som alltid var där. Ändå hade vi ingen bra relation på slutet. Jag skulle behandlat henne bättre.
Chaz satte sig bredvid mig och kramade mig hårt. Tårarna bara rann. De tog aldrig slut.
***
Efter någon timme satt jag på mitt rum och kladdade på ett papper. Chaz var där nere och pratade med olika personer. Imorse hade jag vaknar och tyckt att... Det skulle bli en bra dag! Och se hur det slutade. Började med ett leende och slutade i tårar. Tårar, tårar, tårar... man kan tro att det är allt som finns i min värld. Tårar.
Plötsligt började min mobil ringa. Jag tog den och såg på namnet Justin. Jag tryckte på Svara och la den mot örat.
- Gumman! Chaz berättade, jag är så ledsen! Sa han dirket.
- Hej på dig också. Sa jag tyst och försökte skratta lite, men det lät väldigt konstigt.
- Gud, jag är så ledsen. Hur är det?
- Jag överlever. Suckade jag och la mig på mage i min säng.
- Aww... Shawty, jag finns. Du måste ringa om du vill prata.
- Men du har ju konserter och massa saker.
- Jag har mobilen backstage. Varje paus och sådant tittar jag på den, om du har ringt ringer jag upp.
- Okej. Hur går det för dig då? Sa jag och försökte komma in på ett annat samtalsämne.
- Bra. Vi är i Europa just nu, Frankrike rättare sagt.
- Kan du inte köpa en mimare åt mig? Skojade jag och han skrattade.
- Visst.
- Aja, men jag måste stänga av nu. Måste hjälpa Chaz.
- Okej, men ring om det är något. Jag menar det.
- Okej. Tack, puss hejdå!
- Hejdå!
--------------------------------
Sååå.... tack för att ni kommenterar, means alot! Puss PUSS! KOMMENTERAAA ! xD p.s Ni äger fett! <3<3
Let Your Heart Speak THIRTY SEVEN We'll do it together
Jag öppnade sakta ögonen och såg Justin ta på sig kläder. Han såg ledsen ut. Jag satte mig halvt upp och lutade armbågen mot madrassen och handen mot tinningen.
- Godmorgon. Sa jag hest.
Hans blick for direkt på mig och han fick ett litet sorgset leende på läpparna.
- Godmorgon.
Han fixade håret snabbt och gick med snabba steg mot mig och pussade min kind.
- Varför så brottom? Sa jag, satte mig upp och sträckte på mig.
- Förlåt Maddie. Men jag måste åka till Atlanta. Min turné börjar snart.
Mitt leende som tidigare suttit på mina läppar åkte ner. Tårar började bildas i mina ögon och halsen började svida.
- Turné? Sa jag hest och tyst.
- Förlåt! Jag skulle berättat tidigare, men det fanns inget bra tillfälle. Sa han och satte sig bredvid mig och försökte krama mig, men jag tog bort hans armar.
Jag såg ner i madrassen och såg en tår landa på madrassen. Jag reste mig upp och gick sakta till dörren, där stannade jag.
- Jag vill vara lite själv. Sa jag tyst och gick ner.
Jag gick ut på altanen och lutade armarna mot räcket. En tunn dimma låg lätt över det blöta gräset. Lite dagg syntes i träden och på gräset. Solen låg lågt på himlen och få moln svävade där uppe på den blåa himlen. Det var tyst. Några få bilar hördes, inget mer.
- Maddie.
Jag vände mig om och såg Justin stå vid altandörren.
- Ja.
- Jag ska åka. Sa han tyst och fick mina ögon att tåras.
- Okej.
Jag gick sakta mot honom och han la armarna runt min hals och jag la mina runt hans midja. Tårarna började rinna på både mig och Justin, men jag tror jag grät mest.
- Hejdå. Sa han och kramade mig en sista gång.
- Hejdå.
Han kysste mig sista gången innan han gick mot hans mormors bil.
- Vi ses om tre månader! Ropade han och jag nickade.
Nu var han borta.
Jag suckade och stängde dörren. Men tröfa, runga steg gick jag till köket. Allt var som vanligt. Lappar på kylskåpet, papper på bordet och disk på diskbänken. Allt var som det skulle...
***
- MADDIE?!
Jag satte mig spikrakt upp och märkte att jag låg på golvet i mitt rum. Ropet kom nerifrån. Shit! De har kommit!
Jag måste ha somnat när jag städade mitt rum!!
Snabbt sprang jag ner och såg mamma, Chaz och Mike. De stod i hallen med leenden i sina ansikten.
- SYRRAN!!! Utbrast Chaz och kramade mig hårt.
- Haha, hejsan Chaziii! Log jag och kramade sedan mamma och sist Mike.
- Hur har du haft det? Sa mamma medans hon hängde upp en jacka.
- Bra. Justin har åkt på turné, han åkte igår. Sa jag med ett litet falskt leende.
Mamma gav mig en medlidande blick och jag gick tillbaka till mitt rum.
Tre dagar utan Justin hade varit ett helvete. Hur fan skulle jag klara att vara utan honom i tre månader? Men... Det kommer nog gå. Jag ska vara stark! Desutom har jag flera stycken omkring mig som kan få mig på bättre humör.
Jag slängde mig på sängen och såg upp i taket som jag gjort de tre senaste dagarna.
Tre dagar hade gått av tre månaders rent helvete. Att leva tre dagar i helvetet var svårt. Då kan jag inte förstå hur jag ska kunna överleva tre månader i helvetet.
Jag gick upp och böt om till shorts och en sovBH innan jag gick till badrummet och borstade tänderna.
- GODNATT! Ropade jag.
- GODNATT! Ropade alla samtidigt nerifrån.
Jag gick då in till mitt sovrum, la mig på sängen och såg på sängbordet. Där stod ett foto på mig och Justin, men han hade skrivit en lapp som han lagt bredvid. Jag läste.
- I know we can do this. Stay stong, we'll do it together. Together we can do it all.
JAg log för mig själv innan jag la mig till rätta och slöt ögonen. Snabbt tog sömnen över, och drömmarna flög runt i mitt huvud.
----------------------------
Ni fick ett kort till idag! :D Kommentera!!!!!
Let Your Heart Speak THIRTY FIVE I'm sorry!
Jag startade den och åkte efter Maddies. Den var långt före. Men jag gasade på och snart låg jag precis efter Maddies.
- Stanna. Mumlade jag för mig själv och såg hur hon plötsligt sladdade till och stannade snett på vägen. Jag stannade snabbt och öppnade bildörren.
Jag sprang fram till Maddies förardörr och såg henne med blicken fast på vägen och munnen halv öppen.
- Maddie?! Maddie, är du okej? Sa jag och hjälpte henne ur bilen.
Hon stödje sig på mig hela tiden och hon blev allt tyngre och tyngre.
- Maddie?
Plötsligt föll hon ihop på marken och jag satte mig snabbt bredvid henne.
- Maddie?!
Justin kom springandes ut ur bilen och satte sig på andra sidan.
Efter några sekunder öppnade hon ögonen och satte sig upp.
- Maddie? Är du okej? Sa jag och hon drog efter andan innan hon nickade.
Jag drog upp henne från marken och hon kramade mig sakta. Jag kramade henne tillbaka och såg på Justin som stod med en ledsen min och såg på oss.
Maddie
- Här. Sa Nico och gav mig en kopp varm chocklad.
- Tack. Log jag.
Jag satt i soffan med en filt över mig och såg på TV, det var America's next top model.
Jag log och smuttade på den heta chokladen.
- Maddie.
Jag såg upp och mötte Justins blick. Suckande ställde jag ner koppen på bordet och Justin satte sig bredvid mig i soffan.
- Förlåt. Sa han och jag suckade.
- Justin, ja...
Han kysste mig. Det kom som en chock. En stöt for genom hela mig och jag kysste tillbaka. Han lutade sig över mig och jag lutade mig tillbaka i soffan medans jag la min ena hand på hans nacke. Kyssen blev mer och mer passionerad och...
- Ungar, gå inte för långt.
Jag avbröt kyssen och såg på Nico med en mördarblick.
- Om blickar kunde döda. Sa han och gick härifrån.
Jag skrattade lite och gav Justin en kyss innan jag satte mig upp igen.
***
- Okej mamma! Jag fattar! Småskrek jag surt i telefonen.
- Men ni får inte...
- Ha fest. Avslutade jag. Du sa det. La jag till.
- Okej, ha det så bra! Puss. Älskar dig.
- Hejdå!
Jag la på och slängde telefonen på köksbordet. Jag gick sedan ut till killarna som satt i vardagsrummet och tittade på fotboll.
- Snälla, sätt på något annat. Sa jag när jag satte mig ner mellan dem.
- Nepp. Sa Justin och la armen om mina axlar.
- Jopp. Sa jag och försökte ta kontrollen som Nico hade.
- Nepp. Sa han och jag suckade och lutade mig tillbaka i soffan.
***
- JAA! Det var bra va? Utbrast jag och båda killarna skrattade åt mitt dåliga fotbollssinne.
- Nej. Skrattade Nico.
- Vi hejar på de andra. Sa Justin och skrattade.
- Okej. De svettiga killarna med röda tröjor? Sa jag och de andra nickade.
***
- Maddie! Ropade Nico nerifrån.
- Ja?!
- Kom!
Jag pussade Justins kind innan jag sprang ut ur rummet, nerför trappan och in i köket där Nico satt vid köksön med en hemtelefon i handen.
- Chaz är ju hos Ryan, och han ringde. Han sa att din mamma och din lotsaspappa hade åkt till Chaz morfar några mil härifrån. Han mådde tydligen inge bra.
- Jag vet, mamma ringde förut. Sa jag med ett flin.
- Jaha... Vad tänker du? Sa han.
- Inget. Sa jag och rytkte på axlarna och gick tillbaka till mitt rum som om allt var normalt.
***
(förlåt att jag spolar så mycket)
- Godnatt Nico. Sa jag och kramade honom.
- Godnatt.
Jag log och gick sedan tillbaka till mitt rum. Jag slängde mig på sängen och såg upp i taket. Snart somnade jag med ett leende på läpparna.
När jag vaknar är solen uppe och fåglarna kvittrar. Jag kliver upp ur sängen och går ner till köket.
Där ligger mamma på golvet, blodig. Jag skriker. Det rinnet blod på golvet från hennes hjärta.
Jag sätter mig snabbt bredvid henne och börjar gråta.
- Mamma?
- Snart är det din tur.
Jag vänder mig om och ser Nico komma med en blodig kniv i handen och ett flin i ansiktet.
- Nej, Nico!
HAn går fram till mig och trycker upp mig mot väggen. Snart kör han in kniven i mitt hjärta och jag faller mot golvet. Jag ser upp på honom med döda ögon som snart stängs.
------------------------------
Fick inte 10 kommentarer, jag fick 9. Men jag orkade inte vänta. Men nästa gång hoppas jag att ni kommenterar ;) <3
Let Your Heart Speak THIRTY FOUR It's over
- Justin?! Småskrek jag och Nico lämnade rummet. 
- Ja.
- Varför åkte du?! Hur kunde du åka utan att säga till?! Utbrast jag och en tår rann nerför min kind.
- Jag vet inte. Jag var dum. Jag missförstod allt, och jag lyssnade inte ens på din 'historia'. Sa han och suckade.
- Ja, Justin. Jag kan inte annat än att hålla med om att du var en riktig idiot. Sa jag surt och satte mig på sängen.
- Du har rätt att kalla mig idiot. Du har rätt i att hata mig. Men jag kommer aldrig sluta älska dig.
- Justin, vet du... Du gör allt mycket svårare. Mitt liv var simpelt. Visst, det kom hinder, men jag hoppade över dem. Men jag klarar inte av de hinder du ger mig Justin.
- Vad menar du?
- Jag menar att... Jag klarar inte av att ha något förhållande till någon kille just nu. Jag har ändå allt jag behöver.
- Men...
- Hejdå Justin.
Jag la på. Det sista jag behöver nu är att höra Justin gråta. Jag vill bara ha ett riktigt liv. En hel familj, vänner... Men ingen kille.
- Nåå...? Sa Nico och klev in i rummet.
Jag såg bara ner i golvet. Blicken hade fastnat. Tankarna for runt. Innan jag hann tänka rann tårarna fortare än någonsin nerför mina kinder. Som Niagarafallet.
- Maddie! Utbrast Nico.
Jag ställde mig upp, men föll snart till golvet och det blev svart.
Nico
Jag såg hur Maddie föll till golvet och jag gick snabbt fram till henne.
- Maddie?! Maddie?! Småskrek jag och skakade om henne.
Plötsligt öppnades ögonen och hon satte sig upp.
- Det är över.
Justin
FAN! Nu har jag klantat mig IGEN! Hur lyckas jag?! Jag vill inget hellre än att få tillbaka henne! Jag vill bara krama henne hela livet ut.
Jag skrek högt och slog handen i väggen. Snabba steg i trappan fyllde mina öron och snart kom mamma inspringandes.
- Vad gör du?! Skriker hon.
- Inget. Mumlar jag och tar handen bakom ryggen.
- Justin. Säger hon och tar fram sin hand.
Jag suckar och läggermin hand i hennes. Hon suckar högt innan hon lämnar rummet efter att ha tittat på min hand.
***
Nu har det gått tre dagar hemma i Atlanta, och jag har haft en konsert, en radiointervju och en fotografering. Annars ligger jag bara på mitt rum och längtar efter Maddie.
Men idag var det annorlunda. Jag har bestämt mig för att åka till Stratford och prata med Maddie, få henne att ändra sig. Få henne att bli min igen.
- Hejdå mamma! Ropar jag.
- Hejdå Justin!
Jag går ut till gatan där en taxi väntar som ska ta mig till flygplatsen.
***
- Tack för att ni flygit med Ryan Air.
Jag väntar otåligt på min resväska som kommer efter cirka 5 minuter.
Ute på vägen stod mormors bil och väntade. Jag log och sprang fram till den.
När jag lagt min väska i bagaget så hoppade jag in i baksätet.
- Hej Justin! Log morfar.
- Hej morfar! Log jag och tog på mig bältet.
***
Jag klev ur bilen och drog ur min resväska. Jag drog in den i huset och sedan gick jag ut till mormor och morfar.
- Jag går ut en stund. Log jag.
- Okej. Log mormor.
Jag gick snabbt över till Maddie och knackade på.
Nico
Det knackade på dörren och jag öppnade. Där stod Justin.
- Hej. Log jag.
- Tjena, är Maddie hemma? Sa han smått andfått.
- Ja, vänta här.
Han klev in och stängde dörren medans jag sprang upp för trapporna till Maddies rum. Hon satt- som vanligt- i fönstret och såg ut. Konstigt att hon inte sett Justin tänkte jag.
- Maddie, någon vill...
- Säg åt honom att gå. Mumlade hon och jag såg förvånat på henne, utan att möta hennes blick.
- Maddie, ni kan väl iaf prata?
- Nej.
JAg suckade och gick ut och såg ner till hallen.
- Kom. Viskade jag, viftade med handen och han gick mot mig.
Han öppnade Maddies dörr, gick in och stängde.
Det vart tyst. Jag hörde steg.
- Men gå! Skrek Maddie plötsligt, öppnade dörren och såg på mig med ledsen och besviken blick.
- Maddie... Sa jag men hon sprang nerför trappan och ut genom dörren.
Jag suckade frustrerat och kollade in i rummet. Justin satt på sängen med huvudet i händerna och grät. Jag gick fram till honom och la armen runt hans axlar.
Plötsligt hörde vi en bil starta utanför. Jag for upp och såg efter Maddies bil som försvann nerför gatan.
- Fan. Viskade jag.
---------------------------------------
Nu vill jag ha 10 kommentarer från olika personer! <3
