The light of love 13 - You're crazy!
TILL KLARA! OM EN PERSON SKRIVER FLERA KOMMENTARER RÄKNAS DET SOM EN KOMMENTAR! ;) TACK ÄNDÅ <3
Jag vaknade av någon som klev ur sängen. Sakta öppnade jag ögonen och såg Mel stå mitt i rummet med sin telefon i högsta hugg.
"Vad gör du?" Stönade jag hest.
"Inget"
Hon såg mystisk ut. Hon var ledsen, det visste jag. Men det var något annat. JAg satte mig upp och då såg jag en bloddroppe på hennes hand.
"Mel, vad har du gjort? Du blöder" Sa jag och hon såg nervöst på mig.
"Eh... Aa... Mm, det är lugnt.." sa hon tyst.
"Mel, säg inte att du skär dig själv!" Sa jag och reste mig upp.
"Men du förstår inte hur jag mår! Allt är skit! Du har det ju jättebra!! Du är ihop med en världskändis, har rika föräldrar!! Varför skulle du förstå?! Du är ju rikemansbarnet!" Skrek hon och jag ryggade tillbaka.
"DU vet lika väl som jag att jag inte har det perfekt! JAg förlorade min pappa för några år sedan! Så jag vet nog hur det känns!" Röt jag.
"Aha, men din pappa betydde ju inget för dig! Han brydde sig inte om dig! Jag KÄNDE i alla fall mina föräldrar!"
Jag fick nog. Allt kokade över. Jag drog henne nerför trappan och ut genom dörren. Jag låste fort innan jag sprang till mitt rum igen. Snabbt slängde jag ner hennes saker i hennes väska som jag sedan slängde ut genom fönstret. JAg började gråta. De rann och rann. De tog liksom aldrig slut. Vad har hänt med henne?! JAg förstår inte... Sakta plockade jag upp mobilen och ringde Justin. Fyra signaler...
"Hey, Justin här. Jag är upptagen just nu, antagligen har jag någon intervju eller något. Men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp så fort jag kan. Chao!"
"Justin? Det är Withney. Snälla ring upp så fort du kan. Jag behöver ditt stöd"
Jag la på och slängde den på sängen. Vem kunde jag ringa nu? Alli? Kunde jag ringa henne? Ja, hon är min vän.
Jag hämtade mobilen och ringde henne.
"Hallå?" Sa hon och jag log lite.
"Alli? Det är Withney"
"Withney!!! Shit vad länge sedan!"
"Ja, för länge sedan. Men... Kan du komme över? Jag behöver någon att prata med"
"Såklart gumman! Jag kommer direkt"
Vi la på och några minuter senare knackade det på dörren. Jag gick såklart ner och öppnade.
"Hola mi amigo!" Skrattade hon och kramade mig.
"Hola!" Skrattade jag och kramade henne tillbaka.
Jag vet inte vad som hände. Jag gick liksom från krossad till hel igen. Det var som om Alli gjorde mig hel. Jag log stort över hur mycket jag hade saknat henne.
"Hur är det?" Sa hon medans hon tog av sig skorna.
"Sådär. Jag bråkade nyss med Mel och Justin är på turné så, jag är ganska ledsen" Sa jag och rykte på axlarna.
"Turné? Hur länge?" Frågade hon.
"Han har varit borta i två månader, kan kommer hem om... några veckor" sa jag och vi började gå mot vardagsrummet.
"Jaha, men vad var det med Mel då?" Sa hon och vi slog oss ner i soffan.
"Hennes föräldrar har dött och hon började skrika på mig att jag har det perfekta livet och så"
"Men hon vet ju att du inte har ett perfekt liv"
"Ja, men jag tror hon är deprimerad över hennes föräldrar och så, men jag tyckte hon tog i lite väl mycket"
"Ja, verkligen"
"Så hur är det med dig då?"
***
Senare på kvällen skulle Alli hem så vi sa hejdå och hon försvann. Jag gick upp på mitt rum och tog upp min mobil.
Tre missade samtal Justin<3
Jag ringde snabbt upp honom och han svarade direkt.
"Varför har du inte svarat?" Sa han oroligt.
"Förlåt! Jag ringde dig imorse men du svarade inte, sedan kom Alli över och..."
"Det är lugnt. Jag trodde det hade hänt något"
"Det har det också" mumlade jag och slog mig ner på sängen.
"Va? Vad har hänt? Mår du bra?"
"Jag har bråkat med Mel och nej, jag mår inte bra"
"Gå in på Skype"
"Okej"
Vi la på och jag loggade in på Skype. Justin var redan inne.
"Så, var har hänt?"
Hans röst var orolig. "Jag bråkade ju med Mel idag och ja... Hennes föräldrar har dött så hon skulle sova här. Men så vaknade jag när hon klev ur sängen. Hon skrek på mig att jag hade det perfekta livet och ja... Hon överreagerade helt enkelt" Sa jag med bliken neråt.
"Gumman! Förlåt att jag inte svarade förut"
"Det är okej. Jag menar, jag lever ju"
Vi pratade ett bra tag. Sedan loggade jag in på Twitter.
#Alone...
***
Nästa dag var det betydligt bättre väder. Solen sken och det var vindstilla. Så jag ringde Alli och vi bestämde oss för att cykla till stranden. Jag drog på mig min rosa/lila bikini, ett par jeansshorts och en grå magtröja med tryck på. Sedan packade jag min svarta väska med lite olika saker. Sist drog jag på mig solglasögon och mina svarta skor.
"Hey!" Sa Alli när hon kom cyklandes mot mig.
"Shoo!" Log jag och hoppade upp på min svarta damcykel.
Vi började cykla bredvid varandra på vägkanten. Vi snackade non stop och hade kul. När vi kom fram till stranden hittade vi plats en bit ifrån vattnet vid några solstolar. JAg la min väska på ett litet bord som stod bredvid och tog upp min telefon. Justin hade messat och jag kände saknade sticka i mig.
Hey Baby! Vad gör du? Har tråkigt, sitter på möte och fattar ingenting. XoXo Justin <3
Hey Babe! Jag sitter på stranden med Alli. Haha gullet ;) Saknar dig!! XoXo Withney <3
Jag fick inget svar. Så jag drog av mig kläderna som Alli och vi sprang ner i havet. Vi skvätte på varandra och hade riktigt kul. Då fick jag en badbolll i huvudet. Jag vände mig om och såg en kille i vårann ålder komma mot mig.
"Förlåt! Gick det bra?"
"Ja, det gick bra" log jag och gav honom bollen.
"Vill ni vara med och spela med mig och mina kompisar?" Frågade han och pekade på två andra killar som stod lite längre bort och nickade på huvudet mot oss.
"Eh..." Jag såg på Alli som nickade. "Visst"
Vi följde med honom bort till dem och vi började passa till varandra. Killen som kom fram till oss hette Bryan, de andra två hette Nail och Jesper. Jesper kom tydligen från Sverige. Nail kastade till mig. Den hamnade lite framför mig så det skvätte vatten över hela mig. Jag skrek lite och de andra skrattade. Jag kastade sedan till Bryan som kastade till Alli, som kastade till Jesper som kastade till Nail och så vidare. Plötsligt gick hajalarmet och vi såg på varandra. Plötsligt började några badvakter (om det nu heter så) och ropade upp oss. Vi sprang så fort vi kunde, vilket inte var så fort i vatten men vi kom upp i alla fall. Alla stod i tystnad på stranden. Vissa sprang därifrån av skräck och vissa lämnade stranden med lugna steg. Men vi stod kvar, ganska andfådda och väntade på... Något. Jag vet inte vad vi väntade på. Men vi stod där i alla fall och bara såg ut i vattnet. Då såg jag en fyra årig tjej i vattnet. Hon grät och verkade sitta fast i en ström lite längre ut.
Jag började springa ut i vattnet mot henne. De andra ropade på mig att stanna, men jag fortsatte. Jag lyfte upp henne och sprang så fort jag kunde upp igen.
"AKTA!" Skrek alla och jag kollade bak en snabbis.
En mörk skugga var bakom mig. Jag bad till Gud innan jag sprang snabbare än jag aldrig gjort. När jag nått land kom killarna och Alli och hjälpte mig upp. Jesper tog flickan till badvakterna och jag satte mig ner i sanden och andades tungt och snabbt.
"Är du okej?!"
"Mår du bra?!"
"Withney svara!"
Alla röster ekade i mitt huvud och jag försökte kontrollera tankarna. Allt började snurra.
Efter en stund vart det bättre och jag kunde resa mig upp. Några reportrar kom fram och frågade mig lite saker, tog bilder och så vidare. Sedan vi samlade ihop våra saker, sa hejdå till killarna och gick mot våra cyklar.
"Du är helt knäpp" Mumlade Alli och jag skrattade lite åt henne.
"Kanske det kanske"
Jag tog upp min mobil. Inget nytt meddelande, inget missat samtal.
Vi cyklade hem till mig och satte på en film. Alli valde och jag kommer inte ihåg vad den hette. Någon skräckis, som vanligt.
"Aa, men vi ses då" log jag och kramade henne.
"Japp"
"Och nu, ring mig när du kommer hen. Vill inte att något händer dig" sa jag allvarligt och hon nickade.
"Absolut! Hejdå"
"Hejdå"
När hon gått och jag stängt och låst dörren så satte jag mig vid datorn på mitt rum.
Jag måste ha somnat för när jag vaknade var solen på väg upp.
Jag gick ut, hämtade tidningen, gick in, fixade frukost och åt samtidigt som jag bläddrade i tidningen. Jag satte juicen i halsen när jag såg den stora framsidan.
Shark attack at ATL Beach!
Talk with the hero!
Och sedan en bild på mig. JAg bläddrade snabbt upp alla de 5 sidorna och läste hela artikeln. Precis när jag läst klart så ringde min mobil. Jag svarade utan att titta vem det var.
"Hallå?"
"Withney! Du lever!"
--------------------------------------
Who is it?! Haha, sju kommentarer innan nästa!!
Jag vaknade av någon som klev ur sängen. Sakta öppnade jag ögonen och såg Mel stå mitt i rummet med sin telefon i högsta hugg.
"Vad gör du?" Stönade jag hest.
"Inget"
Hon såg mystisk ut. Hon var ledsen, det visste jag. Men det var något annat. JAg satte mig upp och då såg jag en bloddroppe på hennes hand.
"Mel, vad har du gjort? Du blöder" Sa jag och hon såg nervöst på mig.
"Eh... Aa... Mm, det är lugnt.." sa hon tyst.
"Mel, säg inte att du skär dig själv!" Sa jag och reste mig upp.
"Men du förstår inte hur jag mår! Allt är skit! Du har det ju jättebra!! Du är ihop med en världskändis, har rika föräldrar!! Varför skulle du förstå?! Du är ju rikemansbarnet!" Skrek hon och jag ryggade tillbaka.
"DU vet lika väl som jag att jag inte har det perfekt! JAg förlorade min pappa för några år sedan! Så jag vet nog hur det känns!" Röt jag.
"Aha, men din pappa betydde ju inget för dig! Han brydde sig inte om dig! Jag KÄNDE i alla fall mina föräldrar!"
Jag fick nog. Allt kokade över. Jag drog henne nerför trappan och ut genom dörren. Jag låste fort innan jag sprang till mitt rum igen. Snabbt slängde jag ner hennes saker i hennes väska som jag sedan slängde ut genom fönstret. JAg började gråta. De rann och rann. De tog liksom aldrig slut. Vad har hänt med henne?! JAg förstår inte... Sakta plockade jag upp mobilen och ringde Justin. Fyra signaler...
"Hey, Justin här. Jag är upptagen just nu, antagligen har jag någon intervju eller något. Men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp så fort jag kan. Chao!"
"Justin? Det är Withney. Snälla ring upp så fort du kan. Jag behöver ditt stöd"
Jag la på och slängde den på sängen. Vem kunde jag ringa nu? Alli? Kunde jag ringa henne? Ja, hon är min vän.
Jag hämtade mobilen och ringde henne.
"Hallå?" Sa hon och jag log lite.
"Alli? Det är Withney"
"Withney!!! Shit vad länge sedan!"
"Ja, för länge sedan. Men... Kan du komme över? Jag behöver någon att prata med"
"Såklart gumman! Jag kommer direkt"
Vi la på och några minuter senare knackade det på dörren. Jag gick såklart ner och öppnade.
"Hola mi amigo!" Skrattade hon och kramade mig.
"Hola!" Skrattade jag och kramade henne tillbaka.
Jag vet inte vad som hände. Jag gick liksom från krossad till hel igen. Det var som om Alli gjorde mig hel. Jag log stort över hur mycket jag hade saknat henne.
"Hur är det?" Sa hon medans hon tog av sig skorna.
"Sådär. Jag bråkade nyss med Mel och Justin är på turné så, jag är ganska ledsen" Sa jag och rykte på axlarna.
"Turné? Hur länge?" Frågade hon.
"Han har varit borta i två månader, kan kommer hem om... några veckor" sa jag och vi började gå mot vardagsrummet.
"Jaha, men vad var det med Mel då?" Sa hon och vi slog oss ner i soffan.
"Hennes föräldrar har dött och hon började skrika på mig att jag har det perfekta livet och så"
"Men hon vet ju att du inte har ett perfekt liv"
"Ja, men jag tror hon är deprimerad över hennes föräldrar och så, men jag tyckte hon tog i lite väl mycket"
"Ja, verkligen"
"Så hur är det med dig då?"
***
Senare på kvällen skulle Alli hem så vi sa hejdå och hon försvann. Jag gick upp på mitt rum och tog upp min mobil.
Tre missade samtal Justin<3
Jag ringde snabbt upp honom och han svarade direkt.
"Varför har du inte svarat?" Sa han oroligt.
"Förlåt! Jag ringde dig imorse men du svarade inte, sedan kom Alli över och..."
"Det är lugnt. Jag trodde det hade hänt något"
"Det har det också" mumlade jag och slog mig ner på sängen.
"Va? Vad har hänt? Mår du bra?"
"Jag har bråkat med Mel och nej, jag mår inte bra"
"Gå in på Skype"
"Okej"
Vi la på och jag loggade in på Skype. Justin var redan inne.
"Så, var har hänt?"
Hans röst var orolig. "Jag bråkade ju med Mel idag och ja... Hennes föräldrar har dött så hon skulle sova här. Men så vaknade jag när hon klev ur sängen. Hon skrek på mig att jag hade det perfekta livet och ja... Hon överreagerade helt enkelt" Sa jag med bliken neråt.
"Gumman! Förlåt att jag inte svarade förut"
"Det är okej. Jag menar, jag lever ju"
Vi pratade ett bra tag. Sedan loggade jag in på Twitter.
#Alone...
***
Nästa dag var det betydligt bättre väder. Solen sken och det var vindstilla. Så jag ringde Alli och vi bestämde oss för att cykla till stranden. Jag drog på mig min rosa/lila bikini, ett par jeansshorts och en grå magtröja med tryck på. Sedan packade jag min svarta väska med lite olika saker. Sist drog jag på mig solglasögon och mina svarta skor.
"Hey!" Sa Alli när hon kom cyklandes mot mig.
"Shoo!" Log jag och hoppade upp på min svarta damcykel.
Vi började cykla bredvid varandra på vägkanten. Vi snackade non stop och hade kul. När vi kom fram till stranden hittade vi plats en bit ifrån vattnet vid några solstolar. JAg la min väska på ett litet bord som stod bredvid och tog upp min telefon. Justin hade messat och jag kände saknade sticka i mig.
Hey Baby! Vad gör du? Har tråkigt, sitter på möte och fattar ingenting. XoXo Justin <3
Hey Babe! Jag sitter på stranden med Alli. Haha gullet ;) Saknar dig!! XoXo Withney <3
Jag fick inget svar. Så jag drog av mig kläderna som Alli och vi sprang ner i havet. Vi skvätte på varandra och hade riktigt kul. Då fick jag en badbolll i huvudet. Jag vände mig om och såg en kille i vårann ålder komma mot mig.
"Förlåt! Gick det bra?"
"Ja, det gick bra" log jag och gav honom bollen.
"Vill ni vara med och spela med mig och mina kompisar?" Frågade han och pekade på två andra killar som stod lite längre bort och nickade på huvudet mot oss.
"Eh..." Jag såg på Alli som nickade. "Visst"
Vi följde med honom bort till dem och vi började passa till varandra. Killen som kom fram till oss hette Bryan, de andra två hette Nail och Jesper. Jesper kom tydligen från Sverige. Nail kastade till mig. Den hamnade lite framför mig så det skvätte vatten över hela mig. Jag skrek lite och de andra skrattade. Jag kastade sedan till Bryan som kastade till Alli, som kastade till Jesper som kastade till Nail och så vidare. Plötsligt gick hajalarmet och vi såg på varandra. Plötsligt började några badvakter (om det nu heter så) och ropade upp oss. Vi sprang så fort vi kunde, vilket inte var så fort i vatten men vi kom upp i alla fall. Alla stod i tystnad på stranden. Vissa sprang därifrån av skräck och vissa lämnade stranden med lugna steg. Men vi stod kvar, ganska andfådda och väntade på... Något. Jag vet inte vad vi väntade på. Men vi stod där i alla fall och bara såg ut i vattnet. Då såg jag en fyra årig tjej i vattnet. Hon grät och verkade sitta fast i en ström lite längre ut.
Jag började springa ut i vattnet mot henne. De andra ropade på mig att stanna, men jag fortsatte. Jag lyfte upp henne och sprang så fort jag kunde upp igen.
"AKTA!" Skrek alla och jag kollade bak en snabbis.
En mörk skugga var bakom mig. Jag bad till Gud innan jag sprang snabbare än jag aldrig gjort. När jag nått land kom killarna och Alli och hjälpte mig upp. Jesper tog flickan till badvakterna och jag satte mig ner i sanden och andades tungt och snabbt.
"Är du okej?!"
"Mår du bra?!"
"Withney svara!"
Alla röster ekade i mitt huvud och jag försökte kontrollera tankarna. Allt började snurra.
Efter en stund vart det bättre och jag kunde resa mig upp. Några reportrar kom fram och frågade mig lite saker, tog bilder och så vidare. Sedan vi samlade ihop våra saker, sa hejdå till killarna och gick mot våra cyklar.
"Du är helt knäpp" Mumlade Alli och jag skrattade lite åt henne.
"Kanske det kanske"
Jag tog upp min mobil. Inget nytt meddelande, inget missat samtal.
Vi cyklade hem till mig och satte på en film. Alli valde och jag kommer inte ihåg vad den hette. Någon skräckis, som vanligt.
"Aa, men vi ses då" log jag och kramade henne.
"Japp"
"Och nu, ring mig när du kommer hen. Vill inte att något händer dig" sa jag allvarligt och hon nickade.
"Absolut! Hejdå"
"Hejdå"
När hon gått och jag stängt och låst dörren så satte jag mig vid datorn på mitt rum.
Jag måste ha somnat för när jag vaknade var solen på väg upp.
Jag gick ut, hämtade tidningen, gick in, fixade frukost och åt samtidigt som jag bläddrade i tidningen. Jag satte juicen i halsen när jag såg den stora framsidan.
Shark attack at ATL Beach!
Talk with the hero!
Och sedan en bild på mig. JAg bläddrade snabbt upp alla de 5 sidorna och läste hela artikeln. Precis när jag läst klart så ringde min mobil. Jag svarade utan att titta vem det var.
"Hallå?"
"Withney! Du lever!"
--------------------------------------
Who is it?! Haha, sju kommentarer innan nästa!!
Kanske inget kapitel idag.....
Tja tja!
Idag ska jag hjälpa min syster att flytta. Jag vet inte hur länge vi blir där, men vi får se... Men det är oklart om det kommer något kapitel idag. Hoppas VERKLIGEN inte ni lämnar bloggen.
Jag ber 1000 gånger om ursäkt för den här dåliga uppdateringen. Men det är mycket i skolan och ja...
Men tack för att ni läser min blogg!!
KAPITEL 12 UNDER!
Idag ska jag hjälpa min syster att flytta. Jag vet inte hur länge vi blir där, men vi får se... Men det är oklart om det kommer något kapitel idag. Hoppas VERKLIGEN inte ni lämnar bloggen.
Jag ber 1000 gånger om ursäkt för den här dåliga uppdateringen. Men det är mycket i skolan och ja...
Men tack för att ni läser min blogg!!
KAPITEL 12 UNDER!
The light of love 12 - Can dreams come true?
Jag vaknade till av att mobilen ringde. Snabbt kollade jag på teven och såg att eftertexterna rullade. Jag tog upp mobilen och svarade.
"Hallå?" Sa jag hest.
"Haha, hej. Sover du?" Jag log stort av Justins röst.
"Nej, eller ja, eller... Typ! Jag somnade till en film och vaknade när du ringde" fnissade jag.
"Haha, gulligt. Jag saknar dig" sa han och jag log stort för mig själv.
"Jag saknar dig med. Vad gör du?" Frågade jag medans jag stängde av filmen.
"Ska snart åka på en fotografering och sedan ska jag ha konsert"
"Lycka till" sa jag och fällde en tår.
"Men du, jag måste gå nu. Hejdå puss"¨
"Hejdå..."
Han la på. Suckande reste jag mig upp och gick ut med allt jag haft till köket. Sedan kollade jag klockan, halv ett på dagen. Suck. Vad skulle jag göra nu?
Då ringde mobilen, igen. Den här gången var det Mel. Yaay!
"Hey Sweetie" Sa jag och jag hörde henne snyfta. "Gråter du?!"
"Ja. Det är.... Min föräldrar" Grät hon och oron steg i mig.
"Vad har hänt?!"
"De... De är döda!"
"VA?!"
"Ja, de dog när de flög hit från Grekland"
"Men vart ska du bo? Hur är det? Vill du komma?"
"Jag vet inte vart jag ska bo. Det är dåligt. Och gärna, om det är okej"
"Alltid. KOm direkt!"
Efter några få minuter stod hon och jag i hallen och kramades. Tårarna rann från henne, mer än någonsin.
***
Mel och jag har kommit fram till att hon får bo hos oss tills hon hittar någon släkting i närheten. Hoppas bara det är okej för mamma och Blake. Men jaja, skit i vad de tycker. Hon ska sova här. Det är bestämt.
Hon hade hämtat mycket kläder och andra småsaker som vi lagt i mitt rum. Eftersom jag var dubbelsäng så ska vi dela. I alla fall ett tag. Annars får hon ta gästrummet. Men jag tycker det är roligare om hon sover hos mig.
"Så, var blir det för film nu då?" Frågade jag och gick fram till min filmhylla på mitt rum.
"Hmm... Ta den här... Vad heter den?"
"Jag vet inte" skrattade jag och drog fingertoppen över filmerna. "Halloween?" Frågade jag och hon skrek till.
"JAA!!!"
Jag skrattade åt henne innan jag stoppade in filmen i DVD spelaren och filmen började.
"AAAAAAAAH!!!!!" Skrek Mel och hoppade en meter upp i sängen.
Jag bara skrattade åt henne. Sedan kollade jag på filmen igen. Jag älskade den. Jag älskar skräck, så... läskigt roligt.
Efter filmen var klockan halv två på natten och vi bestämde oss för att sova. Jag böt om till en sov BH och ett par mjukisshorts.
"GOdnatt" sa jag när jag satte mig i sängen bredvid Mel.
"Godnatt"
Det vart tyst. Ingen av oss sov. Jag satt och kollade ut genom fönstret och jag kände hur Mel tittade på mig. Jag såg på stjärnorna och månen. Så mycket som finns där ute.
"Saknar du honom?"
Jag kollade på Mel. Hennes ögon glänste i månskenet. Hon såg ut som en ängel.
"Ja. Enormt" sa jag tyst och såg än en gång ut genom fönstret.
Hon satte sig upp bredvid mig och såg ut genom fönstret hon också. "Tror du att drömmar kan bli verkliga?" Sa hon.
"Ja" sa jag samtidigt som jag nickade. "Jag drömde att jag träffade min drömprins. Och det gjorde jag" log jag och tog hennes hand.
Hon la sig ner igen och vände ryggen mot mig den här gången. Efter några få minuter hörde jag hennes djupa andetag. JAg log. Hon är verkligen bäst. Min blick riktades ut mot månen och stjärnorna igen. Vad finns där ute egentligen?
Jag la mig ner och somnade med det bästa i världen i tankarna.
----------------------------------
Kort och bildlöst... Världens dåligaste del alltså. Men det var bara för att ni skulle få ett idag. Vet inte riktigt var jag ska skriva om så snälla, snälla söta rara ni kan ni ge mig tips? Kommentera!!
"Hallå?" Sa jag hest.
"Haha, hej. Sover du?" Jag log stort av Justins röst.
"Nej, eller ja, eller... Typ! Jag somnade till en film och vaknade när du ringde" fnissade jag.
"Haha, gulligt. Jag saknar dig" sa han och jag log stort för mig själv.
"Jag saknar dig med. Vad gör du?" Frågade jag medans jag stängde av filmen.
"Ska snart åka på en fotografering och sedan ska jag ha konsert"
"Lycka till" sa jag och fällde en tår.
"Men du, jag måste gå nu. Hejdå puss"¨
"Hejdå..."
Han la på. Suckande reste jag mig upp och gick ut med allt jag haft till köket. Sedan kollade jag klockan, halv ett på dagen. Suck. Vad skulle jag göra nu?
Då ringde mobilen, igen. Den här gången var det Mel. Yaay!
"Hey Sweetie" Sa jag och jag hörde henne snyfta. "Gråter du?!"
"Ja. Det är.... Min föräldrar" Grät hon och oron steg i mig.
"Vad har hänt?!"
"De... De är döda!"
"VA?!"
"Ja, de dog när de flög hit från Grekland"
"Men vart ska du bo? Hur är det? Vill du komma?"
"Jag vet inte vart jag ska bo. Det är dåligt. Och gärna, om det är okej"
"Alltid. KOm direkt!"
Efter några få minuter stod hon och jag i hallen och kramades. Tårarna rann från henne, mer än någonsin.
***
Mel och jag har kommit fram till att hon får bo hos oss tills hon hittar någon släkting i närheten. Hoppas bara det är okej för mamma och Blake. Men jaja, skit i vad de tycker. Hon ska sova här. Det är bestämt.
Hon hade hämtat mycket kläder och andra småsaker som vi lagt i mitt rum. Eftersom jag var dubbelsäng så ska vi dela. I alla fall ett tag. Annars får hon ta gästrummet. Men jag tycker det är roligare om hon sover hos mig.
"Så, var blir det för film nu då?" Frågade jag och gick fram till min filmhylla på mitt rum.
"Hmm... Ta den här... Vad heter den?"
"Jag vet inte" skrattade jag och drog fingertoppen över filmerna. "Halloween?" Frågade jag och hon skrek till.
"JAA!!!"
Jag skrattade åt henne innan jag stoppade in filmen i DVD spelaren och filmen började.
"AAAAAAAAH!!!!!" Skrek Mel och hoppade en meter upp i sängen.
Jag bara skrattade åt henne. Sedan kollade jag på filmen igen. Jag älskade den. Jag älskar skräck, så... läskigt roligt.
Efter filmen var klockan halv två på natten och vi bestämde oss för att sova. Jag böt om till en sov BH och ett par mjukisshorts.
"GOdnatt" sa jag när jag satte mig i sängen bredvid Mel.
"Godnatt"
Det vart tyst. Ingen av oss sov. Jag satt och kollade ut genom fönstret och jag kände hur Mel tittade på mig. Jag såg på stjärnorna och månen. Så mycket som finns där ute.
"Saknar du honom?"
Jag kollade på Mel. Hennes ögon glänste i månskenet. Hon såg ut som en ängel.
"Ja. Enormt" sa jag tyst och såg än en gång ut genom fönstret.
Hon satte sig upp bredvid mig och såg ut genom fönstret hon också. "Tror du att drömmar kan bli verkliga?" Sa hon.
"Ja" sa jag samtidigt som jag nickade. "Jag drömde att jag träffade min drömprins. Och det gjorde jag" log jag och tog hennes hand.
Hon la sig ner igen och vände ryggen mot mig den här gången. Efter några få minuter hörde jag hennes djupa andetag. JAg log. Hon är verkligen bäst. Min blick riktades ut mot månen och stjärnorna igen. Vad finns där ute egentligen?
Jag la mig ner och somnade med det bästa i världen i tankarna.
----------------------------------
Kort och bildlöst... Världens dåligaste del alltså. Men det var bara för att ni skulle få ett idag. Vet inte riktigt var jag ska skriva om så snälla, snälla söta rara ni kan ni ge mig tips? Kommentera!!
The light of love 11 - Rain...
"Jo, Justin sitter där ute. Han vill prata med dig. Är det okej?"
"Jadå, det är okej" log jag, fast egentligen var det inte så okej. Men jag ville inte göra mamma orolig.
"Bra. Vi ses sedan" log hon och pussade min hand innan hon lämnade rummet.
Efter några sekunder var Justin inne. Hans ögon var röda och hans kinder var blöta. Försiktigt log han innan han satte sig bredvid mig. Jag såg på honom.
"Jag ville bara att du skulle komma in för att få veta vad som hänt" förklarade jag och han såg sorgset på mig.
"Du ringde, jag åkte till dig och du låg på golvet, på glasbitar. Du blödde ganska häftigt och jag ringde ambulans direkt"
"Hur länge var jag borta?"
"Några timmar. Men nu är det min tur... Varför låg det glasbitar på golvet bland tre rosor?" sa han försiktigt och jag såg på honom med tårfyllda ögon.
"Jag var ledsen, arg och bara så trött på allt. Iskan tog över och jag kastade vasen med rosorna på golvet"
"Förlåt. Allt är mitt fel" sa han, fattade min hand och fällde en tår.
"Kanske" var det ända jag sa. "Men det var mitt fel att jag inte tog din förlåtesle" fortsatte jag.
"Men... Du tänker inte förlåta mig, eller hur?" Sa han nedstämt och jag gav honom ett litet, litet leende.
"Jo. Det tänker jag"
Han sprack upp i ett leende och gav mig en försiktig kram. Värmen strömmade genom mig. Tryggheten.
"Så... Allt är lugnt?" Sa han.
"Ja" log jag och han kysste mig mjukt.
Två månader senare
Nu har det gått två månader sedan olyckan. JAg fick åka hem redan nästa dag. Men för en vecka sedan åkte Justin iväg på turné i 3 månader. HAn kommer hem om ca. 8 veckor. Saknaden är enorm! Men jag lovade att vara stark och stå ut för honom. Jag däremot har fått sommarlov och verkligen ÄLSKAR det. Men jag saknar Justin!
Jag såg ut genom fönstret och såg månen stiga på natt himlen.
Klockan hade passerat 11 och jag kunde bara tänka på Justin. JAg kunde inte sova. Efter en stund började tårarna rinna, men jag grät liksom inte. De bara rann. Jag kunde inte sluta tänka. Det gick inte!
Plötsligt ringde min mobil. Förvånat kollade jag vem det var. Justin<3. Jag log. Kunde han läsa mina tankar eller?? Tänkte jag förvånat innan jag svarade snabbt för att inte väcka någon, om de ens var hemma.
"Hallå?" Sa jag lite tyst.
"Hey, sover du?" hörde jag Justin säga.
"Dum fråga" fnissade jag och jag hörde hur han skrattade tyst.
"Aa, faktiskt. Men vad gör du?"
"Tänker på dig. Själv?"
"Samma"
"Tänker du också på dig?" Fnissade jag.
"Japp. Nej såklart jag tänker på det vackraste som finns"
"Alltså du?"
"Nej du! Haha, vilken humor"
"Jag vet"
"Saknar dig"
"Aww... Saknar dig också"
Nu kom tårarna igen och jag kunde inte hjälpa att jag började snyfta.
"Gråter du Baby?" Nu var hans röst lite orolig.
"Ja, haha. Jag saknar dig så mycket" Sa jag med ett sorgset fniss.
"Aww, Honey! Jag saknar dig mest av allt!"
Vi pratade tills klockan var kvart i tolv. Då la vi på och jag försökte somna, den här gången gick det!
***
Jag vaknade av regnet som piskade mot fönstret. Suck. Bra sommar.
JAg reste mig upp och hoppade in i duschen. Jag bestämde mig för att stanna hemma och titta på film idag. Jag vet, inte sånt man gör på sommarlovet. Men skyll på vädret!
Efter en lång dusch så tog jag på mig min One Piece och släpade mig själv ner för trappan. Sakta styrde jag stegen mot köket och åt lite innan jag tog chips och Cola och satte mig i vardagsrummet med filmen Red Riding Hood på.
-------------------------------------
Waay! Ute. Hahaha jättekort men jag har dåligt med idéer... Ge jätte gärna idéer och ja... Hoppas ni gillar det!! Hoppas det var okej att jag hoppade fram... Kommentera!!
"Jadå, det är okej" log jag, fast egentligen var det inte så okej. Men jag ville inte göra mamma orolig.
"Bra. Vi ses sedan" log hon och pussade min hand innan hon lämnade rummet.
Efter några sekunder var Justin inne. Hans ögon var röda och hans kinder var blöta. Försiktigt log han innan han satte sig bredvid mig. Jag såg på honom.
"Jag ville bara att du skulle komma in för att få veta vad som hänt" förklarade jag och han såg sorgset på mig.
"Du ringde, jag åkte till dig och du låg på golvet, på glasbitar. Du blödde ganska häftigt och jag ringde ambulans direkt"
"Hur länge var jag borta?"
"Några timmar. Men nu är det min tur... Varför låg det glasbitar på golvet bland tre rosor?" sa han försiktigt och jag såg på honom med tårfyllda ögon.
"Jag var ledsen, arg och bara så trött på allt. Iskan tog över och jag kastade vasen med rosorna på golvet"
"Förlåt. Allt är mitt fel" sa han, fattade min hand och fällde en tår.
"Kanske" var det ända jag sa. "Men det var mitt fel att jag inte tog din förlåtesle" fortsatte jag.
"Men... Du tänker inte förlåta mig, eller hur?" Sa han nedstämt och jag gav honom ett litet, litet leende.
"Jo. Det tänker jag"
Han sprack upp i ett leende och gav mig en försiktig kram. Värmen strömmade genom mig. Tryggheten.
"Så... Allt är lugnt?" Sa han.
"Ja" log jag och han kysste mig mjukt.
Två månader senare
Nu har det gått två månader sedan olyckan. JAg fick åka hem redan nästa dag. Men för en vecka sedan åkte Justin iväg på turné i 3 månader. HAn kommer hem om ca. 8 veckor. Saknaden är enorm! Men jag lovade att vara stark och stå ut för honom. Jag däremot har fått sommarlov och verkligen ÄLSKAR det. Men jag saknar Justin!
Jag såg ut genom fönstret och såg månen stiga på natt himlen.
Klockan hade passerat 11 och jag kunde bara tänka på Justin. JAg kunde inte sova. Efter en stund började tårarna rinna, men jag grät liksom inte. De bara rann. Jag kunde inte sluta tänka. Det gick inte!
Plötsligt ringde min mobil. Förvånat kollade jag vem det var. Justin<3. Jag log. Kunde han läsa mina tankar eller?? Tänkte jag förvånat innan jag svarade snabbt för att inte väcka någon, om de ens var hemma.
"Hallå?" Sa jag lite tyst.
"Hey, sover du?" hörde jag Justin säga.
"Dum fråga" fnissade jag och jag hörde hur han skrattade tyst.
"Aa, faktiskt. Men vad gör du?"
"Tänker på dig. Själv?"
"Samma"
"Tänker du också på dig?" Fnissade jag.
"Japp. Nej såklart jag tänker på det vackraste som finns"
"Alltså du?"
"Nej du! Haha, vilken humor"
"Jag vet"
"Saknar dig"
"Aww... Saknar dig också"
Nu kom tårarna igen och jag kunde inte hjälpa att jag började snyfta.
"Gråter du Baby?" Nu var hans röst lite orolig.
"Ja, haha. Jag saknar dig så mycket" Sa jag med ett sorgset fniss.
"Aww, Honey! Jag saknar dig mest av allt!"
Vi pratade tills klockan var kvart i tolv. Då la vi på och jag försökte somna, den här gången gick det!
***
Jag vaknade av regnet som piskade mot fönstret. Suck. Bra sommar.
JAg reste mig upp och hoppade in i duschen. Jag bestämde mig för att stanna hemma och titta på film idag. Jag vet, inte sånt man gör på sommarlovet. Men skyll på vädret!
Efter en lång dusch så tog jag på mig min One Piece och släpade mig själv ner för trappan. Sakta styrde jag stegen mot köket och åt lite innan jag tog chips och Cola och satte mig i vardagsrummet med filmen Red Riding Hood på.
-------------------------------------
Waay! Ute. Hahaha jättekort men jag har dåligt med idéer... Ge jätte gärna idéer och ja... Hoppas ni gillar det!! Hoppas det var okej att jag hoppade fram... Kommentera!!
Men assåååå........
Hej hej!!
Förlåt för att jag inte skrev idag. Men jag hade skrivit hela men sedan försvann allt och jag har verkligen inte lust att skriva om allt nu. Och jag har också läxor som måste göras. Men jag skriver så fort jag kan, vill och hinner. Så länge kan ni ju kommentera på kapitel tio ;)
Tack för att ni följer min blogg, jag är verkligen jätte glad för det!! Även om jag inte har många läsare så älskar jag er alla! Ni får hemskt gärna sprida bloggen och ni kan kommentera om ni vill göra länkbyte eller så... Kommentera eran blogg, skriv också att ni har lagt in min blogg på eran länk. Då går jag in och tittar på eran blogg, finns min blogg som länk där lägger jag in eran blogg i mina länkar... Easy right?
Hahah
Kapitel 10 UNDER
Förlåt för att jag inte skrev idag. Men jag hade skrivit hela men sedan försvann allt och jag har verkligen inte lust att skriva om allt nu. Och jag har också läxor som måste göras. Men jag skriver så fort jag kan, vill och hinner. Så länge kan ni ju kommentera på kapitel tio ;)
Tack för att ni följer min blogg, jag är verkligen jätte glad för det!! Även om jag inte har många läsare så älskar jag er alla! Ni får hemskt gärna sprida bloggen och ni kan kommentera om ni vill göra länkbyte eller så... Kommentera eran blogg, skriv också att ni har lagt in min blogg på eran länk. Då går jag in och tittar på eran blogg, finns min blogg som länk där lägger jag in eran blogg i mina länkar... Easy right?
Hahah
Kapitel 10 UNDER
The light of love 10 - I'm coming back
Jag lät tårarna rinna. Lät de rinna nerför mina kinder för att sedan falla ner till golvet. Varför kan inte känslorna rinna ut som tårarna?
Vad hade hänt egentligen? Jag får inte in det i hjärnan.
En jävla bitch som går till vilken jävla kille som helst! Käften! Hon förtjänar det! Som alla andra!
Alla ord flög runt i skallen, från personen jag älskar. Men ska jag ge upp? Ge upp och dra mig tillbaka för att börja om. Men han är inte bara killen jag älskar, utan killen jag älskat hela mitt liv. Men det kanske tar stop här. Kanske är det min återvändsgränd. Kanske ska jag bara ge upp kärleken och strunta i den, lägga den på hyllan ett tag.
"Withney" hörde jag Luke säga utifrån.
"Ja" grät jag och försökte torka tårarna som bara fortsatte att rinna.
"Kan jag komma in?"
"Ja"
Jag flyttade på mig så han kunde öppna dörren och han gick in försiktigt. Han slog sig ner bredvid mig och la armen om mig. Jag kände mig genast lite obekväm och började vrida på mig försiktigt och då släppte Luke mig.
"Förlåt, det var inte meningen" sa han.
"Det är lugnt"
"Alltså det där med Justin. Det var verkligen inte meningen att förstöra för er."
"Så det är förstört?" Sa jag ledsamt.
"Jag vet inte. Justin är arg på mig men jag ser att han fortfarande älskar dig. Men han kanske bara inte vill erkänna det."
Jag nickade och lät huvudet falla ner på Lukes axel.
"Kan det inte ta slut?" Viskade jag och lät en tår falla.
Han sa inget utan tog min hand.
"Jag kommer inte lämna dig. Jag kommer alltid finnas på din sida. Men bara som kompis, inget mer. Jag vet inte varför jag kysste dig. Jag ångrar det verkligen" sa han tyst.
"Tack Luke" sa jag.
***
Den kvällen sov jag absolut ingenting. Jag hade inte heller någon lust att gå till skolan nästa dag. Istället låg jag i sängen och såg ut genom fönstret som satt över sängen. Såg på alla de miljontals stjärnor som hängde på den svarta hilmen. Och sedan den stora lysande bollen som satt där bland alla de mindre stjärnorna, månen.
När klockan slog nio tog jag upp mobilen och skickade ett sms till Luke.
Kommer inte till skolan idag... Kan du säga det till Mrs. Jackson?? :( Xo Withney
Såklart! Finns! Xo Luke
Jag svarade inte. Orkade inte. Istället försökte jag somna om, utan framsteg. Så istället gick jag ner till köket i mina pyjamasbyxor, ett linne och mina toflor. Till frukost tog jag mjölk och flingor. När jag ätit upp det så gick jag tillbaka till mitt rum, tog mitt täcke, gick ner och la mig i soffan och slog på teven. Det var inget bra så jag satte på en film och jag låg och kollade på. Jag hostade ganska ofta, halsen sved och huvudet värkte. Förkylning. Typiskt!
***
Efter filmen ringde det på dörren. Jag reste mig sakta upp och öppnade dörren. Där stod Justin.
"Hej..." Sa han tyst och såg mig i ögonen.
"Varför är du här?" Frågade jag tyst och tänkte inte så mycket på vad jag sa, jag tänkte mest på allt han sa till mig igår.
"Jag vill bara be om ursäkt för igår"
"Trevligt" muttrade jag och var på väg att stänga dörren men han slank in.
"Vill du att jag ska säga att jag är ledsen?"
"Jag vill att du ska vara ledsen" Sa jag med gråten i halsen.
Justin märkte det och såg plågat på mig.
"Det är jag. Jag vill bara inte visa det"
"Jojo, det ska jag tro på! Jag är ju bara en helt vanlig jävla bitch som tar vilken jävla kille som helst" sa jag och han suckade.
"Jag menade det inte!"
"Nähe! Varför sa du det då?!" Skrek jag och han ryggade tillbaka.
"Men du kysste ju för fan en annan kille!" Skrek han och ny var det jag som ryggade tillbaka.
"Det var inte jag som kysste honom! Det var han som kysste mig!"
Han vart tyst. Jag suckade och skakade på huvudet.
"Ut" sa jag lugnt.
"Nej..."
"Ut!" sa jag högre.
"Jag kommer tillbaka" sa han och såg på mig med sina söta ögon.
Han försvann ut genom dörren och tårarna kom tillbaka. Varför?!
Sakta släpade jag mig och min kropp upp för trappan och in till mitt rum, för att sedan lägga mig på sängen och låta tårarna ta över. Jag tappade kontrollen helt. Jag skrek. Skrek tills jag blev hes. Allt jag tänkte på var mitt liv. Mitt jävla liv som bara blir värre. Plötsligt tog jag upp vas med blommor och kastade i golvet. Direkt ångrade jag mig och skulle ta upp glaset. Då trampade jag på en stor glasbit som direkt skar upp undersidan av min fot.
"Faan!!" Röt jag och såg blodet droppa från fingrarna och på foten.
Jag visste att mamma och Blake skulle komma hem sent så jag tog upp mobilen och ringde någon som jag inte hann se vem det var.
"Hallå?"
Fan!! Justin!
"Justin?" Sa jag hest och kände gråten i halsen.
"Ja, det är jag"
"Snälla kom! Jag behöver hjälp" sa jag och fällde en tår.
"Vad har hänt?" sa han oroligt och jag hörde hur han började gå/springa.
"Jag... Jag..."
Jag tappade talförmågan och kände hur världen snurrade. Ögonen tappade sin fokus och allt blev suddigt.
"Withney?! Svara! Withney..."
Jag kände hur jag föll på glaset och bara somnade...
Jag kommer ihåg att jag önskade att jag ville somna i en sömn jag aldrig skulle vakna ur
"Kommer hon bli bra?"
"Jadå, men hon måste vila"
En röst kände jag igen, men jag visste inte vem det var.
"Tack Justin. Tack för att du tog hand om henne. Men kan vi få vara lite själva?"
Den rösten visste jag också vem det var, men ändå inte...
"Såklart, säg till om hon vaknar"
"Absolut"
Jag hörde en dörr öppnas och stängas och någon tog min hand. Jag kännde värme spridas i kroppen. Alla bekymmer försvann. Plötsligt öppnade jag ögonen och såg trött upp på personen som satt bredvid mig på sängen.
"Gumman..."
Det var mamma som satt där. Hon drog bort min lugg ur mitt ansikte och hon log genom några tårar.
"Jag var så orolig" sa hon tyst och pussade min panna.
"Men jag lever ju" sa jag lika tyst med ett leende.
"Ja, och du kan inte förstå hur lättad jag är" log hon och pussade min hand.
------------------------
Såå..... Har inte så mycket att säga, mer än KOMMENTERA!! ;)
Vad hade hänt egentligen? Jag får inte in det i hjärnan.
En jävla bitch som går till vilken jävla kille som helst! Käften! Hon förtjänar det! Som alla andra!
Alla ord flög runt i skallen, från personen jag älskar. Men ska jag ge upp? Ge upp och dra mig tillbaka för att börja om. Men han är inte bara killen jag älskar, utan killen jag älskat hela mitt liv. Men det kanske tar stop här. Kanske är det min återvändsgränd. Kanske ska jag bara ge upp kärleken och strunta i den, lägga den på hyllan ett tag.
"Withney" hörde jag Luke säga utifrån.
"Ja" grät jag och försökte torka tårarna som bara fortsatte att rinna.
"Kan jag komma in?"
"Ja"
Jag flyttade på mig så han kunde öppna dörren och han gick in försiktigt. Han slog sig ner bredvid mig och la armen om mig. Jag kände mig genast lite obekväm och började vrida på mig försiktigt och då släppte Luke mig.
"Förlåt, det var inte meningen" sa han.
"Det är lugnt"
"Alltså det där med Justin. Det var verkligen inte meningen att förstöra för er."
"Så det är förstört?" Sa jag ledsamt.
"Jag vet inte. Justin är arg på mig men jag ser att han fortfarande älskar dig. Men han kanske bara inte vill erkänna det."
Jag nickade och lät huvudet falla ner på Lukes axel.
"Kan det inte ta slut?" Viskade jag och lät en tår falla.
Han sa inget utan tog min hand.
"Jag kommer inte lämna dig. Jag kommer alltid finnas på din sida. Men bara som kompis, inget mer. Jag vet inte varför jag kysste dig. Jag ångrar det verkligen" sa han tyst.
"Tack Luke" sa jag.
***
Den kvällen sov jag absolut ingenting. Jag hade inte heller någon lust att gå till skolan nästa dag. Istället låg jag i sängen och såg ut genom fönstret som satt över sängen. Såg på alla de miljontals stjärnor som hängde på den svarta hilmen. Och sedan den stora lysande bollen som satt där bland alla de mindre stjärnorna, månen.
När klockan slog nio tog jag upp mobilen och skickade ett sms till Luke.
Kommer inte till skolan idag... Kan du säga det till Mrs. Jackson?? :( Xo Withney
Såklart! Finns! Xo Luke
Jag svarade inte. Orkade inte. Istället försökte jag somna om, utan framsteg. Så istället gick jag ner till köket i mina pyjamasbyxor, ett linne och mina toflor. Till frukost tog jag mjölk och flingor. När jag ätit upp det så gick jag tillbaka till mitt rum, tog mitt täcke, gick ner och la mig i soffan och slog på teven. Det var inget bra så jag satte på en film och jag låg och kollade på. Jag hostade ganska ofta, halsen sved och huvudet värkte. Förkylning. Typiskt!
***
Efter filmen ringde det på dörren. Jag reste mig sakta upp och öppnade dörren. Där stod Justin.
"Hej..." Sa han tyst och såg mig i ögonen.
"Varför är du här?" Frågade jag tyst och tänkte inte så mycket på vad jag sa, jag tänkte mest på allt han sa till mig igår.
"Jag vill bara be om ursäkt för igår"
"Trevligt" muttrade jag och var på väg att stänga dörren men han slank in.
"Vill du att jag ska säga att jag är ledsen?"
"Jag vill att du ska vara ledsen" Sa jag med gråten i halsen.
Justin märkte det och såg plågat på mig.
"Det är jag. Jag vill bara inte visa det"
"Jojo, det ska jag tro på! Jag är ju bara en helt vanlig jävla bitch som tar vilken jävla kille som helst" sa jag och han suckade.
"Jag menade det inte!"
"Nähe! Varför sa du det då?!" Skrek jag och han ryggade tillbaka.
"Men du kysste ju för fan en annan kille!" Skrek han och ny var det jag som ryggade tillbaka.
"Det var inte jag som kysste honom! Det var han som kysste mig!"
Han vart tyst. Jag suckade och skakade på huvudet.
"Ut" sa jag lugnt.
"Nej..."
"Ut!" sa jag högre.
"Jag kommer tillbaka" sa han och såg på mig med sina söta ögon.
Han försvann ut genom dörren och tårarna kom tillbaka. Varför?!
Sakta släpade jag mig och min kropp upp för trappan och in till mitt rum, för att sedan lägga mig på sängen och låta tårarna ta över. Jag tappade kontrollen helt. Jag skrek. Skrek tills jag blev hes. Allt jag tänkte på var mitt liv. Mitt jävla liv som bara blir värre. Plötsligt tog jag upp vas med blommor och kastade i golvet. Direkt ångrade jag mig och skulle ta upp glaset. Då trampade jag på en stor glasbit som direkt skar upp undersidan av min fot.
"Faan!!" Röt jag och såg blodet droppa från fingrarna och på foten.
Jag visste att mamma och Blake skulle komma hem sent så jag tog upp mobilen och ringde någon som jag inte hann se vem det var.
"Hallå?"
Fan!! Justin!
"Justin?" Sa jag hest och kände gråten i halsen.
"Ja, det är jag"
"Snälla kom! Jag behöver hjälp" sa jag och fällde en tår.
"Vad har hänt?" sa han oroligt och jag hörde hur han började gå/springa.
"Jag... Jag..."
Jag tappade talförmågan och kände hur världen snurrade. Ögonen tappade sin fokus och allt blev suddigt.
"Withney?! Svara! Withney..."
Jag kände hur jag föll på glaset och bara somnade...
Jag kommer ihåg att jag önskade att jag ville somna i en sömn jag aldrig skulle vakna ur
"Kommer hon bli bra?"
"Jadå, men hon måste vila"
En röst kände jag igen, men jag visste inte vem det var.
"Tack Justin. Tack för att du tog hand om henne. Men kan vi få vara lite själva?"
Den rösten visste jag också vem det var, men ändå inte...
"Såklart, säg till om hon vaknar"
"Absolut"
Jag hörde en dörr öppnas och stängas och någon tog min hand. Jag kännde värme spridas i kroppen. Alla bekymmer försvann. Plötsligt öppnade jag ögonen och såg trött upp på personen som satt bredvid mig på sängen.
"Gumman..."
Det var mamma som satt där. Hon drog bort min lugg ur mitt ansikte och hon log genom några tårar.
"Jag var så orolig" sa hon tyst och pussade min panna.
"Men jag lever ju" sa jag lika tyst med ett leende.
"Ja, och du kan inte förstå hur lättad jag är" log hon och pussade min hand.
------------------------
Såå..... Har inte så mycket att säga, mer än KOMMENTERA!! ;)
The light of love 9 - She deserve it
"Hallå?! Jag är hemma!" Ropade jag när jag kom innanför dörren.
Anledningen till att jag ropade så var att jag sett mammas och Blakes bil utanför. Och ja, Blake var hemma. Han kom ut från köket med ett inte så glatt ansikte.
"Vart har du varit?!" Röt han och jag suckade.
"Ute" mumlade jag medans jag ställde upp skorna på skohyllan.
"Var ute?" Röt han och tog tag i min tröja så jag stod upp framför honom.
"På stranden! Ta det lugnt, herregud" sa jag högt och försökte komer förbi honom uppför trappan, vilket inte gick så bra.
"Med vem?"
Hans ansiktsuttryck var inte att leka med. Om blickar kunde döda, skulle jag vara stendöd vid det här läget.
"Min kille. So what? Du bryr dig ju inte."
"Du ska passa dig unga dam. Reta inte upp mig, för du vet ju vad som händer" viskade han så bara jag hörde.
Jag svalde hårt och såg ner i golvet. Det sista jag ville var att råka illa ut, som den gången.
"Förlåt" viskade jag med hes röst och önskade att han skulle låta mig gå upp på rummet.
Han muttrade lite innan jag vände på sig och gick till vardagsrummet. Jag suckade av lättnad och sprang upp till mitt rum. Efter att ha smällt igen dörren och låst så slängde jag mig på den mjuka sängen och lät tårarna rinna.
Han rev upp alla mina sår. Såren som finns i mitt hjärta. De höll på att läka och han river upp dem igen. Jag önskar de bara kunde försvinna. Allt hade gått så bra.
Om bara Justin skulle vara här. Jag skulle ligga i hans famn och gråta ut. Han skulle klappa mig över håret och säga att allt blir bra, även om han inte vet vad som hänt, eller vad som kan hända.
***
Jag vaknade av mitt alarm - som vanligt. När jag stängt av det låg jag kvar i fem minuter innan jag klev in i duschen och tog en snabb morgon dusch. Sedan drog jag på mig ett par svarta byxor och en söt svart/vit randig tröja. När jag borstat håret och satt upp det i en knut på huvudet sminkade jag mig.
***
Jag småsprang vid trottoarkanten med min mobil i handen. Klockan var fem i nio och jag började tio över nio.
Som tur var hann jag precis komma innanför klassrummets dörrar innan läraren stängde. Bokstavligt. Jag slog mig ner bredvid Luke som satt och flinade.
"Vad?" Viskade jag tyst och började lägga upp mina böcker på bänken.
"Inget" flinade han och jag såg på honom som om han var en utomjording.
"Så! Godmorgon!" Utbrast Mrs. Toomley som stod framme vid tavlan.
"Godmorgon" mumlade några.
"Som alla vet har vi prov imorgon" sa hon och alla suckade högt och stönade nej. "Jo, men det är inget jag kan göra åt. Så... Idag ska vi träna inför det. Två och två. Den ena ställer frågor till den andra" Sa hon och jag såg på Luke och han nickade.
"Visst" sa han och log.
***
Efter skolan följde Luke med mig hem. Eller, han skulle åt samma håll så vi gick tillsammans. Vi pratade, skrattade och hade allmänt roligt. Som två helt vanliga kompisar. Men det förändrades...
"Så, vi ses imorgon?" Sa Luke och ställde sig framför mig.
Jag nickade. "Japp."
Han tog mina båda händer och såg in i mina ögon. Paniken steg. Vad händer? Hans ansikte närmade sig mitt och när jag kände hans varma andetag mot mitt ansikte reagerade jag.
"Luke jag..." viskade jag, mer hann jag inte förän jag kände hans läppar mot mina.
"Withney?"
Jag puttade bort Luke och såg åt hållet där Justin stod med tårar i ögonen.
"Justin jag..."
"Du behöver inte säga något. Men det behöver jag. Jag trodde du var annorlunda! Unik. Men som vanligt är du bara som alla andra. En jävla bitch som går till vilken jävla kille som helst" röt han och jag kände tårarna i mina ögon.
"Justin, skyll inte på henne. Det var mitt fel. Jag kysste henne. Hon är helt oskyldig" klämde Luke in och Justin släppte min blick för att låta den falla till Luke. "Hon har inte gjort något" sa han helt orädd.
"Nehe, det var nog vad jag såg" röt Justin och gick mot honom.
"Justin..."
"Käften!" Röt han högt och jag ryggade tillbaka.
"Du borde inte tala så till henne" sa Luke.
"Du, jag säger vad jag vill" sa Justin och såg på mig. "Hon förtjänar det"
Där sprack det. Allt. Hela min värld. Som om... Allt försvann in i ett svart hål och det ända som fanns kvar är min kropp. Utan hjärta. Helt tom. Jag kände en tår på min kind som sedan landade på marken.
"Det är jag som förtjänar det! Hon har ju fan inte gjort något! Vad är det du inte förstår?!" Röt Luke och Justin ryggade tillbaka lite av förvåning.
"Nej, det är lugnt" sa jag tyst. "Är det hans val så... Är det hans val" Nu tittade båda på mig.
Jag sprang in i huset och gled ner för ytterdörren. Varför?
Hur kan allt vara så bra, så bra som det går, för att sedan plötsligt bara falla ner och försvinna?
-----------------------------------------------------
Fick in ett kapitel och nu är det DRAMA på G ;) Hope U like it!! Kommentera!!
Anledningen till att jag ropade så var att jag sett mammas och Blakes bil utanför. Och ja, Blake var hemma. Han kom ut från köket med ett inte så glatt ansikte.
"Vart har du varit?!" Röt han och jag suckade.
"Ute" mumlade jag medans jag ställde upp skorna på skohyllan.
"Var ute?" Röt han och tog tag i min tröja så jag stod upp framför honom.
"På stranden! Ta det lugnt, herregud" sa jag högt och försökte komer förbi honom uppför trappan, vilket inte gick så bra.
"Med vem?"
Hans ansiktsuttryck var inte att leka med. Om blickar kunde döda, skulle jag vara stendöd vid det här läget.
"Min kille. So what? Du bryr dig ju inte."
"Du ska passa dig unga dam. Reta inte upp mig, för du vet ju vad som händer" viskade han så bara jag hörde.
Jag svalde hårt och såg ner i golvet. Det sista jag ville var att råka illa ut, som den gången.
"Förlåt" viskade jag med hes röst och önskade att han skulle låta mig gå upp på rummet.
Han muttrade lite innan jag vände på sig och gick till vardagsrummet. Jag suckade av lättnad och sprang upp till mitt rum. Efter att ha smällt igen dörren och låst så slängde jag mig på den mjuka sängen och lät tårarna rinna.
Han rev upp alla mina sår. Såren som finns i mitt hjärta. De höll på att läka och han river upp dem igen. Jag önskar de bara kunde försvinna. Allt hade gått så bra.
Om bara Justin skulle vara här. Jag skulle ligga i hans famn och gråta ut. Han skulle klappa mig över håret och säga att allt blir bra, även om han inte vet vad som hänt, eller vad som kan hända.
***
Jag vaknade av mitt alarm - som vanligt. När jag stängt av det låg jag kvar i fem minuter innan jag klev in i duschen och tog en snabb morgon dusch. Sedan drog jag på mig ett par svarta byxor och en söt svart/vit randig tröja. När jag borstat håret och satt upp det i en knut på huvudet sminkade jag mig.
***
Jag småsprang vid trottoarkanten med min mobil i handen. Klockan var fem i nio och jag började tio över nio.
Som tur var hann jag precis komma innanför klassrummets dörrar innan läraren stängde. Bokstavligt. Jag slog mig ner bredvid Luke som satt och flinade.
"Vad?" Viskade jag tyst och började lägga upp mina böcker på bänken.
"Inget" flinade han och jag såg på honom som om han var en utomjording.
"Så! Godmorgon!" Utbrast Mrs. Toomley som stod framme vid tavlan.
"Godmorgon" mumlade några.
"Som alla vet har vi prov imorgon" sa hon och alla suckade högt och stönade nej. "Jo, men det är inget jag kan göra åt. Så... Idag ska vi träna inför det. Två och två. Den ena ställer frågor till den andra" Sa hon och jag såg på Luke och han nickade.
"Visst" sa han och log.
***
Efter skolan följde Luke med mig hem. Eller, han skulle åt samma håll så vi gick tillsammans. Vi pratade, skrattade och hade allmänt roligt. Som två helt vanliga kompisar. Men det förändrades...
"Så, vi ses imorgon?" Sa Luke och ställde sig framför mig.
Jag nickade. "Japp."
Han tog mina båda händer och såg in i mina ögon. Paniken steg. Vad händer? Hans ansikte närmade sig mitt och när jag kände hans varma andetag mot mitt ansikte reagerade jag.
"Luke jag..." viskade jag, mer hann jag inte förän jag kände hans läppar mot mina.
"Withney?"
Jag puttade bort Luke och såg åt hållet där Justin stod med tårar i ögonen.
"Justin jag..."
"Du behöver inte säga något. Men det behöver jag. Jag trodde du var annorlunda! Unik. Men som vanligt är du bara som alla andra. En jävla bitch som går till vilken jävla kille som helst" röt han och jag kände tårarna i mina ögon.
"Justin, skyll inte på henne. Det var mitt fel. Jag kysste henne. Hon är helt oskyldig" klämde Luke in och Justin släppte min blick för att låta den falla till Luke. "Hon har inte gjort något" sa han helt orädd.
"Nehe, det var nog vad jag såg" röt Justin och gick mot honom.
"Justin..."
"Käften!" Röt han högt och jag ryggade tillbaka.
"Du borde inte tala så till henne" sa Luke.
"Du, jag säger vad jag vill" sa Justin och såg på mig. "Hon förtjänar det"
Där sprack det. Allt. Hela min värld. Som om... Allt försvann in i ett svart hål och det ända som fanns kvar är min kropp. Utan hjärta. Helt tom. Jag kände en tår på min kind som sedan landade på marken.
"Det är jag som förtjänar det! Hon har ju fan inte gjort något! Vad är det du inte förstår?!" Röt Luke och Justin ryggade tillbaka lite av förvåning.
"Nej, det är lugnt" sa jag tyst. "Är det hans val så... Är det hans val" Nu tittade båda på mig.
Jag sprang in i huset och gled ner för ytterdörren. Varför?
Hur kan allt vara så bra, så bra som det går, för att sedan plötsligt bara falla ner och försvinna?
-----------------------------------------------------
Fick in ett kapitel och nu är det DRAMA på G ;) Hope U like it!! Kommentera!!
Sorry, again...
Hej hej!
Idag har jag haft fullt upp. Har varit med en kompis hela dagen efter skolan och när hon gått hem gjorde jag läxor, så jag har inte haft tid att skriva. Kan försöka skriva delen nu, men den kanske blir ganska kort.
Jag har riktigt mycket i skolan just nu och måste hänga med. Hoppas ni förstår och inte lämnar bloggen!
Älskar er!!
Idag har jag haft fullt upp. Har varit med en kompis hela dagen efter skolan och när hon gått hem gjorde jag läxor, så jag har inte haft tid att skriva. Kan försöka skriva delen nu, men den kanske blir ganska kort.
Jag har riktigt mycket i skolan just nu och måste hänga med. Hoppas ni förstår och inte lämnar bloggen!
Älskar er!!
The light of love 8 - Beach
"Men vi ses imorgon" sa Luke och började gå baklänges ifrån mig.
"Ja" nickade jag och började gå åt andra hållet.
Jag gick och tänkte på vad som hänt idag när en svart Range Rover körde upp bredvid mig. Chockat såg jag in och blev lättad av vem jag såg där - Justin.
"Hoppa in babe" sa han när han öppnat rutan bredvid mig.
"Visst."
JAg hoppade in och han pussade min kind, jag log.
"Hur var det i skolan?" Sa han och började köra igen.
"Bra" sa jag och ryckte på axlarna.
"Så bra då" log han och jag log tillbaka. "Gå in, byt om och kom ut hit igen". Det var först när han sa det som jag märkte att vi var framme.
"Varför?" Sa jag och såg på honom när han stannade bilen.
"Överraskning" flinade han och kysste mig innan jag klev ur bilen, vinkade och gick upp mot huset.
Snabbt sprang jag upp till mitt rum och drog på mig ett par shorts och sedan en söt tröja. Sedan satte jag upp håret i en tofs och packade min handväska med saker som kunde behövas.
I hallen tog jag på mig ett par Converse innan jag sprang ut till Justins bil som stod utanför. Men han var inte själv. Utanför Justins ruta stod nu en tjej jag väl kände igen. Jag sprang fram till henne och hon mötte min blick.
"Withney!!!!!" Skrek hon och hoppade på mig.
"Jassie!!!" Skrek jag och kramade tillbaka.
"OMG, jag har saknat dig!" Fnittrade hon när vi äntligen släppte varandra.
"Jag har saknat dig med JassieGirl" fnissade jag och Justin såg på oss med en efterbliven blick.
"Öh, känner ni varandra?" Sa han och jag nickade.
"Japp." Jag log mot Jasmine som log tillbaka.
"Men vi ses någon gång, du har mitt nummer va?" Sa jag när vi pratat en stund.
"Ja! Jag ringer" log hon och kramade mig.
"Bra. Ses"
Jag hoppade in i bilen och Justin började åka. Free Fallin' med John Mayer började spelas på radion.
Jag såg ut genom fönstret och sjöng med tyst. Små, tunna moln svävade högt uppe på himlen. Längre fram såg jag parkeringen till ATL beach. Jag slängde en blick på Justin som satt och smålog.
Vi klev ur bilen och lämnade skorna i bilen. Sedan gick vi hand i hand mot vattnet. Vi stannade en bit ifrån vattnet. Justin ställde sig bakom mig och la händerna på mina axlar.
Jag tänkte på allt vi varit med om. Alla mysiga stunder, alla svåra, alla bra. Alla stunder helt enkelt. Allt vi gjort. Allt Justin gjort åt mig. All kärlek vi gett.
Jag gick mot vattnet och flinade mot Justin.
"Vart ska du?" Log han.
"Till vattnet" log jag.
Efter en stund på stranden skulle vi gå tillbaka så Justin la sin arm om min midja och vi började gå mot parkeringen.
------------------------------------------
Så, så så.... Men inga kommentarer på förra? Vad händer?? Kommentera!!! Puss
"Ja" nickade jag och började gå åt andra hållet.
Jag gick och tänkte på vad som hänt idag när en svart Range Rover körde upp bredvid mig. Chockat såg jag in och blev lättad av vem jag såg där - Justin.
"Hoppa in babe" sa han när han öppnat rutan bredvid mig.
"Visst."
JAg hoppade in och han pussade min kind, jag log.
"Hur var det i skolan?" Sa han och började köra igen.
"Bra" sa jag och ryckte på axlarna.
"Så bra då" log han och jag log tillbaka. "Gå in, byt om och kom ut hit igen". Det var först när han sa det som jag märkte att vi var framme.
"Varför?" Sa jag och såg på honom när han stannade bilen.
"Överraskning" flinade han och kysste mig innan jag klev ur bilen, vinkade och gick upp mot huset.
Snabbt sprang jag upp till mitt rum och drog på mig ett par shorts och sedan en söt tröja. Sedan satte jag upp håret i en tofs och packade min handväska med saker som kunde behövas.
I hallen tog jag på mig ett par Converse innan jag sprang ut till Justins bil som stod utanför. Men han var inte själv. Utanför Justins ruta stod nu en tjej jag väl kände igen. Jag sprang fram till henne och hon mötte min blick.
"Withney!!!!!" Skrek hon och hoppade på mig.
"Jassie!!!" Skrek jag och kramade tillbaka.
"OMG, jag har saknat dig!" Fnittrade hon när vi äntligen släppte varandra.
"Jag har saknat dig med JassieGirl" fnissade jag och Justin såg på oss med en efterbliven blick.
"Öh, känner ni varandra?" Sa han och jag nickade.
"Japp." Jag log mot Jasmine som log tillbaka.
"Men vi ses någon gång, du har mitt nummer va?" Sa jag när vi pratat en stund.
"Ja! Jag ringer" log hon och kramade mig.
"Bra. Ses"
Jag hoppade in i bilen och Justin började åka. Free Fallin' med John Mayer började spelas på radion.
Jag såg ut genom fönstret och sjöng med tyst. Små, tunna moln svävade högt uppe på himlen. Längre fram såg jag parkeringen till ATL beach. Jag slängde en blick på Justin som satt och smålog.
Vi klev ur bilen och lämnade skorna i bilen. Sedan gick vi hand i hand mot vattnet. Vi stannade en bit ifrån vattnet. Justin ställde sig bakom mig och la händerna på mina axlar.
Jag tänkte på allt vi varit med om. Alla mysiga stunder, alla svåra, alla bra. Alla stunder helt enkelt. Allt vi gjort. Allt Justin gjort åt mig. All kärlek vi gett.
Jag gick mot vattnet och flinade mot Justin.
"Vart ska du?" Log han.
"Till vattnet" log jag.
Efter en stund på stranden skulle vi gå tillbaka så Justin la sin arm om min midja och vi började gå mot parkeringen.
------------------------------------------
Så, så så.... Men inga kommentarer på förra? Vad händer?? Kommentera!!! Puss
The light of love 7 - Special...
I skolan var allt som vanligt. Men jag hade inte sett Alli på ett tag. Senast var ju på festen. Men hon har inte varit i skolan.
Mel tror att Jonas har fått henne att skolka, eftersom han är en sådan typ. Men jag vågar inte tro det. Alli är jättebra i skolan! Höga betyg och allt. Jag kan knappast tro att hon gör det. Om hon gör det, gör hon helt fel.
"Omg, titta på Dean Williams. Han är sååå snygg" viskade Mel när hon såg Dean i andra änden av korridoren. "Titta hans hår, hans ögon och allt! Asså jag är seriöst kär" la hon till.
"Haha, jag har min så, go for it" sa jag och skrattade.
"Yeah, I will. Men tänk om han inte gillar mig då?" Hennes röst dämpades och blicken åkte ner i marken.
"Du, den kille som inte gillar dig har någon allvarlig sjukdom" sa jag och drog med henne genom korridoren.
"Really?" Hennes röst var nu fylld av hopp och förväntan.
"Jag skulle aldrig ljuga om något sådant, jag skulle aldrig ljuga för dig alls"
"Aww, gumman!"
Vi skrattade och gick fram till skåpen. Jag kollade schemat och såg att vi hade NO. Suckande drog jag ur böckerna.
"Hey"
En mörk röst bakom mig hördes och jag hörde hur Mel drog efter andan. Jag vände mig om och såg Dean stå bakom henne.
"Hey"
Hon vände sig om och log sitt vackra leende.
"Har du matte?" Frågade han och hon nickade.
"Ja"
"Ska vi gå tillsammas?"
"Ja visst! Är det okej, Whitney?" Hon gav mig en menande blick och jag nickade.
"Såklart! Vi ses på lunchen" Jag kramade henne och viskade "Go for it" i hennes öra.
"Always" Viskade hon tillbaka och log mot mig.
De gick iväg och jag gick mot motsatta hållet, NO salen.
"Godmorgon!" Sa Miss. Brayson och slog ner böckerna på hennes bord.
"Godmorgon" mumlade vi och hon började skriva på tavlan.
"Skriv det som jag skriver på tavlan och sedan tränar ni in det" sa hon och vände sig mot oss. En tjej - Anna - räckte upp handen och Miss. Brayson nickade.
"Varför ska vi träna det?"
"Prov" flinade Miss. Brayson och alla suckade.
När lektionen äntligen var slut gick alla mot skåpen. Jag drog ut matteböckerna och gick mot mattesalen.
***
Det var lunch och jag såg Mel sitta vid killarnas bord - med killarna, inklusive Dean. Jag suckade när jag såg att jag inte fick plats att sitta där. Istället för att ställa mig i matkön gick jag till fruktdisken och tog ett äpple. Sedan gick jag ut på skolgården och värmde mig i solens varma strålar. Jag satte tänderna i äpplet och hörde någon gå hittåt. Jag öppnade ögonen och såg Luke komma mot mig.
"Tjaa" log han och slog sig ner.
"Tja" Jag tog en tugga till av äpplet.
"Varför sitter du här ute själv?"
"Mel sitter vid killarna så jag såg ingen anledning att vara där. Så ja, här är jag!"
Han skrattade. "Du har engelska sen va?" Sa han och jag nickade. "Jag med, ska vi gå tillsammans?" Jag nickade ännu en gång.
Vi reste på oss och gick in.
"Träffa mig vid hjärtat när du hämtat dina saker" sa Luke.
Jag nickade och gick mot mitt skåp.
Hjärtat ligger i mitten av skolan. Där finns det soffor, datorer och massa mer. Där kan man liksom träffas och bara hänga. Ett plus med skolan alltså.
Jag tog ur mattesakerna och gick till hjärtat. Luke stod vid ena väggen och såg sig omkring. Han mötte min blick och kom leendes fram till mig.
"Det gick fort" log han och vi började gå mot mattesalen.
"Fort? Du kom ju före mig" skrattade jag och han ryckte på axlarna.
"Ja, men jag är kille. Tjejer brukar vara ganska sega" sa han och jag knuffade till honom löst.
"Inte jag"
"Nej, men du är speciell"
Han mötte min blick och log generat. Jag kände hur rodnaden steg.
"Du rodnar!" Utbrast han och fnissade.
"Kanske" fnittrade jag och vi satte oss i salen.
Än så länge var den tom och vi snackade på som vanligt. Men jag kunde inte släppa det han sagt. Jag, speciell? Jag har Justin. Tänk om Luke ser mig som mer än en vän? Det vore inte bra... Jag vill inte hamna i något triangel-drama nu...
"Whitney? Mår du bra?" Sa Luke oroligt och min tankebubbla sprack.
"Ja. Ja, jag mår bra" försäkrade jag och log ett oskyldigt leende.
Han nickade och Mr. Miller kom in.
-----------------------------------
Kapitel 7 - done! KOMMENTERA!!!!
Mel tror att Jonas har fått henne att skolka, eftersom han är en sådan typ. Men jag vågar inte tro det. Alli är jättebra i skolan! Höga betyg och allt. Jag kan knappast tro att hon gör det. Om hon gör det, gör hon helt fel.
"Omg, titta på Dean Williams. Han är sååå snygg" viskade Mel när hon såg Dean i andra änden av korridoren. "Titta hans hår, hans ögon och allt! Asså jag är seriöst kär" la hon till.
"Haha, jag har min så, go for it" sa jag och skrattade.
"Yeah, I will. Men tänk om han inte gillar mig då?" Hennes röst dämpades och blicken åkte ner i marken.
"Du, den kille som inte gillar dig har någon allvarlig sjukdom" sa jag och drog med henne genom korridoren.
"Really?" Hennes röst var nu fylld av hopp och förväntan.
"Jag skulle aldrig ljuga om något sådant, jag skulle aldrig ljuga för dig alls"
"Aww, gumman!"
Vi skrattade och gick fram till skåpen. Jag kollade schemat och såg att vi hade NO. Suckande drog jag ur böckerna.
"Hey"
En mörk röst bakom mig hördes och jag hörde hur Mel drog efter andan. Jag vände mig om och såg Dean stå bakom henne.
"Hey"
Hon vände sig om och log sitt vackra leende.
"Har du matte?" Frågade han och hon nickade.
"Ja"
"Ska vi gå tillsammas?"
"Ja visst! Är det okej, Whitney?" Hon gav mig en menande blick och jag nickade.
"Såklart! Vi ses på lunchen" Jag kramade henne och viskade "Go for it" i hennes öra.
"Always" Viskade hon tillbaka och log mot mig.
De gick iväg och jag gick mot motsatta hållet, NO salen.
"Godmorgon!" Sa Miss. Brayson och slog ner böckerna på hennes bord.
"Godmorgon" mumlade vi och hon började skriva på tavlan.
"Skriv det som jag skriver på tavlan och sedan tränar ni in det" sa hon och vände sig mot oss. En tjej - Anna - räckte upp handen och Miss. Brayson nickade.
"Varför ska vi träna det?"
"Prov" flinade Miss. Brayson och alla suckade.
När lektionen äntligen var slut gick alla mot skåpen. Jag drog ut matteböckerna och gick mot mattesalen.
***
Det var lunch och jag såg Mel sitta vid killarnas bord - med killarna, inklusive Dean. Jag suckade när jag såg att jag inte fick plats att sitta där. Istället för att ställa mig i matkön gick jag till fruktdisken och tog ett äpple. Sedan gick jag ut på skolgården och värmde mig i solens varma strålar. Jag satte tänderna i äpplet och hörde någon gå hittåt. Jag öppnade ögonen och såg Luke komma mot mig.
"Tjaa" log han och slog sig ner.
"Tja" Jag tog en tugga till av äpplet.
"Varför sitter du här ute själv?"
"Mel sitter vid killarna så jag såg ingen anledning att vara där. Så ja, här är jag!"
Han skrattade. "Du har engelska sen va?" Sa han och jag nickade. "Jag med, ska vi gå tillsammans?" Jag nickade ännu en gång.
Vi reste på oss och gick in.
"Träffa mig vid hjärtat när du hämtat dina saker" sa Luke.
Jag nickade och gick mot mitt skåp.
Hjärtat ligger i mitten av skolan. Där finns det soffor, datorer och massa mer. Där kan man liksom träffas och bara hänga. Ett plus med skolan alltså.
Jag tog ur mattesakerna och gick till hjärtat. Luke stod vid ena väggen och såg sig omkring. Han mötte min blick och kom leendes fram till mig.
"Det gick fort" log han och vi började gå mot mattesalen.
"Fort? Du kom ju före mig" skrattade jag och han ryckte på axlarna.
"Ja, men jag är kille. Tjejer brukar vara ganska sega" sa han och jag knuffade till honom löst.
"Inte jag"
"Nej, men du är speciell"
Han mötte min blick och log generat. Jag kände hur rodnaden steg.
"Du rodnar!" Utbrast han och fnissade.
"Kanske" fnittrade jag och vi satte oss i salen.
Än så länge var den tom och vi snackade på som vanligt. Men jag kunde inte släppa det han sagt. Jag, speciell? Jag har Justin. Tänk om Luke ser mig som mer än en vän? Det vore inte bra... Jag vill inte hamna i något triangel-drama nu...
"Whitney? Mår du bra?" Sa Luke oroligt och min tankebubbla sprack.
"Ja. Ja, jag mår bra" försäkrade jag och log ett oskyldigt leende.
Han nickade och Mr. Miller kom in.
-----------------------------------
Kapitel 7 - done! KOMMENTERA!!!!
The light of love 6 - Dead or alive
Med tunga steg gick jag fram till fönstret och såg ut där Justin gick. Han tittade ner i marken och sparkade på en sten.
Plötsligt fick jag som en kick. JAg sprang ner och ut genom dörren.
"Justin!" Ropade jag och han vände sig om.
Jag började springa mot honom och hoppade upp i hans famn. Han tog chockat emot mig.
"Jag tror jag älskar dig" viskade jag.
Han släppte ner mig och såg mig i ögonen. "Gör du?" Hans röst var chockad, men glad.
Jag nickade och han såg djupt, djupt in i min själ. Han böjde sig ner och...
"OMG! DET ÄR JUSTIN BIEBER!!!"
Justin släppte mig genast och såg sig omkring. Runt 40 tjejer sprang mot oss och han såg på mig.
"Spring!" Väste han och började springa med mig mot mitt hus.
Jag sprang med och låste efter oss. Jag andades tungt och fort och gled nerför dörren och satte mig på rumpan.
"Är du okej?" Sa Justin och satte sig bredvid mig. Jag nickade.
Vi gick upp på mitt rum och bara chillade. Vi satte på en film och jag lutade mig in i Justins famn. Han började hålla på med m itt hår och jag log. Jag verkligen ÄLSKADE när någon höll på med mitt hår.
"Jag älskar dig" viskade jag.
"Jag älskar dig" viskade Justin och pussade mitt huvud.
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och jag somnade...
***
Jag vaknade och tänkte på allt som hänt. Justin. Snabbt kände jag efter om han var bredvid mig. Nej. Snabbt satte jag mig upp, nej, han var inte där. Något brast inuti mig. En dröm... Men då såg jag en lapp på mitt sängbord.
Till Whitney
Förlåt att jag inte är kvar när du vaknar. Men jag har en intervju som jag antagligen är på när du läser det här. Sätt på 5:an och kolla ;) Puss Justin!
Jag satte på 5:an som han sagt och log stort. Men intervjun var redan slut. Han gick precis av scenen när jag slog på teven. Jag suckade och lutade mig tillbaka i sängen.
Plötsligt kom jag på att jag hade skola. Men en snabb blick såg jag på klockan. Halv åtta och jag började nio. Bra.
Jag hoppade in i duschen snabbt. Sedan drog jag på mig ett par röda byxor och en vit magtröja med tryck på, borstade jag håret och drog det till mina axlar. Jag sminkade mig och såg på mig själv i spegeln.
Jag log smått och såg på bilden på pappa som stod på sängbordet.
"Jag älskar dig pappa. Död eller levande. Alltid ska jag älska dig" viskade jag innan jag gick ner till köket.
----------------------------------
Ni fick ett kort nu för att vi hade en temadag idag så vi gick på skolan på kvällen istället för på dagen. Och den slutade halv nio så ja.... och på dagen var jag med en kompis så jag hade aldrig tid att skriva. SORRY!
Plötsligt fick jag som en kick. JAg sprang ner och ut genom dörren.
"Justin!" Ropade jag och han vände sig om.
Jag började springa mot honom och hoppade upp i hans famn. Han tog chockat emot mig.
"Jag tror jag älskar dig" viskade jag.
Han släppte ner mig och såg mig i ögonen. "Gör du?" Hans röst var chockad, men glad.
Jag nickade och han såg djupt, djupt in i min själ. Han böjde sig ner och...
"OMG! DET ÄR JUSTIN BIEBER!!!"
Justin släppte mig genast och såg sig omkring. Runt 40 tjejer sprang mot oss och han såg på mig.
"Spring!" Väste han och började springa med mig mot mitt hus.
Jag sprang med och låste efter oss. Jag andades tungt och fort och gled nerför dörren och satte mig på rumpan.
"Är du okej?" Sa Justin och satte sig bredvid mig. Jag nickade.
Vi gick upp på mitt rum och bara chillade. Vi satte på en film och jag lutade mig in i Justins famn. Han började hålla på med m itt hår och jag log. Jag verkligen ÄLSKADE när någon höll på med mitt hår.
"Jag älskar dig" viskade jag.
"Jag älskar dig" viskade Justin och pussade mitt huvud.
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och jag somnade...
***
Jag vaknade och tänkte på allt som hänt. Justin. Snabbt kände jag efter om han var bredvid mig. Nej. Snabbt satte jag mig upp, nej, han var inte där. Något brast inuti mig. En dröm... Men då såg jag en lapp på mitt sängbord.
Till Whitney
Förlåt att jag inte är kvar när du vaknar. Men jag har en intervju som jag antagligen är på när du läser det här. Sätt på 5:an och kolla ;) Puss Justin!
Jag satte på 5:an som han sagt och log stort. Men intervjun var redan slut. Han gick precis av scenen när jag slog på teven. Jag suckade och lutade mig tillbaka i sängen.
Plötsligt kom jag på att jag hade skola. Men en snabb blick såg jag på klockan. Halv åtta och jag började nio. Bra.
Jag hoppade in i duschen snabbt. Sedan drog jag på mig ett par röda byxor och en vit magtröja med tryck på, borstade jag håret och drog det till mina axlar. Jag sminkade mig och såg på mig själv i spegeln.
Jag log smått och såg på bilden på pappa som stod på sängbordet.
"Jag älskar dig pappa. Död eller levande. Alltid ska jag älska dig" viskade jag innan jag gick ner till köket.
----------------------------------
Ni fick ett kort nu för att vi hade en temadag idag så vi gick på skolan på kvällen istället för på dagen. Och den slutade halv nio så ja.... och på dagen var jag med en kompis så jag hade aldrig tid att skriva. SORRY!
MISTLETOE-MUSIC VIDEO
Så söt!!
Mistletoe videon är äntligen ute!!!!
P.S Jag ser era IP-adresser så ni behöver inte skriva 5 kommentarer. :) Ville bara säga det
Angående uppdateringen! Det blir nog kanske ingen del idag. Kanske en riktigt kort, men ingen lång. P.G.A. min syster är här och vi ska se en film. Men vi får se. Hoppas ni inte lämnar bloggen! :(
The light of love 5 - Oh, please
"Du sjunger lika bra som vanligt" sa han och flinade.
"Men snälla" jag startade motorn.
"Jag tänkte fråga om jag kunde få skjuts till hotellet" flinade han och jag såg på honom.
"Öhh, visst. Är det okej Mel?" Jag såg på henne.
"Visst! Såklart!"
"Bra, hoppa in"
Han satte sig där bak och vi åkte mot hans hotell. Jason Derulo's låt Fallen spelades och jag och Mel satt och sjöng med lågt. Jag öppnade rutan på min sida och lutade armen där.
Jag stannade vid entrén och Justin klev ur.
"Tack för skjutsen, Thompson" flinade han och jag suckade.
"Snälla Bieber, sluta!" Gnällde jag och han skrattade.
"Här. Vi ses" flirtade han och gav mig en lapp.
Jag läste. Mitt nummer Thompson och sedan stod ett nummer.
"Justin.." Jag såg upp men han hade redan gått. "Han är hopplös" suckade jag och körde iväg igen.
"Haha, lilla gumman. Han är kär! Det är ju uppenbart!" Skrattade hon.
"Haha, lilla gumman" härmade jag och hon skrattade mer.
Jag släppte av Mel hos henne och åkte hem. Mammas bil var hemma. Huh? Jag parkerade och klev ur. En kall vind fångade mitt hår.
När jag kom in kände jag spänning i luften. Inte bra.
"Hallå?" Ropade jag försiktigt.
"Hej"
Mamma kom ut ifrån köket med ett leende på läpparna.
"Vad gör du hemma?" jag lät nästan kaxig.
"Ja, jag fick ledigt så ja..."
"Hade du ledigt idag?!" Nästan skrek jag.
"Jaa" Sa hon.
"Varför kom du inte på finalen?"
Tårarna kom bakom ögonen men jag tvingade de tillbaka.
"Var det idag?! Förlåt älskling! Jag trodde det var nästa vecka!" Sa hon och spelade ledsen.
"Du bryr dig ändå inte" muttrade jag och kände tårarna komma ner för mina kinder. "Du ville såklart inte se din dotter sjunga för första gången på två år."
Snabbt sprang jag upp på mitt rum och vidare till mitt badrum. Jag hoppade i duschen och lät känslorna rinna ut med vattnet. Tårarna rann nerför mina kinder, fast jag märkte det inte på grund av vattnet, men ändå visste jag att jag grät.
Jag klev ur duschen och drog på mig min One Piece och började borsta håret.
"Whitney!"
Mamma ropade utifrån.
"Gå!" Skrek jag.
"Det ska jag, men det är någon som är här och väntar på dig."
"Hon kan vänta på mitt rum."
"Han" rättade hon och jag stannade upp.
När jag borstat håret gick jag ut till mitt rum.
Där satt Justin.
Jag stängde dörren bakom mig och såg på honom.
"Vad gör du här?" sa jag och han skrattade lite.
"Jag tänkte hälsa på" flinade han och jag suckade.
"Seriöst."
Min röst var allvarlig och spänd.
"Jaa... Jag är seriös." JAg gick mot mitt skrivbord. "Men asså, jag saknar dig, Whitney."
Jag vände mig om och blängde på honom. "Saknar mig?! Åh, kom igen. Bättre kan du. Du gjorde slut för att du trodde jag varit otrogen, och sedan stuckit!"
Han reste sig upp och gick mot mig. "Men jag kom tillbaka! Jag gjorde det för att jag älskar dig!" Nu stod han bara en halv meter ifrån mig. Fjärilarna blev som galna. De flög runt som vilda höns. "Jag älskar dig Withney."
Hans ord trängde in i mina öron och inom mig skrek jag högt. Men mitt hjärta sa något helt annat. "Justin, jag uppskattar att du kom hit. Men, nästa gång kan du mena det, ha något att komma med."
Meningen överraskade till och med mig. Jag såg chocken i Justins ögon och visste precis hur han kände.
"Du kan gå" avslutade jag och han tog sista klivet mellan oss.
"Nej" viskade han och tog tag i mina händer. "Nej." Han upprepade det han sagt och såg rakt in i min själ. "Jag kan inte gå. Jag är här för att visa mina känslor för den jag älskar, och kommer inte släppa henne. Inte den här gången."
Okej, nu kan det här vara lite konstigt att läsa. Men asså, för några år sedan - ca. 3 - var jag och Justin ihop. Jag hade varit med min kusin och Justin hade trott att jag var otrogen. Han gjorde slut och stack. Ett år senare dog min pappa, Justin vet inte om det än. Men han har ingen som helst anledning att få veta. Det har inget med honom att göra. Men ändå vet jag att han kommer få reda på det.
Älskade jag Justin? Ja. Jag älskar honom. Men jag kan inte lita på honom efter tre år. Har han förändrats? Eller är han den gulliga Justin han var då. Han kanske har blivit en stor bitch som bara bryr sig om pengar.
"Justin, snälla kan du gå? Jag måste tänka" viskade jag och han suckade.
"Jag ringer dig."
Med de tre orden lämnade han rummet. Han lämnade efter sig ett stort svart hål som ingen annan kunde täcka. Ett hål som bara var för honom. Bara han!
Genast kände jag ensam. Som om alla plötsligt lämnade mig. Då slog det mig att det logiskt sätt var jag som lämnade Justin. Jag hade bett honom att gå. Han lydde. Herregud var svårt allt var!
-------------------------------
Kom igen nu! Jag vill ha fler kommentarer!! Kommentera på bara!!!! PUSS
The light of love 4 - Eyy
Jag vaknade med ett leende på läpparna. Det var dags!
Vi hade fått ledigt idag, pga tävlingen. Den skulle hålla på hela dagen. Men hela skolan var tvungen att vara där - i alla fall högstadiet - för att peppa 'laget'.
Jag har sjungit sedan jag var mycket liten och jag började spela piano vid 5 års åldern, men jag slutade när jag var 14. Jag hade börjat med musik för att ha något att göra när pappa dog. Men för två år sedan slutade jag. Jag har ingen aning om varför jag slutade. Men ja, gjort är gjort. Men även om jag inte går på piano - eller tar sånglektioner - så kan jag fortfarande det jag kunnat för några år sedan.
Ibland ser jag mig själv sitta vid en vit flygel. Ibland ser jag även massa noter flyga omkring i rummet. Som om jag ser noterna jag spelat och en melodi som hör till. Ganska konstigt, jag vet. Och ibland kan jag bli lite rädd, men det är inte ofta.
Jag tog på mig ett par svarta shorts med typ diamanter på och en magtröja. Sedan borstade jag håret och lät det vara naturligt lockigt. Sist sminkade jag mig och tog på några smycken.
Jag borstade tänderna och struntade i frukosten. Så jag gick till hallen och drog på mig mina svarta kängor med lite nitar på.
Jag parkerade på framsidan och gick mot byggnaden. Jag följde skyltarna och kom till alla rum där alla 'lag' skulle vara. På en dörr stod det ATL High så jag gick in. Där satt alla i vårat 'lag' och övade.
"Tjenare" sa jag och de avbröt och såg på mig.
"Tja!"
Rafael - killen jag ska göra duetten med - kom fram till mig.
"Vi måste träna mer på No Air" sa han och jag nickade.
"Okej, kom."
Vi satte oss i ena hörnet och började öva och öva och öva.
"Withney, du måste följa med till scenen och berättade hur vi ska ha när vi ska sjunga" sa Noelle - en tjej i 'laget.
"Okej, jag kommer."
Jag följde med henne och förklarade hur det skulle vara.
***
Okej, det är snart vi och jag är SKIT nervös!! Jag kan låtarna utantill och allt, men ändå känner jag mig osäker, men jag menar, vem gör inte det?
"Och nu... ATL High!!"
Alla gick upp på scenen. Jag ställde mig vid en mikrofon och såg ut över publiken. Minst 10000 var där kändes det som. Jag hörde musiken komma igång och jag började sjunga.
"I wouldn't wanna be anybody else"
Hela låten gick bra och jag gjorde mig i ordning för nästa låt. Då såg jag bekanta ögon i publiken. Precis vad jag inte ville. Justin. JAg suckade och svor tyst för mig själv. Rafael såg på mig och log, jag log tillbaka.
Musiken började.
(Tänk er att det är Selena som sjunger)
Jag såg ut i publiken, hittade bland annat Mel och Ali, men inte mamma eller Blake. Vilket svek mig riktigt. Men, ja, sånt är livet. Plötsligt mötte Justin min blick. Han log med hela kroppen.
Jag tittade bort och såg på Rafael som stod bredvid mig. Han mötte min blick och log. Jag hörde hur de andra sjöng med och log stort. Vi såg ut i publiken och alla lös med mobilen eller något lysrör och gungade i takt.
Jag började tänka på mitt liv. Just nu, när jag sjöng, var allt bra. Allt var toppen! Jag hörde liksom hemma på scenen med en mikrofon framför munnen. Ibland funderar jag på att börja igen. Men jag vet liksom inte... Jag vet att många skulle säga 'Följ ditt hjärta' men problemet är att mitt hjärta inte säger något. Det är inte tomt, men det säger inget. Ibland vill jag bara släppa allt, sjunka till botten och låta lungorna fyllas med vatten. Men, nej. Usch vilka tankar. Jag ska leva livet ut! Jag bara säger det! Jag lovade pappa. Han skulle inte vara stolt om jag gjorde så. Sluta nu Whitney!
Rafael sjöng och nu var det jag.
"But how do you expect me To live alone with just me?"
Vid de höga och långa tonerna tog jag i med hela kroppen och sträckte ut ena armen.
Efter låten gick vi av scenen och kramade varandra. Vi skrattade och hade jätteroligt.
Vi fick en kort rast innan vi skulle upp på scenen för att få veta vinnaren.
Men vi gick upp och ställde oss bakom Beatrice, våran 'tränare'.
"Och vinnarna är...!"
Hela mitt hjärta stannade. Hela mitt lag skrek. Alla i publiken ställde sig upp och gav oss stående applåder.
"Whitney! Vi vann!"
Rafael skrek till mig och då vaknade jag till liv. Vi hade vunnit! Jag skrek och började gråta lite. Jag kramade Rafael och Beatrice tog checken på 100 000 kronor till våran skola.
***
"OMG!!!" Skrek jag och slängde mig på Mel när hon kom in bakom scenen.
Vi skrattade och pratade non stop. Vi gick till min bil och hoppade in.
"Eyy"
Jag såg upp och såg Justin stå där. Mitt hjärta stannade.
"Eyy?" Sa jag och han skrattade.
"Kul att se dig igen, Thompson" log han och hela mitt hjärta hoppade ett extra slag.
"Säger detsamma Bieber" log jag och han skrattade.
-----------------------------------
Ni får veta hur de känner varandra i nästa kapitel, tror jag.. Kommentera!!! :D
Vi hade fått ledigt idag, pga tävlingen. Den skulle hålla på hela dagen. Men hela skolan var tvungen att vara där - i alla fall högstadiet - för att peppa 'laget'.
Jag har sjungit sedan jag var mycket liten och jag började spela piano vid 5 års åldern, men jag slutade när jag var 14. Jag hade börjat med musik för att ha något att göra när pappa dog. Men för två år sedan slutade jag. Jag har ingen aning om varför jag slutade. Men ja, gjort är gjort. Men även om jag inte går på piano - eller tar sånglektioner - så kan jag fortfarande det jag kunnat för några år sedan.
Ibland ser jag mig själv sitta vid en vit flygel. Ibland ser jag även massa noter flyga omkring i rummet. Som om jag ser noterna jag spelat och en melodi som hör till. Ganska konstigt, jag vet. Och ibland kan jag bli lite rädd, men det är inte ofta.
Jag tog på mig ett par svarta shorts med typ diamanter på och en magtröja. Sedan borstade jag håret och lät det vara naturligt lockigt. Sist sminkade jag mig och tog på några smycken.
Jag borstade tänderna och struntade i frukosten. Så jag gick till hallen och drog på mig mina svarta kängor med lite nitar på.
Jag parkerade på framsidan och gick mot byggnaden. Jag följde skyltarna och kom till alla rum där alla 'lag' skulle vara. På en dörr stod det ATL High så jag gick in. Där satt alla i vårat 'lag' och övade.
"Tjenare" sa jag och de avbröt och såg på mig.
"Tja!"
Rafael - killen jag ska göra duetten med - kom fram till mig.
"Vi måste träna mer på No Air" sa han och jag nickade.
"Okej, kom."
Vi satte oss i ena hörnet och började öva och öva och öva.
"Withney, du måste följa med till scenen och berättade hur vi ska ha när vi ska sjunga" sa Noelle - en tjej i 'laget.
"Okej, jag kommer."
Jag följde med henne och förklarade hur det skulle vara.
***
Okej, det är snart vi och jag är SKIT nervös!! Jag kan låtarna utantill och allt, men ändå känner jag mig osäker, men jag menar, vem gör inte det?
"Och nu... ATL High!!"
Alla gick upp på scenen. Jag ställde mig vid en mikrofon och såg ut över publiken. Minst 10000 var där kändes det som. Jag hörde musiken komma igång och jag började sjunga.
"I wouldn't wanna be anybody else"
Hela låten gick bra och jag gjorde mig i ordning för nästa låt. Då såg jag bekanta ögon i publiken. Precis vad jag inte ville. Justin. JAg suckade och svor tyst för mig själv. Rafael såg på mig och log, jag log tillbaka.
Musiken började.
(Tänk er att det är Selena som sjunger)
Jag såg ut i publiken, hittade bland annat Mel och Ali, men inte mamma eller Blake. Vilket svek mig riktigt. Men, ja, sånt är livet. Plötsligt mötte Justin min blick. Han log med hela kroppen.
Jag tittade bort och såg på Rafael som stod bredvid mig. Han mötte min blick och log. Jag hörde hur de andra sjöng med och log stort. Vi såg ut i publiken och alla lös med mobilen eller något lysrör och gungade i takt.
Jag började tänka på mitt liv. Just nu, när jag sjöng, var allt bra. Allt var toppen! Jag hörde liksom hemma på scenen med en mikrofon framför munnen. Ibland funderar jag på att börja igen. Men jag vet liksom inte... Jag vet att många skulle säga 'Följ ditt hjärta' men problemet är att mitt hjärta inte säger något. Det är inte tomt, men det säger inget. Ibland vill jag bara släppa allt, sjunka till botten och låta lungorna fyllas med vatten. Men, nej. Usch vilka tankar. Jag ska leva livet ut! Jag bara säger det! Jag lovade pappa. Han skulle inte vara stolt om jag gjorde så. Sluta nu Whitney!
Rafael sjöng och nu var det jag.
"But how do you expect me To live alone with just me?"
Vid de höga och långa tonerna tog jag i med hela kroppen och sträckte ut ena armen.
Efter låten gick vi av scenen och kramade varandra. Vi skrattade och hade jätteroligt.
Vi fick en kort rast innan vi skulle upp på scenen för att få veta vinnaren.
Men vi gick upp och ställde oss bakom Beatrice, våran 'tränare'.
"Och vinnarna är...!"
Hela mitt hjärta stannade. Hela mitt lag skrek. Alla i publiken ställde sig upp och gav oss stående applåder.
"Whitney! Vi vann!"
Rafael skrek till mig och då vaknade jag till liv. Vi hade vunnit! Jag skrek och började gråta lite. Jag kramade Rafael och Beatrice tog checken på 100 000 kronor till våran skola.
***
"OMG!!!" Skrek jag och slängde mig på Mel när hon kom in bakom scenen.
Vi skrattade och pratade non stop. Vi gick till min bil och hoppade in.
"Eyy"
Jag såg upp och såg Justin stå där. Mitt hjärta stannade.
"Eyy?" Sa jag och han skrattade.
"Kul att se dig igen, Thompson" log han och hela mitt hjärta hoppade ett extra slag.
"Säger detsamma Bieber" log jag och han skrattade.
-----------------------------------
Ni får veta hur de känner varandra i nästa kapitel, tror jag.. Kommentera!!! :D
The light of love 3 - Football!
"Aaa, gash! Han är sååå snygg!" Jag skrattade. "Vad?! Han är ju det!" Skrattade hon.
Klockan var två på natten och jag och Mel satt uppe och kollade på Fanbloggar. Mel hade tryckt upp en fanblogg om Logan Lerman. Mel verkligen ÄLSKAR honom, haha.
"Hade inte vi typ läxa till på måndag?" Sa jag och gick in på Twitter.
"Aa, typ SO" sa hon och kollade på sina naglar.
"Har du gjort dem?" Jag skrev WithneyThompson ocg sedan lösenordet.
"Typ" skrattade hon och jag flinade.
"Okej."
Jag gick in på Justins twitter och kollade hans senaste Tweet.
Great party tonight. Girls, girls and more girls. #Swag
Nästa morgon var det söndag och vi skulle ha film maraton med massa tjejfilmer, typ Mean girls and stuff.
"Om du fixar filmerna så fixar jag dricka och godis och allt annat" sa jag och Mel nickade.
Jag gick ner och fixade ihop allt som behövdes och sedan gick jag upp med allting.
Vi satte igång första filmen och där sattes vårat maraton igång.
***
Mel stönade. "Jag orkar inget mer!" gnällde hon och jag skrattade.
"Okej, då hittar vi på något annat" sa jag och stängde av filmen.
Klockan var nio på kvällen och vi hade tittat på film HELA dagen. Mel skulle gå hem snart och vi hadei nget att göra, så hon gick hem tidigare.
Det var ju skola imorgon, så när Mel gått gjorde jag mig i ordning för kvällen och somnade direkt när dörren till mitt rum öppnades. Jag lotsades sova och kände att någon satte sig bredvid mig.
"Godnatt. Sov gott."
Det var mamma. Hon pussade min panna och sedan gick hon ut och jag somnade.
***
JAg stängde av alarmet och klev upp. Solen sken - som vanligt - och det såg ut att vara varmt. Så jag drog på mig mina favorit jeans - ljusa. Sedan drog jag ett ljusrosa linne över huvudet, sminkade mig och plattade håret.
När jag var klar med det borstade jag tänderna och gick ner till köket för att kolla om det fanns frukost, vilket inte fanns så jag gick upp igen.
"Good morning Sunshine!" Mel gav mig en kram.
"Morning" muttrade jag.
"Haha, vaknat på fel sida?" hon blängde på mig där vi gick i korridoren.
"Om jag har" hon skrattade.
"Vad har du först?" frågade hon och låste upp sitt skåp.
"Hm..." Jag tittade på schemat. "Idrott."
"Samma här."
"Bra" hon skrattade lite åt mig.
Vi tog våra väskor och gick mot idrottshallen. I omklädningsrummet var det tre andra tjejer som såg nervöst på oss när vi kom in. De började skynda sig och vi suckade.
"Ta den tid ni behöver" sa jag och la min väska på bänken.
Jag drog tröjan över huvudet och tog sedan av mig min BH. Jag drog på mig min sportBH och sedan min idrotts t-shirt över huvudet.
När jag var ombytt satte jag upp håret i en tofs och sedan väntade jag på Mel.
Vi gick tillsammans in till salen där killarna stod i en grupp och tjejerna i flera olika. Jag och Mel gick till ena hörnet och snackade.
"Okej! Samlas i mitten!"
Idrottsläraren ropade så del ekade i hela salen. Alla sprang till mitten medans jag och Mel gick i en normal takt.
"Okej! Jag ska hämta lite västar och sådant. Hmm... Withney och Luke kan ni välja lag? Bra!" Innan vi hann protestera gick vi och ställde oss på olika ställen, jag började.
"Mel" Log jag och hon skuttade till mig och jag flinade.
"Mike" Sa Luke.
"Ey, kan vi inte köra killar mot tjejer istället?" sa jag och Luke nickade.
"Sure, modigt att säga så" sa Luke och killarna gick mot ena planhalvan.
"Varför? Tror du jag är rädd att ni ska bli så ledsna när vi vinner eller?"
Killarna 'ooh':ade och vi tjejer skrattade.
Idrottsläraren kom tillbaka. Tjejerna fick röda västar och killarna fick blåa.
"Vi ska spela fotboll idag" Sa han och alla skrek Yes, inklusive tjejerna.
Vi gick ut och började matchen.
"Pass!" Ropade jag och Mel passade mig.
De andra tjejerna var så rädda för oss att de höll tillbaka och stod still så jag och Mel gjorde vårat bästa.
"Withney!"
Jag passade Mel och så fortsatte vid när killarna attakerade oss.
Matcen slutade 4-3 till... TJEJERNA!! YAAY!
***
"Ses imorgon!" Ropade Mel och jag nickade.
"Ses!"
Jag hoppade in i min bubbla och körde hemåt. Direkt gick jag upp på mitt rum och började öva på låten våran skola skulle framföra. Jag skulle först sjunga en duett med en kille, No Air. Sedan skulle jag sjunga solo, en låt vi skrivit som heter Who Says. Det skulle bli BÄST!
-------------------------
Kort del nu, har lite saker att göra, men jag tyckte ni förtjänade en del. Ingen bild heller, men jag orkar inte leta idag, tyvärr! Kommentera!
Klockan var två på natten och jag och Mel satt uppe och kollade på Fanbloggar. Mel hade tryckt upp en fanblogg om Logan Lerman. Mel verkligen ÄLSKAR honom, haha.
"Hade inte vi typ läxa till på måndag?" Sa jag och gick in på Twitter.
"Aa, typ SO" sa hon och kollade på sina naglar.
"Har du gjort dem?" Jag skrev WithneyThompson ocg sedan lösenordet.
"Typ" skrattade hon och jag flinade.
"Okej."
Jag gick in på Justins twitter och kollade hans senaste Tweet.
Great party tonight. Girls, girls and more girls. #Swag
Nästa morgon var det söndag och vi skulle ha film maraton med massa tjejfilmer, typ Mean girls and stuff.
"Om du fixar filmerna så fixar jag dricka och godis och allt annat" sa jag och Mel nickade.
Jag gick ner och fixade ihop allt som behövdes och sedan gick jag upp med allting.
Vi satte igång första filmen och där sattes vårat maraton igång.
***
Mel stönade. "Jag orkar inget mer!" gnällde hon och jag skrattade.
"Okej, då hittar vi på något annat" sa jag och stängde av filmen.
Klockan var nio på kvällen och vi hade tittat på film HELA dagen. Mel skulle gå hem snart och vi hadei nget att göra, så hon gick hem tidigare.
Det var ju skola imorgon, så när Mel gått gjorde jag mig i ordning för kvällen och somnade direkt när dörren till mitt rum öppnades. Jag lotsades sova och kände att någon satte sig bredvid mig.
"Godnatt. Sov gott."
Det var mamma. Hon pussade min panna och sedan gick hon ut och jag somnade.
***
JAg stängde av alarmet och klev upp. Solen sken - som vanligt - och det såg ut att vara varmt. Så jag drog på mig mina favorit jeans - ljusa. Sedan drog jag ett ljusrosa linne över huvudet, sminkade mig och plattade håret.
När jag var klar med det borstade jag tänderna och gick ner till köket för att kolla om det fanns frukost, vilket inte fanns så jag gick upp igen.
"Good morning Sunshine!" Mel gav mig en kram.
"Morning" muttrade jag.
"Haha, vaknat på fel sida?" hon blängde på mig där vi gick i korridoren.
"Om jag har" hon skrattade.
"Vad har du först?" frågade hon och låste upp sitt skåp.
"Hm..." Jag tittade på schemat. "Idrott."
"Samma här."
"Bra" hon skrattade lite åt mig.
Vi tog våra väskor och gick mot idrottshallen. I omklädningsrummet var det tre andra tjejer som såg nervöst på oss när vi kom in. De började skynda sig och vi suckade.
"Ta den tid ni behöver" sa jag och la min väska på bänken.
Jag drog tröjan över huvudet och tog sedan av mig min BH. Jag drog på mig min sportBH och sedan min idrotts t-shirt över huvudet.
När jag var ombytt satte jag upp håret i en tofs och sedan väntade jag på Mel.
Vi gick tillsammans in till salen där killarna stod i en grupp och tjejerna i flera olika. Jag och Mel gick till ena hörnet och snackade.
"Okej! Samlas i mitten!"
Idrottsläraren ropade så del ekade i hela salen. Alla sprang till mitten medans jag och Mel gick i en normal takt.
"Okej! Jag ska hämta lite västar och sådant. Hmm... Withney och Luke kan ni välja lag? Bra!" Innan vi hann protestera gick vi och ställde oss på olika ställen, jag började.
"Mel" Log jag och hon skuttade till mig och jag flinade.
"Mike" Sa Luke.
"Ey, kan vi inte köra killar mot tjejer istället?" sa jag och Luke nickade.
"Sure, modigt att säga så" sa Luke och killarna gick mot ena planhalvan.
"Varför? Tror du jag är rädd att ni ska bli så ledsna när vi vinner eller?"
Killarna 'ooh':ade och vi tjejer skrattade.
Idrottsläraren kom tillbaka. Tjejerna fick röda västar och killarna fick blåa.
"Vi ska spela fotboll idag" Sa han och alla skrek Yes, inklusive tjejerna.
Vi gick ut och började matchen.
"Pass!" Ropade jag och Mel passade mig.
De andra tjejerna var så rädda för oss att de höll tillbaka och stod still så jag och Mel gjorde vårat bästa.
"Withney!"
Jag passade Mel och så fortsatte vid när killarna attakerade oss.
Matcen slutade 4-3 till... TJEJERNA!! YAAY!
***
"Ses imorgon!" Ropade Mel och jag nickade.
"Ses!"
Jag hoppade in i min bubbla och körde hemåt. Direkt gick jag upp på mitt rum och började öva på låten våran skola skulle framföra. Jag skulle först sjunga en duett med en kille, No Air. Sedan skulle jag sjunga solo, en låt vi skrivit som heter Who Says. Det skulle bli BÄST!
-------------------------
Kort del nu, har lite saker att göra, men jag tyckte ni förtjänade en del. Ingen bild heller, men jag orkar inte leta idag, tyvärr! Kommentera!
The light of love 2 - CSC
Jag vred om nyckeln och motorn stannade.
Ingen annan bil var hemma, så jag antog att de jobbade, vilket inte var ovanligt.
Jag klev innanför dörren och tände lamporna. Jag hängde av mig jackan och ställde skorna på skohyllan. Klockan var fem så jag började göra mig i ordning. Jag drog på mig klänningen, fixade håret och sminkade mig. Sedan böt jag örhängen och gick ner igen.
Klockan var halv sju så jag bestämde mig för att hämta upp Alison och Melonie.
Först hämtade jag upp Alison som bodde närmast mig.
"Hello girl" tjöt hon och kramade mig innan hon smällde igen dörren.
"Hey."
Vi åkte vidare till Malonie som kom ut efter fem minuter.
"Heej tjejer!" Sa hon och hoppade in bak.
"Hahah, heej" sa Alli och skrattade åt Mels stressade blick.
"Förlåt, men asså, min bror typ retades med mig och jag fick bara total damp!"
"Det är lugnt" Sa jag och hon nickade.
"Bra."
Vi klev ur bilen och gick mot lokalen. Det dunkade musik och man kände lukten av alkohol.
"Here we go" mumlade jag när vi kom in.
Vi gick runt och hälsade på tjejer och killar i alla åldrar.
"Där är Jonas" pep Alli och jag skrattade lite åt henne.
"Gå fram till honom då" sa jag och la till "jag menar, ni är ju typ ihop."
"Men neej, vi skriver bara hjärtan till varandra och... OMG! Han kommer hit"
"Okej, chilla" skrattade jag och gick ifrån med Melonie.
Jonas var Alli's nästan pojkvän. Alltså, de sms:ar massa saker med varandra och beter sig som om de är ihop. Men tydligen så är de inte det.
"Titta vad gulliga de är!" Pep Mel bredvid mig.
"Jag vet. Det är ju sjukt att de inte är ihop" sa jag och vi gick till dansgolvet.
Vi dansade med varandra ett tag innan vi gick till baren och tog varsin coca cola. Vi snackade och snackade i timmar. Plötsligt gick en kille upp på scenen och alla tystnade.
"Vi har en artist här idag!" Alla skrek. "Nu ska han komma upp och framföra en låt!" Skriken ekade i lokalen. "Välkommen Justin Bieber!"
Allt stannade. Alla skrek. Min värld stod still. Det kunde inte bli värre. Mel vände ansiktet åt mig och mimade O-M-G. Jag suckade och såg mig omkring.
Justin gick upp på scenen och de välkända ögonen mötte mina.
"Hello ATL!" Alla skrek eller skrattade.
"Jag måste ut" viskade jag till Mel och hon såg oroligt på mig.
"Mår du bra?"
Jag skakade på huvudet och sprang ut. Det var lite kallare ute än det var när vi kom. Fullmånen lös upp natten och stjärnorna gjorde natten magisk, även om Justin - speciellt Justin - kom hit.
"Är du okej?" Mel kom ut och jag skakade på huvudet.
"Han har glömt bort mig, jag svär."
"Nej, det tror jag inte."
"Jo"
Vi gick in igen och nu spelades vanlig party musik. Vi trängde os förbi alla och började dansa på dansgolvet.
"Tjaa!"
Jag vände mig om och såg Luke stå där och flina.
"Luukiie!" Skrattade jag och gav honom en kram.
"Haha, tjeenare" sa han och kramade tillbaka.
"Nice party" sa Mel och gav honom en kram efter mig.
"Tack, så vart har ni Alli?"
"Hon är någonstans med Jonas."
"Okej. Du! Lycka till på CSC på tisdag. Bra gjort att ta sig till final."
Camp Singing Cometition/CSC är en sångtävling mellan tio skolor i ATL. Sedaan röstar man ut några så att det är fem kvar, och sist final med tre skolor. Det är där vi är ni. JAg är med i min skolas lag. Jag ska sjunga en duett med en kille som heter Lucas Torres. Resten av gruppen sjunger i bakgrunden eller dansar. Jag är riktigt nervös, men ändå spänd.
"Tack" log jag och plötsligt drog Mel i min arm.
***
Efter några timmar gick vi hem. Alli skulle med Jonas och Mel skulle med mig. Mel skulle sova hos mig så vi gick först till henne och hämtade hennes saker, inan vi gick till mig och satte oss vid datorn. Vi tog kort tillsammans och la ut på Twitter.
Night with #MelonieParker #TheBestEVER
----------------------
Och så var andra delen ute. What do ya all think?? Kommentera!!! :D Har några awesome idéer på G
Ingen annan bil var hemma, så jag antog att de jobbade, vilket inte var ovanligt.
Jag klev innanför dörren och tände lamporna. Jag hängde av mig jackan och ställde skorna på skohyllan. Klockan var fem så jag började göra mig i ordning. Jag drog på mig klänningen, fixade håret och sminkade mig. Sedan böt jag örhängen och gick ner igen.
Klockan var halv sju så jag bestämde mig för att hämta upp Alison och Melonie.
Först hämtade jag upp Alison som bodde närmast mig.
"Hello girl" tjöt hon och kramade mig innan hon smällde igen dörren.
"Hey."
Vi åkte vidare till Malonie som kom ut efter fem minuter.
"Heej tjejer!" Sa hon och hoppade in bak.
"Hahah, heej" sa Alli och skrattade åt Mels stressade blick.
"Förlåt, men asså, min bror typ retades med mig och jag fick bara total damp!"
"Det är lugnt" Sa jag och hon nickade.
"Bra."
Vi klev ur bilen och gick mot lokalen. Det dunkade musik och man kände lukten av alkohol.
"Here we go" mumlade jag när vi kom in.
Vi gick runt och hälsade på tjejer och killar i alla åldrar.
"Där är Jonas" pep Alli och jag skrattade lite åt henne.
"Gå fram till honom då" sa jag och la till "jag menar, ni är ju typ ihop."
"Men neej, vi skriver bara hjärtan till varandra och... OMG! Han kommer hit"
"Okej, chilla" skrattade jag och gick ifrån med Melonie.
Jonas var Alli's nästan pojkvän. Alltså, de sms:ar massa saker med varandra och beter sig som om de är ihop. Men tydligen så är de inte det.
"Titta vad gulliga de är!" Pep Mel bredvid mig.
"Jag vet. Det är ju sjukt att de inte är ihop" sa jag och vi gick till dansgolvet.
Vi dansade med varandra ett tag innan vi gick till baren och tog varsin coca cola. Vi snackade och snackade i timmar. Plötsligt gick en kille upp på scenen och alla tystnade.
"Vi har en artist här idag!" Alla skrek. "Nu ska han komma upp och framföra en låt!" Skriken ekade i lokalen. "Välkommen Justin Bieber!"
Allt stannade. Alla skrek. Min värld stod still. Det kunde inte bli värre. Mel vände ansiktet åt mig och mimade O-M-G. Jag suckade och såg mig omkring.
Justin gick upp på scenen och de välkända ögonen mötte mina.
"Hello ATL!" Alla skrek eller skrattade.
"Jag måste ut" viskade jag till Mel och hon såg oroligt på mig.
"Mår du bra?"
Jag skakade på huvudet och sprang ut. Det var lite kallare ute än det var när vi kom. Fullmånen lös upp natten och stjärnorna gjorde natten magisk, även om Justin - speciellt Justin - kom hit.
"Är du okej?" Mel kom ut och jag skakade på huvudet.
"Han har glömt bort mig, jag svär."
"Nej, det tror jag inte."
"Jo"
Vi gick in igen och nu spelades vanlig party musik. Vi trängde os förbi alla och började dansa på dansgolvet.
"Tjaa!"
Jag vände mig om och såg Luke stå där och flina.
"Luukiie!" Skrattade jag och gav honom en kram.
"Haha, tjeenare" sa han och kramade tillbaka.
"Nice party" sa Mel och gav honom en kram efter mig.
"Tack, så vart har ni Alli?"
"Hon är någonstans med Jonas."
"Okej. Du! Lycka till på CSC på tisdag. Bra gjort att ta sig till final."
Camp Singing Cometition/CSC är en sångtävling mellan tio skolor i ATL. Sedaan röstar man ut några så att det är fem kvar, och sist final med tre skolor. Det är där vi är ni. JAg är med i min skolas lag. Jag ska sjunga en duett med en kille som heter Lucas Torres. Resten av gruppen sjunger i bakgrunden eller dansar. Jag är riktigt nervös, men ändå spänd.
"Tack" log jag och plötsligt drog Mel i min arm.
***
Efter några timmar gick vi hem. Alli skulle med Jonas och Mel skulle med mig. Mel skulle sova hos mig så vi gick först till henne och hämtade hennes saker, inan vi gick till mig och satte oss vid datorn. Vi tog kort tillsammans och la ut på Twitter.
Night with #MelonieParker #TheBestEVER
----------------------
Och så var andra delen ute. What do ya all think?? Kommentera!!! :D Har några awesome idéer på G
OKeeeej
Det blev något fel när jag la ut kapitel ett, men den ligger under här! Skrolla ner lite bara så ser ni det!!
Okeeej, plan B
Okej, nu gör vi såhär:Jag väljer ut några kändisar, och NI får välja vilken ni tycker ska vara Whitney i novellen!!!
Hilary Duff
Miley Cyrus
Selena GOmez
Eller om ni kommer på någon annan kändis som skulle kunna spela Whitney! Kom igen nu!
Förlåt att jag inte skrev kapitlet idag, men dels kunde jag inte komma på vem som skulle 'spela' Whitney, och dels fick jag ont i huvudet. Yeah, så antagligen kommer första kapitlet imorgon!! Det gäller bara att ni hjälper mig ;)
Hilary Duff
Miley Cyrus
Selena GOmez
Eller om ni kommer på någon annan kändis som skulle kunna spela Whitney! Kom igen nu!
Förlåt att jag inte skrev kapitlet idag, men dels kunde jag inte komma på vem som skulle 'spela' Whitney, och dels fick jag ont i huvudet. Yeah, så antagligen kommer första kapitlet imorgon!! Det gäller bara att ni hjälper mig ;)
The light of love 1 - Party, hell yeah!
För ungefär 10 år sedan dog min kära pappa. Han och jag gjorde allt ihop. Vi delade hemlisar, byggde kojor och lekte i flera timmar, för att sedan äta mammas berömda middag. Från morgon till kväll (om det inte var skola då) spenderade vi med varandra. Och när jag var i skolan jobbade pappa. Han jobbade hemma framför datorn, om ni undrar. Mamma älskade att se på när vi umgicks.
Men den där saken som hände, 13:de mars, en fredag. Lite ironiskt att han dog just fredag den 13:de. Jag kommer ihåg att jag sprang hem från skolan och sprang runt i hela huset och letade efter pappa. Mamma stod bredvid trappan och grät över att se mig leta efter något som inte fanns. Efter något som inte existerade.
'Mamma, var är pappa?' hade jag frågat och hon kramade mig hårt.
'I himlen'
Ibland vill jag bara släppa allt och sjunka till botten. Stanna där och låta mina lungor fyllas med kallt vatten. Men jag vet att jag inte kan det. Även om jag skulle gilla det. Jag har liksom bara falska vänner, eller okej. Två riktiga, men sedan har jag inga. Alla de andra gör sig till för att få hänga med mig, vilket jag inte går på.
Jag tog upp min dagbok och öppnade en tom sida. Sedan plockade jag upp en penna och började skriva.
Fredag 21/6
Kära dagbok
I skolan var allt som det brukade. Alla springer runt mina fötter som små hundvalpar. Vi - Jag, Alison och Melonie - hade gått i korridoren och nästan skrattat åt hur de bar sig åt! Killarna bara stirrade och tog kort. Fånigt! JAg menar, jag är en vanlig människa!
Whatever, jag ska på fest imorgon och det kommer äga fett! Längtar som fan.
Jag la ihop boken och la den och pennan på mitt sängbord. Ett leende spred sig över mitt ansikte när jag hörde mammas svaga musik från sitt och Blake's rum. Vad ska jag göra på dagen imorgon? Jag menar, festen börjar vid sju.
Men jaja, jag kommer väl på något.
Jag släckte bordslampan och la mig till rätta i sängen. Tystnade föll. Musiken från mammas röst stängdes av och allt blev tyst. Antar att hon ska sova. Vilket jag också ska! Liksom klockan är snart två (på natten).
"Godnatt pappa" viskade jag och lät ögonlocken falla.
Jag föll. Djupt in i drömmarna. Drömmarna som blev anfallna av små, små kryp, kallade mardrömmar.
Fullt av skuggor, mörker och gestalter somnade jag (inte så sött).
***
Jag vaknade av att dörren smälldes igen där nere. Jag suckade och satte mig sakta upp. Min blick föll på min digitala klocka på mitt sängbord. 05.24. Stönande la jag mig ner och blundade hårt.
Efter ca. fyra timmar gick jag upp. Kläd i pyjamasbyxor och ett linne gick jag ner till köket. Jag plockade fram lite frukost och började äta.
Mina tankar föll på festen ikväll. Jag har ingenting att ha på mig!
Snabbt åt jag upp och sprang till mitt rum. Jag drog av mig mina kläder och tog på mig nya rena underkläder. Sedan fick det bli jeans och en top. Jag borstade håret och sminkade mig sist.
När jag äntligen kom till stan i min vita Volvo xc90 så gick jag direkt till min favorit butik som nästan bara har märkeskläder. Jag gick direkt till klänningarna.
Efter några timmars shopping gick jag till Starbucks och köpte kaffe. När jag sedan gick på parkeringen ringe min mobil.
"Hallå?"
"Heey, gumman!"
Jag log.
"Hello Sweetheart"
"Zup?"
Jag krånglade upp bilnyckeln ur min 'väska' och låste upp bilen.
"Ska precis åka från The mall, själv?" sa jag och satte mig i bilen, och smällde igen dörren.
"Inget, längtar som fan till festen"
"Samma här"
JAg startade bilen och backade ut från parkeringsplatsen.
"Jo, Jonas ringde idag" Jag svängde ut från parkeringen, ut på vägen. "Han ska komma på festen!"
"Wow, grymt!"
"Alla säger att det kommer vara en artist där! Hoppas han är snygg!"
"Det är han säkert!"
"Aja, WHatever, måste lägga på nu. Puss gumman!"
"Puss hej!"
JAg la ner mobilen och höjde radion. Where them girls at spelades i högtalarna när jag svängde in på uppfarten.
-----------------------
Första kapitlet, OUT! Vad tycks? Kommentera nu!
Men den där saken som hände, 13:de mars, en fredag. Lite ironiskt att han dog just fredag den 13:de. Jag kommer ihåg att jag sprang hem från skolan och sprang runt i hela huset och letade efter pappa. Mamma stod bredvid trappan och grät över att se mig leta efter något som inte fanns. Efter något som inte existerade.
'Mamma, var är pappa?' hade jag frågat och hon kramade mig hårt.
'I himlen'
Ibland vill jag bara släppa allt och sjunka till botten. Stanna där och låta mina lungor fyllas med kallt vatten. Men jag vet att jag inte kan det. Även om jag skulle gilla det. Jag har liksom bara falska vänner, eller okej. Två riktiga, men sedan har jag inga. Alla de andra gör sig till för att få hänga med mig, vilket jag inte går på.
Jag tog upp min dagbok och öppnade en tom sida. Sedan plockade jag upp en penna och började skriva.
Fredag 21/6
Kära dagbok
I skolan var allt som det brukade. Alla springer runt mina fötter som små hundvalpar. Vi - Jag, Alison och Melonie - hade gått i korridoren och nästan skrattat åt hur de bar sig åt! Killarna bara stirrade och tog kort. Fånigt! JAg menar, jag är en vanlig människa!
Whatever, jag ska på fest imorgon och det kommer äga fett! Längtar som fan.
Jag la ihop boken och la den och pennan på mitt sängbord. Ett leende spred sig över mitt ansikte när jag hörde mammas svaga musik från sitt och Blake's rum. Vad ska jag göra på dagen imorgon? Jag menar, festen börjar vid sju.
Men jaja, jag kommer väl på något.
Jag släckte bordslampan och la mig till rätta i sängen. Tystnade föll. Musiken från mammas röst stängdes av och allt blev tyst. Antar att hon ska sova. Vilket jag också ska! Liksom klockan är snart två (på natten).
"Godnatt pappa" viskade jag och lät ögonlocken falla.
Jag föll. Djupt in i drömmarna. Drömmarna som blev anfallna av små, små kryp, kallade mardrömmar.
Fullt av skuggor, mörker och gestalter somnade jag (inte så sött).
***
Jag vaknade av att dörren smälldes igen där nere. Jag suckade och satte mig sakta upp. Min blick föll på min digitala klocka på mitt sängbord. 05.24. Stönande la jag mig ner och blundade hårt.
Efter ca. fyra timmar gick jag upp. Kläd i pyjamasbyxor och ett linne gick jag ner till köket. Jag plockade fram lite frukost och började äta.
Mina tankar föll på festen ikväll. Jag har ingenting att ha på mig!
Snabbt åt jag upp och sprang till mitt rum. Jag drog av mig mina kläder och tog på mig nya rena underkläder. Sedan fick det bli jeans och en top. Jag borstade håret och sminkade mig sist.
När jag äntligen kom till stan i min vita Volvo xc90 så gick jag direkt till min favorit butik som nästan bara har märkeskläder. Jag gick direkt till klänningarna.
Efter några timmars shopping gick jag till Starbucks och köpte kaffe. När jag sedan gick på parkeringen ringe min mobil.
"Hallå?"
"Heey, gumman!"
Jag log.
"Hello Sweetheart"
"Zup?"
Jag krånglade upp bilnyckeln ur min 'väska' och låste upp bilen.
"Ska precis åka från The mall, själv?" sa jag och satte mig i bilen, och smällde igen dörren.
"Inget, längtar som fan till festen"
"Samma här"
JAg startade bilen och backade ut från parkeringsplatsen.
"Jo, Jonas ringde idag" Jag svängde ut från parkeringen, ut på vägen. "Han ska komma på festen!"
"Wow, grymt!"
"Alla säger att det kommer vara en artist där! Hoppas han är snygg!"
"Det är han säkert!"
"Aja, WHatever, måste lägga på nu. Puss gumman!"
"Puss hej!"
JAg la ner mobilen och höjde radion. Where them girls at spelades i högtalarna när jag svängde in på uppfarten.
-----------------------
Första kapitlet, OUT! Vad tycks? Kommentera nu!
Help help help
OKej, jag vill ha en ny huvudperson!!
När jag tänkte mig Justin och Whitney tillsammans märkte jag att de inte passade så nu får NI ge MIG förslag på olika personer som kan vara huvudpersonen/Whitney!!!!! FORT FORT FORT OM NI VILL HA FÖRSTA KAPITLET ;)
Jag menar liksom en person/kändis som jag kan ha på bilderna, t.ex. förut tog jag Lauren Conrad men jag vill ha förslag på andra kändisar!!
När jag tänkte mig Justin och Whitney tillsammans märkte jag att de inte passade så nu får NI ge MIG förslag på olika personer som kan vara huvudpersonen/Whitney!!!!! FORT FORT FORT OM NI VILL HA FÖRSTA KAPITLET ;)
Jag menar liksom en person/kändis som jag kan ha på bilderna, t.ex. förut tog jag Lauren Conrad men jag vill ha förslag på andra kändisar!!
Prolog- The light of love
Kolla inlägget under!!!
Novellen handlar om 16 åriga Whitney Thompson. Hennes mamma gifte om sig när Allis pappa dog. Hon gifte sig då med en doktor och de flyttade till hans villa i Atlanta. Whitney är populär i skolan, känd som den rika ungen. Och ja, det är sant. Whitney är hel på utsidan, men brusten på insidan på grund av gamla minnen, sår som aldrig läker.
Whitney älskar mode och kläder och klär sig alltid snyggt i märkeskläder.
Här är några meningar ur Whitneys vanliga liv.
Kära dagbok
Idag blev jag inbjuden till Luke Millers 17 års fest imorgon. Jag ska såklart gå med Alison och Melonie. Typ hela skolan ska dit och jag måste verkligen gå. Alla räknar med det liksom!
Hemma är allt som vanligt. Mamma är borta och samma med Blake. Men ja, jag lever livet!
----------------------
Så, vad tycker ni? Whitney kommer se ut såhär:
KOMMENTERA VAD NI TYCKER!!
Förklaring...
Okej, jag läser kommentarer och märker att det är många som inte fattar. Och ja... Det var helt enkelt Justin som drömde allt ihop. På kapitel femtiotvå står det att han satt på sängen och grät och så, därifrån var det bara en dröm. Då kanske ni undrar varför Pattie säger att hon är död, då säger jag att Maddie var död. Men hon överlevde (av ett mirakel). Där har ni förklaringen!!
Och jag kommer skriva prologen för nästa novell idag (antagligen, om det inte dyker upp något) och jag vill att ni kommenterar vad ni tycker om den!!
Och jag kommer skriva prologen för nästa novell idag (antagligen, om det inte dyker upp något) och jag vill att ni kommenterar vad ni tycker om den!!
Let Your Heart Speak FIFTY FOUR THE END!
Maddie
Allt jag hörde var ett pip. Jämna mellanrum, annars var det tyst.
Jag visste inte vart jag var, jag visste inte vad som hade hänt.
Jag visste absolut ingenting.
Plötsligt hörde jag en dörr som öppnades och stängdes. Långsamma steg mot min säng och en hand i min. Jag hörde hur någon snyftade och snyftade. Jag hade lust att öppna ögonen men jag kunde inte. Det var som stora stenar framför mina ögonlock.
- Maddie... Grät personen som satt där.
Jag försökte komma på vem det var, och efter en stund kom jag på det, och när jag gjorde det kände jag mig som en idiot. Det var Justin.
- Snälla... Grät han vidare.
Justin
Jag såg upp på det bleka ansiktet med stängda ögon. De blå/lila läpparna fick mig att rysa. Personen som låg i sängen var inte alls lik den personen jag älskade.
- Aj...
Jag såg chockat upp. Maskinen började pipa fortare och jag tryckte på knappen så massa doktorer kom in.
- Vad händer?! Sa jag högt och en tjej kom fram till mig.
- Du måste gå ut. Sa hon allvarligt.
- Nej!
Hon puttade ut mig och stängde dörren. Jag började gråta. Mamma kom fram och kramade mig. Chaz kom också fram och kramade mig.
- Vad hände? Sa han.
- Jag vet inte. Sa jag och snyftade.
Vi satte oss ner igen och väntade på att de skulle komma ut.
Efter en halvtimme kom en tjej ut med papper i handen.
- Hur mår hon? Sa jag snabbt.
- Läget är stabilt. Hon är vaken men är lite snurrig. Sa hon.
- Får jag gå in? Frågade jag.
- Visst. Log hon.
Jag gick in. Hennes hud hade fått mer färg, samma sak med hennes läppar.
Hennes ögon var öppna och hon mötte mig blick när jag kom in.
- Maddie!
Jag gick fram och kramade henne försiktigt. JAg började gråta och hon med.
Två månader senare
- Kom nu, vi måste åka.
Jag log mot Lissie och gick med henne ut till bilen. Pattie var också med. Vi åkte mot kyrkan och när vi var där smet vi in i ett extrarum. Jag slog mig ner på en stol och Pattie började fixa mitt hår.
- Jag åker och hämtar känningen! Ropade Lissie.
- Okej!
Pattie tog lite av mitt hår fram och drog bak det och flätade. Sedan tog hon min korta snelugg och gjorde en inbakad fläta. Sedan plattade hon resten av mitt hår, innan hon sprayade på med hårspray. Då var Lissie tillbaka och jag kröp i klänningen.
- Kom nu!
JAg log mot Pattie när jag såg Lissie bli inputtad till ett annat rum av Pattie. Då började Pattie sminka mig.
Okej, jag tror ni har fattat vad som hänt. För ungefär... en månad sedan friade Justin till mig, och jag sa ja. Och nu är den stora dagen här och jag är så nervös! Pappa ska lämna över mig, Lissie ska vara tärna med Jazzy och ja... Vad mer kan jag säga?
- Åhh, vad fin du är!
Pappa kom in i rummet och jag kramade honom försiktigt.
- Det är dags. Sa Lissie till mig och jag nickade.
Jag gick med pappa till porten och tog hans arm. Jag såg Lissie ta Jazzys hand och le mot mig.
Musik började spela och två killar öppnade porten.
I kyrkan var det fullt med stående folk på sidorna, prästen längst fram och Justin stod framför med ett bigsmile på hans läppar.
Jag log tillbaka. Gråten i min hals kom, men jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
- Tager du, Justin Drew Bieber, Madelene Ashley Jones till din fru och älska henne i nöd och lust tills döden skiljer er åt.
- Ja.
Jag log stort och var nära på att börja fnissa.
- Tager du, Madelene Ashley Jones, Justin Drew Bieber till din man och älska honom i nöd och lust tills döden skiljer er åt.
- Ja.
- Ringarna.
Justin log mot mig och Chaz kom fram med ringarna och han flinade mot mig. Jag log tillbaka.
Vi böt ringar och Justin kysste mig, allt det andra! JAg fick min dröm uppfylld: Att gifta mig med Justin och skaffa underbara barn. Max och Julie.
Vi levde lyckliga i alla våra dagar...
-----------------------
Ja, jag avslutar denna novell här! Men jag ska såklart börja på en ny! Måste bara få lite ideer, men kommentera vad ni tyckte om novellen! Bra eller dålig? Tråkig eller rolig? P.S Jag tål kritik!
Allt jag hörde var ett pip. Jämna mellanrum, annars var det tyst.
Jag visste inte vart jag var, jag visste inte vad som hade hänt.
Jag visste absolut ingenting.
Plötsligt hörde jag en dörr som öppnades och stängdes. Långsamma steg mot min säng och en hand i min. Jag hörde hur någon snyftade och snyftade. Jag hade lust att öppna ögonen men jag kunde inte. Det var som stora stenar framför mina ögonlock.
- Maddie... Grät personen som satt där.
Jag försökte komma på vem det var, och efter en stund kom jag på det, och när jag gjorde det kände jag mig som en idiot. Det var Justin.
- Snälla... Grät han vidare.
Justin
Jag såg upp på det bleka ansiktet med stängda ögon. De blå/lila läpparna fick mig att rysa. Personen som låg i sängen var inte alls lik den personen jag älskade.
- Aj...
Jag såg chockat upp. Maskinen började pipa fortare och jag tryckte på knappen så massa doktorer kom in.
- Vad händer?! Sa jag högt och en tjej kom fram till mig.
- Du måste gå ut. Sa hon allvarligt.
- Nej!
Hon puttade ut mig och stängde dörren. Jag började gråta. Mamma kom fram och kramade mig. Chaz kom också fram och kramade mig.
- Vad hände? Sa han.
- Jag vet inte. Sa jag och snyftade.
Vi satte oss ner igen och väntade på att de skulle komma ut.
Efter en halvtimme kom en tjej ut med papper i handen.
- Hur mår hon? Sa jag snabbt.
- Läget är stabilt. Hon är vaken men är lite snurrig. Sa hon.
- Får jag gå in? Frågade jag.
- Visst. Log hon.
Jag gick in. Hennes hud hade fått mer färg, samma sak med hennes läppar.
Hennes ögon var öppna och hon mötte mig blick när jag kom in.
- Maddie!
Jag gick fram och kramade henne försiktigt. JAg började gråta och hon med.
Två månader senare
- Kom nu, vi måste åka.
Jag log mot Lissie och gick med henne ut till bilen. Pattie var också med. Vi åkte mot kyrkan och när vi var där smet vi in i ett extrarum. Jag slog mig ner på en stol och Pattie började fixa mitt hår.
- Jag åker och hämtar känningen! Ropade Lissie.
- Okej!
Pattie tog lite av mitt hår fram och drog bak det och flätade. Sedan tog hon min korta snelugg och gjorde en inbakad fläta. Sedan plattade hon resten av mitt hår, innan hon sprayade på med hårspray. Då var Lissie tillbaka och jag kröp i klänningen.
- Kom nu!
JAg log mot Pattie när jag såg Lissie bli inputtad till ett annat rum av Pattie. Då började Pattie sminka mig.
Okej, jag tror ni har fattat vad som hänt. För ungefär... en månad sedan friade Justin till mig, och jag sa ja. Och nu är den stora dagen här och jag är så nervös! Pappa ska lämna över mig, Lissie ska vara tärna med Jazzy och ja... Vad mer kan jag säga?
- Åhh, vad fin du är!
Pappa kom in i rummet och jag kramade honom försiktigt.
- Det är dags. Sa Lissie till mig och jag nickade.
Jag gick med pappa till porten och tog hans arm. Jag såg Lissie ta Jazzys hand och le mot mig.
Musik började spela och två killar öppnade porten.
I kyrkan var det fullt med stående folk på sidorna, prästen längst fram och Justin stod framför med ett bigsmile på hans läppar.
Jag log tillbaka. Gråten i min hals kom, men jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
- Tager du, Justin Drew Bieber, Madelene Ashley Jones till din fru och älska henne i nöd och lust tills döden skiljer er åt.
- Ja.
Jag log stort och var nära på att börja fnissa.
- Tager du, Madelene Ashley Jones, Justin Drew Bieber till din man och älska honom i nöd och lust tills döden skiljer er åt.
- Ja.
- Ringarna.
Justin log mot mig och Chaz kom fram med ringarna och han flinade mot mig. Jag log tillbaka.
Vi böt ringar och Justin kysste mig, allt det andra! JAg fick min dröm uppfylld: Att gifta mig med Justin och skaffa underbara barn. Max och Julie.
Vi levde lyckliga i alla våra dagar...
-----------------------
Ja, jag avslutar denna novell här! Men jag ska såklart börja på en ny! Måste bara få lite ideer, men kommentera vad ni tyckte om novellen! Bra eller dålig? Tråkig eller rolig? P.S Jag tål kritik!
Let Your Heart Speak FIFTY THREE King of life
Hela tiden var bilden av Maddie kvar i min hjärna. Det gick bara inte att få ut henne ur min hjärna. Att hon faktiskt var borta. Hon kommer inte tillbaka. Hon kan bara vara kvar i mitt minne, i mina drömmar. Allt annat bara försvann ur mitt huvud. Allt!
Jag började gråta.
Önskade att mina känslor kunde spolas ut som tårarna.
Önskade att de kunde försvinna på tre sekunder.
Men allt man önskar kan man inte få.
Gud gav mig det jag önskade mest av allt, en karriär. Och det är jag glad över.
Och det är liksom livet, alla dör någon gång, det är bara en fråga om tid.
Jag är liksom kungen i mitt liv. Men just nu har jag förlorat kontrollen. Men jag måste vara stark.
Stark för mina fans, stark för mamma, stark för hela crewet... Stark för Maddie.
Varför kunde hon inte vara med mig nu och råda mig? Varför var livet så kompliserat?
Då kände jag en vindpust, äver om inget fönster var öppet. Sakta såg jag mig omkring.
Maddie? Kan det vara så att hon är här? Att hon ser mig?
Då plötsligt kände jag värmen som jag inte känt på länge, på grund av att Maddie inte varit här.
Jag log lite och såg mig omkring.
- Maddie, om du är här, ge mig ett tecken.
Meningen fick mig att tänka på häxor som framkallar andar. Jag var häxan och Maddie var anden.
Plötsligt ramlade en penna nerfrån ett litet bord som stod i hörnet av "rummet". På bordet låg nu ett papper. Sakta gick jag ner från sängen och fram till bordet.
Jag flämtade till när jag såg pappret.
Justin, jag älskar dig. Snälla sluta gråta. Du måste gå vidare och fortsätta din karriär!
Men kom ihåg att jag alltid älskar dig, levande eller död, om du hittar en ny eller ej, jag kommer alltid älska dig!
Puss Madelene Jones, Maddie
En vecka senare
- BIEBER!
Jag kollade upp och såg lilla Jazzy springa mot mig. Jag log sorgset och tog emot henne.
Vi var tillbaka i Stratford för att gå på Maddies begravning. Jag var klädd i svarta "finbyxor", en vit skjorta och en svart väst med en fluga. Jazzy hade på sig en svart söt klänning med en rosett på och hennes söta svarta ballerina skor. Hennes hår var plattat och ett ledsamt leende var fastklistrat på hennes ansikte.
- Bieber ledsen. Sa hon och kramade mig hårt.
- Ja.
Jag släppte ner henne och tog hennes hand medans hon drog mig mot bilen där Usher och alla andra väntade. Steve stod utanför och gav mig en 'kill-kram' när jag kom fram.
- Hur är det? Sa han och mötte min blick.
- Dåligt. Sa jag.
- Jag vet att hon är med oss.
Jag nickade innan vi satte oss i bilen som började rulla mot kyrkan.
***
- Vi har samlats här idag för att ta ett sista farväl till Madelene Jones.
Prästen började prata men min blick var på kistan, där Maddie låg.
De började spela musik och då började tårarna rinna. Det var Maddies favorit låt, Here comes goodbye med Rascal Flats.
- ... Justin.
Jag reste mig upp och gick fram till altaret. Det var dags för mig att hålla tal. Så jag ställde mig framför mikrofonen och såg ut i kyrkan.
- Som många kanske vet var jag ihop med Madelene. Hon gjorde mitt liv bättre och... Min röst bröts och en tår letade sig ut ur mitt öga. Och vi älskade varandra. Avslutade jag och tog ett djupt andetag innan jag skulle börja igen. Jag vet att du är här inne Maddie, snälla kan du ge oss ett tecken? Bad jag.
Alla tystnade. Jag såg mig omkring. Då föll ett papper ner från ingenstans och landade på golvet framför mig. Jag tog upp det och läste högt.
- Tack allihopa för att ni är här! Jag uppskattar det. Kom ihåg att jag älskar er alla
Nästan alla började gråta. Hon var verkligen här.
***
- Justin.
Jag såg bakom mig och såg Chaz komma. Hans ögon var röda och kinderna var våta. Han gav mig en varm kill-kram full av vänskap och sorg. Men ändå värme. Man märkte att han var lika ledsen som jag.
- Tack för att du kom, bro. Sa jag och han nickade.
- Tack för att jag fick komma.
- Alltid. Log jag och han gick iväg.
Jag kollade ner i marken och sparkade bort en sten. Sedan gick jag med små steg till bilen där alla väntade. Nu skulle vi hem till Chaz och skulle fika, sörja och be för att hon får det bra och allt sådant.
Allt som hördes var bilens spinande ljud, våra andetag och en och annan snyftning.
***
- Kära Gud. Tack för det otroliga liv du gav Madelene, och jag ber dig att ge henne ett lika bra liv i himlen. Bad jag och de andra bad med mig.
- Amen. Avslutade vi och började äta av bullarna.
------------------------------------
Nu fick ni en väldigt kort del för mina föräldrar har precis kommit hem från en resa och jag vill ungås med dem, så ja... Och inga bilder heller, sorry för det! Kommentera!!!!!
Jag började gråta.
Önskade att mina känslor kunde spolas ut som tårarna.
Önskade att de kunde försvinna på tre sekunder.
Men allt man önskar kan man inte få.
Gud gav mig det jag önskade mest av allt, en karriär. Och det är jag glad över.
Och det är liksom livet, alla dör någon gång, det är bara en fråga om tid.
Jag är liksom kungen i mitt liv. Men just nu har jag förlorat kontrollen. Men jag måste vara stark.
Stark för mina fans, stark för mamma, stark för hela crewet... Stark för Maddie.
Varför kunde hon inte vara med mig nu och råda mig? Varför var livet så kompliserat?
Då kände jag en vindpust, äver om inget fönster var öppet. Sakta såg jag mig omkring.
Maddie? Kan det vara så att hon är här? Att hon ser mig?
Då plötsligt kände jag värmen som jag inte känt på länge, på grund av att Maddie inte varit här.
Jag log lite och såg mig omkring.
- Maddie, om du är här, ge mig ett tecken.
Meningen fick mig att tänka på häxor som framkallar andar. Jag var häxan och Maddie var anden.
Plötsligt ramlade en penna nerfrån ett litet bord som stod i hörnet av "rummet". På bordet låg nu ett papper. Sakta gick jag ner från sängen och fram till bordet.
Jag flämtade till när jag såg pappret.
Justin, jag älskar dig. Snälla sluta gråta. Du måste gå vidare och fortsätta din karriär!
Men kom ihåg att jag alltid älskar dig, levande eller död, om du hittar en ny eller ej, jag kommer alltid älska dig!
Puss Madelene Jones, Maddie
En vecka senare
- BIEBER!
Jag kollade upp och såg lilla Jazzy springa mot mig. Jag log sorgset och tog emot henne.
Vi var tillbaka i Stratford för att gå på Maddies begravning. Jag var klädd i svarta "finbyxor", en vit skjorta och en svart väst med en fluga. Jazzy hade på sig en svart söt klänning med en rosett på och hennes söta svarta ballerina skor. Hennes hår var plattat och ett ledsamt leende var fastklistrat på hennes ansikte.
- Bieber ledsen. Sa hon och kramade mig hårt.
- Ja.
Jag släppte ner henne och tog hennes hand medans hon drog mig mot bilen där Usher och alla andra väntade. Steve stod utanför och gav mig en 'kill-kram' när jag kom fram.
- Hur är det? Sa han och mötte min blick.
- Dåligt. Sa jag.
- Jag vet att hon är med oss.
Jag nickade innan vi satte oss i bilen som började rulla mot kyrkan.
***
- Vi har samlats här idag för att ta ett sista farväl till Madelene Jones.
Prästen började prata men min blick var på kistan, där Maddie låg.
De började spela musik och då började tårarna rinna. Det var Maddies favorit låt, Here comes goodbye med Rascal Flats.
- ... Justin.
Jag reste mig upp och gick fram till altaret. Det var dags för mig att hålla tal. Så jag ställde mig framför mikrofonen och såg ut i kyrkan.
- Som många kanske vet var jag ihop med Madelene. Hon gjorde mitt liv bättre och... Min röst bröts och en tår letade sig ut ur mitt öga. Och vi älskade varandra. Avslutade jag och tog ett djupt andetag innan jag skulle börja igen. Jag vet att du är här inne Maddie, snälla kan du ge oss ett tecken? Bad jag.
Alla tystnade. Jag såg mig omkring. Då föll ett papper ner från ingenstans och landade på golvet framför mig. Jag tog upp det och läste högt.
- Tack allihopa för att ni är här! Jag uppskattar det. Kom ihåg att jag älskar er alla
Nästan alla började gråta. Hon var verkligen här.
***
- Justin.
Jag såg bakom mig och såg Chaz komma. Hans ögon var röda och kinderna var våta. Han gav mig en varm kill-kram full av vänskap och sorg. Men ändå värme. Man märkte att han var lika ledsen som jag.
- Tack för att du kom, bro. Sa jag och han nickade.
- Tack för att jag fick komma.
- Alltid. Log jag och han gick iväg.
Jag kollade ner i marken och sparkade bort en sten. Sedan gick jag med små steg till bilen där alla väntade. Nu skulle vi hem till Chaz och skulle fika, sörja och be för att hon får det bra och allt sådant.
Allt som hördes var bilens spinande ljud, våra andetag och en och annan snyftning.
***
- Kära Gud. Tack för det otroliga liv du gav Madelene, och jag ber dig att ge henne ett lika bra liv i himlen. Bad jag och de andra bad med mig.
- Amen. Avslutade vi och började äta av bullarna.
------------------------------------
Nu fick ni en väldigt kort del för mina föräldrar har precis kommit hem från en resa och jag vill ungås med dem, så ja... Och inga bilder heller, sorry för det! Kommentera!!!!!
Foton från sommaren!
Hejsan!
Hej kära läsare! (haha)
Jag gillar inte bara att skriva, jag har även ett annat intresse. Fotografering.
Så jag funderar på att göra en kategori som heter 'foto' där jag lägger upp olika foton som jag har tagit.
Nu vill jag bara veta vad ni tycker om det??
FIFTY TWO UNDER!
Let Your Heart Speak FIFTY TWO It's gonna be OK
Klockan var 2 på natten och jag låg i sängen och grät. Tårarna rann och rann. JAg försökte att låta så lite som möjligt, men det var svårt. Jag hade ett "rum" med Alfredo. Vi hade en våningsäng och jag låg överst.
Men det var det sista jag tänker på. Allt i min hjärna är Maddie. Hennes vackra långa hår och söta ögon. Ögonen jag aldrig mer skulle få se. Hennes änglaleende. Hennes klingande skratt. 
Bilden av henne fick mig att gråta mer.
- Ey, Bieber. Jag är verkligen ledsen för det där med Maddie, men snälla, försök sova.
Alfredo sträckte fram sitt trötta ansikte och jag såg på honom.
- Förlåt.
Han la sig i sin säng igen och jag försökte sova. Jag försökte kontrollera tårarna. Efter en stund gick det och jag somnade.
***
- Justin, kom nu! Ropade mamma.
- Kommer!
Jag gick sakta med de andra in i byggnaden där jag skulle ha min konsert. Fansen stod bakom ett galler och skrek. Jag vinkade sakta och gav de ett fakesmile.
- La la la la la la laaa. En gång till. La la la la la la laaa. Bra. Fortsätt.
Mama Jan upprepade flera gånger och jag härmade.
***
- Bra jobbat Justin. Sa Usher uppmuntrande och gav mig ett medlidsamt leende.
- Tack. Sa jag och gjorde mig i ordning för att gå tillbaka till bussarna.
Allt i min hjärna var en enda röra. Jag kunde bara inte fatta att hon var borta. Allt var bara så rörigt.
- Justin, är du klar?
Jag kom på mig själv med att stå och se mig i spegeln och såg mot dörren där mamma stod.
- Aa...
Jag gick mot henne och hon la armen om mig.
- Det kommer bli bra. Sa hon och jag nickade.
- Kanske.
Men jag visste att jag var tvungen att gå vidare. Jag har min karriär, och om jag fortsätter såhär kommer min karriär nå botten, och det viller jag verkligen inte. Jag ville fortsätta så länge jag kunde.
Men jag skulle alltid älska Maddie. Levande eller död, alltid ska jag älska henne.
- Jag finns om du vill prata. Sa hon lugnande.
- Tack. Log jag och pussade hennes kind.
De andra väntade redan i bussarna när vi kom dit. De tystnade när vi kom. Som om de visste att jag inte ville prata eller svara på frågor. Jag gick direkt till min säng och klättrade upp för stegen.
-------------------------------------
Ni fick en kort till idag, tack vare alla kommentarer!!!! Tack så mycket! Kommentera!!!! :D
Let Your Heart Speak FIFTY ONE Broken Heart
Med en suck tog jag fram min frukost som bestod av en fruktsallad - melon, äpple, mandarin, päron m.m. När allt var klart satte jag mig vid bordet och började äta.
- Jaså, här sitter du.
Jag stelnade till. All glädje till att jag inte träffat personen bakom mig försvann och enorm rädsla spred sig. JAg blundade hårt och hoppades att han skulle gå, men nej. Såklart inte.
Jag kände hans hand på min axeln vilket fick mig att tappa andan.
- Jag lovade Justin att inte göra såhär, men han är inte här nu, så...
Jag kände gråten i halsen och såg sakta ner i bordet.
Han drog händerna mot min hals och jag kände en tår rinna ur ögat. Sakta förde han sitt ansikte till mitt öra och viskade:
- Några sista ord?
Det påminde mig om en film jag sett när jag var liten. När jag tänkte på min barndom blev tårarna sakta fler och jag tänkte att mitt liv snart skulle vara över. Ingen smärta, inga känslor... Bara död. Allt skulle gå så fort, så skulle jag bara dö.
Han tryckte åt på min hals. Jag kände luften ta slut och han drog ner mig på golvet. Jag kände paniken komma krypandes och jag började dra efter luft. Men jag gav snart upp och kände världen börja snurra
- Godnatt. Viskade Jeremy innan allt slocknade.
Steve
Jag nynnade på låten som gick på radion och ställde bilen på uppfarten. Jeremys bil var borta, vilket var bra. Jag klev ur och smällde igen dörren.
- Hallå?! Ropade jag medans jag tog av mig ena skon.
Inget svar. Hon kanske var hos Lissie eller Chaz, eller Ryan? Jag gick upp och tittade i alla rum, hon var inte där. Inte i vardagsrummet heller. Då kollade jag köket. En skål stod framme och stolen var utdragen.
- Maddie?! Ropade jag medans jag tog upp min telefon och ringde henne.
En signal från badrummet hördes. Jag sprang upp och drog bort draperiet. Där låg Maddie, i vattnet i badkaret. Blek.
- Maddie!
Jag la henne på golvet och letade efter puls. Den var svag.
***
Jag satt på sjukhuset och väntade på att få gå in till henne. De skulle bara undersöka att hon mådde bra.
- Du får gå in nu.
JAg reste mig upp och gick in. Hon såg på mig med trötta ögon och gav mig ett osäkert leende. Jag satte mig bredvid henne och tog hennes kalla hand.
- Varför Maddie? Sa jag och hon såg chockat på mig.
- Va? Sa hon hest.
- Varför dränkte du dig?
- Dränkte? Vad pratar du om? Sa hon förvirrat.
- Ja, du låg i badkaret som var fyllt med vatten.
- Nej, det var Jeremy. Han kom när jag åt frukost och ströp mig. Han måste lagt mig där för att folk ska tro att jag dränkte mig. Förklarade hon och jag nickade.
Plötsligt fylldes rädsla i hennes ögon och hennes hand släppte min.
- Maddie?
Hennes hjärtmaskin började pipa och hennes ögon slocknade. Jag tryckte på knappen och massa doktorer kom in. De puttade på mig så jag stod i hörnet och jag hörde massa babbel och pipet.
- Vi tappar henne! Vi tappar henne!
Plötsligt blev det tyst. Maskinen slutade pipa och doktorerna såg på varandra.
- Hon är borta.
Justin
- Bra gjort, bro! Sa Jaden och gav mig en high five.
- Tack, bro.
Vi skrattade lite innan jag gick för att byta om.
Alla träffades sedan vid bussarna och de började åka mot nästa stop.
- Wii? Sa Alfredo och alla andra skrek ja.
Vi körde vinnaren möter och vi hade grymt rolig.
- NEJ! Justin, du fuskar! Utbrast Jaden när jag vunnit.
- Nepp. Flinade jag och han skrattade.
- Justin, kan du komma? Sa mamma tyst från dörren till sovplatserna
- Visst.
JAg reste mig upp och gick mot henne. Hon drog igen dörren och jag slog mig ner på en soffa. Mamma satte sig på huk framför mig. Hon tog mina händer och såg på mig med en orolig och ledsen blick.
- Jo, det hände en sak idag. Två rättare sagt.
- Vad? Sa jag och kände paniken komma.
- Jo, din pappa sitter i fängelse nu.
Allt försvann. Pappa? Min kära pappa som alltid hjälper mig?
- Och den andra. Sa jag utan luft och gråten i halsen.
- Din pappa skadade Madelene igen. Och...
- Och? Sa jag och kände en tår rinna nerför min kind.
- Hon är död.
- Va? Viskade jag och hela mitt hjärta brast.
- Justin, jag är ledsen. Sa hon hest.
Jag såg ner i mitt knä och tänkte på de fantastiska stunder vi haft tillsammans. På de roliga stunderna. 
(Tänk er att han sitter i en buss)
***
- Justin, det är Steve.
Mamma gav mig hennes mobil. Jag la den mot örat och harklade mig.
- Hallå?
Min röst var sprucken. Fylld av tusen tårar som trängde sig upp i min hals.
- Hej Justin.
Steves röst var också fylld av sorg och tårar.
- Hur är det? Sa han omtänksamt.
- Dåligt. Jag menar, jag har liksom inget liv längre.
- Jag förstår. Men jag tänkte prata om begravningen.
- Okej.
- När kan du? Jag menar, när har du tid?
- När som helst om det gäller Maddie.
- Okej, men...
Vi fortsatte prata i timmar. Om allt som hänt, om begravningen och allt! Han sa att han hade hittat Maddie i badkaret, fyllt med vatten. Men han sa även att det var min pappa som dödat henne. Hur kan han?!
---------------------------
Såå, här har ni! Har inget mer att säga nu, hahha. Men nu vill jag ha minst 6 kommentarer innan nästa!!
Let Your Heart Speak FIFTY Letter and a rose
Efter en stund släppte han mig och jag slog ner blicken.
- Hey. Mumlade han
Han sökte efter min blick. Han la pekfingret under min haka och lyfte upp mitt huvud så jag såg honom i ögonen.
- Gör inte om det. Viskade han och jag nickade.
- Jag lovar.
Han log smått och kramade mig igen. Sakta gick vi ner till vardagsrummet och slog på teven. Det var Project Runway.
- YES! Utbrast jag och Justin skrattade åt mig.
De skulle skapa en look för röda mattan, vilket jag tyckte var OTROLIGT kul.
Mitt i allt ringde Justins telefon och han gick för att svara. Jag hörde inte vad han sa, jag hörde bara hans röst.
Efter några minuter kom han tillbaka. Hans ansikte var svårt att läsa av, jag förstod att något hade hänt, men jag visste inte vad.
- Vad är det Biebs? Sa jag när han slog sig ner i soffan.
- Jag ska åka tillbaka imorgon.
***
- Maddie! Är du klar?!
- Ja, jag kommer!
Jag satte fort på mig några armband och ett halsband innan jag gick mot dörren. I farten tog jag min handväska.
Justin stod i hallen och väntade. Han log mot mig när jag kom.
- Klar? Sa han.
- Nu. Sa jag när jag stoppade i fötterna i mina svarta pumps.
- Du är jätte snygg. Viskade han i mitt öra när han höll upp dörren åt mig.
- Thanks, Biebs.
- Biebs. Fnös han ironiskt och jag skrattade åt honom.
Han öppnade bildörren på den enorma limousinen och jag satte mig.
- Såå... Vart ska vi? Sa jag och log.
- Surprise!! Sa han och jag suckade otåligt.
- Juustiiin. Gnällde jag som en liten barnunge.
- Madelene Ashley Jones, sluta genast. Sa han allvarligt men brast sedan ut i skratt, lika så jag.
Snart var vi framme vid "Överraskningsstället" och vi klev ur bilen. Det var någon fin reasturang som jag inte kunde uttala namnet på.
- Kom nu, frun. Sa Justin och jag fnissade.
- Såklart, herrn.
Han skrattade.
Vi slog oss ner vid ett runt bord med en vit duk som stod under en ljuskrona. Det låg tre röda rosor på bordet. Jag log mot Justin som antagligen fixat det här, eftersom det bara var så på vårat bord.
Gud vad jag älskade Justin. Han var så söt och romantisk hela tiden. Charmig och omtänksam! Det är som om han var en ängel och jag var i himlen. Jag fnissade lite åt vad jag just tänkte och Justin såg på mig med höjda ögonbryn och ett snett leende.
- Vad är det?
- Inget. Log jag.
- Nähe...
***
- Jag ska bara på toa så går vi sedan.
Jag nickade.
Justin lämnade bordet och jag reste mig upp för att ta på mig min kofta.
- Hey Justin.
Jag kollade upp och såg en tjej stå och klänga på Justin. Justin var stel.
Men raska steg gick jag fram till dem och knuffade bort tjejen. Hon gav mig onda ögat innan hon ställde sig en centimeter ifrån mig.
- Och vem är du? Röt hon.
- Jag undrar detsamma. Sa jag och tog mitt ansikte närmre så hon ryggade tillbaka.
- Kom nu Maddie. Sa Justin och jag flinade mot tjejen.
- Kommer.
Hon fnös och slängde med håret innan jag lämnade henne bakom mig.
***
- Godnatt älskling. Mumlade Justin mot mitt öra.
- Godnatt.
I flera timmar låg jag och tänkte på mig och Justin. Han skulle åka imorgon, och jag skulle antagligen åka tillbaka snart också. När skulle vi ses igen? Jag behövde tänka på plugget och Justin hade sin karriär. Ibland önskar jag att Justin var en vanlig person så han kunde flytta med oss till LA, så kunde vi umgås när jag inte var i skolan. Då skulle allt vara mycket enklare, men det kan jag absolut inte kräva av Justin. Då kommer han tro jag är knäpp.
Men en sak är säker: Jag älskar Justin, och kommer alltid att göra.
***
Jag vaknade av solen som trängde sig in genom fönstret och jag tog handen och sökte efter Justin, men han var inte där. Jag satte mig kvickt upp och såg på hans plats, den var tom och bäddad. Snabbt sprang jag ner för trappan och in i köket, tomt, vardagsrummet, tomt.
När jag väl var uppe på rummet såg jag en ros och en lapp på sängbordet. Jag tog upp brevet och rosen.
Godmorgon Maddie
Förlåt att jag inte är med dig nu, skulle gärna vara där när du vaknade upp. Men jag fick brottom till flygplatsen När du läser det är jag förmodligen redan i ATL.
Jag är verkligen ledsen för att vi inte kunde säga hejdå. Men... Ring när du vill, när som helst på dygnet. JAg svarar alltid! Eller, ja om jag inte har en konsert, men då ringer jag upp på pausen eller efteråt.
Puss Justin
Jag såg chockat på brevet. Hade han åkt?! Jag luktade på rosen innan jag gick med tunga steg till köket. Ingen var hemma, som tur var. Jaja, lev vidare.
-----------------------------------------
Förlåt för att det tog sådan tid innan den här kom upp! JAG ÄR SÅ LEDSEN! Men jag har haft fullt upp hela helgen!! Ska försöka skriva igen imorgon, men som alla andra har jag skola och läxor, så vi får se när jag hinner, hoppas jag inte tappar läsare för detta!!
PUSS OCH KOMMENTERA!
- Hey. Mumlade han
Han sökte efter min blick. Han la pekfingret under min haka och lyfte upp mitt huvud så jag såg honom i ögonen.
- Gör inte om det. Viskade han och jag nickade.
- Jag lovar.
Han log smått och kramade mig igen. Sakta gick vi ner till vardagsrummet och slog på teven. Det var Project Runway.
- YES! Utbrast jag och Justin skrattade åt mig.
De skulle skapa en look för röda mattan, vilket jag tyckte var OTROLIGT kul.
Mitt i allt ringde Justins telefon och han gick för att svara. Jag hörde inte vad han sa, jag hörde bara hans röst.
Efter några minuter kom han tillbaka. Hans ansikte var svårt att läsa av, jag förstod att något hade hänt, men jag visste inte vad.
- Vad är det Biebs? Sa jag när han slog sig ner i soffan.
- Jag ska åka tillbaka imorgon.
***
- Maddie! Är du klar?!
- Ja, jag kommer!
Jag satte fort på mig några armband och ett halsband innan jag gick mot dörren. I farten tog jag min handväska.
Justin stod i hallen och väntade. Han log mot mig när jag kom.
- Klar? Sa han.
- Nu. Sa jag när jag stoppade i fötterna i mina svarta pumps.
- Du är jätte snygg. Viskade han i mitt öra när han höll upp dörren åt mig.
- Thanks, Biebs.
- Biebs. Fnös han ironiskt och jag skrattade åt honom.
Han öppnade bildörren på den enorma limousinen och jag satte mig.
- Såå... Vart ska vi? Sa jag och log.
- Surprise!! Sa han och jag suckade otåligt.
- Juustiiin. Gnällde jag som en liten barnunge.
- Madelene Ashley Jones, sluta genast. Sa han allvarligt men brast sedan ut i skratt, lika så jag.
Snart var vi framme vid "Överraskningsstället" och vi klev ur bilen. Det var någon fin reasturang som jag inte kunde uttala namnet på.
- Kom nu, frun. Sa Justin och jag fnissade.
- Såklart, herrn.
Han skrattade.
Vi slog oss ner vid ett runt bord med en vit duk som stod under en ljuskrona. Det låg tre röda rosor på bordet. Jag log mot Justin som antagligen fixat det här, eftersom det bara var så på vårat bord.
Gud vad jag älskade Justin. Han var så söt och romantisk hela tiden. Charmig och omtänksam! Det är som om han var en ängel och jag var i himlen. Jag fnissade lite åt vad jag just tänkte och Justin såg på mig med höjda ögonbryn och ett snett leende.
- Vad är det?
- Inget. Log jag.
- Nähe...
***
- Jag ska bara på toa så går vi sedan.
Jag nickade.
Justin lämnade bordet och jag reste mig upp för att ta på mig min kofta.
- Hey Justin.
Jag kollade upp och såg en tjej stå och klänga på Justin. Justin var stel.
Men raska steg gick jag fram till dem och knuffade bort tjejen. Hon gav mig onda ögat innan hon ställde sig en centimeter ifrån mig.
- Och vem är du? Röt hon.
- Jag undrar detsamma. Sa jag och tog mitt ansikte närmre så hon ryggade tillbaka.
- Kom nu Maddie. Sa Justin och jag flinade mot tjejen.
- Kommer.
Hon fnös och slängde med håret innan jag lämnade henne bakom mig.
***
- Godnatt älskling. Mumlade Justin mot mitt öra.
- Godnatt.
I flera timmar låg jag och tänkte på mig och Justin. Han skulle åka imorgon, och jag skulle antagligen åka tillbaka snart också. När skulle vi ses igen? Jag behövde tänka på plugget och Justin hade sin karriär. Ibland önskar jag att Justin var en vanlig person så han kunde flytta med oss till LA, så kunde vi umgås när jag inte var i skolan. Då skulle allt vara mycket enklare, men det kan jag absolut inte kräva av Justin. Då kommer han tro jag är knäpp.
Men en sak är säker: Jag älskar Justin, och kommer alltid att göra.
***
Jag vaknade av solen som trängde sig in genom fönstret och jag tog handen och sökte efter Justin, men han var inte där. Jag satte mig kvickt upp och såg på hans plats, den var tom och bäddad. Snabbt sprang jag ner för trappan och in i köket, tomt, vardagsrummet, tomt.
När jag väl var uppe på rummet såg jag en ros och en lapp på sängbordet. Jag tog upp brevet och rosen.
Godmorgon Maddie
Förlåt att jag inte är med dig nu, skulle gärna vara där när du vaknade upp. Men jag fick brottom till flygplatsen När du läser det är jag förmodligen redan i ATL.
Jag är verkligen ledsen för att vi inte kunde säga hejdå. Men... Ring när du vill, när som helst på dygnet. JAg svarar alltid! Eller, ja om jag inte har en konsert, men då ringer jag upp på pausen eller efteråt.
Puss Justin
Jag såg chockat på brevet. Hade han åkt?! Jag luktade på rosen innan jag gick med tunga steg till köket. Ingen var hemma, som tur var. Jaja, lev vidare.
-----------------------------------------
Förlåt för att det tog sådan tid innan den här kom upp! JAG ÄR SÅ LEDSEN! Men jag har haft fullt upp hela helgen!! Ska försöka skriva igen imorgon, men som alla andra har jag skola och läxor, så vi får se när jag hinner, hoppas jag inte tappar läsare för detta!!
PUSS OCH KOMMENTERA!
Inget kapitel, s-o-r-r-y
Hejsan kära läsare!
Blev inget kapitel igår, och tveksamt om det kommer något idag. Har mycket att göra och sådant som vanliga tonåringar gör.
Tack så mycket för att ni stannar!!!! PUSS
Blev inget kapitel igår, och tveksamt om det kommer något idag. Har mycket att göra och sådant som vanliga tonåringar gör.
Tack så mycket för att ni stannar!!!! PUSS
Let Your Heart Speak FORTY NINE Don't lie
Vi bestämde att jag skulle sova hos henne. Så vi gick till hennes rum och fixade en madrass, täcke och kudde. Sedan kröp vi ner under våra täcken och slöt ögonen.
- Godnatt.
- Godnatt.
Jag kunde verkligen inte somna. Min hjärna jobbade för fullt och jag kunde verkligen inte slappna av. Jag tänkte verkligen på allt och lite till. Mamma, Justin, pappa, Lissie, Tanya allt! Önskar det fanns en knapp så man kunde stänga av och sätta på tankarna och känslorna.
Allt i mitt liv var verkligen jobbigt just nu. Kanske skulle det vara lättare om allt bara tog slut. Om man bara försvann och aldrig kom tillbaka.
Sakta satte jag mig upp och såg på Lissie, hon sov. Jag reste mig upp och gick nerför trappan. Tur nog var hennes föräldrar på semester, så det var bara vi.
Sakta tog jag upp en kniv från köksbänken. Jag la den i min handflata och klämde hårt.
Smärtan for genom mig men jag fortsatte. Blodet började rinna och smärtan blev allt värre.
Efter en stund kunde jag inte hålla mig mer. Så jag skrek. Jag släppte kniven, satte mig ner med ryggen kot väggen och la andra handen för munnen.
- VAFAN?!
Med snabba steg kom Lissie in i rummet. Hon såg på mig med stora ögon.
- Vafan Maddie!
Hon drog med mig till badrummet där hon tvättade och lindade det djupa såret.
- Varför? Sa hon när vi slog oss ner i vardagsrummet.
- Jag vet inte. Suckade jag och lutade bak huvudet.
- Du måste prata med Justin om det här. Sa hon allvarligt och jag nickade.
- Imorgon.
***
- Maddie, vakna.
Jag öppnade ögonen och såg Lissie.
- Det är frukost. Log hon och jag nickade.
När jag gjort mig i ordning gick jag ner till köket där Lissie stekt pannkakor. Jag flinade mot henne.
- Din favvo. Sa hon och jag nickade.
Jag satte mig ner och la på en pannkaka på min tallrik. Jag hällde på socker och grädde innan jag rullade ihop den och började äta. Jag drack mjölk med jämna mellanrum innan jag ätit 3 pannkakor.
- Nu kör jag dig till Justins hus och du berättar, okej? Sa hon och såg menande på min hand.
Jag nickade och hjälpte till att ställa in i diskmaskinen. När vi sedan satt i bilen på väg tillbaka så skakade hela jag. Justin kommer bli rasande. Ååhh, jag vill inte!!
- Såå, nu är vi framme. Log Lissie och jag nickade innan jag gick ur och tackade för skjutsen.
Sakta gick jag mot huset och hörde Lissies bil lämna uppfarten. Jag gick in och tog av mig skorna, då kom Justin ut.
- Vart har du varit?! Sa han högt och kramade mig.
- Hos Lissie. Sa jag nervöst och kände hans grepp lossa.
- Vad har du gjort på handen? Sa han och tittade på min hand som jag sakta förde bakom min rygg.
- Inget.
- Maddie. Sa han allvarligt och tog tag i min hand.
Jag kved till och han såg på mig.
- Vad har du gjort? Upprepade han.
- Jag... Öhh, jag slant med kniven. Ljög jag.
- Ljug inte!
- OKej! Jag klämde en kniv i handflatan på mig. Suckade jag och gick upp för trapporna.
- VA?! Skrek han bakom mig och sprang ifatt mig. Varför?! Sa han högt.
- Jag vet inte!! Okej?! Jag vet ingenting längre! Skrek jag och han såg sorgset på mig.
- Maddie...
- Du behöver inte säga att du är ledsen, det vet jag. Och det är inte ditt fel. Sa jag och såg ner i golvet.
- Gumman.
Han kramade mig och jag började gråta helt random.
-------------------------------------------
Ett kort kapitel kom upp nu, jag skriver senare!! Kommentera!!
Let Your Heart Speak FORTY EIGHT What?!
När jag hade letat i tre timmar ringde pappa och sa att jag skulle komma hem.
De hade ringt polisen som var ute och letade efter henne.
***
Jag satte mig i soffan och skakade på benet. Aldrig har jag varit så orolig. Aldrig.
En känsla av oro och rädsla bubblade i hela mig.
- Justin, du borde vila. Vi väcker dig om de hittar henne. Sa pappa och jag nickade.
- Lova att väcka mig.
- Jag lovar.
Sakta gick jag upp till gästrummet och la mig på sängen. Jag slöt ögonen och somnade.
- Justin. Justin.
Jag öppnade ögonen och såg pappa stå där.
- De har hittat henne. Log han och jag rusade nerför trappan och ut på framsidan.
En polisman öppnade ena bakdörren och hjälpte en tjej ut. Hon hade en filt om sig och hon tittade ner så håret hängde framför ansiktet. Ändå kände jag igen henne. Maddie.
- Maddie!
Jag sprang fram till henne och kramade henne.
- Vi hittade henne i havet, men hon verkar vara okej. Sa ena polismannen med en mörk röst.
- Tack.
Jag hjälpte henne upp till gästrummet. Hon la sig ner under täcket och jag la två filtar över täcket. Hennes läppar var lätt lila och hon huttrade väldigt mycket.
- Vad gjorde du i havet? Viskade jag hest och jag såg en tår rinna ur ögat på henne.
- Ju... Justin. Sa hon hest.
- Ja?
- Pappa har... Han fö...
- Han vadå?
- Förbjöd mig att... Att träffa dig. Sa hon och tårarna började rinna på henne.
Hela min värld stannade. Mitt hjärta slutade banka. Allt var på grund av det hon just sagt.
Plötsligt knackade det på dörren och Steve kom in. Jag såg snabbt tillbaka på Maddie som slutat gråta och bara såg på sin pappa.
Snabbt reste jag mig upp och pussade Maddies hand.
- Jag kommer upp snart. Sa jag tyst och gick mot dörren.
Steve hade blicken på mig när jag gick genom rummet.
Så snart jag var ute kom gråten upp i halsen. Allt som hänt är bara för mycket.
- Justin, kan vi prata? Sa pappa och jag nickade.
Sakta gick vi ut till köket för att prata själva. Jag slog mig ner på ena stolen vid köksön och pappa lutade sig mot köksbänken.
Hans blick var allvarlig, nervös och rädd. Den blicken gjorde mig rädd.
- Justin, det var jag. Sa han allvarligt.
- Va? Sa jag oförståeligt.
- Det var jag som försökte mörda Maddie.
Maddie
Justin lämnade rummet. Spänningen mellan mig och pappa steg.
Det var tyst.
Ingen sa något.
Våra blickar sa allt.
Jag hatade honom och han fattade inte att jag verkligen älskade Justin.
- Madelene, du måste förstå att det är för ditt bästa! Ingen kan ta dig ifrån mig igen.
- Så du ska förbjuda mig att ha kille nu också eller?! Fattar du inte att jag älskar honom?! Skrek jag och han satte sig på sängkanten.
- Jag förstår det Madelene, men du måste förstå att jag är rädd om dig.
- Du fattar ingenting!
- Jo, Madelene...
- SNälla säg Maddie. Klagade jag.
- Okej, Maddie, jag vet vem som skadade dig.
- VA?! Skrek jag och såg på honom med förvånande ögon.
- Ja.
- Vem?!
- Jeremy.
Nu började allt falla på plats i mitt huvud. Blickarna från Jeremy, varför pappa förbjuder mig från Justin. Allt!
Plötsligt for dörren upp och där stod Justin. Gråten brände i halsen. Justin förstod att pappa berättat.
- Maddie jag...
Han började gå mot mig och fortsatte prata, jag hörde... Jag men lyssnade inte.
Min hjärna arbetade för fullt. Försökte plasera alla händelser i ett. Var det möjligt att det var Jeremy som dödat mamma?
Utan ett ord reste jag mig upp och sprang ner till hallen. Jag drog snabbt på mig en mössa och ett par skor innan jag sprang till Lissie. Hon var den enda jag kunde prata med här i Stratford, förutom Chaz och Ryan, men jag behövde en tjejkompis.
Jag knackade hysteriskt på den vita dörren och snabba steg hördes där inne.
Det var Lissie som öppnade. Vid det här laget rann tårarna som aldrig förr. Lissie såg chockat på mig.
- Mitt liv har rasat samman.
(Tänk er att det är Maddie)
- Gumman.
Hon kramade mig hårt och jag lät tårarna rinna. Snart ledde hon in mig till vardagsrummet och hämtade en filt som hon la runt mig.
- Nu får du berätta allt. Sa hon när hon satt bredvid mig.
Jag berättade. Vi satt i timmar och bara pratade. Hon la till något ord ibland, men lät mig prata oavbrutet. Allt kändes så bra när jag berättade om mitt liv för någon. Allt kändes bättre då.
-----------------------------------------
Sååå, Kommentera!!!!!!!!!! P-U-S-S!!
De hade ringt polisen som var ute och letade efter henne.
***
Jag satte mig i soffan och skakade på benet. Aldrig har jag varit så orolig. Aldrig.
En känsla av oro och rädsla bubblade i hela mig.
- Justin, du borde vila. Vi väcker dig om de hittar henne. Sa pappa och jag nickade.
- Lova att väcka mig.
- Jag lovar.
Sakta gick jag upp till gästrummet och la mig på sängen. Jag slöt ögonen och somnade.
- Justin. Justin.
Jag öppnade ögonen och såg pappa stå där.
- De har hittat henne. Log han och jag rusade nerför trappan och ut på framsidan.
En polisman öppnade ena bakdörren och hjälpte en tjej ut. Hon hade en filt om sig och hon tittade ner så håret hängde framför ansiktet. Ändå kände jag igen henne. Maddie.
- Maddie!
Jag sprang fram till henne och kramade henne.
- Vi hittade henne i havet, men hon verkar vara okej. Sa ena polismannen med en mörk röst.
- Tack.
Jag hjälpte henne upp till gästrummet. Hon la sig ner under täcket och jag la två filtar över täcket. Hennes läppar var lätt lila och hon huttrade väldigt mycket.
- Vad gjorde du i havet? Viskade jag hest och jag såg en tår rinna ur ögat på henne.
- Ju... Justin. Sa hon hest.
- Ja?
- Pappa har... Han fö...
- Han vadå?
- Förbjöd mig att... Att träffa dig. Sa hon och tårarna började rinna på henne.
Hela min värld stannade. Mitt hjärta slutade banka. Allt var på grund av det hon just sagt.
Plötsligt knackade det på dörren och Steve kom in. Jag såg snabbt tillbaka på Maddie som slutat gråta och bara såg på sin pappa.
Snabbt reste jag mig upp och pussade Maddies hand.
- Jag kommer upp snart. Sa jag tyst och gick mot dörren.
Steve hade blicken på mig när jag gick genom rummet.
Så snart jag var ute kom gråten upp i halsen. Allt som hänt är bara för mycket.
- Justin, kan vi prata? Sa pappa och jag nickade.
Sakta gick vi ut till köket för att prata själva. Jag slog mig ner på ena stolen vid köksön och pappa lutade sig mot köksbänken.
Hans blick var allvarlig, nervös och rädd. Den blicken gjorde mig rädd.
- Justin, det var jag. Sa han allvarligt.
- Va? Sa jag oförståeligt.
- Det var jag som försökte mörda Maddie.
Maddie
Justin lämnade rummet. Spänningen mellan mig och pappa steg.
Det var tyst.
Ingen sa något.
Våra blickar sa allt.
Jag hatade honom och han fattade inte att jag verkligen älskade Justin.
- Madelene, du måste förstå att det är för ditt bästa! Ingen kan ta dig ifrån mig igen.
- Så du ska förbjuda mig att ha kille nu också eller?! Fattar du inte att jag älskar honom?! Skrek jag och han satte sig på sängkanten.
- Jag förstår det Madelene, men du måste förstå att jag är rädd om dig.
- Du fattar ingenting!
- Jo, Madelene...
- SNälla säg Maddie. Klagade jag.
- Okej, Maddie, jag vet vem som skadade dig.
- VA?! Skrek jag och såg på honom med förvånande ögon.
- Ja.
- Vem?!
- Jeremy.
Nu började allt falla på plats i mitt huvud. Blickarna från Jeremy, varför pappa förbjuder mig från Justin. Allt!
Plötsligt for dörren upp och där stod Justin. Gråten brände i halsen. Justin förstod att pappa berättat.
- Maddie jag...
Han började gå mot mig och fortsatte prata, jag hörde... Jag men lyssnade inte.
Min hjärna arbetade för fullt. Försökte plasera alla händelser i ett. Var det möjligt att det var Jeremy som dödat mamma?
Utan ett ord reste jag mig upp och sprang ner till hallen. Jag drog snabbt på mig en mössa och ett par skor innan jag sprang till Lissie. Hon var den enda jag kunde prata med här i Stratford, förutom Chaz och Ryan, men jag behövde en tjejkompis.
Jag knackade hysteriskt på den vita dörren och snabba steg hördes där inne.
Det var Lissie som öppnade. Vid det här laget rann tårarna som aldrig förr. Lissie såg chockat på mig.
- Mitt liv har rasat samman.
(Tänk er att det är Maddie)- Gumman.
Hon kramade mig hårt och jag lät tårarna rinna. Snart ledde hon in mig till vardagsrummet och hämtade en filt som hon la runt mig.
- Nu får du berätta allt. Sa hon när hon satt bredvid mig.
Jag berättade. Vi satt i timmar och bara pratade. Hon la till något ord ibland, men lät mig prata oavbrutet. Allt kändes så bra när jag berättade om mitt liv för någon. Allt kändes bättre då.
-----------------------------------------
Sååå, Kommentera!!!!!!!!!! P-U-S-S!!
Let Your Heart Speak FORTY SEVEN Kids!
- Älskling...
Jag öppnade sakta ögonen och mötte Justins söta ögon.
- Hur är det?
Jag la märke till att han inte hade någon tröja, bara pyjamasbyxor. Hans kalla hand tog tag i min varma. Jag rös till.
- Bra. Sa jag hest och suckade lite.
- Säker?
Jag nickade sakta och han log lite.
- Vad är klockan? Sa jag och satte mig upp.
- 12, jag ville inte väcka dig innan.
Han pussade min panna och jag log. Jag sträckte lite på mig innan jag reste mig upp och vinglade till. Jag blundade hårt och återfick balansen.
- Vad hände igår egentligen? Sa Justin och gick fram till min resväska för att välja kläder till mig.
- JAg vet inte. Kände mig bara ledsen och iakttagen. Sa jag och gick fram till spegeln.
- Kanske var din mamma. Sa han medans jag drog min borste genom håret.
- Kanske.
- Här.
Jag vände mig om och han slängde några kläder på mig. Jag föste ut honom och böt om.
Jag log över hur bra klädsmak han hade innan jag traskade neråt.
I köket satt Justin och Pattie vid köksbordet.
- Vart är pappa och Jeremy? Sa jag medans jag satte mig bredvid Justin och skådade den uppställda maten.
- De åkte och handlade. Sa Pattie och vek ihop tidningen. Hur mår du nu? La hon till och såg på mig.
- Bra. Sa jag och log tacksamt.
- Så bra då. Sa hon och reste på sig.
- Vart ska du? Sa jag medans jag hällde upp apelsinjuice i mitt glas.
- Till flygplatsen, ska åka hem idag. Sa hon och jag vred blicken på henne.
- Jaha... Ehm, hejdå antar jag. Sa jag smått överaskad över vad hon just berättat, reste mig upp och gav henne en kram.
- Hejdå.
- Hejdå mamma, ses om några dagar.
Justin gav henne en kram innan hon gick ut till hallen, ropade hejdå och gick ut. Vi kollade ut genom fönstret och såg henne hoppa in i en taxi. Jag kände hur Justin tittade på mig så jag kollade tillbaka.
- Vad? Log jag och tog en tugga av min ostmacka.
- Du ser ut att ha mycket att tänka på. Sa han mystiskt vilket fick mig att skratta lite.
- Jaha, trevligt. Skrattade jag och drack lite mjölk.
- Jaa... Sa han och såg på mig med mystiskta ögon.
- Men slutaa! Klagade jag och han skrattade.
- Min lilla bebis! Log han och drog upp mig i sitt knä.
- Haha, Justin jag äter juu! Sa jag och tog upp mjölken.
- Japp, jag ser det. Retades han och jag höll glaset över hans huvud.
- Nej! NEJ! Okej. Skrattade han och jag hoppade tillbaka till min stol igen.
- Hallå?! Vi är hemma! Ropade Jeremy från hallen.
- Här uppe! ROpade Justin och fortsatte kittla mig.
- SLUTA! Skrattade jag och han bara flinade.
- Aldrig.
- JUSTIN!!! Skrek jag medans jag skrattade.
- Säg att jag är bäst.
- Du är bäst, SLUTA NU! Skrek jag och han slutade.
- Puss?
- Aldrig efter det här.
Då började han kittla mig och jag gav efter och han fick en puss. Jag reste mig upp och rätade till tröjan som åkt upp lite. Sedan sprang jag ner till hallen och Justin började jaga mig runt i huset.
- UNGAR! Skrattade Jeremy.
Vi stannade och tittade på honom. Väntade på att han skulle säga något. Men han sa inget. Så vi fortsatte. Snart kom Jazzy med i leken också. Jaxon satt på golvet och tittade på oss.
Allt slutade med att alla låg på golvet och andades ut. Jeremy och pappa bara skrattade åt oss.
- Maddie, kan jag få prata med dig? Sa pappa och jag nickade.
Jag reste mig upp och följde med honom till övervåningen.
- Jo...
Justin
Jag satte mig upp i soffan med Jazzy i knät. Jag väntade på att Maddie skulle komma tillbaka. Allt jag hörde var en låg röst och sedan vart det tyst. Men snart bröts tystnaden och snyftningar hördes. Plötsligt började Maddie skrika. Ändå var det otydligt vad hon sa. Plötsligt öppnades en dörr och snabba steg i trappan hördes.
- Maddie?
Ytterdörren öppnades och smälldes igen. Jag satte Jazzy åt sidan och reste på mig. Snabbt drog jag på mig skor och en jacka och hängde Maddies jacka över armen innan jag gick ut. Jag såg mig omkring, men jag såg henne inte.
Jag började springa runt och fråga de enstaka personerna som var ute om de sett henne, men nej.
Vad var det som hade hänt egentligen?
-----------------------
Förlåt för den dåliga uppdateringen. Men vi har mycket läxor och skolan kommer i första hand! Men ja, här är ett kapitel! Ska börja skriva på nästa nu också.
Kommentera!! P.S Ni får gärna sprida bloggen ;)
Jag öppnade sakta ögonen och mötte Justins söta ögon.
- Hur är det?
Jag la märke till att han inte hade någon tröja, bara pyjamasbyxor. Hans kalla hand tog tag i min varma. Jag rös till.
- Bra. Sa jag hest och suckade lite.
- Säker?
Jag nickade sakta och han log lite.
- Vad är klockan? Sa jag och satte mig upp.
- 12, jag ville inte väcka dig innan.
Han pussade min panna och jag log. Jag sträckte lite på mig innan jag reste mig upp och vinglade till. Jag blundade hårt och återfick balansen.
- Vad hände igår egentligen? Sa Justin och gick fram till min resväska för att välja kläder till mig.
- JAg vet inte. Kände mig bara ledsen och iakttagen. Sa jag och gick fram till spegeln.
- Kanske var din mamma. Sa han medans jag drog min borste genom håret.
- Kanske.
- Här.
Jag vände mig om och han slängde några kläder på mig. Jag föste ut honom och böt om.
Jag log över hur bra klädsmak han hade innan jag traskade neråt.
I köket satt Justin och Pattie vid köksbordet.
- Vart är pappa och Jeremy? Sa jag medans jag satte mig bredvid Justin och skådade den uppställda maten.
- De åkte och handlade. Sa Pattie och vek ihop tidningen. Hur mår du nu? La hon till och såg på mig.
- Bra. Sa jag och log tacksamt.
- Så bra då. Sa hon och reste på sig.
- Vart ska du? Sa jag medans jag hällde upp apelsinjuice i mitt glas.
- Till flygplatsen, ska åka hem idag. Sa hon och jag vred blicken på henne.
- Jaha... Ehm, hejdå antar jag. Sa jag smått överaskad över vad hon just berättat, reste mig upp och gav henne en kram.
- Hejdå.
- Hejdå mamma, ses om några dagar.
Justin gav henne en kram innan hon gick ut till hallen, ropade hejdå och gick ut. Vi kollade ut genom fönstret och såg henne hoppa in i en taxi. Jag kände hur Justin tittade på mig så jag kollade tillbaka.
- Vad? Log jag och tog en tugga av min ostmacka.
- Du ser ut att ha mycket att tänka på. Sa han mystiskt vilket fick mig att skratta lite.
- Jaha, trevligt. Skrattade jag och drack lite mjölk.
- Jaa... Sa han och såg på mig med mystiskta ögon.
- Men slutaa! Klagade jag och han skrattade.
- Min lilla bebis! Log han och drog upp mig i sitt knä.
- Haha, Justin jag äter juu! Sa jag och tog upp mjölken.
- Japp, jag ser det. Retades han och jag höll glaset över hans huvud.
- Nej! NEJ! Okej. Skrattade han och jag hoppade tillbaka till min stol igen.
- Hallå?! Vi är hemma! Ropade Jeremy från hallen.
- Här uppe! ROpade Justin och fortsatte kittla mig.
- SLUTA! Skrattade jag och han bara flinade.
- Aldrig.
- JUSTIN!!! Skrek jag medans jag skrattade.
- Säg att jag är bäst.
- Du är bäst, SLUTA NU! Skrek jag och han slutade.
- Puss?
- Aldrig efter det här.
Då började han kittla mig och jag gav efter och han fick en puss. Jag reste mig upp och rätade till tröjan som åkt upp lite. Sedan sprang jag ner till hallen och Justin började jaga mig runt i huset.
- UNGAR! Skrattade Jeremy.
Vi stannade och tittade på honom. Väntade på att han skulle säga något. Men han sa inget. Så vi fortsatte. Snart kom Jazzy med i leken också. Jaxon satt på golvet och tittade på oss.
Allt slutade med att alla låg på golvet och andades ut. Jeremy och pappa bara skrattade åt oss.
- Maddie, kan jag få prata med dig? Sa pappa och jag nickade.
Jag reste mig upp och följde med honom till övervåningen.
- Jo...
Justin
Jag satte mig upp i soffan med Jazzy i knät. Jag väntade på att Maddie skulle komma tillbaka. Allt jag hörde var en låg röst och sedan vart det tyst. Men snart bröts tystnaden och snyftningar hördes. Plötsligt började Maddie skrika. Ändå var det otydligt vad hon sa. Plötsligt öppnades en dörr och snabba steg i trappan hördes.
- Maddie?
Ytterdörren öppnades och smälldes igen. Jag satte Jazzy åt sidan och reste på mig. Snabbt drog jag på mig skor och en jacka och hängde Maddies jacka över armen innan jag gick ut. Jag såg mig omkring, men jag såg henne inte.
Jag började springa runt och fråga de enstaka personerna som var ute om de sett henne, men nej.
Vad var det som hade hänt egentligen?
-----------------------
Förlåt för den dåliga uppdateringen. Men vi har mycket läxor och skolan kommer i första hand! Men ja, här är ett kapitel! Ska börja skriva på nästa nu också.
Kommentera!! P.S Ni får gärna sprida bloggen ;)
Let Your Heart Speak FORTY SIX Merry Christmas!
Vi hoppade i bilen och åkte hem igen. Pattie vad i full gång med att baka julgodis medans Jeremy klädde granen. Jaxon låg i soffan och sov, så söt! Justin hjälpte Jazzy med jackan och skorna innan hon sprang fram till Jeremy och tog tag i hans ben. Justin och jag tog av oss ytterkläderna och sedan gick vi åt olika håll. Jag gick till Pattie och började hjälpa henne och Jusitn gick till Jeremy.
- Vad kan jag hjälpa till med? Sa jag och ställde mig bredvid henne.
- Du kan få kolla om det är klart i ugnen.
- Okej.
Justin
- Såå... Du gillar henne? Sa pappa medans han hängde upp en julkula i granen.
- Ja. Log jag och hängde i lite glitter.
- Och hon gillar dig?
- Ja, det hoppas jag. Sa jag med ett litet skratt.
- Det tror jag nog. Sättet hon skiner upp när du är i rummet går inte att missa. Ler han.
Jag nickar sakta och slår mig ner bredvid Jazzy i soffan. Hon hoppar upp i mitt knä och ler åt mig.
- Vart är Maaaddiee? Sa hon.
- I köket. Log jag och hon sprang ut dit.
Maddie
Plötsligt hör jag snabba steg mot mig och snart känner jag armar om mina ben.
- Hej Maaaddiiee! Ler Jazzy.
- Hej Jazzy. Log jag och tog upp henne i min famn och satte henne mot min höft.
- Vad gör du? Sa hon och pekade på formarna som var fyllda med knäck.
- Jag gör julgodis. Log jag och hon nickade.
Jag släppte ner henne och fortsatte.
Efter en stund kände jag två armar om min midja. Jag log lite för mig själv och vände mig om.
- Hej bästaste killen i världen. Sa jag och pussade Justin på munnen.
- Hej sötaste, snällaste, bästaste, coolaste...
- Okej okej, jag fattar, du älskar mig. Avbröt jag med ett skratt.
- Ja, listan är lång. Flinade han och kysste mig.
Jag vände mig om igen och började plocka ihop sakerna jag använt. Justin slog sig ner vid köksön och plockade upp en apelsin kastade lite med den.
Jag slog en snabb blick på klockan och såg att alla skulle komma om en timme.
Men snabba steg gick jag upp på gästrummet och drog på min röda klänning med detaljer på. Sedan satte jag upp håret i en fin uppsättning innan jag sminkade mig.
Jag tog sedan på mig mina klackskor och gick nerför trappan där Justin stod.
Justin mötte min blick och log. Han mötte mig sedan vid slutet av trappan och räckte fram sin arm som jag tog tag i.
- Vacker du är. Viskade han i mitt öra och vi började gå mot vardagsrummet där alla var.
- Du med. Log jag och såg på hans kläder.
Vi slog oss ner i sofforna och jag sa hej till alla med ett leende.
Men tanken på att det här var första julen utan mamma knuffade bort leendet. Jag vet att jag inte kan börja gråta nu, det tänker jag inte göra. Men endå så är det svårt. Svårt att vara stark.
Men jag får väl tänka att hon är här. Att hon sitter bredvid mig och ler stort mot mig.
- Maten är klar nu!
Den meningen fick mig att slå ner blicken och snabbt försöka komma tillbaka till den riktiga världen.
- Maddie?
Jag såg upp och mötte Justins oroliga blick. Då gav jag honom ett litet osäkert leende och tog tag i han utsträckta hand.
Han drog upp mig så jag hamnade i hans famn.
- Vad är det? Viskade han och la armarna om min midja.
- Inget. Viskade jag och lutade pannan mot hans bröstkorg.
- Säg till. Sa han och tog med mig till matsalen.
Jag slog mig ner bredvid Steve och Pattie och Justin satte sig mitt emot mig. När alla fått mat började alla prata med alla. JAg satt mest tyst och åt den goda maten. Allt som for runt i mitt huvud var mamma. Hon kanske skulle sitta bredvid mig nu...
Tänk om hon är i det här rummet, just nu. Om hon tittar på mig.
Plötsligt så kände jag en kall vind. Som om ett fönster plötsligt skulle ha öppnats. Jag såg mig genast omkring, alla verkade som vanligt.
Plötsligt kände jag mig lite yr och illamåendet steg. Jag såg ursäktandes på de andra.
- Kommer snart.
Jag gick till hallen och gick ut på gården. Små lätta snöflingor dinglade till marken och kalla vindar klämde sig in under mitt skinn. Endast gatulycktorna stod på och lös upp de mörka gatorna. Lite spökligt susade vinden förbi.
- Maddie, vad är det?
Jag vände mig om och såg Justin stå där. JAg suckade, ryckte på axlarna och bet mig i läppen.
- Jag vet inte.
Tårar bildades i mina ögon. Jag stängde dem sakta och kände hur jag sjönk ihop.
- Du..
Jag kände armar om mig kalla kropp. Sakta trängde sig en tår ut och rann ner för mina iskalla kinder.
- Jag vet inte vad det är med mig. Sa jag och lät flera tårar falla.
- Du är kall, vi går in. Sa han och jag nickade sakta innan jag torkade mina tårar.
Direkt när vi kom in vände jag mig mot Justin.
- Säg att jag inte mår bra.
Han nickade.
Med snabba steg gick jag upp för trappan som kändes 1 mil lång och in på gästrummet. Jag drog av mig klänningen och tog istället på mig ett par mjukisshorts och ett linne.
Jag kröp in under täcket på den mjuka sängen och la huvudet på den mjuka kudden.
---------------------------------------------
Har tänkt på att börja avsluta den här och börja på en ny snart, men jag fortsätter ett tag till iaf ;)
- Vad kan jag hjälpa till med? Sa jag och ställde mig bredvid henne.
- Du kan få kolla om det är klart i ugnen.
- Okej.
Justin
- Såå... Du gillar henne? Sa pappa medans han hängde upp en julkula i granen.
- Ja. Log jag och hängde i lite glitter.
- Och hon gillar dig?
- Ja, det hoppas jag. Sa jag med ett litet skratt.
- Det tror jag nog. Sättet hon skiner upp när du är i rummet går inte att missa. Ler han.
Jag nickar sakta och slår mig ner bredvid Jazzy i soffan. Hon hoppar upp i mitt knä och ler åt mig.
- Vart är Maaaddiee? Sa hon.
- I köket. Log jag och hon sprang ut dit.
Maddie
Plötsligt hör jag snabba steg mot mig och snart känner jag armar om mina ben.
- Hej Maaaddiiee! Ler Jazzy.
- Hej Jazzy. Log jag och tog upp henne i min famn och satte henne mot min höft.
- Vad gör du? Sa hon och pekade på formarna som var fyllda med knäck.
- Jag gör julgodis. Log jag och hon nickade.
Jag släppte ner henne och fortsatte.
Efter en stund kände jag två armar om min midja. Jag log lite för mig själv och vände mig om.
- Hej bästaste killen i världen. Sa jag och pussade Justin på munnen.
- Hej sötaste, snällaste, bästaste, coolaste...
- Okej okej, jag fattar, du älskar mig. Avbröt jag med ett skratt.
- Ja, listan är lång. Flinade han och kysste mig.
Jag vände mig om igen och började plocka ihop sakerna jag använt. Justin slog sig ner vid köksön och plockade upp en apelsin kastade lite med den.
Jag slog en snabb blick på klockan och såg att alla skulle komma om en timme.
Men snabba steg gick jag upp på gästrummet och drog på min röda klänning med detaljer på. Sedan satte jag upp håret i en fin uppsättning innan jag sminkade mig.
Jag tog sedan på mig mina klackskor och gick nerför trappan där Justin stod.
Justin mötte min blick och log. Han mötte mig sedan vid slutet av trappan och räckte fram sin arm som jag tog tag i.
- Vacker du är. Viskade han i mitt öra och vi började gå mot vardagsrummet där alla var.
- Du med. Log jag och såg på hans kläder.
Vi slog oss ner i sofforna och jag sa hej till alla med ett leende.
Men tanken på att det här var första julen utan mamma knuffade bort leendet. Jag vet att jag inte kan börja gråta nu, det tänker jag inte göra. Men endå så är det svårt. Svårt att vara stark.
Men jag får väl tänka att hon är här. Att hon sitter bredvid mig och ler stort mot mig.
- Maten är klar nu!
Den meningen fick mig att slå ner blicken och snabbt försöka komma tillbaka till den riktiga världen.
- Maddie?
Jag såg upp och mötte Justins oroliga blick. Då gav jag honom ett litet osäkert leende och tog tag i han utsträckta hand.
Han drog upp mig så jag hamnade i hans famn.
- Vad är det? Viskade han och la armarna om min midja.
- Inget. Viskade jag och lutade pannan mot hans bröstkorg.
- Säg till. Sa han och tog med mig till matsalen.
Jag slog mig ner bredvid Steve och Pattie och Justin satte sig mitt emot mig. När alla fått mat började alla prata med alla. JAg satt mest tyst och åt den goda maten. Allt som for runt i mitt huvud var mamma. Hon kanske skulle sitta bredvid mig nu...
Tänk om hon är i det här rummet, just nu. Om hon tittar på mig.
Plötsligt så kände jag en kall vind. Som om ett fönster plötsligt skulle ha öppnats. Jag såg mig genast omkring, alla verkade som vanligt.
Plötsligt kände jag mig lite yr och illamåendet steg. Jag såg ursäktandes på de andra.
- Kommer snart.
Jag gick till hallen och gick ut på gården. Små lätta snöflingor dinglade till marken och kalla vindar klämde sig in under mitt skinn. Endast gatulycktorna stod på och lös upp de mörka gatorna. Lite spökligt susade vinden förbi.
- Maddie, vad är det?
Jag vände mig om och såg Justin stå där. JAg suckade, ryckte på axlarna och bet mig i läppen.
- Jag vet inte.
Tårar bildades i mina ögon. Jag stängde dem sakta och kände hur jag sjönk ihop.
- Du..
Jag kände armar om mig kalla kropp. Sakta trängde sig en tår ut och rann ner för mina iskalla kinder.
- Jag vet inte vad det är med mig. Sa jag och lät flera tårar falla.
- Du är kall, vi går in. Sa han och jag nickade sakta innan jag torkade mina tårar.
Direkt när vi kom in vände jag mig mot Justin.
- Säg att jag inte mår bra.
Han nickade.
Med snabba steg gick jag upp för trappan som kändes 1 mil lång och in på gästrummet. Jag drog av mig klänningen och tog istället på mig ett par mjukisshorts och ett linne.
Jag kröp in under täcket på den mjuka sängen och la huvudet på den mjuka kudden.
---------------------------------------------
Har tänkt på att börja avsluta den här och börja på en ny snart, men jag fortsätter ett tag till iaf ;)
Förlåt
Hejsan!
Förlåt att jag inte har skrivit idag, har haft fullt upp. Kom nyss hem från en shoppingrunda och nu vill jag bara slappa, så vi får se när nästa del kommer, men sålänge kan ni väl kommentera? ;)
Tack så mycket till alla som följer/läser min blogg! LOVE U!
Förlåt att jag inte har skrivit idag, har haft fullt upp. Kom nyss hem från en shoppingrunda och nu vill jag bara slappa, så vi får se när nästa del kommer, men sålänge kan ni väl kommentera? ;)
Tack så mycket till alla som följer/läser min blogg! LOVE U!
Let Your Heart Speak FORTY FIVE Donken
- JUSTIN! MADDIE! DET ÄR JUL!
Jag satte mig spikrakt upp och såg lilla Jazzy sitta mellan mig och Justin i sängen. Hon log stort mot mig och snart satte sig Justin upp också.
- Godmorgon Jazzy. Sa han hest.
- Det är julafton! Skrek hon och jag började le.
- Ja, god jul. Sa han och la sig ner.
- Justin, kom igen nu! Retades jag och lyfte upp Jazzy på hans rygg (han låg på mage).
Han stönade och Jazzy skrattade.
- Upp nu Bieber! Skrek hon och skrattade ett klingande skratt.
- Jazzy, kom hit. Sa han och tog in henne i sin famn ich kramade henne.
Hon skrattade lite men snart tog hon sig ut från hans famn.
- Kom nu Justin. Sa jag, reste mig upp och tog Jazzy i min famn.
- Okej.
Jazzy gick ner och vi tog på oss kläder, eller jag tog på mig kläder. Justin gick utan tröja och byxor.
Väl nere gick Justin till vardagsrummet och la sig på soffan. Snart kom Jazzy och la sig bredvid honom och Justin log lite. 
(Tänk er att de ligger på en soffa)
Jag tog kort på de innan jag gick till köket och hälsade på Pattie som stod vid spisen, sedan hälsade jag på Jeremy som satt vid bordet.
- God jul. Log han.
- God jul. Log jag tillbaka och gjorde lite frukost.
- Maddie! Ropade Justin.
Jag gick ut till honom och han log mot mig. Hans hår var lite rufsigt och han såg jätte trött ut.
- Följer du med mig och Jazzy till Donken och käkar lunch sedan?
- Ja. Log jag. Om det är okej. La jag till och han nickade.
- Såklart!
- Okej, när åker vi då?
- Om två timmar.
Jag nickade och gick upp till gästrummet. Jag fixade snabbt mitt hår och sminkade mig. När jag var klar så gick jag tillbaka ner och satte mig i soffan där Justin redan satt.
- Hey Sweetie. Log han och kysste mig.
- Hey.
- Allt bra? Sa han och tog min hand.
- Ja.
Men faktum är att allt inte är bra. Jag har börjat tänka mer och mer på killen i skogen. De mörka ögonen, jag kan svära på att jag har sett de förut, men ändå vet jag inte vart jag har sett dem.
Allt det här gör mig rädd. Det gör mig förvirrad. Jag vill bara spola tillbaka till den dagen, när vi satt i bilen. Men det går ju inte. Jag vill bara ha mamma här så jag kan prata med henne.
Hon skulle förstå. Hon skulle ge mig råd och leda mig på rätt väg. Så jag inte går vilse i livets alla gångar.
Men jag vet att det inte går.
Hon är död. Död för alltid. Hon kommer inte tillbaka, det är bara att inse.
Ibland tänker jag tillbaka på dagen som jag fick reda på det. När Chaz kom till mig och berättade. Allt hade bara krossats.
- Maddie!
Jag vaknar upp ur mitt tänkande och min blick föll på Justin som fortfarande satt bredvid mig.
- Vad är det? Du är helt borta. Fortsätter han.
- Jag tänker.
- På vad? Sa han och la armen om mina axlar.
- Mamma.
***
- Kommer du Jazzy?! Ropade Justin och Jazzy kom utgåendes från vardagsrummet.
- Ja!!
Justin hjälpte henne med skorna och jackan innan vi gick ut.
- Du passar som pappa. Viskade jag i hans öra med ett flin.
- Jag vet. Sa han ironiskt och jag skrattade.
När vi var framme vid donken så satte jag mig vid ett bord med Jazzy, Justin skulle beställa.
När han kom tillbaka hade han en Happy Meal och en bricka med godsaker till han och mig.
- Ja! Utbrast Jazzy när hon tog fram en smurf som vickade på huvudet.
När vi ätit klart så skulle Justin och Jazzy göra roliga miner som jag skulle ta kort på och lägga ut på Twitter.
- Nice. Log jag och la ut den på Twitter.
---------------------------
Idé bristen börjar släppa nu, Yes! Kommentera!!!
