Feeling of Love DEL 1
Mina ben dinglade i mörkret. På den mörka natthimlen kunde jag skymta miljontals stjärnor, ena större än den andra. Månskäran hängde där uppe, långt uppe i ingenstans. Den hängde precis över trädtopparna. Med en suck lät jag blicken glida till den största stjärnan. Ända sedan jag var liten - men stor nog att förstå - brukade jag säga att det var pappa. Medans han var borta satt han och tittade på mig. Han vakade över mig. Ibland bad jag till honom, försökte få tecken på att han levde. Men det hände såklart inte. Det ända hon hört var ljudet av de få bilarna som passerade på gatan utanför huset. Huset utanför mitt fönster var släckt. Inte en lampa lös. Det förstår jag, jag menar, klockan är ett på natten. Man kunde höra ett svagt ljud av dånande musik bort från en klubb i närheten.
- Hej pappa. Viskade jag och såg på stjärnan. Hur mår du? Hoppas du är vid livet fortfarande. Är så stolt över alla liv du räddar. Viskade jag vidare och skakade på huvudet medans jag sänkte det.
Jag är knäpp tänkte jag medans jag drog ihop benen, vred mig inått och hoppade in i mitt rum. Med långsamma steg gick jag fram till garderoben och drog fram min sovbh och ett par mjukisshorts. När jag tagit på mig det slängde jag mina kläder i tvättkorgen innan jag gick till sängen och slängde mig i den. Jag drog täcket upp till hakan och somnade snabbt.
Nästa morgon vaknade jag av att någon drog upp persiennerna. Sakta slog jag upp ögonen och skymtade en suddig Dylan stå flinandes vid fönstret.
- Dylan... mumlade jag irriterat.
- Japp, upp och hoppa! Vi ska till stranden idag.
- Vilka följer med?
- Casey, Lexi, Ethan och James. Han gick mot dörren.
- Visst. Jag är klar om en timme. Muttrade jag och satte mig upp.
- Så ska det låta! Det är sommarlov och man ska inte sova bort det. Flinade han och jag nickade.
När han gått gick jag till garderoben och drog fram en tygväska. Där la jag ner pengar, handduk, solkräm, headset, en bok och nycklar. Sedan drog jag av mig kläderna och drog på mig min bikini, jeansshorts och en magtröja över. Jag sminkade mig lite bara och sedan borstade jag håret, innan jag flätade det. Min blick föll på tjejen i spegeln. Hon var... olycklig. Ensam... Ledsen.
- Sam, kommer du?
Det var Dylan som stod i dörröppningen. Alla såg på honom och märkte ingen skillnad på honom när pappa var hemma och när han var borta. Han var alltid så glad - eller spelade alltid glad. Jag förstår inte hur folk kan fråga varför han är så lycklig när man ser så klart att han är ledsen. Men han hade övat på det i flera år. Jag har precis lärt mig, och jag är verkligen inte lika bra på att dölja känslor som han.
- Ja, jag kommer.
Jag gav honom ett litet svagt leende innan jag följde med honom ut till hummern som stod parkerad vid gatan - Ethans.
- Sam, du får sitta i Dylans knä. Sa Casey och jag nickade.
Dylan hoppade in och jag satte mig i hans knä. De popade musik i högtalarna. Alla sjöng med - till och med Dylan - utom jag. Jag såg bara ut genom fönstret och såg husen försvinna bakom oss.
- Where them girls at, girls at! Sjöng dem.
Jag kan inte medge att det lät bra. Det fick mig att le lite. Tänk vilka vänner jag har. Tjejer eller killar, de var verkligen mina vänner. Men de vet inte allt om mig. Egentligen vet de inte så mycket om mig. Det hade de sagt. Men jag sa att jag ville ha det för mig själv, och de förstod. För alla har rätt till privatliv. Och hur vet jag det? Jo, rektorn pratade om barnkonventionen (?) på skolavslutningen, då sa han det.
Snabbt drog jag ut min fläta och tog av mig tröjan (jag hade bikinin under) och la ner den i väskan.
- Sam, du hade inte tänk att gå ut va? Vi kan ju sitta kvar medans de andra solar. Flinade Dylan.
Det var först då jag märkte att vi stannat.
- Oj sorry. Sa jag och såg på honom med ett av mina vanliga fakeleenden.
- Försök i alla fall. Viskade han tyst så bara jag hörde.
Sakta nickade jag och vi gick mot stranden.
Den varma sanden brände mellan tårna och jag rös. Vågorna slog mot stranden och man hörde skratt var man än gick. Jag trodde vi skulle stanna och lägga ut handdukarna i den varma sanden, men alla fortsatte ut på bryggan där en liten motorbåt/gummibåt låg och guppade i vågorna.
- Där är min pärla! Utbrast Ethan - elektrosnubben i "gänget" om ni undrar.
- Pärla? Fnös Lexi och jag kunde inte annat än att fnissa.
Alla gick i medans jag satt på bryggan med benen i båten och skrattade åt hur Casey bablade om att sitt hår skulle blåsa bort om Ethan körde. Dylan tog kort - fråga inte varför. Ethan satt vid ratten och var beredd att skjutsa ut oss.
- Kom igen nu, ni två. Vi måste dra. Sa Ethan och jag nickade.
- Jadå, vi kommer.
Jag satte mig på kanten på båten och Dylan satte sig bredvid mig. James satt bredvid Ethan och tjejerna satt på andra sidan båten (på kanten).
Snart åkte vi iväg och hade riktigt roligt. Vi stannade vid ett rev för badpaus, inte för att jag badade men... De andra gjorde det. Plötsligt ringde min mobil. Snabbt rotade jag igenom min väska och fick upp den, men tappade den i vattnet!
- NEJ! Skrek jag hysteriskt och Dylan dök efter den.
- Jag fick tag på den, men den är död. Ägna resten av ditt liv för att återuppliva den, den komer aldrig starta. Sa han när han kom upp med den i handen.
- Shit, tänk om det var mamma? Eller... Jag avbröt mig och såg på Dylan som förstod direkt.
- Nejdå, ta det lugnt. Chilla, det är det livet är till för. Log han och simmade bort till dem andra.
Jag tog min mobil och försökte sätta på den, vilket inte funkade - såklart. Min blick for bort till de andra som simmade in i en grotta. Suckande satte jag mig på kanten igen och njöt av stillheten.
Snart kom de tillbaka och vi åkte mot stranden igen. Vi stannade ett tag där för att sola och bada. Som vanligt hade vi väldigt roligt. Men ändå var inte hela jag lycklig. Jag saknar verkligen pappa...
-------------------------------------------
Vad tycker ni om första kapitlet? Justin kommer in senare i novellen... Vet inte när... Vill ni att jag ska fortsätta på den här eller vill ni att jag ska göra en ny? Kommentera!!
XoXo
Feeling of Love PROLOG!
SISTA KAPITLET PÅ THE LIGHT OF LOVE ÄR UNDER!!!!
Kära dagbok
Pappa åkte iväg igår igen. Nu blir han borta i flera år. Mamma är väldigt ledsen. Just nu sitter hon på sitt rum och gråter, det gör jag med. Jag kan inget annat än att gråta. Avskedet var det värsta. Alla grät. Vi stod på flygplatsen och såg honom hoppa på planet. Vi såg när det lyfte. Dylan, han gråter också. Han sitter också på sitt rum. Han kommer in till mig ibland och tittar hur det är med mig. Han bryr sig verkligen. Fast jag är ju hans lilla syrra. Sommarlovet har precis börjat. Jag hade tänkt spendera det med pappa, men jag hann inte.
Nu måste jag sluta skriva. Ska in till Dylan och se hur han har det. XoXo Sam
Novellen "Feeling of love" kommer handla om 15 åriga Samantha Noelle Miller som är född och uppvuxen i Stratford, Kanada. Hon älskar att dansa och sjunga. Hon bor tillsammans med sin familj i en liten villa i stan. Hon har inte jättemånga vänner, men hon har så det räcker. Hennes mamma är den bästa i världen enligt henne, hon heter Carol. Hon jobbar på ett eget kafé nära parken. Hennes pappa heter Rick, han har ett riktigt krävande jobb, en dag kan vara hans sista. Hon har också en äldre bror, Dylan. Han är alltid där för henne.
Men när Rick åker iväg med sitt jobb igen händer det något. Något som kommer ta år att smälta. Något som förändrar hela livet hemma. Samtidigt kommer stadens egna popstjärna hem från en turné vilket skapar vissa problem. Samantha berättar inte för någon om vad som hänt, hon låter ingen komma för nära hennes hjärta. Hon är rädd för det efter hennes senaste förhållande...
Kommer hon våga öppna sig igen? Eller kommer hon hålla allt inom sig förevigt?
Samantha
Vad tycker ni? Verkar den bra? Kommentera, gillar ni den inte ändrar jag, gillar ni den skriver jag första kapitlet!
The light of love 40 - The End
Fortfarande Justins perspektiv!
Plötsligt vaknade jag med ett ryck. Bilderna från drömmer åkte runt i mitt huvud. Jag drog med handen i pannan och kände svettet rinna. Jag kom ihåg att jag tänkte på mig och Whitney. Jag måste ha somnat... Shit asså...
Plötsligt knackade det på dörren och jag rös. Tänk om...
Nej! Så är det inte!
JAg gick till dörren och där stod...
Whitney
Jag knackade på dörren och väntade otåligt på att någon skulle öppna. En ensam tår rann nerför min kind. Jag var verkligen här, och det var...
Justin öppnade dörren. Han var klädd i endast pyjamasbyxor. Jag la huvudet på sne och såg honom i ögonen.
De vackra ögonen, som jag drunknar i varje gång. Allt omkring oss försvinner.
- Hej. Sa jag hest och han log lite sorgset.
- Hej.
- Kan jag komma in? Sa jag och han nickade hastigt och släppte in mig.
- Så, varför kom du hit? Det är liksom mitt i natten. Sa Justin när han gav mig en kopp med varm chocklad.
- Jag kunde inte sluta tänka på dig. Jag kände mig liksom tvungen att komma och prata med dig. Det var liksom... en dragningskraft. Sa jag fundersamt.
- Så du gick hit...
- Ja, jag tänkte att vi kunde prata om... ja, det som hände. Sa jag och han nickade.
- Jag är verkligen ledsen, Whitney. Verkligen. Jag... Ända sedan du lämnade mig har allt varit tråkigt, mörkt och... ensamt. Snälla Whitney, förlåt mig...
- JAg kan förlåta dig. Men jag har fortfarande Zayn. Sa jag allvarligt och en bit hopp strålade i hans ögon.
- Säkert?! Åh Gud! Tack Whitney!! Sa han och kramade mig hårt och jag fnissade.
- Som jag sa, jag har Zayn.
Han nickade allvarligt med ett leende på läpparna.
Jag fick tillbaka henne. Eller, inte på det sättet jag menade, men jag fick tillbaka henne! Hon hatar mig inte! Helt otroligt!
Sex månader senare
För fem månader sedan blev jag ihop med Whitney igen. Hon gjorde slut med Zayn efter att han varit otrogen. Och för fyra månader sedan friade jag till henne, och hon sa ja! För tre månader sedan gifte vi oss. Det var ett änglalikt bröllop! Och Whitney var gudomligt vacker.
Och Whitney är gravid, hon är i tredje månaden så hon har en liiten mage. Hon är så söt. Försöker hjälpa till att städa lägenheten men jag säger att jag gör det, men hon är verkligen envis.
- Justin! Kan du hämta en handduk?! Det finns inga här! Ropade Whitney från badrummet.
- Okej!
Jag gick till den lilla tvättstugan och tog ut tre handdukar från skåpet. Sedan gick jag till badrummet och öppnade dörren. Sakta stack jag in handen med handdukarna och jag hörde Whitneys klingande skratt.
- Du kan komma in. Jag menar, det är lugnt.
Jag klev in och gav henne handduken. Sedan kysste jag henne och gick ut.
Whitney
Jag tog på mig gråa mjukisbyxor, ett svart linne och en svart hoodie. Jag satte upp mitt blöta hår i en tofs innan jag satte mig i soffan och började hålla på med min mobil.
- Whitney, jag måste iväg en sväng. Men du får ringa om det är något. Sa Justin och kysste mig innan han försvann ut genom dörren.
- Hejdå... Mumlade jag för mig själv.
Efter några månader fick vi våran älskade dotter Lissy. Vi flyttade till en villa i Stratford och byggde upp våran familj där. Vi fick en son året efter. Rick. Nu lever vi det bästa livet vi någonsin kunde få. Allt är helt perfekt. Justin har fortfarande intervjuer och fotograferingar, men inte lika många konserter. Nu ägnar han lite mer tid åt familjen. Men han älskar sina fans och kommer alltid göra. De flesta fans är glada för vårat förhållande, det är inte många som inte gillar det. Det är vi glada för.
Lissy har precis börjat andra klass och Rick har börjat första klass. Jag har fått jobb på ett kafé i närheten där jag jobbar ibland, men jag är för det mesta hemma.
Såhär vill jag leva livet. Lycklig. Glad. Inga problem. Allt bara flyter på som det ska. Jag tackar Gud för det...
------------------------------------------
Förlåt för ett plötsligt slut men jag kände att jag vill börja på en ny nu.... Så ska nog fixa en prolog som förmodligen kommer ut idag, kanske ett kapitel också. Är sjuk så jag har typ inget att göra. Kommentera vad ni tycker om novellen! Bra/dålig? Själv är jag inte så jättestolt för slutet...
Plötsligt vaknade jag med ett ryck. Bilderna från drömmer åkte runt i mitt huvud. Jag drog med handen i pannan och kände svettet rinna. Jag kom ihåg att jag tänkte på mig och Whitney. Jag måste ha somnat... Shit asså...
Plötsligt knackade det på dörren och jag rös. Tänk om...
Nej! Så är det inte!
JAg gick till dörren och där stod...
Whitney
Jag knackade på dörren och väntade otåligt på att någon skulle öppna. En ensam tår rann nerför min kind. Jag var verkligen här, och det var...
Justin öppnade dörren. Han var klädd i endast pyjamasbyxor. Jag la huvudet på sne och såg honom i ögonen.
De vackra ögonen, som jag drunknar i varje gång. Allt omkring oss försvinner.
- Hej. Sa jag hest och han log lite sorgset.
- Hej.
- Kan jag komma in? Sa jag och han nickade hastigt och släppte in mig.
- Så, varför kom du hit? Det är liksom mitt i natten. Sa Justin när han gav mig en kopp med varm chocklad.
- Jag kunde inte sluta tänka på dig. Jag kände mig liksom tvungen att komma och prata med dig. Det var liksom... en dragningskraft. Sa jag fundersamt.
- Så du gick hit...
- Ja, jag tänkte att vi kunde prata om... ja, det som hände. Sa jag och han nickade.
- Jag är verkligen ledsen, Whitney. Verkligen. Jag... Ända sedan du lämnade mig har allt varit tråkigt, mörkt och... ensamt. Snälla Whitney, förlåt mig...
- JAg kan förlåta dig. Men jag har fortfarande Zayn. Sa jag allvarligt och en bit hopp strålade i hans ögon.
- Säkert?! Åh Gud! Tack Whitney!! Sa han och kramade mig hårt och jag fnissade.
- Som jag sa, jag har Zayn.
Han nickade allvarligt med ett leende på läpparna.
Jag fick tillbaka henne. Eller, inte på det sättet jag menade, men jag fick tillbaka henne! Hon hatar mig inte! Helt otroligt!
Sex månader senare
För fem månader sedan blev jag ihop med Whitney igen. Hon gjorde slut med Zayn efter att han varit otrogen. Och för fyra månader sedan friade jag till henne, och hon sa ja! För tre månader sedan gifte vi oss. Det var ett änglalikt bröllop! Och Whitney var gudomligt vacker.
Och Whitney är gravid, hon är i tredje månaden så hon har en liiten mage. Hon är så söt. Försöker hjälpa till att städa lägenheten men jag säger att jag gör det, men hon är verkligen envis.
- Justin! Kan du hämta en handduk?! Det finns inga här! Ropade Whitney från badrummet.
- Okej!
Jag gick till den lilla tvättstugan och tog ut tre handdukar från skåpet. Sedan gick jag till badrummet och öppnade dörren. Sakta stack jag in handen med handdukarna och jag hörde Whitneys klingande skratt.
- Du kan komma in. Jag menar, det är lugnt.
Jag klev in och gav henne handduken. Sedan kysste jag henne och gick ut.
Whitney
Jag tog på mig gråa mjukisbyxor, ett svart linne och en svart hoodie. Jag satte upp mitt blöta hår i en tofs innan jag satte mig i soffan och började hålla på med min mobil.
- Whitney, jag måste iväg en sväng. Men du får ringa om det är något. Sa Justin och kysste mig innan han försvann ut genom dörren.
- Hejdå... Mumlade jag för mig själv.
Efter några månader fick vi våran älskade dotter Lissy. Vi flyttade till en villa i Stratford och byggde upp våran familj där. Vi fick en son året efter. Rick. Nu lever vi det bästa livet vi någonsin kunde få. Allt är helt perfekt. Justin har fortfarande intervjuer och fotograferingar, men inte lika många konserter. Nu ägnar han lite mer tid åt familjen. Men han älskar sina fans och kommer alltid göra. De flesta fans är glada för vårat förhållande, det är inte många som inte gillar det. Det är vi glada för.
Lissy har precis börjat andra klass och Rick har börjat första klass. Jag har fått jobb på ett kafé i närheten där jag jobbar ibland, men jag är för det mesta hemma.
Såhär vill jag leva livet. Lycklig. Glad. Inga problem. Allt bara flyter på som det ska. Jag tackar Gud för det...
------------------------------------------
Förlåt för ett plötsligt slut men jag kände att jag vill börja på en ny nu.... Så ska nog fixa en prolog som förmodligen kommer ut idag, kanske ett kapitel också. Är sjuk så jag har typ inget att göra. Kommentera vad ni tycker om novellen! Bra/dålig? Själv är jag inte så jättestolt för slutet...
The light of love 39 - What?
- Whitney, vad exakt är det som har hänt? Sa Zayn halvt irriterat.
- Fattar du inte?! Jag har ingen! Du är den enda jag har som jag kan lita på! Småskrek jag och lät tårarna rinna.
- Så jag räcker inte? Sa han förvånat och sårat.
- Jo, men du fattar inte!
- Jo, jag fattar precis. Du har mig för att inte bli ensam. Så du inte ska bli helt själv i stora världen. Sa han och reste sig upp för att gå.
- Nej, Zayn! Grät jag.
- Jag borde ha förståt det. Du är bara en bitch. En liten bitch som inte förtjänar mig. Du förtjänar inte någon. Sa han och jag fick en flashback...
FLASHBACK
"Whitney?"
Jag puttade bort Luke och såg åt hållet där Justin stod med tårar i ögonen.
"Justin jag..."
"Du behöver inte säga något. Men det behöver jag. Jag trodde du var annorlunda! Unik. Men som vanligt är du bara som alla andra. En jävla bitch som går till vilken jävla kille som helst" röt han och jag kände tårarna i mina ögon.
"Justin, skyll inte på henne. Det var mitt fel. Jag kysste henne. Hon är helt oskyldig" klämde Luke in och Justin släppte min blick för att låta den falla till Luke. "Hon har inte gjort något" sa han helt orädd.
"Nehe, det var nog vad jag såg" röt Justin och gick mot honom.
"Justin..."
"Käften!" Röt han högt och jag ryggade tillbaka.
NUTID
Jag såg honom i ögonen. Hans ögon skrek av ånger. Mina ögon tårades på nytt.
- Bitch? Viskade jag hest.
- Whitney, förlåt... Sa Zayn och kom mot mig med jag sprang förbi honom.
- Whitney?
Det var Harry som satt i vardagsrummet. Killarna kollade på mig men jag sprang ut utan ett ord. Snabbt men försiktigt sprang jag längst den hala gatan. Hela tiden kämpade jag för att hålla mig på benen.
- Whitney! Ropade Zayn några meter bakom mig.
Plötsligt snubblade jag men hann ta emot mig med händerna. Tårarna rann och jag satte mig ner med huvudet i händerna.
- Whitney, förlåt. Jag menar det. Det jag sa, det var en överreaktion. Snälla förlåt. Sa han hest och det var då jag märkte att han grät.
Jag reste mig upp och hoppade upp i hans famn. Med armarna om hans hals lutade jag pannan mot hans hals. Han la händerna på mina höfter och bar tillbaka mig mot huset. Jag kände värmen från hans kropp och slöt ögonen.
Justin
Shit! Jag är ensam och jag gillar det inte. Jag har verkligen ställt till det i mitt liv. Allt jag vill är att ha Whitney i mina armar. Jag ska ta tillbaka henne. Det vet jag. Men jag vet inte hur. Men jag ska komma på något. Inom några dagar ska hon vara min igen, tror jag... Hoppas jag! Det är allt jag vill. Men hon ser så lycklig ut med Zayn. Hon har verkligen gått vidare.
Nu kanske ni tycker att jag kan gå till Alli, men ALDRIG I LIVET. Jag tänker inte gå tillbaka till henne...
Whitney
När vi kom tillbaka till huset satt killarna fortfarande i soffan. De alla vände sig om när vi kom. De log lite och vi satte på en film. Zayn höll min hand hela tiden och höll på med mina fingrar. Ett leende spred sig på mina läppar. Men hans mening for fortfarande runt i min hjärna. Du är en bitch. En liten bithc som inte förtjänar någon.
Sakta såg jag ner i mitt knä och önskade att jag kunde spola tillbaka tiden... Tillbaka till tävlingen på skolan. Jag skulle inte ha tagit tillbaka Justin. Men nu måste jag leva med den här skiten. Mitt jävla skit liv!
Jag vaknade mitt i natten. Allt var tyst och mörkt. Jag var ensam på mitt rum.
Då tog jag beslutet. Beslutet som skulle ändra allt. Allt skulle förändras. Allt skulle bli bra...
Justin
Jag låg vaken mitt i natten. Allt kändes så dåligt. JAg var själv i en lägenhet som jag egentligen skulle dela med Whitney, och vi såg ju hur det gick. Jag ville bara ha henne bredvid mig. Känna hennes andetag. Känna hennes närhet. Det var allt jag önskade. Att ha henne vid mig hela tiden. Men det skulle nog aldrig hända. Måste gå vidare. Leva livet som det var. Fortsätta min karriär. Göra mina fans stolta.
Plötsligt knackade det på dörren. Nu? Mitt i natten?
Sakta klev jag upp - i bara pyjamasbyxor - och öppnade dörren. Där låg en lapp. Jag hörde snabba steg. När jag såg mot hissen såg jag hissdörren stängas. Då såg jag ett blodspår, från lappen till hissen. Vafan?
Jag tog upp lappen och blev helt stel.
Jag älskar dig Justin, har alltid gjort, kommer alltid göra. Jag är ledsen för allt jag gjort. Men jag lovar, det är slut nu. All din smärta kommer ta slut. Allt jag gjort mot dig, jag är så ledsen! Ville bara säga att jag aldrig kommer glömma dig, död eller levande... XoXo Whitney...
What?! Jag läste om och om igen... När jag läste för fjärde gången förstod jag.
- FAN! Skrek jag rätt ut innan jag sprang till trapporna, sprang ner och ut på gatan. Jag såg blodspåren i snön. Jag följde dem och kom till parken. Jag såg något i snön. Såg ut som en gestalt.
Snabbt sprang jag fram och såg Whitney bleka ansikte. Det blödde på hennes mage och jag fick panik...
------------------------------------
Har inte så mycket att säga än att... NI ROCKAR! Tack för alla kommentarer, det gör verkligen min dag! LOVE U ALL GUYS!! XoXo KOMMENTERA!! :D
- Fattar du inte?! Jag har ingen! Du är den enda jag har som jag kan lita på! Småskrek jag och lät tårarna rinna.
- Så jag räcker inte? Sa han förvånat och sårat.
- Jo, men du fattar inte!
- Jo, jag fattar precis. Du har mig för att inte bli ensam. Så du inte ska bli helt själv i stora världen. Sa han och reste sig upp för att gå.
- Nej, Zayn! Grät jag.
- Jag borde ha förståt det. Du är bara en bitch. En liten bitch som inte förtjänar mig. Du förtjänar inte någon. Sa han och jag fick en flashback...
FLASHBACK
"Whitney?"
Jag puttade bort Luke och såg åt hållet där Justin stod med tårar i ögonen.
"Justin jag..."
"Du behöver inte säga något. Men det behöver jag. Jag trodde du var annorlunda! Unik. Men som vanligt är du bara som alla andra. En jävla bitch som går till vilken jävla kille som helst" röt han och jag kände tårarna i mina ögon.
"Justin, skyll inte på henne. Det var mitt fel. Jag kysste henne. Hon är helt oskyldig" klämde Luke in och Justin släppte min blick för att låta den falla till Luke. "Hon har inte gjort något" sa han helt orädd.
"Nehe, det var nog vad jag såg" röt Justin och gick mot honom.
"Justin..."
"Käften!" Röt han högt och jag ryggade tillbaka.
NUTID
Jag såg honom i ögonen. Hans ögon skrek av ånger. Mina ögon tårades på nytt.
- Bitch? Viskade jag hest.
- Whitney, förlåt... Sa Zayn och kom mot mig med jag sprang förbi honom.
- Whitney?
Det var Harry som satt i vardagsrummet. Killarna kollade på mig men jag sprang ut utan ett ord. Snabbt men försiktigt sprang jag längst den hala gatan. Hela tiden kämpade jag för att hålla mig på benen.
- Whitney! Ropade Zayn några meter bakom mig.
Plötsligt snubblade jag men hann ta emot mig med händerna. Tårarna rann och jag satte mig ner med huvudet i händerna.
- Whitney, förlåt. Jag menar det. Det jag sa, det var en överreaktion. Snälla förlåt. Sa han hest och det var då jag märkte att han grät.
Jag reste mig upp och hoppade upp i hans famn. Med armarna om hans hals lutade jag pannan mot hans hals. Han la händerna på mina höfter och bar tillbaka mig mot huset. Jag kände värmen från hans kropp och slöt ögonen.
Justin
Shit! Jag är ensam och jag gillar det inte. Jag har verkligen ställt till det i mitt liv. Allt jag vill är att ha Whitney i mina armar. Jag ska ta tillbaka henne. Det vet jag. Men jag vet inte hur. Men jag ska komma på något. Inom några dagar ska hon vara min igen, tror jag... Hoppas jag! Det är allt jag vill. Men hon ser så lycklig ut med Zayn. Hon har verkligen gått vidare.
Nu kanske ni tycker att jag kan gå till Alli, men ALDRIG I LIVET. Jag tänker inte gå tillbaka till henne...
Whitney
När vi kom tillbaka till huset satt killarna fortfarande i soffan. De alla vände sig om när vi kom. De log lite och vi satte på en film. Zayn höll min hand hela tiden och höll på med mina fingrar. Ett leende spred sig på mina läppar. Men hans mening for fortfarande runt i min hjärna. Du är en bitch. En liten bithc som inte förtjänar någon.
Sakta såg jag ner i mitt knä och önskade att jag kunde spola tillbaka tiden... Tillbaka till tävlingen på skolan. Jag skulle inte ha tagit tillbaka Justin. Men nu måste jag leva med den här skiten. Mitt jävla skit liv!
Jag vaknade mitt i natten. Allt var tyst och mörkt. Jag var ensam på mitt rum.
Då tog jag beslutet. Beslutet som skulle ändra allt. Allt skulle förändras. Allt skulle bli bra...
Justin
Jag låg vaken mitt i natten. Allt kändes så dåligt. JAg var själv i en lägenhet som jag egentligen skulle dela med Whitney, och vi såg ju hur det gick. Jag ville bara ha henne bredvid mig. Känna hennes andetag. Känna hennes närhet. Det var allt jag önskade. Att ha henne vid mig hela tiden. Men det skulle nog aldrig hända. Måste gå vidare. Leva livet som det var. Fortsätta min karriär. Göra mina fans stolta.
Plötsligt knackade det på dörren. Nu? Mitt i natten?
Sakta klev jag upp - i bara pyjamasbyxor - och öppnade dörren. Där låg en lapp. Jag hörde snabba steg. När jag såg mot hissen såg jag hissdörren stängas. Då såg jag ett blodspår, från lappen till hissen. Vafan?
Jag tog upp lappen och blev helt stel.
Jag älskar dig Justin, har alltid gjort, kommer alltid göra. Jag är ledsen för allt jag gjort. Men jag lovar, det är slut nu. All din smärta kommer ta slut. Allt jag gjort mot dig, jag är så ledsen! Ville bara säga att jag aldrig kommer glömma dig, död eller levande... XoXo Whitney...
What?! Jag läste om och om igen... När jag läste för fjärde gången förstod jag.
- FAN! Skrek jag rätt ut innan jag sprang till trapporna, sprang ner och ut på gatan. Jag såg blodspåren i snön. Jag följde dem och kom till parken. Jag såg något i snön. Såg ut som en gestalt.
Snabbt sprang jag fram och såg Whitney bleka ansikte. Det blödde på hennes mage och jag fick panik...
------------------------------------
Har inte så mycket att säga än att... NI ROCKAR! Tack för alla kommentarer, det gör verkligen min dag! LOVE U ALL GUYS!! XoXo KOMMENTERA!! :D
The light of love 38 - Nightmare
Plötsligt drog han upp mig och drog mig ut ur huset. Den kalla kylan slog mot min bara mage och mina bara ben (jag hade ett maglinne och shorts på mig). Jag försökte skrika, men det gick inte. Hans hand för min mun stoppade ljudet. Med mig snubblandes i hans armar kastade han in mig i en svart skåpbil. Han smällde igen dörrarna och jag hörde steg. Hysteriskt bankade jag på dörrarna och skrek. Bilen började åka och dörrarna åkte upp. Vinden blåste in och jag hoppade bak minst en meter. Jag såg på husen vi passerade. Skulle jag hoppa? Långt borta såg jag Zayns bil stanna utanför "vårat" hus.
Då gjorde jag det. Med modet samlat och andan i halsen hoppade jag. Känslan var otrolig. Allt gick så fort. Och så låg jag där. Mitt i vägen och kände hur det värkte i min ena arm - som jag landat på. Jag skrek, slöt ögonen och önskade att allt var över. Att det var en dröm, men det var det inte. Plötsligt hörde jag snabba steg mot mig.
- Whitney!
Det var Justin?!
- Gå. Röt jag medans jag kved till av smärta.
- Nej, jag tänker inte lämna dig här. Sa han och hjälpte mig på benen.
- Släpp mig! Skrek jag och drog mig bort från honom.
- Whitney! Vafan har hänt?!
Det var Zayn som kom springandes. Hans ansikte utstrålade ilska och oro. Utan att svara kröp jag in i hans famn och började gråta.
- Vad har du gjort? Röt Zayn till Justin.
- Inget. Jag hittade henne här. Sa han helt ärligt.
- Whitney, ljuger han? Viskade han och jag skakade på huvudet.
- F-få in mig i-i hus-et. Stammade jag och frös så jag skakade.
- Visst. Sa Zayn och vi lämnade Justin bakom oss.
När vi kommit in satte jag mig i soffan medans Zayn rengörde(?) mitt sår som blivit på armen. Ibland kved jag till eller stönade - det sved verkligen. Sedan satte han på plåster och hämtade mitt täcke som jag virade runt mig. Zayn värmde varm chocklad och gav till mig, jag rös. Jag kände hur värmen spred sig.
- Vad hände egentligen? Sa han och satte sig bredvid mig.
Jag lutade mig in i hans famn och suckade.
- Någon kille kom in och drog mig till en svart skåpbil. Han kastade in mig bak och när han började åka öppnades dörrarna och...
- Och du hoppade ut. Avslutade Zayn chockat.
Jag nickade och han kysste mig panna. Sakta slöt jag ögonen och somnade.
Jag vaknade till halvt när Zayn bar mig - med täcke - till mitt rum.
- Tack Zayn... Viskade jag och somnade om.
När jag vaknade var det tyst i huset. Mörkt. Som i ett spökhus - jag vet, livlig fantasi. Sakta reste jag mig upp och upptäckte att mitt sår var borta. Men plötsligt började jag brinna. Lågorna steg och jag skrek. Det brännde över hela kroppen. Jag såg Zayn och... Justin. De stod och tittade på mig som om jag var ett djur.
- Hjälp! Skrek jag och började gråta.
- Whitney!
Snabbt satte jag mig upp och kände svetten i pannan. Tårarna rann nerför mina kinder. Zayn satt framför mig och såg skräckslaget på mig.
- Shit! Vad är det?! Sa han och tog min hand som skakade.
- Mardröm. Sa jag och andades ut.
- Mår du bra då? Sa han och såg mig i ögonen.
Jag nickade och suckade. Han drog in mig i sin famn och jag slöt ögonen.
- Kan du sova här? Viskade jag och suckade.
- Visst, om det är okej med dig.
- Ja. Mumlade jag och la mig ner igen.
Han la sig bredvid mig och tog armen om min midja. Jag lutade pannan mot hans nakna bröstkorg. Han höll på lite med mitt hår och jag log lite. Sakta föll jag in i drömmarnas värld.
Jag vaknade av solen i mitt ansikte. Zayn stod framför fönstret och drog upp persiennerna.
- Nej... Stönade jag och tryckte ansiktet i kudden.
Jag hörde hur han skrattade och satte sig på min rygg.
- Gå av... Mumlade jag utan luft och han skrattade högt.
- Nepp. Sa han och jag puttade av honom.
Jag satte mig sedan upp och kliade mig trött i håret.
- Jag tar en dusch. Mumlade jag och klev vingligt(?) ur sängen och ut mot badrummet.
Jag klev in och låste dörren. Jag drog av mig shortsen och maglinnet och la dem i en hög på golvet. Sedan klev jag in i duschen och började direkt tvätta håret. Med ansiktet mot taket njöt jag av det varma vattnet som strålade ner för min kropp.
Efter några minuter klev jag ut som drog en ljusrosa handduk runt min kropp och började gå mot mitt rum. Kylan slog emot mig och jag rös.
- Whitney! Kan du komma?! Ropade Zayn från köket.
- Kommer!
Jag borstade snabbt igenom håret innan jag småsprang ut till köket. Snubblandes sladdade jag in i köket där Zayn stod och flinade.
- Vad? Sa jag andfått.
- Jo, jag tänkte bjuda över grabbarna på middag. Är det okej för dig? sa han och jag nickade snabbt.
- Ja! Det är helt okej. Det är bara kul. Log jag och han kramade mig innan han kysste mig.
- Tack.
JAg fnissade lite och kysste honom tillbaka. Vi särade(?) lite på läpparna och hans tunga gled in i min mun. Jag la händerna i hans bakfickor på hans jeans. Han la händerna på min rumpa och drog mig mot sig. Jag fnissade åt honom innan jag släppte honom och lämnade honom bakom mig med ett flin.
- Ey!
Fnissande stängde jag dörren till mitt rum och böt om till jeans och en vit/bli randig, lite för stor, tröja och hängde en lång guldkedja. Sedan öppnades dörren till mitt rum och jag ställde mig mot väggen med blicken på Zayn.
Zayn
Jag öppnade dörren och såg Whitney stå mot väggen. Hon log ett gulligt leende och jag började gå fram till henne.
Jag tog hennes händer och kysste henne passionerat. Vi särade på läpparna och jag tryckte henne försiktigt mot väggen. Jag la händerna på hennes hennes midja och hon la sina om min nacke. Hon tryckte mig lite neråt och det fick mig att fnissa. Jag tog henne bak mot hennes säng och la mig över henne på den. Hon tog händerna på min rygg och klämde in sina naglar.
Jag la händerna på hennes kinder och drog mig ifrån henne en bit.
- Redo? Viskade jag och hon nickade.
Några minuter senare låg vi trötta under hennes täcke, nakna. Whitney låg och ritade mönster på min kind medans jag var fast i hennes vackra ögon.
Whitney
- Zayn! Dina kompisar är här! Ropade jag när jag öppnat dörren och grabbarna klev in.
Zayn kom ut till hallen och gav mig en puss på munnen innan han vände sig mot killarna.
- Yo! Skrattade han och gjorde något handslag med allihopa.
Sedan fick jag en kram av alla och ja... Vi slog oss ner vid köksbordet och började äta. Killarna pratade mest med varandra och jag satt där. Det kändes mer som om jag var ivägen än att jag var med dem. Så när jag ätit upp ställde jag disken på bänken innan jag - utan ett ord - gick till mitt rum.
JAg hade verkligen ingen att prata med. Visst, jag har Zayn och jag älskar honom. Men när jag behöver prata ut så finns det bara han. Nu kanske det lät som om han inte betyder något, men det gör han. Han betyder mer än världen för mig. Men jag behövde verkligen någon mer. Jag menar, tänk om jag och Zayn börjar bråka - jag vill inte ens tänka så - då behöver jag ju någon att prata med. Vem ska jag gå till?
Jag avbröts i mitt tänkande av att någon knackade på dörren.
- Kom in. Sa jag.
Zayn klev in och såg på mig med en blick fylld av oro, förvirring och medlidsamhet.
- Mår du bra? Sa han oroligt och satte sig bredvid mig på golvet.
Jag lutade ryggen mot sängen och suckade.
- Nej. Mumlade jag och kände tårarna i mina ögon.
- Vad är fel, babe? Sa han och tog min hand
- Jag föddes. Det är vad som hände. Sa jag, såg på honom och torkade tårarna på mina kinder.
------------------------------------------
So, so, so..... Ganska långt va? Förkännar det 10 kommentarer (från olika personer)? Så, för att få nästa kapitel vill jag ha 10 kommentarer! Det klarar ni ;) XoXo
Då gjorde jag det. Med modet samlat och andan i halsen hoppade jag. Känslan var otrolig. Allt gick så fort. Och så låg jag där. Mitt i vägen och kände hur det värkte i min ena arm - som jag landat på. Jag skrek, slöt ögonen och önskade att allt var över. Att det var en dröm, men det var det inte. Plötsligt hörde jag snabba steg mot mig.
- Whitney!
Det var Justin?!
- Gå. Röt jag medans jag kved till av smärta.
- Nej, jag tänker inte lämna dig här. Sa han och hjälpte mig på benen.
- Släpp mig! Skrek jag och drog mig bort från honom.
- Whitney! Vafan har hänt?!
Det var Zayn som kom springandes. Hans ansikte utstrålade ilska och oro. Utan att svara kröp jag in i hans famn och började gråta.
- Vad har du gjort? Röt Zayn till Justin.
- Inget. Jag hittade henne här. Sa han helt ärligt.
- Whitney, ljuger han? Viskade han och jag skakade på huvudet.
- F-få in mig i-i hus-et. Stammade jag och frös så jag skakade.
- Visst. Sa Zayn och vi lämnade Justin bakom oss.
När vi kommit in satte jag mig i soffan medans Zayn rengörde(?) mitt sår som blivit på armen. Ibland kved jag till eller stönade - det sved verkligen. Sedan satte han på plåster och hämtade mitt täcke som jag virade runt mig. Zayn värmde varm chocklad och gav till mig, jag rös. Jag kände hur värmen spred sig.
- Vad hände egentligen? Sa han och satte sig bredvid mig.
Jag lutade mig in i hans famn och suckade.
- Någon kille kom in och drog mig till en svart skåpbil. Han kastade in mig bak och när han började åka öppnades dörrarna och...
- Och du hoppade ut. Avslutade Zayn chockat.
Jag nickade och han kysste mig panna. Sakta slöt jag ögonen och somnade.
Jag vaknade till halvt när Zayn bar mig - med täcke - till mitt rum.
- Tack Zayn... Viskade jag och somnade om.
När jag vaknade var det tyst i huset. Mörkt. Som i ett spökhus - jag vet, livlig fantasi. Sakta reste jag mig upp och upptäckte att mitt sår var borta. Men plötsligt började jag brinna. Lågorna steg och jag skrek. Det brännde över hela kroppen. Jag såg Zayn och... Justin. De stod och tittade på mig som om jag var ett djur.
- Hjälp! Skrek jag och började gråta.
- Whitney!
Snabbt satte jag mig upp och kände svetten i pannan. Tårarna rann nerför mina kinder. Zayn satt framför mig och såg skräckslaget på mig.
- Shit! Vad är det?! Sa han och tog min hand som skakade.
- Mardröm. Sa jag och andades ut.
- Mår du bra då? Sa han och såg mig i ögonen.
Jag nickade och suckade. Han drog in mig i sin famn och jag slöt ögonen.
- Kan du sova här? Viskade jag och suckade.
- Visst, om det är okej med dig.
- Ja. Mumlade jag och la mig ner igen.
Han la sig bredvid mig och tog armen om min midja. Jag lutade pannan mot hans nakna bröstkorg. Han höll på lite med mitt hår och jag log lite. Sakta föll jag in i drömmarnas värld.
Jag vaknade av solen i mitt ansikte. Zayn stod framför fönstret och drog upp persiennerna.
- Nej... Stönade jag och tryckte ansiktet i kudden.
Jag hörde hur han skrattade och satte sig på min rygg.
- Gå av... Mumlade jag utan luft och han skrattade högt.
- Nepp. Sa han och jag puttade av honom.
Jag satte mig sedan upp och kliade mig trött i håret.
- Jag tar en dusch. Mumlade jag och klev vingligt(?) ur sängen och ut mot badrummet.
Jag klev in och låste dörren. Jag drog av mig shortsen och maglinnet och la dem i en hög på golvet. Sedan klev jag in i duschen och började direkt tvätta håret. Med ansiktet mot taket njöt jag av det varma vattnet som strålade ner för min kropp.
Efter några minuter klev jag ut som drog en ljusrosa handduk runt min kropp och började gå mot mitt rum. Kylan slog emot mig och jag rös.
- Whitney! Kan du komma?! Ropade Zayn från köket.
- Kommer!
Jag borstade snabbt igenom håret innan jag småsprang ut till köket. Snubblandes sladdade jag in i köket där Zayn stod och flinade.
- Vad? Sa jag andfått.
- Jo, jag tänkte bjuda över grabbarna på middag. Är det okej för dig? sa han och jag nickade snabbt.
- Ja! Det är helt okej. Det är bara kul. Log jag och han kramade mig innan han kysste mig.
- Tack.
JAg fnissade lite och kysste honom tillbaka. Vi särade(?) lite på läpparna och hans tunga gled in i min mun. Jag la händerna i hans bakfickor på hans jeans. Han la händerna på min rumpa och drog mig mot sig. Jag fnissade åt honom innan jag släppte honom och lämnade honom bakom mig med ett flin.
- Ey!
Fnissande stängde jag dörren till mitt rum och böt om till jeans och en vit/bli randig, lite för stor, tröja och hängde en lång guldkedja. Sedan öppnades dörren till mitt rum och jag ställde mig mot väggen med blicken på Zayn.
Zayn
Jag öppnade dörren och såg Whitney stå mot väggen. Hon log ett gulligt leende och jag började gå fram till henne.
Jag tog hennes händer och kysste henne passionerat. Vi särade på läpparna och jag tryckte henne försiktigt mot väggen. Jag la händerna på hennes hennes midja och hon la sina om min nacke. Hon tryckte mig lite neråt och det fick mig att fnissa. Jag tog henne bak mot hennes säng och la mig över henne på den. Hon tog händerna på min rygg och klämde in sina naglar.
Jag la händerna på hennes kinder och drog mig ifrån henne en bit.
- Redo? Viskade jag och hon nickade.
Några minuter senare låg vi trötta under hennes täcke, nakna. Whitney låg och ritade mönster på min kind medans jag var fast i hennes vackra ögon.
Whitney
- Zayn! Dina kompisar är här! Ropade jag när jag öppnat dörren och grabbarna klev in.
Zayn kom ut till hallen och gav mig en puss på munnen innan han vände sig mot killarna.
- Yo! Skrattade han och gjorde något handslag med allihopa.
Sedan fick jag en kram av alla och ja... Vi slog oss ner vid köksbordet och började äta. Killarna pratade mest med varandra och jag satt där. Det kändes mer som om jag var ivägen än att jag var med dem. Så när jag ätit upp ställde jag disken på bänken innan jag - utan ett ord - gick till mitt rum.
JAg hade verkligen ingen att prata med. Visst, jag har Zayn och jag älskar honom. Men när jag behöver prata ut så finns det bara han. Nu kanske det lät som om han inte betyder något, men det gör han. Han betyder mer än världen för mig. Men jag behövde verkligen någon mer. Jag menar, tänk om jag och Zayn börjar bråka - jag vill inte ens tänka så - då behöver jag ju någon att prata med. Vem ska jag gå till?
Jag avbröts i mitt tänkande av att någon knackade på dörren.
- Kom in. Sa jag.
Zayn klev in och såg på mig med en blick fylld av oro, förvirring och medlidsamhet.
- Mår du bra? Sa han oroligt och satte sig bredvid mig på golvet.
Jag lutade ryggen mot sängen och suckade.
- Nej. Mumlade jag och kände tårarna i mina ögon.
- Vad är fel, babe? Sa han och tog min hand
- Jag föddes. Det är vad som hände. Sa jag, såg på honom och torkade tårarna på mina kinder.
------------------------------------------
So, so, so..... Ganska långt va? Förkännar det 10 kommentarer (från olika personer)? Så, för att få nästa kapitel vill jag ha 10 kommentarer! Det klarar ni ;) XoXo
The light of love 37 - Friends is fun
- Whitney! Är du klar snart?! Ropade Zayn från hallen.
- Jajaja! Haha, snart! Ropade jag tillbaka medans jag snabbt satte i min stora, runda örhängen.
Jag hörde hur han skrattade vilket fick mig att le.
Igår hade vi somnat framför teven båda två. Det var väldigt mysigt.
Snabbt sprang jag ut till hallen och hann inte stanna så jag krockade rakt in i Zayn och skrattandes tog emot mig.
- Oj, hihi, förlåt! Fnissade jag och stoppade ner fötterna i mina kära Ugs.
- Lugnt. Log Zayn medans jag snurrade halsduken runt min hals.
Sedan tog jag på min mössa, hängde min handväska på axeln och sedan gick vi ut i vinterlandet. Det var ganska halt på gatan så jag höll i Zayns arm så jag inte skulle ramla. Varje gång jag vinglade till fnissade Zayn medans jag slog honom löst på armen.
Vi hade bestämt oss för att gå på stan idag. Vi skulle kolla in olika affärer och sedan äta lunch på Donken, som vanligt.
Så snart vi såg köpcentret så pep jag till och stannade.
- Wow, awesome!! Utbrast jag och Zayn skrattade åt mig.
- Kom nu.
Han drog med mig mot det, eller jag kanske drog med mig honom? Haha. Men efter några minuter var vi framme och klev in genom dörrarna, in i värmen. Jag såg mig omkring och tog med mig Zayn till Forever21. Där köpte jag lite underkläder, en söt tjocktröja, en ny halsduk - och mössa och vantar som passade till - och smycken. Sedan följde jag med Zayn till någon elektrobutik som jag kallar det. Där fanns det datorer, telefoner och massa annat. Jag gick runt och kollade på datorer medans Zayn kollade på mobiler. Jag stannade vid en MacBookAir. Min blick föll på priset och jag suckade medans jag gick vidare.
- Är du klar Zayn? Sa jag med ett leende.
- Japp.
Vi gick ut och gick runt lite tills klockan vart ett. Då satte vi oss på donken.
- Snälla! Kan vi gå in dit? Bad jag till Zayn och pekade på Juicy Couture.
- Okej, sista för idag.
- Yes! Tack Zayn! pep jag och kramade honom.
Vi gick dit och jag köpte smycken, jeans, toppar och ja lite sånt, och sedan började vi gå hem. Jag hade faktiskt inte köpt så mycket, jag hade ju bara tre påsar. Precis när allt kändes som bäst, såg jag ett ansikte jag ville undvika till 100%. Zayn gick närmre mig. Justin såg på mig med tårögda ögon, men såg sedan på Zayn och hans blick förändrades till hat. Zayn tog genast min hand och såg tillbaka på Justin.
- Släpp henne. Röt Justin och puttade till Zayn.
- Justin sluta. Sa jag lugnt, även om jag kände att gråten var nära.
- Nej! Skrek han och gick närmre mig.
- Justin, vad är det med...
- Du behöver inte låtsas att du hatar mig! För jag vet att du älskar mig. Sa han och ställde sig nära men jag puttade bort honom.
- Vafan har hänt med dig?! Röt jag. Du är inte den Justin jag älskade. La jag till.
- Du lämnade mig. Du var mitt allt! Sa han.
- Du, anklaga inte mig för det här! Det var faktiskt du som var otrogen.
Hans min förändrades. Den här gången var hans blick fylld med ånger.
- Förlåt Whitney, jag bara...
- Du, jag vill inte höra mer. Kom Zayn, vi går. Sa jag utan att släppa Justin med blicken.
Jag tog med mig Zayn bort och han tog två av mina påsar, jag log tacksamt. Just nu var allt skit. Hela mitt liv. Allt hade fallit samman. Jag hade bara sopor kvar. Förutom en person som är värd guld: Zayn.
Jag älskade honom. JAg hade inte vågat erkänna det förrän nu, men jag älskar honom faktiskt. Hans närhet får mig att le. Hans röst får mig fnittrig, och hans hjärtslag får mina att fortsätta slå. Jag kan verkligen inte tacka honom nog. Han har gjort mitt liv värt att leva.
- Whitney? Sa Zayn och jag såg på honom.
- Va? Förlåt. Sa jag tyst.
- Det är lugnt. Jo jag frågade vad du ville göra nu? Sa han som om ingenting hade hänt, vilket var bra.
- Öhm... JAg vet inte, faktiskt. Först vill jag nog tillbaka till huset och lämna påsarna, och sedan får du bestämma. Sa jag och han nickade.
- Då tycker jag att vi ska... Jag tycker att vi ska dra till mina kompisar, de vill gärna träffa dig. Sa han och log mot mig.
- Okej... Sa jag nervöst.
- Vadå? Dem är inte farliga.
- Nej, men tänk om de inte gillar mig. Suckade jag och han fnissade.
- Det gör dem. Jag lovar. Och om inte slår jag skiten ur dem.
Nu var det min tur att fnissa.
Efter några minuter var vi hemma och jag började direkt packa upp mina saker.
- Whitney! JAg åker och hämtar mina kompisar! De ville komma hit! Ropade Zayn.
- Okej!
Jag hörde ytterdörren öppnas och smällas igen. När jag packat upp mina nya saker tog jag med påsarna ut till köket. Där la jag de i lådan längst ner. Sedan satte jag mig framför teven och slog på TV11. Där var det Glee, Yaay!! Haha.
Jag såg på det en stund och sedan var det reklam. Då suckade jag och gick fram till fönstret och såg ut. Det hade slutat snöa. Trädens grenar var fyllda med snö och i solen såg det ut som om något gått och hällt glitter på dem.
Plötsligt öppnades dörren och huset fylldes direkt av skratt och prat.
- Whiteny! Ropade Zayn och jag log.
Sakta gick jag ut till hallen och log mot de fem killarna, inklusive Zayn.
- Killar, det här är Whitney. Whitney, det här är Liam, Louis, Niall och Harry (tar från one direction, de kommerse ut som dem också). Sa han och pekade på tre långa killar.
- Hej. Log jag.
- Tja! log de och jag fick - konstigt nog - en kram av alla.
Vi gick in till vardagsrummet. Zayn hämtade dricka till alla och jag började prata lite med Harry, han var snäll. Plötsligt började Louis och Zayn busa runt i huset. De jagade varandra och vi andra skrattade åt dem. Snart kom Zayn och satte sig bredvid mig. Han drog in mig i sin famn och kysste min panna.
Vi var med killarna hela kvällen och ja, när klockan var halv ett gick dem hem, eller Zayn skjutsade hem dem, så jag var själv. Jag började plocka undan och sedan gick jag till mitt rum. Precis då ringde mobilen.
- Hallå? Sa jag och drog för persiennerna.
- Whitney? Det är Zayn. Jo, det tar nog lite tid innan jag kommer hem. Det är mycket trafik. Sa Zayn och jag hörde biltutor i bakgrunden.
- Okej, var försiktig.
- Jadå, puss.
- Puss
Vi la på och jag böt om direkt. Sedan kröp jag ner i min säng och slöt ögonen.
Plötsligt hörde jag ljud. Som fotsteg. Snart hörde jag glas som slog i golvet occh steg mot mitt rum.
- Z-Zayn? Stammade jag tyst.
Dörren öppnades. Jag skrek högt. Gestalten kom mot mig och tog handen för min mun. Paniken steg i mig.
--------------------------------
Vem är det?!? Haha, kommentera!!!!! XoXo
- Jajaja! Haha, snart! Ropade jag tillbaka medans jag snabbt satte i min stora, runda örhängen.
Jag hörde hur han skrattade vilket fick mig att le.
Igår hade vi somnat framför teven båda två. Det var väldigt mysigt.
Snabbt sprang jag ut till hallen och hann inte stanna så jag krockade rakt in i Zayn och skrattandes tog emot mig.
- Oj, hihi, förlåt! Fnissade jag och stoppade ner fötterna i mina kära Ugs.
- Lugnt. Log Zayn medans jag snurrade halsduken runt min hals.
Sedan tog jag på min mössa, hängde min handväska på axeln och sedan gick vi ut i vinterlandet. Det var ganska halt på gatan så jag höll i Zayns arm så jag inte skulle ramla. Varje gång jag vinglade till fnissade Zayn medans jag slog honom löst på armen.
Vi hade bestämt oss för att gå på stan idag. Vi skulle kolla in olika affärer och sedan äta lunch på Donken, som vanligt.
Så snart vi såg köpcentret så pep jag till och stannade.
- Wow, awesome!! Utbrast jag och Zayn skrattade åt mig.
- Kom nu.
Han drog med mig mot det, eller jag kanske drog med mig honom? Haha. Men efter några minuter var vi framme och klev in genom dörrarna, in i värmen. Jag såg mig omkring och tog med mig Zayn till Forever21. Där köpte jag lite underkläder, en söt tjocktröja, en ny halsduk - och mössa och vantar som passade till - och smycken. Sedan följde jag med Zayn till någon elektrobutik som jag kallar det. Där fanns det datorer, telefoner och massa annat. Jag gick runt och kollade på datorer medans Zayn kollade på mobiler. Jag stannade vid en MacBookAir. Min blick föll på priset och jag suckade medans jag gick vidare.
- Är du klar Zayn? Sa jag med ett leende.
- Japp.
Vi gick ut och gick runt lite tills klockan vart ett. Då satte vi oss på donken.
- Snälla! Kan vi gå in dit? Bad jag till Zayn och pekade på Juicy Couture.
- Okej, sista för idag.
- Yes! Tack Zayn! pep jag och kramade honom.
Vi gick dit och jag köpte smycken, jeans, toppar och ja lite sånt, och sedan började vi gå hem. Jag hade faktiskt inte köpt så mycket, jag hade ju bara tre påsar. Precis när allt kändes som bäst, såg jag ett ansikte jag ville undvika till 100%. Zayn gick närmre mig. Justin såg på mig med tårögda ögon, men såg sedan på Zayn och hans blick förändrades till hat. Zayn tog genast min hand och såg tillbaka på Justin.
- Släpp henne. Röt Justin och puttade till Zayn.
- Justin sluta. Sa jag lugnt, även om jag kände att gråten var nära.
- Nej! Skrek han och gick närmre mig.
- Justin, vad är det med...
- Du behöver inte låtsas att du hatar mig! För jag vet att du älskar mig. Sa han och ställde sig nära men jag puttade bort honom.
- Vafan har hänt med dig?! Röt jag. Du är inte den Justin jag älskade. La jag till.
- Du lämnade mig. Du var mitt allt! Sa han.
- Du, anklaga inte mig för det här! Det var faktiskt du som var otrogen.
Hans min förändrades. Den här gången var hans blick fylld med ånger.
- Förlåt Whitney, jag bara...
- Du, jag vill inte höra mer. Kom Zayn, vi går. Sa jag utan att släppa Justin med blicken.
Jag tog med mig Zayn bort och han tog två av mina påsar, jag log tacksamt. Just nu var allt skit. Hela mitt liv. Allt hade fallit samman. Jag hade bara sopor kvar. Förutom en person som är värd guld: Zayn.
Jag älskade honom. JAg hade inte vågat erkänna det förrän nu, men jag älskar honom faktiskt. Hans närhet får mig att le. Hans röst får mig fnittrig, och hans hjärtslag får mina att fortsätta slå. Jag kan verkligen inte tacka honom nog. Han har gjort mitt liv värt att leva.
- Whitney? Sa Zayn och jag såg på honom.
- Va? Förlåt. Sa jag tyst.
- Det är lugnt. Jo jag frågade vad du ville göra nu? Sa han som om ingenting hade hänt, vilket var bra.
- Öhm... JAg vet inte, faktiskt. Först vill jag nog tillbaka till huset och lämna påsarna, och sedan får du bestämma. Sa jag och han nickade.
- Då tycker jag att vi ska... Jag tycker att vi ska dra till mina kompisar, de vill gärna träffa dig. Sa han och log mot mig.
- Okej... Sa jag nervöst.
- Vadå? Dem är inte farliga.
- Nej, men tänk om de inte gillar mig. Suckade jag och han fnissade.
- Det gör dem. Jag lovar. Och om inte slår jag skiten ur dem.
Nu var det min tur att fnissa.
Efter några minuter var vi hemma och jag började direkt packa upp mina saker.
- Whitney! JAg åker och hämtar mina kompisar! De ville komma hit! Ropade Zayn.
- Okej!
Jag hörde ytterdörren öppnas och smällas igen. När jag packat upp mina nya saker tog jag med påsarna ut till köket. Där la jag de i lådan längst ner. Sedan satte jag mig framför teven och slog på TV11. Där var det Glee, Yaay!! Haha.
Jag såg på det en stund och sedan var det reklam. Då suckade jag och gick fram till fönstret och såg ut. Det hade slutat snöa. Trädens grenar var fyllda med snö och i solen såg det ut som om något gått och hällt glitter på dem.
Plötsligt öppnades dörren och huset fylldes direkt av skratt och prat.
- Whiteny! Ropade Zayn och jag log.
Sakta gick jag ut till hallen och log mot de fem killarna, inklusive Zayn.
- Killar, det här är Whitney. Whitney, det här är Liam, Louis, Niall och Harry (tar från one direction, de kommerse ut som dem också). Sa han och pekade på tre långa killar.
- Hej. Log jag.
- Tja! log de och jag fick - konstigt nog - en kram av alla.
Vi gick in till vardagsrummet. Zayn hämtade dricka till alla och jag började prata lite med Harry, han var snäll. Plötsligt började Louis och Zayn busa runt i huset. De jagade varandra och vi andra skrattade åt dem. Snart kom Zayn och satte sig bredvid mig. Han drog in mig i sin famn och kysste min panna.
Vi var med killarna hela kvällen och ja, när klockan var halv ett gick dem hem, eller Zayn skjutsade hem dem, så jag var själv. Jag började plocka undan och sedan gick jag till mitt rum. Precis då ringde mobilen.
- Hallå? Sa jag och drog för persiennerna.
- Whitney? Det är Zayn. Jo, det tar nog lite tid innan jag kommer hem. Det är mycket trafik. Sa Zayn och jag hörde biltutor i bakgrunden.
- Okej, var försiktig.
- Jadå, puss.
- Puss
Vi la på och jag böt om direkt. Sedan kröp jag ner i min säng och slöt ögonen.
Plötsligt hörde jag ljud. Som fotsteg. Snart hörde jag glas som slog i golvet occh steg mot mitt rum.
- Z-Zayn? Stammade jag tyst.
Dörren öppnades. Jag skrek högt. Gestalten kom mot mig och tog handen för min mun. Paniken steg i mig.
--------------------------------
Vem är det?!? Haha, kommentera!!!!! XoXo
The light of love 36 - Movie!!
Han vart tyst. Han bara såg på mig. Rodnaden steg på mig. Jag blundade och önskade att jag aldrig sagt det. Plötsligt kände jag hans läppar mot mina och fjärilarna flög runt i min mage. Han backade några centimeter för att se min reaktion men jag kysste honom igen. Jag la mina armar runt hans hals och han la sina på mina kinder. Efter några sekunder släppte jag honom sakta och vi satte oss som vanligt. Generat såg jag ner på min pizza och funderade på om jag skulle börja äta eller inte.
- Jag tror jag är kär i dig med. Viskade han och jag såg chockat på honom.
- Du behöver inte säga så om du inte är det. Jag menar, du kanske bara säger så för att du är rädd för att säga att du egentligen bara vill vara min vän. Sa jag och skakade sakta på huvudet medans jag pratade.
- Nej, jag menar det. Verkligen. Det kanske tog lite tid för mig att inse det, men det är sant. Sa han och tog min hand.
Jag såg på honom. I hans djupa ögon. Var det sant? Kunde jag tro på honom? Hela jag var ett stort frågetecken.
- Tro mig. Bad han och jag nickade sakta.
Sedan vart det pinsam tystnad. Men snart bröt Zayn den.
- Jag menar det Whitney. Du kan lita på mig.
- Jag vet. Sa jag tyst.
- Vill du bli ihop med mig? Sa han och jag såg på honom.
- Ja. Sa jag tyst med ett leende.
Han log och kramade mig. Jag kramade tillbaka.
Var det här ödet? Att jag skulle träffa Zayn och seadn bli ihop med honom? Ett litet leende lekte på mina läppar. Efter en stund fortsatte vi äta under tystnad medan rösterna och musiken från Glee hördes. Efter ytterligare minuter hade båda ätit upp och vi satt och kelade medans vi såg på Harry Potter filmerna. Jag har alltid gillat de filmerna, och det gjorde Zayn också. Jag lutade mig mot honom och han hade armen om mig. Han pillade lite med mina fingrar och jag såg på honom.
- Vad är klockan? sa jag hest och la mig ner med huvudet i hans knä.
- Tio i elva. Han kysste min panna.
- Okej.
- Är du trött? Sa han och jag skakade på huvudet.
- Nepp.
Vi tittade på några filmer till innan klockan blev halv två, då gick vi och la oss.
- Godnatt. Sa han och kysste mig innan han gick mot sitt rum.
- Godnatt.
Jag klev in i mitt rum och böt om till en bh och ett par shorts. När jag låg i sängen kom tanken krypande, som en spindel.
Vad gör Justin nu? Saknar han mig? Tänker han på mig? Har han gått vidare? Har han hittat någon annan? Det var bara fem frågor av alla miljoner.
- Sluta tänk och sov. Sa jag tyst för mig själv.
Jag la mig på sidan och slöt ögonen. Det var väldigt varmt i rummet. Jag började kallsvettas och jag drog av mig täcket. Ändå var det varmt. Jag försökte somna ändå, men det gick inte. En stund låg jag och bara vred på mig. Efter en stund suckade jag och öppnade fönstret lite så den kalla vinden blåste in. Direkt kröp jag under täcket innan jag märkte att det snöade in så jag stängde. Efter en stund bestämde jag mig för att gå ner till vardagsrummet. Så jag tog med mig täcke och kudde och la mig på soffan. Där var det betydligt mycket svalare. Då somnade jag direkt.
- Whitney... Whitney! Sa Zayn och skakade mig lätt.
Jag stönade innan jag skulle sätta mig upp och märkte att jag hade väldigt ont i ryggen.
- Vad gör du här nere? Sa han.
Jag såg på honom och såg honom sitta bredvid mig på soffan.
- Det var varmt på rummet. Mumlade jag hest och kände hur jag halvsov.
- Jag tänkte göra frukost. Sa han.
- Då hoppar jag i duschen så länge om det är okej. Sa jag och ställde mig upp.
För några skunder försvann allt och allg snurrade, men det vart bättre.
- Mår du bra Whitney? Sa Zayn och jag nickade.
- Ja, bara blodtrycksfall. Förklarade jag innan han kramade mig för att sedan gå till köket.
Jag själv gick upp till badrummet och låste dörren efter mig. Efter några sekunder var mina kläder på golvet och jag stod under det varma vattnet som strålade över mig. Min hud vart lätt röd efter det varma vattnet, men jag brydde mig inte.
Efter att ha tvättat håret och rakat mig klev jag ur. Snabbt ryckte jag åt mig en vit handduk från ställningen och virrade den runt min kropp, sedan tog jag en till som jag satte runt håret. Efter det klev jag ut till mitt sovrum för att dra fram ett par nya underkläder, ett linne, en hoodie och mjukisbyxor. Jag drog på mig det och stoppade ner fötterna i mina morgon tofflor. Snabbt blåste jag håret, så det fortfarande var fuktikt. Jag gick ner till köket där Zayn plockade fram pannkakor.
- Perfekt. Du kommer precis i tid. Log han och kysste mig lätt på munnen.
- Bra. Log jag och vi satte oss för att börja äta.
- Vad vill du göra idag då? Sa han och jag rykte på axlarna.
- Jag känner mig lite hängig. Huvudvärk och ja... Så kan vi inte typ bara chilla? Med typ filmmaraton.
- Visst. Vill du ha en Ipren? Sa han och jag nickade.
- Ja, tack.
Han reste sig upp och sträckte sig efter en liten ask och plockade fram en tablett som han räckte till mig.
- Tack. Sa jag och svalde den med mjölken.
Jag rös av den beska(?) smaken. När vi ätit upp hjälptes vi åt att plocka undan innan Zayn åkte till affären för att handla. Så länge la jag filtar, täcken och kuddar på soffan. Jag kröp ner i ena hörnet och väntade på Zayn. Det var tyst. Tyst och mörkt. Ute dinglade små snöflingor mot marken. Snart hörde jag en bil på uppfarten och jag gick ut för att hjälpa till att bära. Han kom med tre påsar så jag tog en och vi gick tillsammans in för att packa upp.
- Vad mysigt du har gjort det. Log Zayn när vi skulle ställa fram glas, dricka, chips och godis på soffbordet.
- Tack, eller något. Fnittrade jag och kröp ner under täcket medans Zayn startade The Vampire Diaries.
Helt otroligt att Zayn ville se den, men den är otroligt bra faktiskt. Han satte sig i mitten så jag la mig med huvudet i hans knä och han höll min hand hårt i sin.
----------------------------------
Andra kapitlet för idag *stolt* :I What do yah think?!?!?!? Kommentera!!
XoXo
P.S Ska på marknad imorgon så vi får se när nästa kommer ;)
- Jag tror jag är kär i dig med. Viskade han och jag såg chockat på honom.
- Du behöver inte säga så om du inte är det. Jag menar, du kanske bara säger så för att du är rädd för att säga att du egentligen bara vill vara min vän. Sa jag och skakade sakta på huvudet medans jag pratade.
- Nej, jag menar det. Verkligen. Det kanske tog lite tid för mig att inse det, men det är sant. Sa han och tog min hand.
Jag såg på honom. I hans djupa ögon. Var det sant? Kunde jag tro på honom? Hela jag var ett stort frågetecken.
- Tro mig. Bad han och jag nickade sakta.
Sedan vart det pinsam tystnad. Men snart bröt Zayn den.
- Jag menar det Whitney. Du kan lita på mig.
- Jag vet. Sa jag tyst.
- Vill du bli ihop med mig? Sa han och jag såg på honom.
- Ja. Sa jag tyst med ett leende.
Han log och kramade mig. Jag kramade tillbaka.
Var det här ödet? Att jag skulle träffa Zayn och seadn bli ihop med honom? Ett litet leende lekte på mina läppar. Efter en stund fortsatte vi äta under tystnad medan rösterna och musiken från Glee hördes. Efter ytterligare minuter hade båda ätit upp och vi satt och kelade medans vi såg på Harry Potter filmerna. Jag har alltid gillat de filmerna, och det gjorde Zayn också. Jag lutade mig mot honom och han hade armen om mig. Han pillade lite med mina fingrar och jag såg på honom.
- Vad är klockan? sa jag hest och la mig ner med huvudet i hans knä.
- Tio i elva. Han kysste min panna.
- Okej.
- Är du trött? Sa han och jag skakade på huvudet.
- Nepp.
Vi tittade på några filmer till innan klockan blev halv två, då gick vi och la oss.
- Godnatt. Sa han och kysste mig innan han gick mot sitt rum.
- Godnatt.
Jag klev in i mitt rum och böt om till en bh och ett par shorts. När jag låg i sängen kom tanken krypande, som en spindel.
Vad gör Justin nu? Saknar han mig? Tänker han på mig? Har han gått vidare? Har han hittat någon annan? Det var bara fem frågor av alla miljoner.
- Sluta tänk och sov. Sa jag tyst för mig själv.
Jag la mig på sidan och slöt ögonen. Det var väldigt varmt i rummet. Jag började kallsvettas och jag drog av mig täcket. Ändå var det varmt. Jag försökte somna ändå, men det gick inte. En stund låg jag och bara vred på mig. Efter en stund suckade jag och öppnade fönstret lite så den kalla vinden blåste in. Direkt kröp jag under täcket innan jag märkte att det snöade in så jag stängde. Efter en stund bestämde jag mig för att gå ner till vardagsrummet. Så jag tog med mig täcke och kudde och la mig på soffan. Där var det betydligt mycket svalare. Då somnade jag direkt.
- Whitney... Whitney! Sa Zayn och skakade mig lätt.
Jag stönade innan jag skulle sätta mig upp och märkte att jag hade väldigt ont i ryggen.
- Vad gör du här nere? Sa han.
Jag såg på honom och såg honom sitta bredvid mig på soffan.
- Det var varmt på rummet. Mumlade jag hest och kände hur jag halvsov.
- Jag tänkte göra frukost. Sa han.
- Då hoppar jag i duschen så länge om det är okej. Sa jag och ställde mig upp.
För några skunder försvann allt och allg snurrade, men det vart bättre.
- Mår du bra Whitney? Sa Zayn och jag nickade.
- Ja, bara blodtrycksfall. Förklarade jag innan han kramade mig för att sedan gå till köket.
Jag själv gick upp till badrummet och låste dörren efter mig. Efter några sekunder var mina kläder på golvet och jag stod under det varma vattnet som strålade över mig. Min hud vart lätt röd efter det varma vattnet, men jag brydde mig inte.
Efter att ha tvättat håret och rakat mig klev jag ur. Snabbt ryckte jag åt mig en vit handduk från ställningen och virrade den runt min kropp, sedan tog jag en till som jag satte runt håret. Efter det klev jag ut till mitt sovrum för att dra fram ett par nya underkläder, ett linne, en hoodie och mjukisbyxor. Jag drog på mig det och stoppade ner fötterna i mina morgon tofflor. Snabbt blåste jag håret, så det fortfarande var fuktikt. Jag gick ner till köket där Zayn plockade fram pannkakor.
- Perfekt. Du kommer precis i tid. Log han och kysste mig lätt på munnen.
- Bra. Log jag och vi satte oss för att börja äta.
- Vad vill du göra idag då? Sa han och jag rykte på axlarna.
- Jag känner mig lite hängig. Huvudvärk och ja... Så kan vi inte typ bara chilla? Med typ filmmaraton.
- Visst. Vill du ha en Ipren? Sa han och jag nickade.
- Ja, tack.
Han reste sig upp och sträckte sig efter en liten ask och plockade fram en tablett som han räckte till mig.
- Tack. Sa jag och svalde den med mjölken.
Jag rös av den beska(?) smaken. När vi ätit upp hjälptes vi åt att plocka undan innan Zayn åkte till affären för att handla. Så länge la jag filtar, täcken och kuddar på soffan. Jag kröp ner i ena hörnet och väntade på Zayn. Det var tyst. Tyst och mörkt. Ute dinglade små snöflingor mot marken. Snart hörde jag en bil på uppfarten och jag gick ut för att hjälpa till att bära. Han kom med tre påsar så jag tog en och vi gick tillsammans in för att packa upp.
- Vad mysigt du har gjort det. Log Zayn när vi skulle ställa fram glas, dricka, chips och godis på soffbordet.
- Tack, eller något. Fnittrade jag och kröp ner under täcket medans Zayn startade The Vampire Diaries.
Helt otroligt att Zayn ville se den, men den är otroligt bra faktiskt. Han satte sig i mitten så jag la mig med huvudet i hans knä och han höll min hand hårt i sin.
----------------------------------
Andra kapitlet för idag *stolt* :I What do yah think?!?!?!? Kommentera!!
XoXo
P.S Ska på marknad imorgon så vi får se när nästa kommer ;)
The light of love 35 - Pizzaa
Nästa morgon vaknade jag av att Zayn pratade i telefonen.
- Men hon vill inte prata med dig! Hon sover. Men please!
Jag öppnade sakta ögonen och såg att han pratade i min telefon?!
- Zayn... Mumlade jag hest och han såg på mig.
Justin mimade han och jag nickade. Efter någon minut la han på och gav mig mobilen.
- Vad sa han? Mumlade jag trött och satte mig upp.
- Att han ville prata med mig, att jag skulle sticka åt helvetet och ja... lite så. Han satte sig på sängkanten.
- Idiot... Mumlade jag tyst innan jag klev ur sängen.
Jag kände Zayns brännande blick i min rygg och jag kom på att jag bara hade ett maglinne och tajta mjukisshorts. Jag vände mig om och pekade på dörren.
- Okej, jag går. Skrattade han och gick ut.
Suckande gick jag till garderoben och skjöt undan ena dörren. Vad skulle jag ha på mig? Jag skuttade fram till fönstret och såg ut. Oh, shit. Det snöade! Ett stort leende spred sig på mitt ansikte. Det snöade inte mycket, men tillräckligt för att göra mig glad.
- Iiipp... Pep jag och gick med snabba steg tillbaka till garderoben.
Tillslut blev det svarta underkläder, mörka jeans och en stickad tröja i grått med långa ärmar. Sedan borstade jag håret och drog det så det låg på högra axeln. Sminket blev följande: mascara, lite mörkare ögonskugga, läppglans, lite puder och eyeliner.
- Klart. Sa jag till mig själv och log.
Småspringande gick/sprang jag till köket där Zayn stod och kollade i en kokbok.
- Vad gööör du? Sa jag med lite utdragning på gör medans jag slog mig ner på ena barstolen vid köksön.
- Letar efter... Något. Sa han och det fick mig att skratta.
- Du letar efter något, men du vet inte vad?
- Japp, exakt!
Fnissande gick jag fram till kylskåpet och ställde fram apelsinjuicen på bänken. Sedan sträkte jag mig efter ett glas men räckte inte.
- Zaayn!
- Jag står bakom dig. Fnissade han och tog ner ett glas åt mig.
- Tack. Log jag och hällde upp juice i glaset, för att sedan ställa in juicen igen.
Jag drack upp allt direkt och ställde glaset i diskmaskinen.
- Har du sett att det snöar? Sa jag.
- Ja, jag såg det imorse. Vintern kom tidigt iår. Log han och jag nickade.
- Ja, verkligen. Jag tror jag ska gå ut och fota lite med min systemkamera. Sa jag och gick mot hallen.
- Okej, men ring om det är något! Ropade han efter mig.
- Jadå!
Snabbt hämtade jag min systemkamera och la den på golvet medans jag lindade en halsduk om halsen, tog på mig mössa och vantar och sist en jacka. Innan jag gick ut stoppade jag i fötterna i mina Ugs.
Den kalla kylan slog emot mig direkt och det fick mig att le. Ett tunt lager snö låg på marken och fick New York att likna ett vinterparadis. Med några få steg var jag ute vid den lugna vägen och började gå genom kvarteret. De små snöflingorna sjönk mot marken och i det svaga solskenet såg det ut som glitter.
Efter några timmar ute gick jag tillbaka och steg in i vämen.
- Helloo! Ropade jag och Zayn kom till hallen.
- Kom fort! Justin är på TV! Sa han och jag slängde av mig skorna.
Snabbt sprang jag in till vardagsrummet - med halsduk, vantar och mössa - och höjde volymen.
- Så Justin... Det ryktas att du har en tjej? Sa reporten och publiken började djubla.
- Ja. Jag hade en tjej. Sa han nedstämt.
- Hade? Sa reporten nyfiket.
- Ja, men sedan tyckte vi båda att det var bäst att vara vänner. Ljög han och jag gapade stort.
- Jaha, okej. Inget bråk om otrogenhet eller så? Sa reporten envist och Justin skakade på huvudet.
- Nej.
- Okej, tack för att du kom Justin, här på kanal...
Jag slog av teven och torkade alla tårar. Sakta tog jag av mig halsduken, mössan och vantarna och gick ut med dem till hallen. När dem låg på hyllan gick jag med trötta steg mot mitt sovrum. Sakta stängde jag dörren efter mig och gick fram till sängen där jag la mig med ansiktet i kudden. Tårarna rann. Han hade gjort det igen. Och jag vet inte om jag kan förlåta en gång till. Allt jag vill är att leva lycklig med en kille som aldrig sviker, som älskar mig, tröstar mig, skyddar mig och ja, helt enkelt ha ett helt vanligt förhållande.
- Whitney?
Jag hörde Zayns mjuka, lugna röst och steg mog sängen. Sakta satte han sig ner på sängkanten och drog handen genom mitt hår som låg på min rygg.
- Är du okej? Sa han tyst.
- Nej. Mumlade jag och satte mig upp i en snyftning.
- Jag vet att vi inte känner varandra så bra, jag menar... Vi träffades för någon dag sedan, men jag vill att du ska veta att jag finns här för dig. Om du vill prata eller så, för du är verkligen speciell, Whitney. Jag vet inte varför, men det klickade för oss. Och då menar jag inte mer än vänner. Sa han och en tår rann ner, inte av srog, utan av glädje.
- Tack Zayn. Log jag och kramade honom hårt.
Resten av dagen tillbringade vi med varandra. Vi lärde känna varandra, vi umgicks och ja, vi gjorde allt som vanliga tonåringar skulle göra.
- Okej, vad vill du ha till middag? Sa Zayn och jag ryckte på axlarna.
- Något gott?
- Men ååh, jag har bara äcklig mat hemma. Skojade han och lotsades vara sur.
- Haha, men kan vi inte beställa pizza då? Föreslog jag med ett skratt.
- Visst. Log han och tog upp telefonen.
Efter några få minuter kom pizzan och vi slog oss ner framför teven.
- Pax att välja program! Utbrast jag och tog dosan.
- Men åååh. Suckade Zayn ironiskt.
Jag kollade bland kanalerna och det blev... GLEE! Yaay!!
- Åh nej, inte Glee. Suckade Zayn och började äta.
- Haha, åh jo, Glee! Log jag och började äta jag med.
Jag vet inte varför, och jag vet att det är knäppt, men jag känner mig... Hel med Zayn. Men vi har inte känt varandra länge och ja, jag vet inte...
Jag såg på hans profil när han började kritisera Glee. Han hade ett litet leende på läpparna och hans ögon glittrade i ljuset. Plötsligt slutade han prata och såg på mig med ett flin.
- Vad? Fnissade han.
- Inget. Log jag och fortsatte äta.
- Whitney. Sa han och jag såg på honom.
Jag suckade och ryckte på axlarna.
- Okej, jag säger sanningen, men du får verkligen inte bli sur, eller typ stöta ifrån mig. Sa jag allvarligt och han nickade.
- Det skulle jag aldrig göra.
- Okej... Men jag typ... Jag tror jag... Är kär i dig... Stammade jag och jag såg hur hans ansiktsuttryck ändrades.
--------------------------------------
Whoaa!! Haha, förlåt för att det inte blev något igår, men jag hade fullt upp. I helgen är jag också upptagen men jag ska försöka - verkligen försöka - få ut i alla fall ett till kapitel! Kommentera!! Har lite idéer så jag tror att jag börjar med ett kapitel, börjar. Vi får se när det blir klart... But What Do Yah Think?! <3 XoXo
- Men hon vill inte prata med dig! Hon sover. Men please!
Jag öppnade sakta ögonen och såg att han pratade i min telefon?!
- Zayn... Mumlade jag hest och han såg på mig.
Justin mimade han och jag nickade. Efter någon minut la han på och gav mig mobilen.
- Vad sa han? Mumlade jag trött och satte mig upp.
- Att han ville prata med mig, att jag skulle sticka åt helvetet och ja... lite så. Han satte sig på sängkanten.
- Idiot... Mumlade jag tyst innan jag klev ur sängen.
Jag kände Zayns brännande blick i min rygg och jag kom på att jag bara hade ett maglinne och tajta mjukisshorts. Jag vände mig om och pekade på dörren.
- Okej, jag går. Skrattade han och gick ut.
Suckande gick jag till garderoben och skjöt undan ena dörren. Vad skulle jag ha på mig? Jag skuttade fram till fönstret och såg ut. Oh, shit. Det snöade! Ett stort leende spred sig på mitt ansikte. Det snöade inte mycket, men tillräckligt för att göra mig glad.
- Iiipp... Pep jag och gick med snabba steg tillbaka till garderoben.
Tillslut blev det svarta underkläder, mörka jeans och en stickad tröja i grått med långa ärmar. Sedan borstade jag håret och drog det så det låg på högra axeln. Sminket blev följande: mascara, lite mörkare ögonskugga, läppglans, lite puder och eyeliner.
- Klart. Sa jag till mig själv och log.
Småspringande gick/sprang jag till köket där Zayn stod och kollade i en kokbok.
- Vad gööör du? Sa jag med lite utdragning på gör medans jag slog mig ner på ena barstolen vid köksön.
- Letar efter... Något. Sa han och det fick mig att skratta.
- Du letar efter något, men du vet inte vad?
- Japp, exakt!
Fnissande gick jag fram till kylskåpet och ställde fram apelsinjuicen på bänken. Sedan sträkte jag mig efter ett glas men räckte inte.
- Zaayn!
- Jag står bakom dig. Fnissade han och tog ner ett glas åt mig.
- Tack. Log jag och hällde upp juice i glaset, för att sedan ställa in juicen igen.
Jag drack upp allt direkt och ställde glaset i diskmaskinen.
- Har du sett att det snöar? Sa jag.
- Ja, jag såg det imorse. Vintern kom tidigt iår. Log han och jag nickade.
- Ja, verkligen. Jag tror jag ska gå ut och fota lite med min systemkamera. Sa jag och gick mot hallen.
- Okej, men ring om det är något! Ropade han efter mig.
- Jadå!
Snabbt hämtade jag min systemkamera och la den på golvet medans jag lindade en halsduk om halsen, tog på mig mössa och vantar och sist en jacka. Innan jag gick ut stoppade jag i fötterna i mina Ugs.
Den kalla kylan slog emot mig direkt och det fick mig att le. Ett tunt lager snö låg på marken och fick New York att likna ett vinterparadis. Med några få steg var jag ute vid den lugna vägen och började gå genom kvarteret. De små snöflingorna sjönk mot marken och i det svaga solskenet såg det ut som glitter.
Efter några timmar ute gick jag tillbaka och steg in i vämen.
- Helloo! Ropade jag och Zayn kom till hallen.
- Kom fort! Justin är på TV! Sa han och jag slängde av mig skorna.
Snabbt sprang jag in till vardagsrummet - med halsduk, vantar och mössa - och höjde volymen.
- Så Justin... Det ryktas att du har en tjej? Sa reporten och publiken började djubla.
- Ja. Jag hade en tjej. Sa han nedstämt.
- Hade? Sa reporten nyfiket.
- Ja, men sedan tyckte vi båda att det var bäst att vara vänner. Ljög han och jag gapade stort.
- Jaha, okej. Inget bråk om otrogenhet eller så? Sa reporten envist och Justin skakade på huvudet.
- Nej.
- Okej, tack för att du kom Justin, här på kanal...
Jag slog av teven och torkade alla tårar. Sakta tog jag av mig halsduken, mössan och vantarna och gick ut med dem till hallen. När dem låg på hyllan gick jag med trötta steg mot mitt sovrum. Sakta stängde jag dörren efter mig och gick fram till sängen där jag la mig med ansiktet i kudden. Tårarna rann. Han hade gjort det igen. Och jag vet inte om jag kan förlåta en gång till. Allt jag vill är att leva lycklig med en kille som aldrig sviker, som älskar mig, tröstar mig, skyddar mig och ja, helt enkelt ha ett helt vanligt förhållande.
- Whitney?
Jag hörde Zayns mjuka, lugna röst och steg mog sängen. Sakta satte han sig ner på sängkanten och drog handen genom mitt hår som låg på min rygg.
- Är du okej? Sa han tyst.
- Nej. Mumlade jag och satte mig upp i en snyftning.
- Jag vet att vi inte känner varandra så bra, jag menar... Vi träffades för någon dag sedan, men jag vill att du ska veta att jag finns här för dig. Om du vill prata eller så, för du är verkligen speciell, Whitney. Jag vet inte varför, men det klickade för oss. Och då menar jag inte mer än vänner. Sa han och en tår rann ner, inte av srog, utan av glädje.
- Tack Zayn. Log jag och kramade honom hårt.
Resten av dagen tillbringade vi med varandra. Vi lärde känna varandra, vi umgicks och ja, vi gjorde allt som vanliga tonåringar skulle göra.
- Okej, vad vill du ha till middag? Sa Zayn och jag ryckte på axlarna.
- Något gott?
- Men ååh, jag har bara äcklig mat hemma. Skojade han och lotsades vara sur.
- Haha, men kan vi inte beställa pizza då? Föreslog jag med ett skratt.
- Visst. Log han och tog upp telefonen.
Efter några få minuter kom pizzan och vi slog oss ner framför teven.
- Pax att välja program! Utbrast jag och tog dosan.
- Men åååh. Suckade Zayn ironiskt.
Jag kollade bland kanalerna och det blev... GLEE! Yaay!!
- Åh nej, inte Glee. Suckade Zayn och började äta.
- Haha, åh jo, Glee! Log jag och började äta jag med.
Jag vet inte varför, och jag vet att det är knäppt, men jag känner mig... Hel med Zayn. Men vi har inte känt varandra länge och ja, jag vet inte...
Jag såg på hans profil när han började kritisera Glee. Han hade ett litet leende på läpparna och hans ögon glittrade i ljuset. Plötsligt slutade han prata och såg på mig med ett flin.
- Vad? Fnissade han.
- Inget. Log jag och fortsatte äta.
- Whitney. Sa han och jag såg på honom.
Jag suckade och ryckte på axlarna.
- Okej, jag säger sanningen, men du får verkligen inte bli sur, eller typ stöta ifrån mig. Sa jag allvarligt och han nickade.
- Det skulle jag aldrig göra.
- Okej... Men jag typ... Jag tror jag... Är kär i dig... Stammade jag och jag såg hur hans ansiktsuttryck ändrades.
--------------------------------------
Whoaa!! Haha, förlåt för att det inte blev något igår, men jag hade fullt upp. I helgen är jag också upptagen men jag ska försöka - verkligen försöka - få ut i alla fall ett till kapitel! Kommentera!! Har lite idéer så jag tror att jag börjar med ett kapitel, börjar. Vi får se när det blir klart... But What Do Yah Think?! <3 XoXo
The light of love 34 - Zayn...
Han sa inget. Jag satte mig upp så jag lutade ryggen mot armstödet och såg på honom.
- Justin. Vad har du gjort?
- Jag... Jag har kysst Alli.
Allt stannade. Tiden stod still. Hans ord flög runt i hjärnan. Sakta satte jag mig med benen mot golvet och reste mig upp med skakande ben. Jag rätade snabbt till tröjan och sedan gick jag mot hallen.
- Whitney! Förlåt!
Justin tog tag i min handled och drog mig tillbaka.
- Släpp mig. Sa jag lugnt och drog till mig min handled.
- Snälla... Viskade han hest medans tårarna rann från honom.
- Vad?! Vad vill du att jag ska göra?!
- Gör inte såhär... Grät han.
- Göra vad? Tror du jag ska säga att det är lugnt och sedan blir allt frid och fröjd? Då tror du helt fel.
Jag drog på mig mina skor utan att knyta dem och gick snabbt ut till hissen.
- Whitney, snälla!
Jag såg dörrarna stängas precis när Justin skulle gå in. En ensam tår rann nerför kinden. Jag såg på mig själv i spegeln och suckade. Jag var röd på ena kinden.
När dörrarna öppnades var jag på väg att gå ut men där stod Justin. Han såg andfått på mig. JAg suckade och försökte gå förbi honom men han ställde sig i vägen.
- Justin. Sa jag.
- Tror du jag kommer låta dig gå? Jag släpper aldrig något jag älskar. Sa han allvarligt.
Jag knuffade bort honom löst och sprang ut på gatorna. Det var väldigt mörkt, mörkare än förut och det var stjärnklart. När jag hörde Justin bakom mig började jag springa åt höger. Plötsligt såg jag killen jag "bråkat" med förut. Han stod och pratade med två andra. Plötsligt såg han på mig och flinade. Han ställde sig för min väg så jag var tvungen att stanna.
- Har Biever gjort något? Flinade han.
- Släpp mig! Röt jag högt och drog mig bort medans jag torkade tårarna.
- Släpp min tjej! Ropade Justin arg bakom mig.
- Ta det lugnt. Ser du inte att hon gråter? Sa killen och jag tyckte jag såg en glimta av vänlighet i hans ögon.
- Lotsas inte bry dig. Röt Justin och ställde sig framför mig.
- Justin, jag litar mer på honom än på dig just nu. Grät jag och han såg sårat på mig.
Han bara såg på mig. Hans ögon vart blöta och jag såg hur tårarna snart skulle rinna över. Jag såg ner i marken och såg sedan upp på honom.
- Förlåt. Viskade jag innan jag gick förbi de båda.
Jag hörde killens röst, sedan Justin och snart hördes steg efter mig.
- Justin, sl...
- Det är inte Justin, det är jag. Sa killen och kom fram till mig.
Jag suckade och fortsatte gå, han följde efter.
- Jag är Zayn.
Han försökte starta en konversation medans jag bara gick.
- Du...
Han tog tag i min arm och jag drog tillbaka den. Jag såg Justin sitta på huk några meter ifrån oss. Han grät. Zayn såg bak på Justin och sedan på mig med en suck.
- Han är verkligen ledsen. Han älskar dig. Jag lovar.
- Jag älskar honon också! Men jag kan inte lita på honom.
Han stannade och såg på mig. Jag stannade. Han ögon glittrade i ljuset från gatulampan
Skulle jag lämna Justin? Jag menar, alla gör väl misstag? Men han har redan sårat mig en gång... Skulle jag låta honom gå den här gången? Eller skulle jag ta tillbaka honom?
- Zayn, kan du säga till Justin att jag måste tänka? Säg att jag kommer till lägenheten när jag har bestämt mig. Sa jag lugnt och han nickade.
När han började gå mot Justin igen suckade jag och började gå åt andra hållet.
Sakta gick jag ensam på gatorna. De mörka gatorna. Jag såg mig omkring. Man hörde ljudet av trafiken. En skylt med neonrosa och neongrön text blinkade över en bar. Man kunde höra skratt och skrik, eller bara massa prat. Ja, välkommen till New York.
Men tillbaka till tankarna om Justin. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Hälften av mig vill ta tillbaka honom och gå vidare, medans andra halvan vill att jag ska lämna honom. Vilken skulle jag lyda?
Efter att jag suckat och tänkt lite till gick jag tillbaka, mot Justin. Jag har bestämt mig...
När jag såg byggnaden började min mage pirra. Gör jag rätt? När jag hörde hissen plinga var jag mer nervös än vanligt. Jag gick fram till dörren men tvingade mig själv till att inte öppna när jag hörde röster.
- Hon blev arg och gick. Mumlade Justin.
- Hon är inte här. Hon får aldrig veta. Viskade Alli.
Justin? Alli? What?!
- Jag vet inte om jag kan göra såhär mot henne, allt hon gått igenom. JAg älskar henne.
- Shh... Du kan. Hon får aldrig veta. Du vill. Viskade Alli och jag kände en tår rinna nerför min kind.
Jadu Justin, lite svårt att förlåta dig om du bara fortsätter! Jag öppnade dörren snabbt och såg direkt hur de klängde på varandra. Justin kysste Alli och höll händerna på hennes rumpa. När han hörde dörren öppnas tryckte han bort henne och såg på mig.
- Whitney, förlåt! Jag...
- Det är lugnt. Ärligt. JAg bryr mig inte. Vet du, jag tänkte förlåta dig. Och så kommer jag hit och hör er viska till varandra. Då ändrades mina tankar om dig. Du är inte den Justin jag älskade. Jag saknar den gamla Justin, den som fanns för många år sedan. Men jag ger upp hoppet. Den Justin är borta och det här är vad han lämnade efter sig. Det är slut Justin. På riktigt. Jag tar inte tillbaka dig. Sa jag och jag såg hans ögon tåras. Och var gäller dig Alli. Jag vände mig mot henne. Hur kan du?! Jag trodde du fattade att jag älskade honom! Jag trodde du var mognare än så. Fortsatte jag innan jag satte igång och packa ihop mina saker.
- Snälla Whitney. Grät Justin och satte sig på huk bredvi mig men jag puttade bort honom.
- Sluta! Skrek jag och lät tårarna falla. Tror du att det här är lätt för mig bara för att jag gjorde slut?! Då tror du jäkligt fel.
Jag stängde min resväska och reste mig upp. Snabbt sprang jag till hallen med resväskan efter mig och tog på mig mina skor. Sedan sprang jag ut till hissarna och tryckte på pilen.
- Kom igen... Mumlade jag tyst för mig själv medans tårarna rann.
- Whitney! Ropade Justin bakom mig.
- Snälla. Mumlade jag till hissen och då öppnades dörrarna.
Jag klev snabbt in och tryckte på E (entré) och dörrarna stängdes innan Justin kom. Snabbt pustade jag ut och lät tårarna rinna. Lika snabbt som jag kom in öppnades dörrarna och jag sprang ut. Snabbt. Väl ute i det kalla höstvädret började jag tänka igen. Vart ska jag nu? Vad kommer hända? Vart ska jag bo?
- Han sårade dig, eller hur?
Jag vände mig om och såg Zayn stå där.
- Ja, rejält.
- Du kan bo hos mig om du vill, jag menar om du litar på mig. Sa han och jag såg på honom.
Glimten av vänlighet kunde jag skymta i hans ögon.
- Jag litar på dig... Men jag kan inte. Jag har inte pengar till att betala hyra. Suckade jag och gick vidare.
- Eyy, det är lugnt. Jag menar det. Jag bor själv, i en liten villa i närheten. Sa han och drog tillbaka mig.
- Säkert? Sa jag.
- Ja! Såklart! Jag har väntat på att få någon rumskamrat. Flinade han och tog med mig till gatan där en Taxi stod.
Chauffören la in min väska bak och sedan åkte vi. Vi åkte förbi barer, affärer, gränder, coola hus och ja, nästan allt. Vi kom till en "lugnare" del av staden. Tyst och lugnt. Ganska mörkt också. Vi stannade vid ett litet gulligt grått hus på en våning.
Zayn betalade chauffören och tog min väska, sedan åkte taxin iväg.
- Så, duger det? Sa han och jag nickade hastigt.
- Ja! Mer än duger! Det blir awesome. Log jag. Tack igen. Jag kramade honom.
- Det är lugnt.
Vi gick in och han visade mig runt snabbt innan jag började packa upp i mitt EGNA rum. Mellanstort - lagom - med ljuslila väggar och mörk trägolv. På väggen rakt fram var ett fönster med vita gardiner och på samma vägg som dörren stod en garderob med skjutdörrar med spegel. På höger sida stod en byrå med tre lådor och en tavla över med ett citat. Live Your Day Like It Was Your Last. Jag log och såg på sängen som stod mittemot byrån. Den var stod - dubbelsäng - med vitt satintäcke + tre vita kuddar och sedan ett ljuslila överkast och två vita dekorationskuddar i samma färg.
Jag vände mig mot Zayn som stod i dörröppningen. Han flinade.
- Vad tycker du? Sa han och jag slängde mig på honom och kramade honom med ett leende.
- Det är perfekt! Jag kan verkligen inte tacka dig nog.
Jag släppte honom och såg mig omkring i rummet. Sedan började jag packa upp. Zayn gick ut för att göra sig i ordning för kvällen och ja, när jag var klar gjorde jag också det. Snart sa vi godnatt till varandra och gick till våra rum.
----------------------------------------------
SO, so, so... Börjar smått tröttna på den här lite... Ska nog börja avsluta den här, men det blir nog mer än 40 kapitel i alla fall - hoppas jag... Kommentera!!!!!! YAY! killen på bilden är Zayn Malik, en kille i pojkbandet One Direction för er som inte visste det :) Men det är INTE han i novellen.... Alltså, Zayn i novellen ser ut som Zayn Malik men det är inte han i bandet... SVårt att förklara. Men han är INTE känd iaf ;)
- Justin. Vad har du gjort?
- Jag... Jag har kysst Alli.
Allt stannade. Tiden stod still. Hans ord flög runt i hjärnan. Sakta satte jag mig med benen mot golvet och reste mig upp med skakande ben. Jag rätade snabbt till tröjan och sedan gick jag mot hallen.
- Whitney! Förlåt!
Justin tog tag i min handled och drog mig tillbaka.
- Släpp mig. Sa jag lugnt och drog till mig min handled.
- Snälla... Viskade han hest medans tårarna rann från honom.
- Vad?! Vad vill du att jag ska göra?!
- Gör inte såhär... Grät han.
- Göra vad? Tror du jag ska säga att det är lugnt och sedan blir allt frid och fröjd? Då tror du helt fel.
Jag drog på mig mina skor utan att knyta dem och gick snabbt ut till hissen.
- Whitney, snälla!
Jag såg dörrarna stängas precis när Justin skulle gå in. En ensam tår rann nerför kinden. Jag såg på mig själv i spegeln och suckade. Jag var röd på ena kinden.
När dörrarna öppnades var jag på väg att gå ut men där stod Justin. Han såg andfått på mig. JAg suckade och försökte gå förbi honom men han ställde sig i vägen.
- Justin. Sa jag.
- Tror du jag kommer låta dig gå? Jag släpper aldrig något jag älskar. Sa han allvarligt.
Jag knuffade bort honom löst och sprang ut på gatorna. Det var väldigt mörkt, mörkare än förut och det var stjärnklart. När jag hörde Justin bakom mig började jag springa åt höger. Plötsligt såg jag killen jag "bråkat" med förut. Han stod och pratade med två andra. Plötsligt såg han på mig och flinade. Han ställde sig för min väg så jag var tvungen att stanna.
- Har Biever gjort något? Flinade han.
- Släpp mig! Röt jag högt och drog mig bort medans jag torkade tårarna.
- Släpp min tjej! Ropade Justin arg bakom mig.
- Ta det lugnt. Ser du inte att hon gråter? Sa killen och jag tyckte jag såg en glimta av vänlighet i hans ögon.
- Lotsas inte bry dig. Röt Justin och ställde sig framför mig.
- Justin, jag litar mer på honom än på dig just nu. Grät jag och han såg sårat på mig.
Han bara såg på mig. Hans ögon vart blöta och jag såg hur tårarna snart skulle rinna över. Jag såg ner i marken och såg sedan upp på honom.
- Förlåt. Viskade jag innan jag gick förbi de båda.
Jag hörde killens röst, sedan Justin och snart hördes steg efter mig.
- Justin, sl...
- Det är inte Justin, det är jag. Sa killen och kom fram till mig.
Jag suckade och fortsatte gå, han följde efter.
- Jag är Zayn.
Han försökte starta en konversation medans jag bara gick.
- Du...
Han tog tag i min arm och jag drog tillbaka den. Jag såg Justin sitta på huk några meter ifrån oss. Han grät. Zayn såg bak på Justin och sedan på mig med en suck.
- Han är verkligen ledsen. Han älskar dig. Jag lovar.
- Jag älskar honon också! Men jag kan inte lita på honom.
Han stannade och såg på mig. Jag stannade. Han ögon glittrade i ljuset från gatulampan
Skulle jag lämna Justin? Jag menar, alla gör väl misstag? Men han har redan sårat mig en gång... Skulle jag låta honom gå den här gången? Eller skulle jag ta tillbaka honom?
- Zayn, kan du säga till Justin att jag måste tänka? Säg att jag kommer till lägenheten när jag har bestämt mig. Sa jag lugnt och han nickade.
När han började gå mot Justin igen suckade jag och började gå åt andra hållet.
Sakta gick jag ensam på gatorna. De mörka gatorna. Jag såg mig omkring. Man hörde ljudet av trafiken. En skylt med neonrosa och neongrön text blinkade över en bar. Man kunde höra skratt och skrik, eller bara massa prat. Ja, välkommen till New York.
Men tillbaka till tankarna om Justin. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Hälften av mig vill ta tillbaka honom och gå vidare, medans andra halvan vill att jag ska lämna honom. Vilken skulle jag lyda?
Efter att jag suckat och tänkt lite till gick jag tillbaka, mot Justin. Jag har bestämt mig...
När jag såg byggnaden började min mage pirra. Gör jag rätt? När jag hörde hissen plinga var jag mer nervös än vanligt. Jag gick fram till dörren men tvingade mig själv till att inte öppna när jag hörde röster.
- Hon blev arg och gick. Mumlade Justin.
- Hon är inte här. Hon får aldrig veta. Viskade Alli.
Justin? Alli? What?!
- Jag vet inte om jag kan göra såhär mot henne, allt hon gått igenom. JAg älskar henne.
- Shh... Du kan. Hon får aldrig veta. Du vill. Viskade Alli och jag kände en tår rinna nerför min kind.
Jadu Justin, lite svårt att förlåta dig om du bara fortsätter! Jag öppnade dörren snabbt och såg direkt hur de klängde på varandra. Justin kysste Alli och höll händerna på hennes rumpa. När han hörde dörren öppnas tryckte han bort henne och såg på mig.
- Whitney, förlåt! Jag...
- Det är lugnt. Ärligt. JAg bryr mig inte. Vet du, jag tänkte förlåta dig. Och så kommer jag hit och hör er viska till varandra. Då ändrades mina tankar om dig. Du är inte den Justin jag älskade. Jag saknar den gamla Justin, den som fanns för många år sedan. Men jag ger upp hoppet. Den Justin är borta och det här är vad han lämnade efter sig. Det är slut Justin. På riktigt. Jag tar inte tillbaka dig. Sa jag och jag såg hans ögon tåras. Och var gäller dig Alli. Jag vände mig mot henne. Hur kan du?! Jag trodde du fattade att jag älskade honom! Jag trodde du var mognare än så. Fortsatte jag innan jag satte igång och packa ihop mina saker.
- Snälla Whitney. Grät Justin och satte sig på huk bredvi mig men jag puttade bort honom.
- Sluta! Skrek jag och lät tårarna falla. Tror du att det här är lätt för mig bara för att jag gjorde slut?! Då tror du jäkligt fel.
Jag stängde min resväska och reste mig upp. Snabbt sprang jag till hallen med resväskan efter mig och tog på mig mina skor. Sedan sprang jag ut till hissarna och tryckte på pilen.
- Kom igen... Mumlade jag tyst för mig själv medans tårarna rann.
- Whitney! Ropade Justin bakom mig.
- Snälla. Mumlade jag till hissen och då öppnades dörrarna.
Jag klev snabbt in och tryckte på E (entré) och dörrarna stängdes innan Justin kom. Snabbt pustade jag ut och lät tårarna rinna. Lika snabbt som jag kom in öppnades dörrarna och jag sprang ut. Snabbt. Väl ute i det kalla höstvädret började jag tänka igen. Vart ska jag nu? Vad kommer hända? Vart ska jag bo?
- Han sårade dig, eller hur?
Jag vände mig om och såg Zayn stå där.
- Ja, rejält.
- Du kan bo hos mig om du vill, jag menar om du litar på mig. Sa han och jag såg på honom.
Glimten av vänlighet kunde jag skymta i hans ögon.
- Jag litar på dig... Men jag kan inte. Jag har inte pengar till att betala hyra. Suckade jag och gick vidare.
- Eyy, det är lugnt. Jag menar det. Jag bor själv, i en liten villa i närheten. Sa han och drog tillbaka mig.
- Säkert? Sa jag.
- Ja! Såklart! Jag har väntat på att få någon rumskamrat. Flinade han och tog med mig till gatan där en Taxi stod.
Chauffören la in min väska bak och sedan åkte vi. Vi åkte förbi barer, affärer, gränder, coola hus och ja, nästan allt. Vi kom till en "lugnare" del av staden. Tyst och lugnt. Ganska mörkt också. Vi stannade vid ett litet gulligt grått hus på en våning.
Zayn betalade chauffören och tog min väska, sedan åkte taxin iväg.
- Så, duger det? Sa han och jag nickade hastigt.
- Ja! Mer än duger! Det blir awesome. Log jag. Tack igen. Jag kramade honom.
- Det är lugnt.
Vi gick in och han visade mig runt snabbt innan jag började packa upp i mitt EGNA rum. Mellanstort - lagom - med ljuslila väggar och mörk trägolv. På väggen rakt fram var ett fönster med vita gardiner och på samma vägg som dörren stod en garderob med skjutdörrar med spegel. På höger sida stod en byrå med tre lådor och en tavla över med ett citat. Live Your Day Like It Was Your Last. Jag log och såg på sängen som stod mittemot byrån. Den var stod - dubbelsäng - med vitt satintäcke + tre vita kuddar och sedan ett ljuslila överkast och två vita dekorationskuddar i samma färg.
Jag vände mig mot Zayn som stod i dörröppningen. Han flinade.
- Vad tycker du? Sa han och jag slängde mig på honom och kramade honom med ett leende.
- Det är perfekt! Jag kan verkligen inte tacka dig nog.
Jag släppte honom och såg mig omkring i rummet. Sedan började jag packa upp. Zayn gick ut för att göra sig i ordning för kvällen och ja, när jag var klar gjorde jag också det. Snart sa vi godnatt till varandra och gick till våra rum.
----------------------------------------------
SO, so, so... Börjar smått tröttna på den här lite... Ska nog börja avsluta den här, men det blir nog mer än 40 kapitel i alla fall - hoppas jag... Kommentera!!!!!! YAY! killen på bilden är Zayn Malik, en kille i pojkbandet One Direction för er som inte visste det :) Men det är INTE han i novellen.... Alltså, Zayn i novellen ser ut som Zayn Malik men det är inte han i bandet... SVårt att förklara. Men han är INTE känd iaf ;)
The light of love 33 - Fight
Jag gick över och kollade in Allis lägenhet. Mindre än min och Justins, men ändå stor. Väldigt mysig måste jag säga! Vita väggar, mörkt trägolv. Vi pratade en stund innan Justin sa att vi skulle ner och äta på restaurangen rakt över gatan.
Snabbt böt jag om till tights och en tunika med en jacka över och knähöga kängor, eller inte kängor men... Liknande.
- Klar? Sa Justin och jag nickade.
Snabbt kysste jag honom innan jag tog min handväska - såklart! - och gick ut med honom till Alli som väntade utanför.
- Snygging. Sa jag och hon skrattade.
- Du då? Sa Alli och vi fnissade.
- Okeeej... Skrattade Justin och vi slog honom på hans axlar - jag på hans högra, Alli på hans vänstra.
Vi klev skrattandes in i hissen och sedan ut på gatan.
- Är det här det du kallar restaurang? Sa jag och flinade mot Justin när jag såg den välkända M skylten - Donken...
- Japp. Kom nu.
Han drog med oss in och vi ställde oss direkt i kön. Justin stod och försökte bestämma sig mellan två hamburgare medans jag och Alli snabbt bestämde oss för kycklingsallad och bubbelvatten.
- Hej, vad får det lov att vara? Sa den långa killen i kassan, kläd i rutig tröja och svarta byxor.
- Två kycklingsallad med bubbelvatten och... en BigMac med Cola. Sa Justin och killen nickade.
- Japp, var det bra så?
- Ja.
Justin betalade medans killen sprang runt och hämtade allt. Alli och jag tog ett bord och jag fyllde Justins mugg med Cola. Bubbelvattnet fick man i en burk.
När alla äntligen satt ner så började vi äta. Vi pratade, pratade, skrattade och ja... Skrattade lite till. Jag tog en pommes av Justin och han såg på mig med stora ögon.
- Eyy!! Sa han allvarligt men kunde inte hålla sig, så han började skratta efter tre sekunder.
- Hahaha! Jag är en tjuv. Skrattade jag och tog lite av hans Cola.
- Ni är ganska knäppa. Skrattade Alli och jag sparkade henne under bordet. Vad var det där bra för?! Skrattade hon.
- Du hade ett kryp på benet. Fnissade jag och hon sparkade mig. Antar att det där var rätt åt mig? Skrattade jag.
- Japp. Flinade hon och jag skakade sakta på huvudet.
När vi ätit upp så reste vi på oss och gick tillbaka till lägenheterna. Vi bestämde oss för att ha myskväll hos mig och Justin. Maraton med The Vampire Diaries. Och nej, Justin gillar inte den så mycket, men jag och Alli tvingade honom att se alla. Vi svor på att han skulle gilla dem.
- Jag går och köper snacks och dricka så kan ni fixa... Ja, vad som behövs. Sa jag och gick mot hallen igen.
- Okej, men var försiktig! Det är sent och vi är i New York, vad som helst kan hända. Sa Justin och kom mot mig.
- Jadå, jag lovar.
Han pussade mig fort innan han såg på mig igen.
- Ring mig när du går dit och när du går hem så vet jag att du är säker.
- Okeeej, jag fattar. Fnissade jag innan jag tog min väska och gick ut till hissarna.
När jag klev ut på entrévåningen så tog jag upp mobilen och ringde Justin.
- Hey Babe. Fnissade han och jag skrattade åt honom.
- Hej.
- Vad göör du? Sa han gullig med en bebisröst.
- Går precis utanför dörrarna och... Woow...
- Vad?!
Jag såg ut på de mörka gatorna. Folk sprang hit och dit. Men det var inte allt. En stor slunga människor hade samlats runt någon, eller några. Sakta men säkert gick jag över gatan och gick mot människorna.
- Whitney! Sa Justin oroligt i telefonen.
- Vänta lite. Sa jag tyst och gick igenom slungan med människor för att se två killar stå och brottas.
Jag drog efter andan och såg hur den lite äldre killen slog den yngre som mötte min blick. Han såg ut att vara i min ålder och hans blick bad om hjälp. Den äldre killen som nu "satt" på den yngre följde killens blick så bådas blickar var på mig.
- Nämen oj, oj, oj... Flinade den äldre elakt och reste sig upp.
- Gå inte närmre mig. Sa jag tyst och backade undan.
- Ta det lugnt, bruden. Flinade han.
Hans leende var väldigt oroväckande och ja... Han var konstig helt enkelt. Plötsligt stod han så tät intill mig så jag kände hans hjärtslag.
- Låt henne vara!
Jag kände någon dra mig bakåt och sedan gå framför mig - Justin.
- The Beaver! Skrattade killen och jag ställde mig bredvid Justin.
- Tyvärr, tror du tog fel. För det här är Bieber. B-I-E-B-E-R! Stavade jag och Justin tog min hand.
- Skyddar du honom? Sa han hotfullt och såg på mig med ilskna ögon.
Luften drog ur mig. Stel stod jag och såg hur världen ändrades till helvetet. Killen slog till Justin på kinden med knytnäven så Justin flög ner på marken och då fick jag nog.
- Men förfan! Skrek jag. HAR DU INGET BÄTTRE FÖR DIG?! La jag till innan jag satte mig vid Justin som hade handen för kinden och blundade.
- Förlåt för att jag skämmer ut dig. Viskade Justin och jag skakade på huvudet.
- Det gör du inte. Viskade jag.
- Är du en mes Justin? Låter din tjej skydda dig?
- Men sluta för i helvete! Skrek jag och ställde mig framför honom.
- Varför? Flinade han.
- Du känner honom inte ens. Du vet inte ens vem han är! Så du ska ge fan i att kalla honom mes! Han kämpar mot hot från haters varje dag! FATTAR DU INTE VAD HAN GÅR IGENOM?! Skrek jag och han blev tyst.
- Kom nu Whitney. Sa Justin tyst bakom mig.
- Nej!
Jag slog till killen på kinden och jag såg hur ilskan steg inom honom. Inte förens sekunden efteråt förstod jag att jag faktiskt hade gjort det.
- Tänk lite nästa gång. Sa jag tyst innan jag vände mig om mot Justin.
- Du, Whitney eller vafan du hette, du borde inte käfta upp dig så mycket.
Jag vände mig om.
- Vad menar du med det? Fnös jag.
- Det kan gå riktigt illa för dig i fortsättningen. Vi kan väl börja såhär.
Han slog till mig i magen så jag for bak en bit på benen. Justin tog emot mig. Jag kände hur det sved på stygnen. Justin bar ilsket upp mig i sin famn och gick med raska, bestämda steg mot byggnaden där vi bodde. Hela tiden kände jag spänningen mellan oss, men såfort vi kom innanför dörrarna så slappnade han av och såg på mig.
- Förlåt. Sa han och jag skakade på huvudet.
- Det är inte ditt fel.
- Det var modigt av dig att säga emot sådär, men du behöver inte skydda mig så.
- Men du låg ju på marken och han fortsatte. Jag var ju tvungen!
- Ja, och jag tackar dig för det. Men snälla, var försiktig. Jag vill verkligen inte förlora dig igen, speciellt inte om det är på grund av mig.
- Du förlorar mig aldrig. Viskade jag och slöt ögonen.
Jag hörde plinget av hissen, sedan somnade jag.
- JAg tror hon är trött.
- Ska vi låta henne sova?
- Ja, det tycker jag.
- Men jag går till mig. Vi ses.
- Ja.
Steg ut ur rummet och en dörr som öppnades och stängdes. Då öppnade jag sakta ögonen. Det var fortfarande mörkt ute och Justin stod och såg ut genom fönstret. Han hade händerna i fickorna och suckade djupt. Sedan vände han sig om och såg mot mig.
Han sa inget, utan gick fram till mig och satte sig på soffkanten där jag låg.
- Förlåt. Viskade han och det var då jag såg att han grät.
- Vad har hänt? Sa jag oroligt och kramade honom, men han kramade inte tillbaka. Justin? Sa jag förvånat.
- Jag är så ledsen, snälla lämna mig inte. Grät han och jag såg på honom med stora ögon.
- Vad har du gjort?
--------------------------------------------
Förlåt för lite kort, men jag har ont i huvudet och ska äta så... Förlåt för att det inte blev något igår, men hade inte tid. Kommentera!!
Har bestämt mig för att skriva till 40-50 delar och sedan börja på en ny... Hoppas det är okej? Tack för alla kommentarer föresten!
Snabbt böt jag om till tights och en tunika med en jacka över och knähöga kängor, eller inte kängor men... Liknande.
- Klar? Sa Justin och jag nickade.
Snabbt kysste jag honom innan jag tog min handväska - såklart! - och gick ut med honom till Alli som väntade utanför.
- Snygging. Sa jag och hon skrattade.
- Du då? Sa Alli och vi fnissade.
- Okeeej... Skrattade Justin och vi slog honom på hans axlar - jag på hans högra, Alli på hans vänstra.
Vi klev skrattandes in i hissen och sedan ut på gatan.
- Är det här det du kallar restaurang? Sa jag och flinade mot Justin när jag såg den välkända M skylten - Donken...
- Japp. Kom nu.
Han drog med oss in och vi ställde oss direkt i kön. Justin stod och försökte bestämma sig mellan två hamburgare medans jag och Alli snabbt bestämde oss för kycklingsallad och bubbelvatten.
- Hej, vad får det lov att vara? Sa den långa killen i kassan, kläd i rutig tröja och svarta byxor.
- Två kycklingsallad med bubbelvatten och... en BigMac med Cola. Sa Justin och killen nickade.
- Japp, var det bra så?
- Ja.
Justin betalade medans killen sprang runt och hämtade allt. Alli och jag tog ett bord och jag fyllde Justins mugg med Cola. Bubbelvattnet fick man i en burk.
När alla äntligen satt ner så började vi äta. Vi pratade, pratade, skrattade och ja... Skrattade lite till. Jag tog en pommes av Justin och han såg på mig med stora ögon.
- Eyy!! Sa han allvarligt men kunde inte hålla sig, så han började skratta efter tre sekunder.
- Hahaha! Jag är en tjuv. Skrattade jag och tog lite av hans Cola.
- Ni är ganska knäppa. Skrattade Alli och jag sparkade henne under bordet. Vad var det där bra för?! Skrattade hon.
- Du hade ett kryp på benet. Fnissade jag och hon sparkade mig. Antar att det där var rätt åt mig? Skrattade jag.
- Japp. Flinade hon och jag skakade sakta på huvudet.
När vi ätit upp så reste vi på oss och gick tillbaka till lägenheterna. Vi bestämde oss för att ha myskväll hos mig och Justin. Maraton med The Vampire Diaries. Och nej, Justin gillar inte den så mycket, men jag och Alli tvingade honom att se alla. Vi svor på att han skulle gilla dem.
- Jag går och köper snacks och dricka så kan ni fixa... Ja, vad som behövs. Sa jag och gick mot hallen igen.
- Okej, men var försiktig! Det är sent och vi är i New York, vad som helst kan hända. Sa Justin och kom mot mig.
- Jadå, jag lovar.
Han pussade mig fort innan han såg på mig igen.
- Ring mig när du går dit och när du går hem så vet jag att du är säker.
- Okeeej, jag fattar. Fnissade jag innan jag tog min väska och gick ut till hissarna.
När jag klev ut på entrévåningen så tog jag upp mobilen och ringde Justin.
- Hey Babe. Fnissade han och jag skrattade åt honom.
- Hej.
- Vad göör du? Sa han gullig med en bebisröst.
- Går precis utanför dörrarna och... Woow...
- Vad?!
Jag såg ut på de mörka gatorna. Folk sprang hit och dit. Men det var inte allt. En stor slunga människor hade samlats runt någon, eller några. Sakta men säkert gick jag över gatan och gick mot människorna.
- Whitney! Sa Justin oroligt i telefonen.
- Vänta lite. Sa jag tyst och gick igenom slungan med människor för att se två killar stå och brottas.
Jag drog efter andan och såg hur den lite äldre killen slog den yngre som mötte min blick. Han såg ut att vara i min ålder och hans blick bad om hjälp. Den äldre killen som nu "satt" på den yngre följde killens blick så bådas blickar var på mig.
- Nämen oj, oj, oj... Flinade den äldre elakt och reste sig upp.
- Gå inte närmre mig. Sa jag tyst och backade undan.
- Ta det lugnt, bruden. Flinade han.
Hans leende var väldigt oroväckande och ja... Han var konstig helt enkelt. Plötsligt stod han så tät intill mig så jag kände hans hjärtslag.
- Låt henne vara!
Jag kände någon dra mig bakåt och sedan gå framför mig - Justin.
- The Beaver! Skrattade killen och jag ställde mig bredvid Justin.
- Tyvärr, tror du tog fel. För det här är Bieber. B-I-E-B-E-R! Stavade jag och Justin tog min hand.
- Skyddar du honom? Sa han hotfullt och såg på mig med ilskna ögon.
Luften drog ur mig. Stel stod jag och såg hur världen ändrades till helvetet. Killen slog till Justin på kinden med knytnäven så Justin flög ner på marken och då fick jag nog.
- Men förfan! Skrek jag. HAR DU INGET BÄTTRE FÖR DIG?! La jag till innan jag satte mig vid Justin som hade handen för kinden och blundade.
- Förlåt för att jag skämmer ut dig. Viskade Justin och jag skakade på huvudet.
- Det gör du inte. Viskade jag.
- Är du en mes Justin? Låter din tjej skydda dig?
- Men sluta för i helvete! Skrek jag och ställde mig framför honom.
- Varför? Flinade han.
- Du känner honom inte ens. Du vet inte ens vem han är! Så du ska ge fan i att kalla honom mes! Han kämpar mot hot från haters varje dag! FATTAR DU INTE VAD HAN GÅR IGENOM?! Skrek jag och han blev tyst.
- Kom nu Whitney. Sa Justin tyst bakom mig.
- Nej!
Jag slog till killen på kinden och jag såg hur ilskan steg inom honom. Inte förens sekunden efteråt förstod jag att jag faktiskt hade gjort det.
- Tänk lite nästa gång. Sa jag tyst innan jag vände mig om mot Justin.
- Du, Whitney eller vafan du hette, du borde inte käfta upp dig så mycket.
Jag vände mig om.
- Vad menar du med det? Fnös jag.
- Det kan gå riktigt illa för dig i fortsättningen. Vi kan väl börja såhär.
Han slog till mig i magen så jag for bak en bit på benen. Justin tog emot mig. Jag kände hur det sved på stygnen. Justin bar ilsket upp mig i sin famn och gick med raska, bestämda steg mot byggnaden där vi bodde. Hela tiden kände jag spänningen mellan oss, men såfort vi kom innanför dörrarna så slappnade han av och såg på mig.
- Förlåt. Sa han och jag skakade på huvudet.
- Det är inte ditt fel.
- Det var modigt av dig att säga emot sådär, men du behöver inte skydda mig så.
- Men du låg ju på marken och han fortsatte. Jag var ju tvungen!
- Ja, och jag tackar dig för det. Men snälla, var försiktig. Jag vill verkligen inte förlora dig igen, speciellt inte om det är på grund av mig.
- Du förlorar mig aldrig. Viskade jag och slöt ögonen.
Jag hörde plinget av hissen, sedan somnade jag.
- JAg tror hon är trött.
- Ska vi låta henne sova?
- Ja, det tycker jag.
- Men jag går till mig. Vi ses.
- Ja.
Steg ut ur rummet och en dörr som öppnades och stängdes. Då öppnade jag sakta ögonen. Det var fortfarande mörkt ute och Justin stod och såg ut genom fönstret. Han hade händerna i fickorna och suckade djupt. Sedan vände han sig om och såg mot mig.
Han sa inget, utan gick fram till mig och satte sig på soffkanten där jag låg.
- Förlåt. Viskade han och det var då jag såg att han grät.
- Vad har hänt? Sa jag oroligt och kramade honom, men han kramade inte tillbaka. Justin? Sa jag förvånat.
- Jag är så ledsen, snälla lämna mig inte. Grät han och jag såg på honom med stora ögon.
- Vad har du gjort?
--------------------------------------------
Förlåt för lite kort, men jag har ont i huvudet och ska äta så... Förlåt för att det inte blev något igår, men hade inte tid. Kommentera!!
Har bestämt mig för att skriva till 40-50 delar och sedan börja på en ny... Hoppas det är okej? Tack för alla kommentarer föresten!
En fråga...
Hej hej!
Har en fråga jag vill att ALLA svarar på!
Okej, hur länge vill ni att den här novellen ska fortsätta, ungefär? Vill inte att den ska bli för kort, men inte för lång... Så, ja. Svara gärna!!
P.S Skriver nästa del nu!!
The light of love 32 - A WHAT?!
- Wow... Sa Justin.
Då kom jag på vad olyckan gjorde med mig. Den gjorde mig trasig. Då försvann mitt leende och jag kände gråten i halsen.
- Vad är det Whitney? Sa Alli oroligt.
- Jag... Sa jag och jag kände en tår rulla nerför kinden.
Sedan åkte jag till kanten och drog snabbt av mig skridskorna. Jag hann precis få av dem innan de andra kommit fram. I bara strumpor sprang jag ut på gatan och fortsatte bort. Tårarna rann nerför mina kinder. Allt i min hjärna var skadan som hände med mig.
- Whitney! Ropade Justin bakom mig.
Jag kollade bak och såg honom några meter ifrån mig. Snabbt vände jag mig framåt och fortsatte springa. Vinden blåste upp mitt hår och jag rös av kylan. Mina fötter sved och gjorde väldigt ont, men jag fortsatte springa.
Plötsligt kände jag hur luften fångade mig och jag landade på marken med en smäll. Jag tog emot mig med händerna, av ren reflex.
- Whitney! Ropade Justin och jag hörde hur han flåsandes satte sig bredvid mig på marken.
Jag kände tårarna falla och hur något rann på mina händer.
Justin drog upp mig en en sittande ställning och såg på mina handflator. Han flämtade till och såg mig i ögonen.
- Gick det bra? Sa han och jag nickade.
- Får jag fråga varför du sprang iväg? Fortsatte han.
- Jag... När olyckan hände så... Grät jag och Justin lugnade mig. Olyckan gav mig ett hjärtfel... Fortsate jag.
- Whitney, du behöver inte...
- Under alla år har jag funderat på hur det skulle vara om jag inte gått ut på isen. Om olyckan aldrig skulle hänt. Man märker inte på mig att jag... har något fel... Men om man tittar riktigt noga så...
Justin drog in mig i sin famn och pussade mitt huvud. Jag lät tårarna rinna. Justin tryckte mig mot sig och strök lugnande handen upp och ner för min rygg.
- När jag slog i isen så tappade jag luften. Sa jag och hämtade mig lite från tårarna. Jag bröt ett revben och den vassa "kanten" på benet rev upp lite på hjärtat. Fortsatte jag och torkade mig under ögonen.
- Gumman...
- Vi kan gå tillbaka till de andra. De undrar nog var vi är. Sa jag och han nickade.
Han hjälpte mig upp och sedan gick vi hand i hand. Jag haltade ganska mycket på grund av smärtan i fötterna. Justin såg medlidande på mig innan han snabbt tog upp mig i sin famn och bar mig tillbaka till arenan.
***
- Whitney, kan jag prata med dig? Sa Justin allvarligt och jag nickade nervöst.
Han tog med mig upp till sitt rum och vi satte oss ner på Justins säng. Nervöst pilade han med mina fingrar och tog ett djupt andetag.
- Jo, jag undrar om du... Du typ vill... Jag menar eftersom...
- Justin, vad undrar du? Sa jag.
- Om du vill... flytta ihop med mig? Jag har köpt en lägenhet i New York. Sa han med skakig röst och jag gapade mot honom.
- En vadå?! Seriöst?! Du är bäst Justin! Sa jag och slängde mig på honom. Men... Jag kan inte lämna Alli. La jag till och suckade.
- Det är fixat. Hon får en lägenhet bredvid oss så ni är alltid nära varandra.
- Yaay!! JAG ÄLSKAR DIG JUSTIN! Pep jag högt och la mig bredvid honom i sängen.
Han sträckte sig över mig och pussade min panna medans jag fnissade.
(Tänk er att det är Selena som ligger där)
Några veckor senare
(Förlåt att jag hoppar så mycket! Men jag har typ inget att skriva om)
Vi klev ut ur flygplatsen och jag och Alli hoppade runt som små fågelungar medans Justin skrattade åt oss. Han vinkade in en taxi och vi alla hoppade in. Chauffören la in våra väskor innan vi började åka.
Jag såg ut genom fönstret på fina, stora byggnader. Justin fnissade bakom mig och det fick mig att le.
Efter några minuter stannade vi utanför en hög byggnad med balkonger. Det hade börjat mörkna och lampor lös från huset.
Vi tog våra väskor och gick in. Tre ord om byggnaden... Stort, modernt, vackert! Jättefint asså! Direkt gick vi till hissarna och åkte upp. Hissen hade fönster ut mot staden, mycket vacker syn.
Justin och jag stannade utanför en dörr där det stod Bieber/Thompson men Alli fortsatte lite längre bort och stannade vid en dörr där det stod Lopez. Justin tog upp en nyckel och gav mig den. Jag låste upp och öppnade dörren.
- Wow... Mumlade jag.
Man kom direkt till vardagsrummet, vilket var ett OTROLIGT fint rum!
- WOw, asså, Justin. Jag kan inte tacka dig nog. Sa jag och kysste honom efter att ha kollat igenom hela huset.
- Det räcker med att du älskar mig, då är jag nöjd. Sa han och jag fnissade.
--------------------------------
Förlåt för OTROLIGT kort kapitel, men jag hinner inte mer nu!! I'm sorry... Men kommentera mera!! :) <3 XoXo
Då kom jag på vad olyckan gjorde med mig. Den gjorde mig trasig. Då försvann mitt leende och jag kände gråten i halsen.
- Vad är det Whitney? Sa Alli oroligt.
- Jag... Sa jag och jag kände en tår rulla nerför kinden.
Sedan åkte jag till kanten och drog snabbt av mig skridskorna. Jag hann precis få av dem innan de andra kommit fram. I bara strumpor sprang jag ut på gatan och fortsatte bort. Tårarna rann nerför mina kinder. Allt i min hjärna var skadan som hände med mig.
- Whitney! Ropade Justin bakom mig.
Jag kollade bak och såg honom några meter ifrån mig. Snabbt vände jag mig framåt och fortsatte springa. Vinden blåste upp mitt hår och jag rös av kylan. Mina fötter sved och gjorde väldigt ont, men jag fortsatte springa.
Plötsligt kände jag hur luften fångade mig och jag landade på marken med en smäll. Jag tog emot mig med händerna, av ren reflex.
- Whitney! Ropade Justin och jag hörde hur han flåsandes satte sig bredvid mig på marken.
Jag kände tårarna falla och hur något rann på mina händer.
Justin drog upp mig en en sittande ställning och såg på mina handflator. Han flämtade till och såg mig i ögonen.
- Gick det bra? Sa han och jag nickade.
- Får jag fråga varför du sprang iväg? Fortsatte han.
- Jag... När olyckan hände så... Grät jag och Justin lugnade mig. Olyckan gav mig ett hjärtfel... Fortsate jag.
- Whitney, du behöver inte...
- Under alla år har jag funderat på hur det skulle vara om jag inte gått ut på isen. Om olyckan aldrig skulle hänt. Man märker inte på mig att jag... har något fel... Men om man tittar riktigt noga så...
Justin drog in mig i sin famn och pussade mitt huvud. Jag lät tårarna rinna. Justin tryckte mig mot sig och strök lugnande handen upp och ner för min rygg.
- När jag slog i isen så tappade jag luften. Sa jag och hämtade mig lite från tårarna. Jag bröt ett revben och den vassa "kanten" på benet rev upp lite på hjärtat. Fortsatte jag och torkade mig under ögonen.
- Gumman...
- Vi kan gå tillbaka till de andra. De undrar nog var vi är. Sa jag och han nickade.
Han hjälpte mig upp och sedan gick vi hand i hand. Jag haltade ganska mycket på grund av smärtan i fötterna. Justin såg medlidande på mig innan han snabbt tog upp mig i sin famn och bar mig tillbaka till arenan.
***
- Whitney, kan jag prata med dig? Sa Justin allvarligt och jag nickade nervöst.
Han tog med mig upp till sitt rum och vi satte oss ner på Justins säng. Nervöst pilade han med mina fingrar och tog ett djupt andetag.
- Jo, jag undrar om du... Du typ vill... Jag menar eftersom...
- Justin, vad undrar du? Sa jag.
- Om du vill... flytta ihop med mig? Jag har köpt en lägenhet i New York. Sa han med skakig röst och jag gapade mot honom.
- En vadå?! Seriöst?! Du är bäst Justin! Sa jag och slängde mig på honom. Men... Jag kan inte lämna Alli. La jag till och suckade.
- Det är fixat. Hon får en lägenhet bredvid oss så ni är alltid nära varandra.
- Yaay!! JAG ÄLSKAR DIG JUSTIN! Pep jag högt och la mig bredvid honom i sängen.
Han sträckte sig över mig och pussade min panna medans jag fnissade.
(Tänk er att det är Selena som ligger där)Några veckor senare
(Förlåt att jag hoppar så mycket! Men jag har typ inget att skriva om)
Vi klev ut ur flygplatsen och jag och Alli hoppade runt som små fågelungar medans Justin skrattade åt oss. Han vinkade in en taxi och vi alla hoppade in. Chauffören la in våra väskor innan vi började åka.
Jag såg ut genom fönstret på fina, stora byggnader. Justin fnissade bakom mig och det fick mig att le.
Efter några minuter stannade vi utanför en hög byggnad med balkonger. Det hade börjat mörkna och lampor lös från huset.
Vi tog våra väskor och gick in. Tre ord om byggnaden... Stort, modernt, vackert! Jättefint asså! Direkt gick vi till hissarna och åkte upp. Hissen hade fönster ut mot staden, mycket vacker syn.
Justin och jag stannade utanför en dörr där det stod Bieber/Thompson men Alli fortsatte lite längre bort och stannade vid en dörr där det stod Lopez. Justin tog upp en nyckel och gav mig den. Jag låste upp och öppnade dörren.
- Wow... Mumlade jag.
Man kom direkt till vardagsrummet, vilket var ett OTROLIGT fint rum!
- WOw, asså, Justin. Jag kan inte tacka dig nog. Sa jag och kysste honom efter att ha kollat igenom hela huset.
- Det räcker med att du älskar mig, då är jag nöjd. Sa han och jag fnissade.
--------------------------------
Förlåt för OTROLIGT kort kapitel, men jag hinner inte mer nu!! I'm sorry... Men kommentera mera!! :) <3 XoXo
The light of love 31 - The "famous" Whitney
Tårarna rann, på alla. Mig, Alli, Justin och Alexandra. Mest på mig och Alli. Vi höll om varandra och bara grät. Jag tänkte på alla minnen vi haft. När hon sov hos mig, godiskriget, festen, allt. Jag tänkte på alla roliga och tråkiga stunderna. Vi hade verkligen delat många minnen. Från BB till graven.
Snart släppte vi varandra och vi hade en tyst minut för henne.
En vecka senare
Ja, då var vi här. I Stratford. Jag, Justin och Alli. Och ja, där stod vi. Med varsin resväska och en handväska - i alla fall jag och Alli. Hon och jag stod som fiskar i ett akvarium, vart skulle vi? Men som tur var så visste Justin. Så vi hoppade på bussen och vi slog oss ner. Jag såg ut genom fönstret och tänkte på Mel. Hon skulle vara här med oss. Hon skulle le och skratta. Mamma och Blake hade också dött. JAg vet, väldigt tråkigt. Jag fäller fortarande tårar för dem, eller okej, jag ljög. Jag fäller tårar för mamma och Mel och alla andra som dog, inte Blake. Han förtjänar det inte. Verkligen inte. Även om mamma aldrig fick reda på vad han gjorde mot mig så tror jag hon förstod. Den enda anledningen till att hon hade kvar honom var huset och pengarna. Blake var liksom mammas "chef". Skulle hon skilja sig och flytta därifrån med mig skulle hon bli av med jobbet och då har vi inga pengar... Ibland önskar jag att jag hade en hel, riktig, bra familj. Inga bråk om pengar, inga gräl mellan föräldrarna. Inget sådant. Bara en helt vanlig familj som var tajta. Hade fredagkväll på fredagskvällar, spelade spel, åkte på semester, handlade glass och allt sådant. Men jag visste att det aldrig skulle hända. Jag är nöjd med vad jag har, och jag tackar Gud för vad han gett mig. Det här är livet han gett mig. Han kanske har någon bra tanke om det, vem vet?
- Whitney, vi ska av. Sa Justin och jag såg på honom.
Han hade ett litet medlidande leende på läpparna. Sakta nickade jag och gick med de andra ut. En kall höstvind svepte över oss när bussen försvann. Vi stod vid en öde busshållsplats. På andra sidan vägen var det en park. En fontän i mitten och små grusvägar omkring den. En del parkbänkar också, och träd... Ja, en helt vanlig park. Efter några sekunder gick Justin över vägen och vi hängde efter. Förvirrat såg vi oss omkring - inte Justin då - och undrade vart vi skulle. Vi gick igenom parken och kom till en liten, liten stad. Hus på båda sidorna och några bilar parkerade på sidan. Några få personer som gick på gatorna pekade och kollade på Justin, men han bara log och vinkade lite. Vi stannade framför ett gulligt litet hus. Ut kom en äldre kvinna och man (om man nu säger så).
- Mormor! Morfar! Sa Justin och kramade dem.
Plötsligt kom en skällande hund ut.
- Sammie! Utbrast Justin och bar upp honom.
Ja, och så stod vi här. JAg och Alli i bakgrunden och bara såg på. Justin såg så lycklig ut. Ett äkta leende. Ett sådant kommer jag aldrig ha. Bara ett falskt. Varför skulle jag vara lycklig? Jag har inget. Okej, en vän och en pojkvän, vad mer? Inget. Jag är verkligen ensam...
- Morfar, mormor, det här är Whitney. Min tjej. Sa Justin och hans mormor och morfar hälsade på mig med en kram.
Samma sak gjorde de med Alli, sedan gick vi in. Jag och Alli fick "låna" ett gästrum, så vi började packa upp och sådant och sedan kröp vi i säng (klockan var ganska mycket).
Jag vaknade till lukten av nygräddade pannkakor. En välkänd doft. När jag var liten brukade jag vara hos mormor på sommarlovet, då lagade hon alltid pannkakor till lunch och så åt vi ute på altanen med en rutig duk. Morfar var också med såklart. De frågade hur det var hemma. Då svarade jag: Okej. Vi hade alltid en bra diskution. Antingen om det bästa tv-programet eller om bästa låten.
Sakta slog jag upp ögonen och kisade mot klockan som stod på sängbordet. Tjugo i två. Wow, jag sov verkligen länge.
Efter en stund av tankar satte jag mig upp och sträckte på mig. Jag drog handen genom håret och såg mot Allis plats. Hennes kinder var våta, likaså hennes kudde. För att inte väcka henne klev jag upp mycket försiktigt och gick mot garderoben och drog fram ett par gråa mjukisar, ett vitt linne och en tjocktröja utan dragkedja - man drog den över huvudet.
Sedan drog jag ihop håret till en bulle på huvudet och struntade i sminket.
- Godmorgon hjärtat, sovit gott?. Log Diane (Justins mormor).
- Godmorgon, ja, väldigt. Log jag tillbaka.
- Godmorgon Sunshine. Log Justin som kom in i köket från vardagsrummet.
- Godmorgon.
Han gav mig en lätt kyss innan han slog sig ner vid bordet.
- Pannkakorna blev precis klara. Tyvärr missade både du och Alli frukosten, men vi ville inte väcka er, så ni får lunch nu. Förklarade Diane och jag nickade.
- Tack så mycket.
Då hördes trötta steg nerför trappan. Snart kom en riktigt trött Alli in i köket och log lite smått.
- Godmorgon. Sa hon hest och vi fnissade lite allihopa.
- Godmorgon.
Vi alla slog oss ner och då kom jag på en sak.
- Vart är Bruce? Jag la på en pannkaka på min tallrik.
- Han skulle åka på någon träff idag, han kommer nog hem senare ikväll skulle jag tro. Sa Diane och log.
- Jaha.
- Vad ska ni göra idag då? Fortsatte hon.
- Ja... Började jag.
- Vi ska ta en promenad runt Stratford. Och sedan ska vi hälsa på pappa, Erin, Jazmyn och Jaxon. Och sist ska vi hälsa på Chaz och Ryan. Avbröt Justin mig med ett leende.
- Vad trevligt! utbrast Diane.
Efter lunchen så gick jag och Alli upp till vårat rum och böt om. Jag drog på mig mörka jeans, ett vitt linne med volanger och sedan ett par svarta stilettstövlar. Sedan sminkade jag mig med mascara och lite ljus ögonskugga, och sist borstade jag igenom håret och lät det ligga naturligt över mina axlar.
- Är du klar Alli? Sa jag och såg på henne.
Hon hade på sig ett par ljusa jeans, ett svart linne och en tjocktröja och såklart sina vita, lite smutsiga, Converse.
- Japp.
Vi gick ner och i hallen stod Justin och väntade på oss. Han log mot båda två innan vi gick ut i den kalla höstvinden. Löven var orangea eller svagt röda. Marken hade ett tunnt täcke av löv. Och jag kände duggregnet. Sakta började vi gå runt i den lilla staden och vi stannade utanför ett gulligt hus. Justin gick fram till dörren och knackade på. En ung man kom ut och gav Justin en kram.
- Vad kul att du är hemma igen. Mår du bra? Sa han och Justin nickade.
- Bieber!! Hörde jag en ljus, gullig röst skrika och snart kom en gullig liten flicka ut och sprang mot Justin.
- Jazzy!!
Justin bar upp henne och kramade henne hårt. En ung kvinna kom ut med en liten pojke i famnen.
- Hej Jaxon. Sa Justin och pussade hans kind.
- Du måste vara Whitney? Sa den unge mannen och kramade mig.
- Ja.
- Jag är Jeremy, Justins pappa.
När Jeremy hälsat på Alli kom kvinnan fram och hälsade.
- Jag är Erin, Jeremys fru.
- Whitney, Justin flickvän. Log jag och hon kramade mig.
- Whitney, det här är Jazmyn, min lillasyster. Sa Justin och kom fram med Jazmyn till mig.
- Hej. Log jag, satte mig på huk och log mot henne.
- Hej. Sa hon tyst och blygt.
Hon gick sakta fram till mig och kramade mig. Jag kramade henne tillbaka.
När alla hälsat på alla gick vi in och fikade med bullar och saft. Jag lärde känna Jeremy och han var riktigt trevlig.
- Brudar, ska vi gå så vi hinner träffa Chaz och Ryan? Sa Justin och jag skrattade åt hans ordval.
- Okej.
Vi gick till hallen och sa hejdå till alla. Jazmyn kom fram och kramade mig hårt och jag log mot henne.
- Hejdå Jazzy.
Och snart var vi ute igen. Den här gången tog det lite längre tid innan vi var framme. Vi gick först rakt fram, sedan höger, sedan vänster, höger igen och sedan gick vi igenom en park. Efter cirka 10 minuter var vi framme och hade stannat utanför ett grått hus. Bredvid dörren stod det Somers med guldig text.
En kille öppnade och flög på Justin.
- Justin! DU är hemma!! Skrek han och Justin skrattade.
- Jag har saknat dig, broo. Skrattade han.
Snart kom en annan kille ut och kramade Justin. Efter kramkalaset presenterade Justins oss för killarna.
- Killar, det här är Whitney, min tjej och det här är Alison, Whitneys kompis. Whitney, Alli, det här är Chaz och Ryan.
- Så du är den "berömda" Whitney. Sa Chaz och gav mig en kram.
- Berömd och berömd. Skrattade jag.
Justin la sin arm om min midja och vi gick in.
- Mamma och pappa är bortresta, så Ryan typ "bor" här. Flinade Chaz.
- Trevligt. Sa Justin och vi gick upp till vad som såg ut som ett spelrum.
- Så, ni är typ... Spelnördar? Sa jag och såg mig omkring i rummet.
- Japp. Sa Ryan och Justin skrattade.
- Kan vi inte dra till ishallen och spela ishockey? Sa Chaz och vi andra nickade.
Jag och Alli fick låna skridskor (?) av Chaz syster - som inte var hemma. Sedan började vi gå mot hallen.
Byggnaden var stor. Taket var liksom... som en båge. Och ja, som sagt. Den var STOR.
Det var inga där inne - som tur var - så vi slog oss ner vid bänkarna och tog på oss våra skridskor. Alli var inte sen med att hänga med killarna ut på isen, men jag väntade.
Sist jag stod på skridskor var jag 5. Jag var med i några tävlingar på konståkning, men jag slutade p.g.a en olycka som hände mig.
Jag ramlade och bröt foten. Jag var väldigt nära på att bryta nacken. Mamma vart riktigt rädd och hade trott jag skulle dö. Även om hon inte ville att jag skulle åka mer så sa hon inget. Då var det min dröm att bli konståkerska, men nej. Jag slutade för att jag var rädd. Rädd för att olyckan skulle hända igen.
- Whitney, vad är det?
Jag hade inte märkt Jusitn som stannat framför mig.
- Öhm, inget. Sa jag, reste mig upp och gick ut på isen.
Som tur var hade jag fått konståkningsskridskor och inte sådana hockeyskridskor. Jag testade försiktigt åka någon meter och log. Det kändes som förr. Ju mer jag litade på mig själv, desto snabbare åkte jag, och efter några minuter testade jag hoppa.
- När lärde hon sig det där? Hörde jag de andra säga, men jag brydde mig inte.
Jag var tillbaka på isen. Sedan testade jag ta tag i ena foten och dra den mot huvudet och snurra. Det funkade. Tillsist satte jag snurr på mig och gick ner på huk med ena benet utsträckt.
Jag ställde mig sedan helt still på isen och bara tänkte.
Jag hade gjort det. Jag var ute på isen. Jag var ute på isen! Med ett stort leende på läpparna åkte jag fram till Chaz och kramade honom hårt.
- Tack! Fnissade jag och släppte honom.
- För vad? Sa han förvirrat och kliade sig på bakhuvudet.
- För att du fick ut mig på isen igen.
- Igen? Sa alla samtidigt och jag skrattade, sedan berättade jag allt.
------------------------------------------------
Shit vad lågnt det blev, haha. Tack för alla kommentarer!!! Såg två kommentarer från samma IP-adress men ja... Jag säger det än en gång... Skriv från olika IP-adresser! ;) XoXo
Snart släppte vi varandra och vi hade en tyst minut för henne.
En vecka senare
Ja, då var vi här. I Stratford. Jag, Justin och Alli. Och ja, där stod vi. Med varsin resväska och en handväska - i alla fall jag och Alli. Hon och jag stod som fiskar i ett akvarium, vart skulle vi? Men som tur var så visste Justin. Så vi hoppade på bussen och vi slog oss ner. Jag såg ut genom fönstret och tänkte på Mel. Hon skulle vara här med oss. Hon skulle le och skratta. Mamma och Blake hade också dött. JAg vet, väldigt tråkigt. Jag fäller fortarande tårar för dem, eller okej, jag ljög. Jag fäller tårar för mamma och Mel och alla andra som dog, inte Blake. Han förtjänar det inte. Verkligen inte. Även om mamma aldrig fick reda på vad han gjorde mot mig så tror jag hon förstod. Den enda anledningen till att hon hade kvar honom var huset och pengarna. Blake var liksom mammas "chef". Skulle hon skilja sig och flytta därifrån med mig skulle hon bli av med jobbet och då har vi inga pengar... Ibland önskar jag att jag hade en hel, riktig, bra familj. Inga bråk om pengar, inga gräl mellan föräldrarna. Inget sådant. Bara en helt vanlig familj som var tajta. Hade fredagkväll på fredagskvällar, spelade spel, åkte på semester, handlade glass och allt sådant. Men jag visste att det aldrig skulle hända. Jag är nöjd med vad jag har, och jag tackar Gud för vad han gett mig. Det här är livet han gett mig. Han kanske har någon bra tanke om det, vem vet?
- Whitney, vi ska av. Sa Justin och jag såg på honom.
Han hade ett litet medlidande leende på läpparna. Sakta nickade jag och gick med de andra ut. En kall höstvind svepte över oss när bussen försvann. Vi stod vid en öde busshållsplats. På andra sidan vägen var det en park. En fontän i mitten och små grusvägar omkring den. En del parkbänkar också, och träd... Ja, en helt vanlig park. Efter några sekunder gick Justin över vägen och vi hängde efter. Förvirrat såg vi oss omkring - inte Justin då - och undrade vart vi skulle. Vi gick igenom parken och kom till en liten, liten stad. Hus på båda sidorna och några bilar parkerade på sidan. Några få personer som gick på gatorna pekade och kollade på Justin, men han bara log och vinkade lite. Vi stannade framför ett gulligt litet hus. Ut kom en äldre kvinna och man (om man nu säger så).
- Mormor! Morfar! Sa Justin och kramade dem.
Plötsligt kom en skällande hund ut.
- Sammie! Utbrast Justin och bar upp honom.
Ja, och så stod vi här. JAg och Alli i bakgrunden och bara såg på. Justin såg så lycklig ut. Ett äkta leende. Ett sådant kommer jag aldrig ha. Bara ett falskt. Varför skulle jag vara lycklig? Jag har inget. Okej, en vän och en pojkvän, vad mer? Inget. Jag är verkligen ensam...
- Morfar, mormor, det här är Whitney. Min tjej. Sa Justin och hans mormor och morfar hälsade på mig med en kram.
Samma sak gjorde de med Alli, sedan gick vi in. Jag och Alli fick "låna" ett gästrum, så vi började packa upp och sådant och sedan kröp vi i säng (klockan var ganska mycket).
Jag vaknade till lukten av nygräddade pannkakor. En välkänd doft. När jag var liten brukade jag vara hos mormor på sommarlovet, då lagade hon alltid pannkakor till lunch och så åt vi ute på altanen med en rutig duk. Morfar var också med såklart. De frågade hur det var hemma. Då svarade jag: Okej. Vi hade alltid en bra diskution. Antingen om det bästa tv-programet eller om bästa låten.
Sakta slog jag upp ögonen och kisade mot klockan som stod på sängbordet. Tjugo i två. Wow, jag sov verkligen länge.
Efter en stund av tankar satte jag mig upp och sträckte på mig. Jag drog handen genom håret och såg mot Allis plats. Hennes kinder var våta, likaså hennes kudde. För att inte väcka henne klev jag upp mycket försiktigt och gick mot garderoben och drog fram ett par gråa mjukisar, ett vitt linne och en tjocktröja utan dragkedja - man drog den över huvudet.
Sedan drog jag ihop håret till en bulle på huvudet och struntade i sminket.
- Godmorgon hjärtat, sovit gott?. Log Diane (Justins mormor).
- Godmorgon, ja, väldigt. Log jag tillbaka.
- Godmorgon Sunshine. Log Justin som kom in i köket från vardagsrummet.
- Godmorgon.
Han gav mig en lätt kyss innan han slog sig ner vid bordet.
- Pannkakorna blev precis klara. Tyvärr missade både du och Alli frukosten, men vi ville inte väcka er, så ni får lunch nu. Förklarade Diane och jag nickade.
- Tack så mycket.
Då hördes trötta steg nerför trappan. Snart kom en riktigt trött Alli in i köket och log lite smått.
- Godmorgon. Sa hon hest och vi fnissade lite allihopa.
- Godmorgon.
Vi alla slog oss ner och då kom jag på en sak.
- Vart är Bruce? Jag la på en pannkaka på min tallrik.
- Han skulle åka på någon träff idag, han kommer nog hem senare ikväll skulle jag tro. Sa Diane och log.
- Jaha.
- Vad ska ni göra idag då? Fortsatte hon.
- Ja... Började jag.
- Vi ska ta en promenad runt Stratford. Och sedan ska vi hälsa på pappa, Erin, Jazmyn och Jaxon. Och sist ska vi hälsa på Chaz och Ryan. Avbröt Justin mig med ett leende.
- Vad trevligt! utbrast Diane.
Efter lunchen så gick jag och Alli upp till vårat rum och böt om. Jag drog på mig mörka jeans, ett vitt linne med volanger och sedan ett par svarta stilettstövlar. Sedan sminkade jag mig med mascara och lite ljus ögonskugga, och sist borstade jag igenom håret och lät det ligga naturligt över mina axlar.
- Är du klar Alli? Sa jag och såg på henne.
Hon hade på sig ett par ljusa jeans, ett svart linne och en tjocktröja och såklart sina vita, lite smutsiga, Converse.
- Japp.
Vi gick ner och i hallen stod Justin och väntade på oss. Han log mot båda två innan vi gick ut i den kalla höstvinden. Löven var orangea eller svagt röda. Marken hade ett tunnt täcke av löv. Och jag kände duggregnet. Sakta började vi gå runt i den lilla staden och vi stannade utanför ett gulligt hus. Justin gick fram till dörren och knackade på. En ung man kom ut och gav Justin en kram.
- Vad kul att du är hemma igen. Mår du bra? Sa han och Justin nickade.
- Bieber!! Hörde jag en ljus, gullig röst skrika och snart kom en gullig liten flicka ut och sprang mot Justin.
- Jazzy!!
Justin bar upp henne och kramade henne hårt. En ung kvinna kom ut med en liten pojke i famnen.
- Hej Jaxon. Sa Justin och pussade hans kind.
- Du måste vara Whitney? Sa den unge mannen och kramade mig.
- Ja.
- Jag är Jeremy, Justins pappa.
När Jeremy hälsat på Alli kom kvinnan fram och hälsade.
- Jag är Erin, Jeremys fru.
- Whitney, Justin flickvän. Log jag och hon kramade mig.
- Whitney, det här är Jazmyn, min lillasyster. Sa Justin och kom fram med Jazmyn till mig.
- Hej. Log jag, satte mig på huk och log mot henne.
- Hej. Sa hon tyst och blygt.
Hon gick sakta fram till mig och kramade mig. Jag kramade henne tillbaka.
När alla hälsat på alla gick vi in och fikade med bullar och saft. Jag lärde känna Jeremy och han var riktigt trevlig.
- Brudar, ska vi gå så vi hinner träffa Chaz och Ryan? Sa Justin och jag skrattade åt hans ordval.
- Okej.
Vi gick till hallen och sa hejdå till alla. Jazmyn kom fram och kramade mig hårt och jag log mot henne.
- Hejdå Jazzy.
Och snart var vi ute igen. Den här gången tog det lite längre tid innan vi var framme. Vi gick först rakt fram, sedan höger, sedan vänster, höger igen och sedan gick vi igenom en park. Efter cirka 10 minuter var vi framme och hade stannat utanför ett grått hus. Bredvid dörren stod det Somers med guldig text.
En kille öppnade och flög på Justin.
- Justin! DU är hemma!! Skrek han och Justin skrattade.
- Jag har saknat dig, broo. Skrattade han.
Snart kom en annan kille ut och kramade Justin. Efter kramkalaset presenterade Justins oss för killarna.
- Killar, det här är Whitney, min tjej och det här är Alison, Whitneys kompis. Whitney, Alli, det här är Chaz och Ryan.
- Så du är den "berömda" Whitney. Sa Chaz och gav mig en kram.
- Berömd och berömd. Skrattade jag.
Justin la sin arm om min midja och vi gick in.
- Mamma och pappa är bortresta, så Ryan typ "bor" här. Flinade Chaz.
- Trevligt. Sa Justin och vi gick upp till vad som såg ut som ett spelrum.
- Så, ni är typ... Spelnördar? Sa jag och såg mig omkring i rummet.
- Japp. Sa Ryan och Justin skrattade.
- Kan vi inte dra till ishallen och spela ishockey? Sa Chaz och vi andra nickade.
Jag och Alli fick låna skridskor (?) av Chaz syster - som inte var hemma. Sedan började vi gå mot hallen.
Byggnaden var stor. Taket var liksom... som en båge. Och ja, som sagt. Den var STOR.
Det var inga där inne - som tur var - så vi slog oss ner vid bänkarna och tog på oss våra skridskor. Alli var inte sen med att hänga med killarna ut på isen, men jag väntade.
Sist jag stod på skridskor var jag 5. Jag var med i några tävlingar på konståkning, men jag slutade p.g.a en olycka som hände mig.
Jag ramlade och bröt foten. Jag var väldigt nära på att bryta nacken. Mamma vart riktigt rädd och hade trott jag skulle dö. Även om hon inte ville att jag skulle åka mer så sa hon inget. Då var det min dröm att bli konståkerska, men nej. Jag slutade för att jag var rädd. Rädd för att olyckan skulle hända igen.
- Whitney, vad är det?
Jag hade inte märkt Jusitn som stannat framför mig.
- Öhm, inget. Sa jag, reste mig upp och gick ut på isen.
Som tur var hade jag fått konståkningsskridskor och inte sådana hockeyskridskor. Jag testade försiktigt åka någon meter och log. Det kändes som förr. Ju mer jag litade på mig själv, desto snabbare åkte jag, och efter några minuter testade jag hoppa.
- När lärde hon sig det där? Hörde jag de andra säga, men jag brydde mig inte.
Jag var tillbaka på isen. Sedan testade jag ta tag i ena foten och dra den mot huvudet och snurra. Det funkade. Tillsist satte jag snurr på mig och gick ner på huk med ena benet utsträckt.
Jag ställde mig sedan helt still på isen och bara tänkte.
Jag hade gjort det. Jag var ute på isen. Jag var ute på isen! Med ett stort leende på läpparna åkte jag fram till Chaz och kramade honom hårt.
- Tack! Fnissade jag och släppte honom.
- För vad? Sa han förvirrat och kliade sig på bakhuvudet.
- För att du fick ut mig på isen igen.
- Igen? Sa alla samtidigt och jag skrattade, sedan berättade jag allt.
------------------------------------------------
Shit vad lågnt det blev, haha. Tack för alla kommentarer!!! Såg två kommentarer från samma IP-adress men ja... Jag säger det än en gång... Skriv från olika IP-adresser! ;) XoXo
The light of love 30 - Alexandra Allen
Efter ett tag har vi äntligen kommit tillbaka till hotellet. Då ringde min mobil. Jag tog upp den och svarade.
- Hallå? Sa jag osäkert och släppte Justins hand för att sätta mig i fåtöljen men ändrade mig när jag hörde vad rösten sa.
- Hej. Vi ringer från Birminghams sjukhus. Är det Whitney Thompson vi pratar med? Sa en ljus, gullig röst.
- Ja.
- Jo, vi har en tjej här som heter Alison Lopez (vet inte om jag har skrivit annat efternamn) och hon har nämt dig som närmaste vän, så jag undrar om du skulle kunna komma och hälsa på henne, och eventuellt (?) ta hand om henne.
Jag kände en tår på min kind.
- Ja. Såklart!
- Bra, vi har vanligtvid besökstid klockan 10 till 17 men du får komma när du vill nu.
- Okej, tack.
- Oh, jo föresten. Du kan fråga efter Alexandra Allen i reseptionen.
- Okej, tack.
Jag la på och log lite. Alison levde. Hon levde! Men Mel då? Överlevde hon? Genast sjönk mitt leende och massa tårar forsade ner.
- Gumman! Utbrast Justin när min ben vek sig och jag föll ner på knä på golvet.
Jag la ansiktet i händerna och bara lät tårarna rinna. Justin satte sig framför mig och kramde mig.
- Vad har hänt? Viskade han och strök handen upp och ner för min rygg.
- Alison överlevde. Grät jag.
- Men det är bra, eller? Sa han förvirrat.
- Ja, men Mel då? Grät jag. Överlevde hon eller är hon borta? Tårarna blev fler.
Han sa inget. Det förstod jag. Jag menar, vad ska han säga? Han kan inte säga att hon överlevde, för det gjorde hon kanske inte och han kan inte säga att hon är död för hon kanske lever. Men jag får fråga hon Alexandra om Mel också överlevde.
- Kan vi åka till sjukhuset? Frågade jag och han nickade.
- Ska jag följa med? Sa han.
- Om du vill.
- Alltid.
Jag tog stöd av honom på väg ner till en taxi som tog oss till sjukhuset. På hela bilturen satt jag och såg ut genom rutan. Alla tankar bara for runt, som en orkan. JAg kände hur Justin fattade min hand och jag log tacksamt.
Lyssna samtidigt!!
Snart var vi framme och vi klev ur. Justin betalade taxin och vi gick mot entrén.
Magen pirrade.
Allt var liksom så... konstigt. Önskar allt kunde vara som förr. Men nej, nu lurar istället döden runt mitt liv, eller mina kompisars liv, i alla fall en.
- Hej. Alexandra Allen? Sa jag till den äldre kvinnan som stod i reseptionen.
- Där. Sa hon och pekade mot en korridor. Första till vänster, våning 4, gå till vänster och tredje dörren på vänster sida. Fortsatte hon.
- Tack. Sa jag och vi började gå.
Vi gick vänster, gick in i hissen, tryckte på våning 4, gick till vänster och knackade på tredje dörren till vänster.
- Kom in! Hörde jag samma ljusa röst ropa som i telefonen.
- Jag väntar här. Viskade Justin och satte sig på en stol utanför.
Jag öppnade dörren och såg in.
Ett kvadratiskt rum med vita väggar. Två bokhyllor, ett skrivbord, två skåp och sedan två stolar på andra sidan skrivbordet. På golvet låg en ljusblå matta.
- Hej, kan jag hjälpa till?
Jag såg upp på tjejen som satt där. Hon hade på sig en vit rock och vita byxor. Min blick föll på namnbrickan Alexandra Allen.
- Öhm... Ja, jag ska, eh, titta till Alison Lopez. Jag är Whitney Thompson. Sa jag och hon log.
- Jaha, förlåt mig. Vi går direkt. Har du någon mer med dig? Sa hon, reste sig upp och gick mot mig - och dörren.
- Ja, min kille, Justin Bieber. Sa jag och gick med henne.
Vi gick ut i korridoren och Justin reste sig upp.
- Hej. Sa han snabbt och jag log lite.
- Hej, Alexandra. Log hon och skakade hans hand lite snabbt innan vi rusade vidare.
Justin och jag försökte hålla jämna steg, vilket var lite svårt.
- Ursäkta mig för att jag går lite fort men jag måste in till en annan tjej som är nära döden.
- Det är okej.
Hon passerade en annan tjej och de stannade en snabbis, jag stelnade till.
- Tar du hand om Melonie Lee? Sa tjejen.
- Ja, jag är påväg till nu. Sa Alexandra och vi fortsatte gå.
Justin såg på mig och jag småsprang fram till Alexandra.
- Jag känner Melonie Lee. Hon, jag och Alison är bästa kompisar. Sa jag förskräckt och kände tårarna bränna i ögonen.
- Oj, ursäkta, men jag måste verkligen skynda mig. Alison ligger i rum 406. Stanna där så kommer jag förbi. Sa hon stressat och sprang iväg.
Justin tog min hand och vi gick tillsammans till rum 406.
- Kan jag få vara lite själv med henne? Sa jag och han nickade.
Jag gick in och där låg hon. Hennes hår låg på hennes axlar och hon bar en sån där ful sjukhus "dress". Tårarna rann nerför våra kinder. Jag gick fram till henne och kramade henne försiktigt även om jag skulle kunna krama sönder henne.
- Hur mår du? Grät jag och satte mig på sängen bredvid henne.
- Bra. Eller, ja. Har lite ont överallt men allt är helt. Sa hon och torkade sina tårar och log ett gulligt, trött leende.
- Hur mår du då? La hon till.
- Bra. Jag har brutit några revben men annars är jag hel. Har du hört något från Alli? Sa jag och hon började gråta igen.
- De sa att hon var halvt död. Grät hon och vi kramade varandra genom tårar.
Snart kom Justin in och tog kort på oss och han la ut på Twitter.
Two strong girls who both fought for their life and survived #StarStrong #Pray
Vi alla tre pratade ett tag innan Alexandra kom in. Hennes ögon var fyllda av tårar och lite röda. Hon harklade sig och på de få sekunderna, på den lilla stunden kändes det som allt var över. Som om jag lika gärna skulle kunna ge upp. Jag visste inte att tre ord kunda göra så ont.
- Hon är död.
----------------------------
Förlåt för USEL uppdatering men vi har verkligen tusen läxor! Vi har två prov nästa vecka som jag måste träna till och ja... Det här är vad ni får för stunden! Kommentera!! Vill ha mer kommentarer nu!! Kan vi köra minst 8? ;) (från olika personer då.. xD )
- Hallå? Sa jag osäkert och släppte Justins hand för att sätta mig i fåtöljen men ändrade mig när jag hörde vad rösten sa.
- Hej. Vi ringer från Birminghams sjukhus. Är det Whitney Thompson vi pratar med? Sa en ljus, gullig röst.
- Ja.
- Jo, vi har en tjej här som heter Alison Lopez (vet inte om jag har skrivit annat efternamn) och hon har nämt dig som närmaste vän, så jag undrar om du skulle kunna komma och hälsa på henne, och eventuellt (?) ta hand om henne.
Jag kände en tår på min kind.
- Ja. Såklart!
- Bra, vi har vanligtvid besökstid klockan 10 till 17 men du får komma när du vill nu.
- Okej, tack.
- Oh, jo föresten. Du kan fråga efter Alexandra Allen i reseptionen.
- Okej, tack.
Jag la på och log lite. Alison levde. Hon levde! Men Mel då? Överlevde hon? Genast sjönk mitt leende och massa tårar forsade ner.
- Gumman! Utbrast Justin när min ben vek sig och jag föll ner på knä på golvet.
Jag la ansiktet i händerna och bara lät tårarna rinna. Justin satte sig framför mig och kramde mig.
- Vad har hänt? Viskade han och strök handen upp och ner för min rygg.
- Alison överlevde. Grät jag.
- Men det är bra, eller? Sa han förvirrat.
- Ja, men Mel då? Grät jag. Överlevde hon eller är hon borta? Tårarna blev fler.
Han sa inget. Det förstod jag. Jag menar, vad ska han säga? Han kan inte säga att hon överlevde, för det gjorde hon kanske inte och han kan inte säga att hon är död för hon kanske lever. Men jag får fråga hon Alexandra om Mel också överlevde.
- Kan vi åka till sjukhuset? Frågade jag och han nickade.
- Ska jag följa med? Sa han.
- Om du vill.
- Alltid.
Jag tog stöd av honom på väg ner till en taxi som tog oss till sjukhuset. På hela bilturen satt jag och såg ut genom rutan. Alla tankar bara for runt, som en orkan. JAg kände hur Justin fattade min hand och jag log tacksamt.
Lyssna samtidigt!!
Snart var vi framme och vi klev ur. Justin betalade taxin och vi gick mot entrén.
Magen pirrade.
Allt var liksom så... konstigt. Önskar allt kunde vara som förr. Men nej, nu lurar istället döden runt mitt liv, eller mina kompisars liv, i alla fall en.
- Hej. Alexandra Allen? Sa jag till den äldre kvinnan som stod i reseptionen.
- Där. Sa hon och pekade mot en korridor. Första till vänster, våning 4, gå till vänster och tredje dörren på vänster sida. Fortsatte hon.
- Tack. Sa jag och vi började gå.
Vi gick vänster, gick in i hissen, tryckte på våning 4, gick till vänster och knackade på tredje dörren till vänster.
- Kom in! Hörde jag samma ljusa röst ropa som i telefonen.
- Jag väntar här. Viskade Justin och satte sig på en stol utanför.
Jag öppnade dörren och såg in.
Ett kvadratiskt rum med vita väggar. Två bokhyllor, ett skrivbord, två skåp och sedan två stolar på andra sidan skrivbordet. På golvet låg en ljusblå matta.
- Hej, kan jag hjälpa till?
Jag såg upp på tjejen som satt där. Hon hade på sig en vit rock och vita byxor. Min blick föll på namnbrickan Alexandra Allen.
- Öhm... Ja, jag ska, eh, titta till Alison Lopez. Jag är Whitney Thompson. Sa jag och hon log.
- Jaha, förlåt mig. Vi går direkt. Har du någon mer med dig? Sa hon, reste sig upp och gick mot mig - och dörren.
- Ja, min kille, Justin Bieber. Sa jag och gick med henne.
Vi gick ut i korridoren och Justin reste sig upp.
- Hej. Sa han snabbt och jag log lite.
- Hej, Alexandra. Log hon och skakade hans hand lite snabbt innan vi rusade vidare.
Justin och jag försökte hålla jämna steg, vilket var lite svårt.
- Ursäkta mig för att jag går lite fort men jag måste in till en annan tjej som är nära döden.
- Det är okej.
Hon passerade en annan tjej och de stannade en snabbis, jag stelnade till.
- Tar du hand om Melonie Lee? Sa tjejen.
- Ja, jag är påväg till nu. Sa Alexandra och vi fortsatte gå.
Justin såg på mig och jag småsprang fram till Alexandra.
- Jag känner Melonie Lee. Hon, jag och Alison är bästa kompisar. Sa jag förskräckt och kände tårarna bränna i ögonen.
- Oj, ursäkta, men jag måste verkligen skynda mig. Alison ligger i rum 406. Stanna där så kommer jag förbi. Sa hon stressat och sprang iväg.
Justin tog min hand och vi gick tillsammans till rum 406.
- Kan jag få vara lite själv med henne? Sa jag och han nickade.
Jag gick in och där låg hon. Hennes hår låg på hennes axlar och hon bar en sån där ful sjukhus "dress". Tårarna rann nerför våra kinder. Jag gick fram till henne och kramade henne försiktigt även om jag skulle kunna krama sönder henne.
- Hur mår du? Grät jag och satte mig på sängen bredvid henne.
- Bra. Eller, ja. Har lite ont överallt men allt är helt. Sa hon och torkade sina tårar och log ett gulligt, trött leende.
- Hur mår du då? La hon till.
- Bra. Jag har brutit några revben men annars är jag hel. Har du hört något från Alli? Sa jag och hon började gråta igen.
- De sa att hon var halvt död. Grät hon och vi kramade varandra genom tårar.
Snart kom Justin in och tog kort på oss och han la ut på Twitter.
Two strong girls who both fought for their life and survived #StarStrong #Pray
Vi alla tre pratade ett tag innan Alexandra kom in. Hennes ögon var fyllda av tårar och lite röda. Hon harklade sig och på de få sekunderna, på den lilla stunden kändes det som allt var över. Som om jag lika gärna skulle kunna ge upp. Jag visste inte att tre ord kunda göra så ont.
- Hon är död.
----------------------------
Förlåt för USEL uppdatering men vi har verkligen tusen läxor! Vi har två prov nästa vecka som jag måste träna till och ja... Det här är vad ni får för stunden! Kommentera!! Vill ha mer kommentarer nu!! Kan vi köra minst 8? ;) (från olika personer då.. xD )
Inget kapitel
Ja, som rubriken säger. Jag är på middag nu och det blir nog inget senare. Men vi får se. Kanske klämmer in något kort senare
The light of love 29 - McDonalds!
Efter en stund gav han upp och spelade sur, medans jag bara skrattar åt honom. Han gick mot köket och jag hoppade upp på hans rygg. Han log inte, men jag såg hur det ryckte i mungiporna.
- Du är bäst. Viskade jag, hoppade av hans rygg och började skutta mot sovrummet.
- Babe, wait for me! Utbrast Justin bakom mig.
Jag fnissade innan jag vände mig om och började gå baklänges. Justin kom gående framför mig och följde mina steg.
- Nu tar jag dig. Viskade han och började gå fortare mot mig.
- Nej! Justin! Skrek jag och skrattade innan jag hoppade upp på sängen.
Efter några timmar hade vi lugnat oss och flåsade ut på golvet. Ibland skrattade vi till lite, men inte mycket.
- Vart ska vi äta lunch? Frågade Justin och jag suckade.
- Jag vet inte. Hotellet? Stan? På någon restaurang kanske? Sa jag och han skrattade lite.
- Vart vill du äta?
- Donken. Mumlade jag och satte mig upp med ett litet stön.
- Visst. Vi kan leta reda på en i närheten.
- Bra.
Jag suckade och reste på mig innan jag gick fram till Justin och drog upp honom på fötter. Han stannade framför mig och kysste mig passionerat. Han la ena handen på mitt bakhuvud och andra på min midja. Jag fnissade åt honom innan han lyfte upp mig och jag la benen om hans midja. Han tryckte upp mig mot väggen och jag log mot hans läppar.
- Jag älskar dig. Viskade han andfått och tryckte sina läppar mot mina igen.
- Easy boy. Fnissade jag och han såg mig i ögnen. Jag älskar dig med. La jag till och han log mot mig.´
Han kysste mig en sista gång innan vi bestämde oss för att gå ut och leta efter en McDonalds. Så jag tog på mig ett par jeans, ett svart linne med volanger, en kofta (det börjar ju bli höst) och sist tog jag på mig mina knähöga, svarta kängor med klack och nitar.
- Är du klar? Ropade jag till Justin som inte svarade.
Så jag gick till dörren och ja, där stod han och skrattade åt mig.
- Ja, jag är klar. Är du klar nu? Sa han och jag lipade år honom.
- Bara för att jag är tjej. Fnissade jag och vi gick ut i korridoren.
Vi gick mot hissen och tryckte på knappen som började lysa. Justin tog min hand och log mot mig. Jag log tillbaka och snart plingade det och vi klev in i den nu öppna hissdörren. Direkt tryckte jag på våning 1 och dörren stängdes. Vi åkte neråt och jag såg automatiskt in i spegeln som satt på "väggen". Jag fluffade till mitt hår lite och Justin skrattade bakom mig.
- Du är snygg. Det är du jämt. Sa han och jag såg på honom och pussade hans kind.
- Tack.
Vi klev ur hissen och gick mot entrédörren. Sedan började vi gå. Och gå, och gå. Vi pratade samtidigt och hade väldigt roligt. Snart såg vi en skylt med ett M på. Mina ben värkte och jag orkade inte gå längre, så jag hoppade upp på Justins rygg och han bar mig dit.
- Haha, nej men seriöst. Det här är den godaste hamburgaren jag ätit. Sa Justin helt seriöst medans jag bara skrattade åt honom.
- Knäppis. Skrattade jag och kastade en pommes på honom.
Han gapade en stund innan han började skratta.
- Okej, men jag är seriös, den var god. Han tog en tugga av sin... vad det nu var för burgare.
Jag fnissade lite innan jag drack lite av min Cola och tog sedan en pommes. Jag doppade den i min McFeast och stoppade den i munnen. Efter ett "mm" så var det Justins tur att skratta.
- Du är verkligen knäpp. Sa han.
Jag skrattade lite innan jag tog en tugga av min lilla cheesburgare.
- Ska du verkligen inte äta mer än en sån där liten?
- Japp.
Han såg på mig med en allvarlig blick och jag suckade.
- Du kommer få anorexia.
- Nej, det kommer jag inte.
När vi ätit upp så gick vi ut, hand i hand. Efter några meter såg jag en affär på vänster sida.
- Omg! Kan vi gå in? Snääällaa! Pep jag och började hoppa.
- Haha, visst.
Vi gick in och jag gick runt bland alla ställningar. JAg hängde ett par jeans, en kofta, ett linne och en cardigan på min högerarm innan jag gick till underkläderna. Där plockade jag ner en skrikrosa spetsbh och trosor som hörde till. Sedan gick jag till omklädningsrummet och provade kläderna.
- Justin! Sa jag och han drog upp skynket (?) lite.
- Ja.
- Kan du hämta en storlek mindre i jeansen? Sa jag och han nickade.
Efter en stund kom han in och gav mig jeansen. Jag testade dem och Justin såg på mig.
- Ser jag tjock ut? Sa jag och vände på mig så jag såg bak.
- Nej, verkligen inte! Sa han och jag nickade.
Han gick igen och jag tog på mig mina kläder igen. Jag hängde allt över min arm och gick mot kassan.
- Hej. Log den unga tjejen i kassan.
- Hej.
Jag la upp kläderna och plockade fram mitt kreditkort. Efter att ha dragit kortet slog jag in koden och skrev på kvittot.
- Tack. Log tjejen och jag log tillbaka medans jag tog påsen och gick mot Justin som väntade vid entrén.
--------------------------------------
Förlåt för kort! Förlåt för att jag inte skrev igår och förlåt för bildlöst!! Har mycket i skolan just nu och skolan går före bloggen. Vi får se om jag skriver ett till idag...
- Du är bäst. Viskade jag, hoppade av hans rygg och började skutta mot sovrummet.
- Babe, wait for me! Utbrast Justin bakom mig.
Jag fnissade innan jag vände mig om och började gå baklänges. Justin kom gående framför mig och följde mina steg.
- Nu tar jag dig. Viskade han och började gå fortare mot mig.
- Nej! Justin! Skrek jag och skrattade innan jag hoppade upp på sängen.
Efter några timmar hade vi lugnat oss och flåsade ut på golvet. Ibland skrattade vi till lite, men inte mycket.
- Vart ska vi äta lunch? Frågade Justin och jag suckade.
- Jag vet inte. Hotellet? Stan? På någon restaurang kanske? Sa jag och han skrattade lite.
- Vart vill du äta?
- Donken. Mumlade jag och satte mig upp med ett litet stön.
- Visst. Vi kan leta reda på en i närheten.
- Bra.
Jag suckade och reste på mig innan jag gick fram till Justin och drog upp honom på fötter. Han stannade framför mig och kysste mig passionerat. Han la ena handen på mitt bakhuvud och andra på min midja. Jag fnissade åt honom innan han lyfte upp mig och jag la benen om hans midja. Han tryckte upp mig mot väggen och jag log mot hans läppar.
- Jag älskar dig. Viskade han andfått och tryckte sina läppar mot mina igen.
- Easy boy. Fnissade jag och han såg mig i ögnen. Jag älskar dig med. La jag till och han log mot mig.´
Han kysste mig en sista gång innan vi bestämde oss för att gå ut och leta efter en McDonalds. Så jag tog på mig ett par jeans, ett svart linne med volanger, en kofta (det börjar ju bli höst) och sist tog jag på mig mina knähöga, svarta kängor med klack och nitar.
- Är du klar? Ropade jag till Justin som inte svarade.
Så jag gick till dörren och ja, där stod han och skrattade åt mig.
- Ja, jag är klar. Är du klar nu? Sa han och jag lipade år honom.
- Bara för att jag är tjej. Fnissade jag och vi gick ut i korridoren.
Vi gick mot hissen och tryckte på knappen som började lysa. Justin tog min hand och log mot mig. Jag log tillbaka och snart plingade det och vi klev in i den nu öppna hissdörren. Direkt tryckte jag på våning 1 och dörren stängdes. Vi åkte neråt och jag såg automatiskt in i spegeln som satt på "väggen". Jag fluffade till mitt hår lite och Justin skrattade bakom mig.
- Du är snygg. Det är du jämt. Sa han och jag såg på honom och pussade hans kind.
- Tack.
Vi klev ur hissen och gick mot entrédörren. Sedan började vi gå. Och gå, och gå. Vi pratade samtidigt och hade väldigt roligt. Snart såg vi en skylt med ett M på. Mina ben värkte och jag orkade inte gå längre, så jag hoppade upp på Justins rygg och han bar mig dit.
- Haha, nej men seriöst. Det här är den godaste hamburgaren jag ätit. Sa Justin helt seriöst medans jag bara skrattade åt honom.
- Knäppis. Skrattade jag och kastade en pommes på honom.
Han gapade en stund innan han började skratta.
- Okej, men jag är seriös, den var god. Han tog en tugga av sin... vad det nu var för burgare.
Jag fnissade lite innan jag drack lite av min Cola och tog sedan en pommes. Jag doppade den i min McFeast och stoppade den i munnen. Efter ett "mm" så var det Justins tur att skratta.
- Du är verkligen knäpp. Sa han.
Jag skrattade lite innan jag tog en tugga av min lilla cheesburgare.
- Ska du verkligen inte äta mer än en sån där liten?
- Japp.
Han såg på mig med en allvarlig blick och jag suckade.
- Du kommer få anorexia.
- Nej, det kommer jag inte.
När vi ätit upp så gick vi ut, hand i hand. Efter några meter såg jag en affär på vänster sida.
- Omg! Kan vi gå in? Snääällaa! Pep jag och började hoppa.
- Haha, visst.
Vi gick in och jag gick runt bland alla ställningar. JAg hängde ett par jeans, en kofta, ett linne och en cardigan på min högerarm innan jag gick till underkläderna. Där plockade jag ner en skrikrosa spetsbh och trosor som hörde till. Sedan gick jag till omklädningsrummet och provade kläderna.
- Justin! Sa jag och han drog upp skynket (?) lite.
- Ja.
- Kan du hämta en storlek mindre i jeansen? Sa jag och han nickade.
Efter en stund kom han in och gav mig jeansen. Jag testade dem och Justin såg på mig.
- Ser jag tjock ut? Sa jag och vände på mig så jag såg bak.
- Nej, verkligen inte! Sa han och jag nickade.
Han gick igen och jag tog på mig mina kläder igen. Jag hängde allt över min arm och gick mot kassan.
- Hej. Log den unga tjejen i kassan.
- Hej.
Jag la upp kläderna och plockade fram mitt kreditkort. Efter att ha dragit kortet slog jag in koden och skrev på kvittot.
- Tack. Log tjejen och jag log tillbaka medans jag tog påsen och gick mot Justin som väntade vid entrén.
--------------------------------------
Förlåt för kort! Förlåt för att jag inte skrev igår och förlåt för bildlöst!! Har mycket i skolan just nu och skolan går före bloggen. Vi får se om jag skriver ett till idag...
The light of love 28 - Goodmorning Sunshine
- J...Ju...Justin.
Jag vaknade av en hes, trött röst. Kvickt satte jag mig upp och min blick föll på tjejen som låg i sängen bredvid mig.
- Whitney! Du har vaknat! Utbrast jag och började gråta medans jag gick fram till henne.
Hon la armarna om min nacke och grät ut mot min axel.
- Shh... Viskade jag och strök min hand upp och ner längs hennes rygg.
Snart slutade båda gråta och vi somnade om.
Jag vaknade snart igen av att någon gick runt i rummet. När jag öppnade ögonen såg jag Lissy gå runt med papper i handen.
- Godmorgon. Mumlar jag trött och hon ser på mig.
- Godmorgon, Justin. Sovit gott?
- Ja.
JAg vänder på huvudet och ser på Whitney. Hon sitter upp i sängen och ser på teven, men när hon hör min röst tittar hon på mig.
- Godmorgon. Sa hon hest.
- Godmorgon, hur är det? Sa jag och satte mig upp.
- Sådär. Bättre i alla fall.
Jag reste mig upp och satte mig bakom henne så hon satt i mitt knä. På teven var det nyheter och de pratade om jordbävningen.
- Jordbävningen i Atlanta igår eftermiddag tog många liv. De svårt skadade fördes till Birminghams Sjukhus. Nu vårdas många personer. Det sägs också att Justin Bieber fördes dit. Hans flickvän Whitney Thompson var svårt skadad och är en av de som vårdas...
- Roligt. Då är man överallt på teven. Suckade Whitney och lutade sitt huvud bak på min bröstkorg.
Jag pussade henne på huvudet och log lite.
1 vecka senare
Nu har det gått en vecka. Båda har fått komma ut ifrån sjukhuset. Både mitt och Whitneys hus har blivit förstörda så vi har tagit in på hotell här i Birmingham. Vi vet inte hur länge vi får stanna där, men jag får nog åka till Kanada, men Whitney har ingen annanstans att bo så hon får nog åka med mig.
- Whitney! Är du klar snart!? Ropade jag och hon kom fnissandes ut från badrummet med en vit handduk runt sin kropp.
- Jajaja, easy boy. Så länge var jag inte där inne. Fnissade hon och gick fram till garderoben.
- Jo, faktiskt. Flinade jag, gick fram till henne, kysste henne och gick in till badrummet.
Jag hörde Whitney fnissa efter mig.
Whitney
Jag fnissade lite innan jag lät handduken falla till golvet och jag såg på de stygn som doktorerna fixat på min mage. De var tvunga att operera när jag kom från jordbävningen. Efter några tankar så tog jag på mig trosor och ett gulligt nattlinne (vi shoppade för några dagar sedan). Sedan borstade jag håret - som fortfarande var fuktigt efter duschen - och gjorde en snefläta (?). Jag kollade på mina armar. Det var rivsår överallt på mig. Benen, armarna, magen, ryggen - överallt!
Jag kröp ner under täcket och kröp ihop till en liten boll. Sedan slöt jag ögonen och lät tankarna flöda.
Vad skulle hända?
Skulle vi kunna flytta tillbaka till Atlanta?
Vad hände med Alli, Mel, mamma och... Blake?
Kommer jag få bo i Stratford hela mitt liv (inte för jag har något emot det)?
Snart kände jag huvudvärken komma tillbaka. JAg suckade.
Den senaste veckan "hemma" har jag haft huvudvärk. Tyra säger att det är normalt och att det kommer fortsätta så ett tag, vilket jag inte gillar.
Sakta gick jag upp och fram till skåpet i köket. Jag ställde mig på tå och räkte mig efter tabletterna. Då kände jag en hand på min midja och såg en lång arm ta ner tabletterna.
- Tack Justin. Log jag och vände mig om.
- Så lite så. Sa han och pussade min näsa innan han gick vidare tillbaka till sovrummet.
Jag hällde upp ett glas med vatten och tog två tabletter. Sedan gick jag efter Justin till sovrummet och la mig i sängen. Justin kom några sekunder senare och kröp ner bakom mig. Han la sina armar om min midja och drog mig till sig, vilket fick mig att le.
- Godnatt Honey. Viskade han och kysste min nacke.
- Godnatt Bieber. Viskade jag tillbaka och slöt mina ögon. Jag älskar dig. La jag till.
- Jag älskar dig också.
Sedan somnade jag.
Jag vaknade av att någon blåste i mitt hår. Sakta öppnade jag ögonen och vände mig mot Justin som flinade.
- Godmorgon Sunshine.
- Varför blåser du i mitt hår? Sa jag hest och suckade.
- Hade tråkigt. Sa han och pussade min kind.
- Varför går du inte upp då?
- 1. Du ligger på min arm. 2. Jag vill inte väcka dig. 3. Kan du flytta dig? Min arm har somnat.
Jag skrattade innan jag satte mig upp och sträckte på mig.
- Nämen, Justin, var du där? Godmorgon. Retades jag och reste på mig för att gå fram till fönstret.
- Ha-ha. Muttrade han och reste sig upp.
Jag drog upp gardinerna och Justin stönade.
- Sluta! Dra för igen!
- Nepp. Flinade jag och såg ut över staden.
Han suckade och bar upp mig medans jag skrek och skrattade.
- Justin! Skrattade jag och han slänge ner mig på sängen.
Han satte sig gränsle över mig och började kittla mig.
- JUSTIN! Skrek jag och skrattade.
- Jag sitter här, du behöver inte skrika. Flinade han.
- Sluta! Skrek/skrattade jag.
Plötsligt slutade han och såg in i mina ögon.
- Säg att jag är bäst. Viskade han och böjde sig ner över mig.
Jag skakade på huvudet och han suckade.
- Men komigen! Så svårt är det inte. Suckade han och jag skrattade.
- Förlåt, men jag är inte en sådan person som ljuger.
-------------------------------------------
FÖrlåt för kort, förlåt för bildlöst, men jag har JÄTTEMYCKET läxor! Två är till imorgon och jag kan dem inte och sedan är det typ tre till nästa vecka så... Hjälp!! Haha, nejdå... Men vad tycker ni?? Ge tips, kritik och ja... Vad som helst
Jag vaknade av en hes, trött röst. Kvickt satte jag mig upp och min blick föll på tjejen som låg i sängen bredvid mig.
- Whitney! Du har vaknat! Utbrast jag och började gråta medans jag gick fram till henne.
Hon la armarna om min nacke och grät ut mot min axel.
- Shh... Viskade jag och strök min hand upp och ner längs hennes rygg.
Snart slutade båda gråta och vi somnade om.
Jag vaknade snart igen av att någon gick runt i rummet. När jag öppnade ögonen såg jag Lissy gå runt med papper i handen.
- Godmorgon. Mumlar jag trött och hon ser på mig.
- Godmorgon, Justin. Sovit gott?
- Ja.
JAg vänder på huvudet och ser på Whitney. Hon sitter upp i sängen och ser på teven, men när hon hör min röst tittar hon på mig.
- Godmorgon. Sa hon hest.
- Godmorgon, hur är det? Sa jag och satte mig upp.
- Sådär. Bättre i alla fall.
Jag reste mig upp och satte mig bakom henne så hon satt i mitt knä. På teven var det nyheter och de pratade om jordbävningen.
- Jordbävningen i Atlanta igår eftermiddag tog många liv. De svårt skadade fördes till Birminghams Sjukhus. Nu vårdas många personer. Det sägs också att Justin Bieber fördes dit. Hans flickvän Whitney Thompson var svårt skadad och är en av de som vårdas...
- Roligt. Då är man överallt på teven. Suckade Whitney och lutade sitt huvud bak på min bröstkorg.
Jag pussade henne på huvudet och log lite.
1 vecka senare
Nu har det gått en vecka. Båda har fått komma ut ifrån sjukhuset. Både mitt och Whitneys hus har blivit förstörda så vi har tagit in på hotell här i Birmingham. Vi vet inte hur länge vi får stanna där, men jag får nog åka till Kanada, men Whitney har ingen annanstans att bo så hon får nog åka med mig.
- Whitney! Är du klar snart!? Ropade jag och hon kom fnissandes ut från badrummet med en vit handduk runt sin kropp.
- Jajaja, easy boy. Så länge var jag inte där inne. Fnissade hon och gick fram till garderoben.
- Jo, faktiskt. Flinade jag, gick fram till henne, kysste henne och gick in till badrummet.
Jag hörde Whitney fnissa efter mig.
Whitney
Jag fnissade lite innan jag lät handduken falla till golvet och jag såg på de stygn som doktorerna fixat på min mage. De var tvunga att operera när jag kom från jordbävningen. Efter några tankar så tog jag på mig trosor och ett gulligt nattlinne (vi shoppade för några dagar sedan). Sedan borstade jag håret - som fortfarande var fuktigt efter duschen - och gjorde en snefläta (?). Jag kollade på mina armar. Det var rivsår överallt på mig. Benen, armarna, magen, ryggen - överallt!
Jag kröp ner under täcket och kröp ihop till en liten boll. Sedan slöt jag ögonen och lät tankarna flöda.
Vad skulle hända?
Skulle vi kunna flytta tillbaka till Atlanta?
Vad hände med Alli, Mel, mamma och... Blake?
Kommer jag få bo i Stratford hela mitt liv (inte för jag har något emot det)?
Snart kände jag huvudvärken komma tillbaka. JAg suckade.
Den senaste veckan "hemma" har jag haft huvudvärk. Tyra säger att det är normalt och att det kommer fortsätta så ett tag, vilket jag inte gillar.
Sakta gick jag upp och fram till skåpet i köket. Jag ställde mig på tå och räkte mig efter tabletterna. Då kände jag en hand på min midja och såg en lång arm ta ner tabletterna.
- Tack Justin. Log jag och vände mig om.
- Så lite så. Sa han och pussade min näsa innan han gick vidare tillbaka till sovrummet.
Jag hällde upp ett glas med vatten och tog två tabletter. Sedan gick jag efter Justin till sovrummet och la mig i sängen. Justin kom några sekunder senare och kröp ner bakom mig. Han la sina armar om min midja och drog mig till sig, vilket fick mig att le.
- Godnatt Honey. Viskade han och kysste min nacke.
- Godnatt Bieber. Viskade jag tillbaka och slöt mina ögon. Jag älskar dig. La jag till.
- Jag älskar dig också.
Sedan somnade jag.
Jag vaknade av att någon blåste i mitt hår. Sakta öppnade jag ögonen och vände mig mot Justin som flinade.
- Godmorgon Sunshine.
- Varför blåser du i mitt hår? Sa jag hest och suckade.
- Hade tråkigt. Sa han och pussade min kind.
- Varför går du inte upp då?
- 1. Du ligger på min arm. 2. Jag vill inte väcka dig. 3. Kan du flytta dig? Min arm har somnat.
Jag skrattade innan jag satte mig upp och sträckte på mig.
- Nämen, Justin, var du där? Godmorgon. Retades jag och reste på mig för att gå fram till fönstret.
- Ha-ha. Muttrade han och reste sig upp.
Jag drog upp gardinerna och Justin stönade.
- Sluta! Dra för igen!
- Nepp. Flinade jag och såg ut över staden.
Han suckade och bar upp mig medans jag skrek och skrattade.
- Justin! Skrattade jag och han slänge ner mig på sängen.
Han satte sig gränsle över mig och började kittla mig.
- JUSTIN! Skrek jag och skrattade.
- Jag sitter här, du behöver inte skrika. Flinade han.
- Sluta! Skrek/skrattade jag.
Plötsligt slutade han och såg in i mina ögon.
- Säg att jag är bäst. Viskade han och böjde sig ner över mig.
Jag skakade på huvudet och han suckade.
- Men komigen! Så svårt är det inte. Suckade han och jag skrattade.
- Förlåt, men jag är inte en sådan person som ljuger.
-------------------------------------------
FÖrlåt för kort, förlåt för bildlöst, men jag har JÄTTEMYCKET läxor! Två är till imorgon och jag kan dem inte och sedan är det typ tre till nästa vecka så... Hjälp!! Haha, nejdå... Men vad tycker ni?? Ge tips, kritik och ja... Vad som helst
The light of love 27 - The Earthquake
(Lyssna samtidigt!)
Sakta reser jag mig upp men ramlar snart. Med tårar som rinner ner för kinderna och allt skrik i mina öron går jag så fort jag kan mot trapporna. Alla knuffar varandra och jag kämpar för att hålla mig på benen.
När jag äntligen kommit ner på entré våningen höll jag muller och alla skriker högt. Jag ser en liten flicka som sitter fast mellanen hylla och golvet. Hon gråter och skriker. Jag går fram till henne och tar upp henne i min famn. Sedan springer jag så fort jag kan. Även om det gör ont i bröstkorgen fortsätter jag. Snart är det bara vi här och jag springer fort ut från dörren. Då rasar hela huset. Jag sätter mig ner några meter ifrån och börjar gråta.
- Mår du bra, miss? Sa en mörk röst.
Jag skakar på huvudet och jag känner hur han "plockar upp" mig. Han börjar springa därifrån och jag bara låter tårarna rinna.
Justin
Jag reser mig sakta från marken och ser mig omkring. Jordbävningen är över men alla springer omkring fortfarande. Parken som förut varit fridfull och vacker är nu en katastrof. Träd låg på marken och ja... Vad mer behöver jag säga?
Shit! Whitney!
Snabbt sprang jag mot sjukhuset. Allt låg på marken. Det var dimma överallt. Jag kisade för att kolla efter Whitney. Då såg jag en kraftig man ligga på marken. Över sig hade han massa smuts och delar från byggnaden. Han såg medvetslös ut. Under honom (misstolka inte) låg en tjej med mörk hår och sår på armarna. JAg kollade närmre och såg att det var Whitney. Hennes ögon var stängda.
- Whitney! Skrek jag och sprang fram till dem.
Jag flyttade lite på mannen och kollade sedan på Whitney. JAg började gråta och en tår föll ner och landade på hennes kind. Sedan la jag henne i min famn, böjde mig över henne och lät tårarna rinna. Plötsligt tog någon armarna runt min nacke. Jag såg på Whitney och såg att det nu rann tårar nerför hennes kinder.
- Whitney, hur mår du?! Sa jag oroligt och bar upp henne försiktigt, hon skrek till.
- Justin! Grät hon och tryckte sig mot mig.
- Shh... Det går över. Allt kommer bli bra. Sa jag tyst och la ner henne på en gräsplätt.
Jag såg på vägarna som det nu var massa sprickor i. Flera hus hade rasat och en del mycket skadade. Plötsligt kände jag hur det började skaka igen. Whitney började skrika.
- Nej!! Justin! Lämna mig inte! Grät hon.
- Jag ska aldrig lämna dig. Viskade jag och lutade mig över henne.
Den här gången skakade det inte lika mycket. Det var säkert bara efterskalv. Jag försökte lugna Whitney vilket var ganska omöjligt. Hon hade riktigt ont och behövde mycket vård.
Efter några minuter slutade det skaka och Whitney vart lite lugnare.
Plötsligt vart hon helt blek. Hon slutade gråta och såg på mig med trötta ögon.
- Justin... Viskade hon hest och jag tog hennes hand. Min tid är över. Jag älskar dig. Viskade hon och jag skakade på huvudet.
- Nej, nej! Lämna mig inte! Snälla! Du är stark nog att klara det här! Snälla läman mig inte! Grät jag och hon slöt sakta ögonen.
Precis då hörde jag ett flertal män komma mot oss. Jag kollar bak och ser fem/sex män komma springandes mot oss.
- Hjälp! Ropade jag medans tårarna rann.
De tog upp Whitney och en man kom fram till mig och ledde mig efter dem. Vi alla hoppade in i en helikopter som snabbt lyfte.
- Syrgas! Sa en kille.
De gav Whitney en mask som skulle ge henne syre. Snart var vi framme - var visste jag inte - och alla sprang ut med Whitney medans jag kämpade för att springa med. De förde in henne på ett rum och jag såg på en tavla. Det var en bild på ett stort sjukhus - antagligen det här - och det stod Birminghams Hospital.
- Ursäkta, men vad gör du här? Sa en röst bakom mig.
Jag kollade bak och såg en ung tjej med blonda lockar.
- Ehm... Jag var i Atlanta, jordbävningen. Öh, jag väntar på min flickvän. Hon ligger där inne. Jag pekade på dörren där de fört in henne.
- Jaha, vill du ha något, Mr. Bieber? Vatten? Te? Kaffe? Sa hon.
- Vatten skulle vara bra. Sa jag och hon nickade.
- Jag ska se om det finns något ledigt rum som vi kan undersöka dig i.
Jag nickade och hon gick fort iväg.
Bara några minuter senare var hon tillbaka med ett leende på läpparna.
- Det är väldigt fullt, men vi kan köra in en säng till din flickvän om du vill.
- Ja, gärna. Sa jag en aning lättat.
Hon tog in en säng till rummet och jag gick in efter henne. Min blick for direkt till sängen där Whitney låg. Hon var blek. En annan tjej stod bredvid henne och tog blodprov.
- Hej Tyra. Log tjejen som jag träffade i korridoren.
- Hej Lissy. Log hon tillbaka.
Jag la mig på sängen och Lissy - som om hette - började ta blodprov och sådant. Hon pratade med mig hela tiden. Det var inte irriterande, bara trevligt.
- Så, hur länge har ni varit tillsammans? Sa hon och stoppade in nålen i min arm.
- Snart sju månader (säger det). Sa jag och hon nickade.
- Jaha, bor ni båda i Atlanta? Säger hon och går mot en bänk på andra sidan rummet.
- Ja. Det gör vi. Sa jag och vände mitt huvud på kudden så jag såg Whitney.
Hon såg faktiskt död ut. Helt stilla.
- Kommer hon överleva? Sa jag.
- Svårt att säga. Doktorerna sa att en sekund kunde ha ändrat allt, både positivt och negativt. Hon hade tur som överlevde det där. Hon hade ju redan brutna revben, men hon har brutit ytterligare några. Sedan har hon bara stukat foten, inget mer. Det är en tjej med änglavakt må jag säga. Sa hon och jag nickade.
- Ja.
Efter ungefär en timme hade jag blivit undersökt, men jag fick stanna på rummet. De hade sagt att hon kanske skulle vakna idag eller inatt, och jag skulle vara här när hon vaknar.
-----------------------------------
Så, så, så... Måste verkligen träna på NO nu, men ja... A usually, KOMMENTERA!! :D
Sakta reser jag mig upp men ramlar snart. Med tårar som rinner ner för kinderna och allt skrik i mina öron går jag så fort jag kan mot trapporna. Alla knuffar varandra och jag kämpar för att hålla mig på benen.
När jag äntligen kommit ner på entré våningen höll jag muller och alla skriker högt. Jag ser en liten flicka som sitter fast mellanen hylla och golvet. Hon gråter och skriker. Jag går fram till henne och tar upp henne i min famn. Sedan springer jag så fort jag kan. Även om det gör ont i bröstkorgen fortsätter jag. Snart är det bara vi här och jag springer fort ut från dörren. Då rasar hela huset. Jag sätter mig ner några meter ifrån och börjar gråta.
- Mår du bra, miss? Sa en mörk röst.
Jag skakar på huvudet och jag känner hur han "plockar upp" mig. Han börjar springa därifrån och jag bara låter tårarna rinna.
Justin
Jag reser mig sakta från marken och ser mig omkring. Jordbävningen är över men alla springer omkring fortfarande. Parken som förut varit fridfull och vacker är nu en katastrof. Träd låg på marken och ja... Vad mer behöver jag säga?
Shit! Whitney!
Snabbt sprang jag mot sjukhuset. Allt låg på marken. Det var dimma överallt. Jag kisade för att kolla efter Whitney. Då såg jag en kraftig man ligga på marken. Över sig hade han massa smuts och delar från byggnaden. Han såg medvetslös ut. Under honom (misstolka inte) låg en tjej med mörk hår och sår på armarna. JAg kollade närmre och såg att det var Whitney. Hennes ögon var stängda.
- Whitney! Skrek jag och sprang fram till dem.
Jag flyttade lite på mannen och kollade sedan på Whitney. JAg började gråta och en tår föll ner och landade på hennes kind. Sedan la jag henne i min famn, böjde mig över henne och lät tårarna rinna. Plötsligt tog någon armarna runt min nacke. Jag såg på Whitney och såg att det nu rann tårar nerför hennes kinder.
- Whitney, hur mår du?! Sa jag oroligt och bar upp henne försiktigt, hon skrek till.
- Justin! Grät hon och tryckte sig mot mig.
- Shh... Det går över. Allt kommer bli bra. Sa jag tyst och la ner henne på en gräsplätt.
Jag såg på vägarna som det nu var massa sprickor i. Flera hus hade rasat och en del mycket skadade. Plötsligt kände jag hur det började skaka igen. Whitney började skrika.
- Nej!! Justin! Lämna mig inte! Grät hon.
- Jag ska aldrig lämna dig. Viskade jag och lutade mig över henne.
Den här gången skakade det inte lika mycket. Det var säkert bara efterskalv. Jag försökte lugna Whitney vilket var ganska omöjligt. Hon hade riktigt ont och behövde mycket vård.
Efter några minuter slutade det skaka och Whitney vart lite lugnare.
Plötsligt vart hon helt blek. Hon slutade gråta och såg på mig med trötta ögon.
- Justin... Viskade hon hest och jag tog hennes hand. Min tid är över. Jag älskar dig. Viskade hon och jag skakade på huvudet.
- Nej, nej! Lämna mig inte! Snälla! Du är stark nog att klara det här! Snälla läman mig inte! Grät jag och hon slöt sakta ögonen.
Precis då hörde jag ett flertal män komma mot oss. Jag kollar bak och ser fem/sex män komma springandes mot oss.
- Hjälp! Ropade jag medans tårarna rann.
De tog upp Whitney och en man kom fram till mig och ledde mig efter dem. Vi alla hoppade in i en helikopter som snabbt lyfte.
- Syrgas! Sa en kille.
De gav Whitney en mask som skulle ge henne syre. Snart var vi framme - var visste jag inte - och alla sprang ut med Whitney medans jag kämpade för att springa med. De förde in henne på ett rum och jag såg på en tavla. Det var en bild på ett stort sjukhus - antagligen det här - och det stod Birminghams Hospital.
- Ursäkta, men vad gör du här? Sa en röst bakom mig.
Jag kollade bak och såg en ung tjej med blonda lockar.
- Ehm... Jag var i Atlanta, jordbävningen. Öh, jag väntar på min flickvän. Hon ligger där inne. Jag pekade på dörren där de fört in henne.
- Jaha, vill du ha något, Mr. Bieber? Vatten? Te? Kaffe? Sa hon.
- Vatten skulle vara bra. Sa jag och hon nickade.
- Jag ska se om det finns något ledigt rum som vi kan undersöka dig i.
Jag nickade och hon gick fort iväg.
Bara några minuter senare var hon tillbaka med ett leende på läpparna.
- Det är väldigt fullt, men vi kan köra in en säng till din flickvän om du vill.
- Ja, gärna. Sa jag en aning lättat.
Hon tog in en säng till rummet och jag gick in efter henne. Min blick for direkt till sängen där Whitney låg. Hon var blek. En annan tjej stod bredvid henne och tog blodprov.
- Hej Tyra. Log tjejen som jag träffade i korridoren.
- Hej Lissy. Log hon tillbaka.
Jag la mig på sängen och Lissy - som om hette - började ta blodprov och sådant. Hon pratade med mig hela tiden. Det var inte irriterande, bara trevligt.
- Så, hur länge har ni varit tillsammans? Sa hon och stoppade in nålen i min arm.
- Snart sju månader (säger det). Sa jag och hon nickade.
- Jaha, bor ni båda i Atlanta? Säger hon och går mot en bänk på andra sidan rummet.
- Ja. Det gör vi. Sa jag och vände mitt huvud på kudden så jag såg Whitney.
Hon såg faktiskt död ut. Helt stilla.
- Kommer hon överleva? Sa jag.
- Svårt att säga. Doktorerna sa att en sekund kunde ha ändrat allt, både positivt och negativt. Hon hade tur som överlevde det där. Hon hade ju redan brutna revben, men hon har brutit ytterligare några. Sedan har hon bara stukat foten, inget mer. Det är en tjej med änglavakt må jag säga. Sa hon och jag nickade.
- Ja.
Efter ungefär en timme hade jag blivit undersökt, men jag fick stanna på rummet. De hade sagt att hon kanske skulle vakna idag eller inatt, och jag skulle vara här när hon vaknar.
-----------------------------------
Så, så, så... Måste verkligen träna på NO nu, men ja... A usually, KOMMENTERA!! :D
The light of love 26 - The Park
När jag såg dörren stängas kom tårarna. De rann och rann. Sakta satte jag mig på en stol med huvudet i händerna. Jag lät tårarna rinna och bara väntade på att jag kunde gå in.
- Mr. Bieber?
JAg såg upp. Där stod en kille i vit rock.
- Hur mår hon? Sa jag lugnt och tyst.
- Läget är stabilt. Hon är vaken. Men hon är väldigt trött. Hon har brutit några revben. Men sedan är det inget allvarligt. Vet du vart föräldrarna är? Sa han med en mörk röst.
- Nej, jag vet inte vart de är. Jag ringde men ingen svarade.
- Okej.
- Men får jag gå in till henne?
- Ja, visst. Men var lugn.
- Absolut.
Jag gick sakta in i rummet och såg henne. Hon var inte så blek som förut och hennes ögon var öppna. Hon log lite försiktigt och jag såg hur ont det gjorde för henne att bara le.
- Hej gumman. Sa jag tyst med ett leende och gick fram till henne.
- Hej. Viskade hon hest och hostade lite.
- Hur är det? Sa jag och satte mig bredvid henne på sängen.
- Sådär. Viskade hon och försökte sätta sig upp men hon stönade till och la sig igen.
Jag tryckte på en knapp på en liten dosa(?) så att ryggstödet på sängen åker upp. Hon log lite tacksamt mot mig och tog vattenglaset som stod på sängbordet som stod bredvid sängen. Jag såg på henne medans hon drack. Tänk att allt det här händer henne. Hon måste vara jätterädd. Hon måste vara omskakad.
Plötsligt slogs dörren upp och Mel och Alli kom inspringandes.
- Whitney! Utbrast de och gick snabbt fram till sängen och drog fram stolar till sängen.
- Hey. Sa Whitney med ett litet leende.
- Hur är det?
- Jag fattar inte hur han kunde göra så!
Whitney svarade på deras frågor och jag satt och kollade på. Men ändå kände jag mig inte utanför. Liksom, det är hennes kompisar. Jag kände mig mer ivägen.
- Jag går ut så ni kan prata. Sa jag till dem och de nickade.
JAg pussade Whitneys panna innan jag gick ut. Jag bestämde mig för att gå ut på gatan en stund. Det var inga fans där, så jag kunde vara lite själv. Jag gick runt lite och såg några som pekade på mig och några gick fram och bad om autograf. Såklart ställde jag upp. Så när jag tagit kort och skrivit autograf gick jag vidare. Jag kom till parken. I klätterställningen lekte massa barn och det gick par - unga och gamla - på grusvägarna genom parken. Ett par satt på en bänk och pratade. En familj med tre små barn satt på en vit/röd rutig duk och hade picknik(?). Allt var så fridfullt. Solens strålar gjorde parken magisk. Björkarna som fanns lite överallt vajade lite på grund av vinden. Plötsligt kom en mamma och hennes lilla barn i 5:års åldern fram till mig, jag vände mig om.
- Hejsan, mitt barn verkligen älskar dig. Kan vi ta kort och få en autograf? Frågade mamman med ett leende som jag besvarade.
- Såklart. Vad heter du? Sa jag och satte mig på huk framför tjejen.
- Louis. Sa hon tyst.
- Fint namn. Log jag och la armen om henne medans mamman tog kort.
Sedan skrev jag en autograf och gick sedan vidare. Man hörde skratt lite överallt och ja... Jag var i himlen verkligen.
Efter en stund gick jag tillbaka till hotellet.
Men då hände det. Då hände det som ingen förväntade sig. Massa skrik och muller runt omkring mig... Dimma.
Var jag död?
Whitney
- Jag går ut så ni kan prata. Sa Justin och jag nickade.
Han pussade min panna innan han gick ut.
- Ni är så söta ihop! Seriöst! Utbrast Alli.
- Eller hur!
- Tack, eller vad man nu säger. Fnissade jag.
- Vart är din mamma då? Sa Mel och jag ryckte på axlarna.
Vi snackade, och snackade. Sedan gick båda ner för att åka hem, de skulle åka och bada. Så jag la mig ner och väntade på Justin. Minut efter minut. Sekund efter sekund. Vart var han? Efter en stund kom några doktorer in och tog blodprov och sådant.
- Hur mår du? Är du trött? Vart gör det ont? Sa Mrs. Stanford där hon satt på en pall medans en annan man fixade med mig.
- Jag mår väl lite sådär, jag är ganska trött och det gör ont överallt, mest i bröstkorgen.
- Okej, men det är normalt. Du kommer ha ont i bröstkorgen några dagar eller veckor men det kommer gå över. Och du kan känna dig lite trött också, men annars är allt normalt. Tänk lite på vad du gör de första dagarna, med tanke på dina revben.
Jag nickade och sedan gick båda ut och det vart tyst. Jag kollade klockan. Jusitn hade varit borta i snart en halvtimme.
Sedan gick allt så fort. JAg fattade först inte att det hände, men det gjorde det. Alla bara skrek. Sedan är det bara svart i minnet. Jag minns verkligen inget mer, förutom vad jag tänkte.
Jag älskar dig Justin. Sedan första gången jag såg dig, när jag var tretton, när du stod där i korridoren och skrattade med dina kompisar, då visste jag att någon skulle hända. När du mötte min blick, fjärilarna i min mage vart galna. Ditt leende glänste, lika så dina ögon. Jag var hemligt kär i dig. Du visste inte om det.
När du kom fram till mig senare den dagen trodde jag att jag skulle dö. Ditt första ord till mig kom: Tja.
Några veckor senare vart vi ihop, men sedan gjorde du ditt största misstag. Den dagen kom jag ihåg så väl. Jag minns allt i detalj. Knackningarna på min dörr, lappen som låg på dörrmattan.
Fattar inte att du gjorde så, det är över
Hur kan så få ord göra så otroligt ont? Men jag älskar dig ändå! Du kom tillbaka och visade att du faktiskt älskar mig!
---------------------------------
Vad är det som händer??? Någon som kan gissa?? ;) Kommentera!!
Jag är tillbaka från Skåne nu. För er som undrade var jag i Klippan, tror jag det hette. Vi hade jättetrevligt.
Imorgon börjar skolan igen och jag ska försöka skriva som vanligt igen. Det här kapitlet kanske vart lite kort men jag har ingen ork att skriva just nu.
På väg till Skåne
Nu är jag på väg till Skåne. Jag har 351 km kvar, alltså ungefär 3 h 30 min . Jag har inget att göra, poppar med Justin Bieber musik i mina hörlurar medans de andra sover, förutom pappa då som kör. Hoppas ni får en bra helg!!
Xx
The light of love 25 - What has happened?!
- Hallå? Upprepade jag när jag hörde hur det det började tjuta.
Jag skakade på huvudet och la på innan jag såg på Justin som såg på mig med en orolig blick.
- Vem var det? Sa han.
- Ingen, eller... Jag vet inte. Sa jag och log mot tjejen som kom med våra drickor.
Tänk att jag faktiskt sitter här med Justin. Jag menar för ett tag sedan trodde jag att jag aldrig skulle få - eller ta - tillbaka honom. Men det kanske är ödet att det är just vi som sitter här? Liksom, allt har gått så fort. Skulle jag ha väntat kanske? Men det känns så rätt med Justin. Kanske är han den rätta.
- Vad tänker du på? Sa Justin och drack lite av sin Cola.
- Inget. Sa jag snabbt och klistrade på ett litet leende på mina läppar.
- Lova? Mår du dåligt över Blake? Gör det ont? Hans röst vad fylld av oro, han la sin hand på min över bordet.
- Nej, nej. Jag mår bra. Det är bara det... Jag vet inte faktiskt. Det är det jag tänker på. Jag vet ingenting längre. Allt har gått så fort liksom. Jag blinkade bort tårarna som bildades i mina ögon innan jag fortsatte. Alltså... mitt liv är så förvirrande! Jag vet liksom inte vad som är upp och ner längre. Ibland önskar jag att allt tog slut, eller i alla fall att man kunde ta en paus från allt. Bara... Bara försvinna.
- Du får inte ge upp nu. Jag menar, jag skulle inte klara mig. Du har kämpat! Ger du upp får du ju ingenting av det, då har du kämpat och slösat tid utan att få något av det. Du måste fortsätta, snälla, lova mig det. Sa han och jag suckade.
- Förlåt Justin, men jag kan inte göra det.
Min röst var svag och fylld av sorg och förtvivlan. Klumpen i halsen sved och jag önskade att den kunde försvinna och aldrig kommer tillbaka.
- Förlåt. Viskade jag och lät en tår falla.
- Säg inte förlåt. Du har inget att be om ursäkt för, inget alls.
Han pussade min hand och såg mig i ögonen. Jag andades skakigt ut och nickade försiktigt på huvudet, då kom maten in och vi började äta. Hela tiden kände jag Justins blick på mig.
- Varför tittar du på mig? Mumlade jag med ett litet litet leende på läpparna.
- Du är så söt när du äter. Log han och jag suckade.
- Nej, det är jag inte. Ät nu ditt pucko. Skrattade jag och han flinade.
Nu har vi ätit klart och vi ska precis hoppa in i bilen för att åka. Sedan startar Justin motorn och rullar ut från parkeringen.
- Vi ses då. Log jag och pussade hans kind.
- Ja, jag ringer. Log han och jag klev ur bilen.
Jag vinkade efter honom tills han försvann, då gick jag sakta in och tog tyst av mig skorna, Blake var hemma och jag ville inte stöta på problem. När jag skulle smyga uppför trappan hörde jag en irriterad röst bakom mig.
- Så nu kommer du hem?
Jag blundade hårt och suckade.
- Ja.
Han drog ner mig så kraftigt att jag ramlade och slog i bakhuvudet i ett trappsteg. Sedan låg jag där på golvet. Efter några sekunder sparkade han till mig i magen och sedan i huvudet, sist på ryggen. Jag kände hur tårarna sprutade. Smärtan var otrolig. Det gjorde så ont! Som om någon rev mig med en kniv på hela kroppen. JAg hörde hur han gick ut ur huset och jag försökte ställa mig upp, vilket inte gick så bra. Jag föll ihop på golvet igen. Efter några minuter kunde jag ställa mig upp och lyckades halta till telefonen. Jag slog Justins nummer och väntade på att han skulle svara.
- Aa, Justin här.
- Justin? Det är Whitney. Kan du komma? Jag behöver hjälp. Grät jag.
- Va? Vad har hänt?!
- Kom bara. Sa jag och la på.
Jag kände hur blodet rann från mitt huvud och jag kände hur jag började svettas. När jag hörde en bil komma upp på uppfarten kände jag hur allt började snurra. När jag skulle ta ett steg mot hallen föll jag ihop igen och allt blev svart.
- Whitney!!
Justin
När jag kom innanför dörren såg jag mig omkring. Jag sprang till köket och där låg Whitney på golvet.
- Whitney!!
Jag sprang fram till henne och plockade upp min mobil och ringde 911. Efter en stund hade Whitney börjat vakna, men bara för några sekunder. Sedan slocknade hon igen. Jag grät, och grät och skrek åt henne att vakna, men inget hände. Hon bara låg där. Efter fem minuter kom ambulansen och de bar in henne i ambulansen och jag satte mig på en liten stol bredvid. Hon var blek och hon såg verkligen död ut. Tjejen som satt på andra sidan stack in nålar i hennes arm och kollade puls på hals och handled. Jag läste på hennes namnbricka, Soe Barker. Hennes ansikte strålade oro och panik. Jag visste att läget var kritiskt. Jag visste att Whitney kanske inte skulle se världen igen. Jag visste att jag kanske inte skulle få se de vackra ögonen igen. Jag visste att jag kanske inte skulle få se hennes leende igen.
- Kommer hon överleva? Sa jag och torkade en tår.
- Jag vet inte, tyvärr. Sa Soe och såg på mig med en sorgsen blick.
Jag pussade Whitneys hand och viskade.
- Jag kommer vara med dig. Jag kommer inte lämna dig.
***
Några timmar senare satt jag på en stol utanför Whitneys rum och skakade på ena benet. Whitney var just nu inne på operation. De skulle sy ihop hennes huvud och något mer. De har varit där inne i snart en timme. Mamma hade hälsat på en gång för att se hur jag mådde men jag har inte hört något från Whitneys mamma eller Blake. Eller, Blake behöver inte komma. Han förtjänar det inte. Men jag fattar inte varför hennes mamma kommer. Jag ringde henne för en stund sedan men hon tryckte på upptaget. Tänk om Blake har gjort något? Men jag vill inte lämna sjukhuset förrän jag vet säkert hur det går för Whitney.
Plötsligt såg jag tre doktorer. En skjuter en sjukhussäng framför sig och de andra går framför och öppnar dörren. Jag reser mig upp och ser genast Whitneys bleka ansikte som sticker fram från täcket.
- Hur gick det? Sa jag och en av de kom fram till mig.
Rick Bicket läste jag på hans namnbricka.
- Det gick bra. Hon har inte vaknat från operationen än, men hon vaknar nog snart. Sa han lugnt och jag nickade.
- Kan jag gå in till henne? Frågade jag och han såg in i rummet för att sedan kollade på mig igen.
- Ja, visst. Det går bra. Men när hon vaknar måste vi ta blodprov och sådant.
- Okej.
Jag gick in och de andra doktorerna gick ut. Då såg jag på Whitney. Hennes händer låg på hennes mage och hennes vackra ögon var stängda. Sakta satte jag mig bredvid henne och tog ena hennes hand.
- Jag älskar dig Whitney. JAg kommer aldrig lämna dig. Jag finns alltid vid din sida. Jag lovar. Viskade jag och pussade hennes hand.
Då fladdrade hennes ögonlock till och hon började blinka. Hopp tändes i mig och jag började le medans några få glädjetårar rann ner.
- Aj... Viskade hon hest och jag tryckte på en röd knapp och massa doktorer kom inspringandes.
- Du måste gå. Sa Rick och jag skakade på huvudet.
- Nej, jag måste vara med henne! Sa jag högt och han började ta ut mig.
- Justin... Viskade Whitney och jag såg en tår på hennes kind.
- Det kommer gå bra! Jag lovar! Sa jag till henne med ett litet leende innan jag gick ut.
------------------------------------------
Skrev en nu innan vi ska åka. KOMMENTERA!! ;)
Jag skakade på huvudet och la på innan jag såg på Justin som såg på mig med en orolig blick.
- Vem var det? Sa han.
- Ingen, eller... Jag vet inte. Sa jag och log mot tjejen som kom med våra drickor.
Tänk att jag faktiskt sitter här med Justin. Jag menar för ett tag sedan trodde jag att jag aldrig skulle få - eller ta - tillbaka honom. Men det kanske är ödet att det är just vi som sitter här? Liksom, allt har gått så fort. Skulle jag ha väntat kanske? Men det känns så rätt med Justin. Kanske är han den rätta.
- Vad tänker du på? Sa Justin och drack lite av sin Cola.
- Inget. Sa jag snabbt och klistrade på ett litet leende på mina läppar.
- Lova? Mår du dåligt över Blake? Gör det ont? Hans röst vad fylld av oro, han la sin hand på min över bordet.
- Nej, nej. Jag mår bra. Det är bara det... Jag vet inte faktiskt. Det är det jag tänker på. Jag vet ingenting längre. Allt har gått så fort liksom. Jag blinkade bort tårarna som bildades i mina ögon innan jag fortsatte. Alltså... mitt liv är så förvirrande! Jag vet liksom inte vad som är upp och ner längre. Ibland önskar jag att allt tog slut, eller i alla fall att man kunde ta en paus från allt. Bara... Bara försvinna.
- Du får inte ge upp nu. Jag menar, jag skulle inte klara mig. Du har kämpat! Ger du upp får du ju ingenting av det, då har du kämpat och slösat tid utan att få något av det. Du måste fortsätta, snälla, lova mig det. Sa han och jag suckade.
- Förlåt Justin, men jag kan inte göra det.
Min röst var svag och fylld av sorg och förtvivlan. Klumpen i halsen sved och jag önskade att den kunde försvinna och aldrig kommer tillbaka.
- Förlåt. Viskade jag och lät en tår falla.
- Säg inte förlåt. Du har inget att be om ursäkt för, inget alls.
Han pussade min hand och såg mig i ögonen. Jag andades skakigt ut och nickade försiktigt på huvudet, då kom maten in och vi började äta. Hela tiden kände jag Justins blick på mig.
- Varför tittar du på mig? Mumlade jag med ett litet litet leende på läpparna.
- Du är så söt när du äter. Log han och jag suckade.
- Nej, det är jag inte. Ät nu ditt pucko. Skrattade jag och han flinade.
Nu har vi ätit klart och vi ska precis hoppa in i bilen för att åka. Sedan startar Justin motorn och rullar ut från parkeringen.
- Vi ses då. Log jag och pussade hans kind.
- Ja, jag ringer. Log han och jag klev ur bilen.
Jag vinkade efter honom tills han försvann, då gick jag sakta in och tog tyst av mig skorna, Blake var hemma och jag ville inte stöta på problem. När jag skulle smyga uppför trappan hörde jag en irriterad röst bakom mig.
- Så nu kommer du hem?
Jag blundade hårt och suckade.
- Ja.
Han drog ner mig så kraftigt att jag ramlade och slog i bakhuvudet i ett trappsteg. Sedan låg jag där på golvet. Efter några sekunder sparkade han till mig i magen och sedan i huvudet, sist på ryggen. Jag kände hur tårarna sprutade. Smärtan var otrolig. Det gjorde så ont! Som om någon rev mig med en kniv på hela kroppen. JAg hörde hur han gick ut ur huset och jag försökte ställa mig upp, vilket inte gick så bra. Jag föll ihop på golvet igen. Efter några minuter kunde jag ställa mig upp och lyckades halta till telefonen. Jag slog Justins nummer och väntade på att han skulle svara.
- Aa, Justin här.
- Justin? Det är Whitney. Kan du komma? Jag behöver hjälp. Grät jag.
- Va? Vad har hänt?!
- Kom bara. Sa jag och la på.
Jag kände hur blodet rann från mitt huvud och jag kände hur jag började svettas. När jag hörde en bil komma upp på uppfarten kände jag hur allt började snurra. När jag skulle ta ett steg mot hallen föll jag ihop igen och allt blev svart.
- Whitney!!
Justin
När jag kom innanför dörren såg jag mig omkring. Jag sprang till köket och där låg Whitney på golvet.
- Whitney!!
Jag sprang fram till henne och plockade upp min mobil och ringde 911. Efter en stund hade Whitney börjat vakna, men bara för några sekunder. Sedan slocknade hon igen. Jag grät, och grät och skrek åt henne att vakna, men inget hände. Hon bara låg där. Efter fem minuter kom ambulansen och de bar in henne i ambulansen och jag satte mig på en liten stol bredvid. Hon var blek och hon såg verkligen död ut. Tjejen som satt på andra sidan stack in nålar i hennes arm och kollade puls på hals och handled. Jag läste på hennes namnbricka, Soe Barker. Hennes ansikte strålade oro och panik. Jag visste att läget var kritiskt. Jag visste att Whitney kanske inte skulle se världen igen. Jag visste att jag kanske inte skulle få se de vackra ögonen igen. Jag visste att jag kanske inte skulle få se hennes leende igen.
- Kommer hon överleva? Sa jag och torkade en tår.
- Jag vet inte, tyvärr. Sa Soe och såg på mig med en sorgsen blick.
Jag pussade Whitneys hand och viskade.
- Jag kommer vara med dig. Jag kommer inte lämna dig.
***
Några timmar senare satt jag på en stol utanför Whitneys rum och skakade på ena benet. Whitney var just nu inne på operation. De skulle sy ihop hennes huvud och något mer. De har varit där inne i snart en timme. Mamma hade hälsat på en gång för att se hur jag mådde men jag har inte hört något från Whitneys mamma eller Blake. Eller, Blake behöver inte komma. Han förtjänar det inte. Men jag fattar inte varför hennes mamma kommer. Jag ringde henne för en stund sedan men hon tryckte på upptaget. Tänk om Blake har gjort något? Men jag vill inte lämna sjukhuset förrän jag vet säkert hur det går för Whitney.
Plötsligt såg jag tre doktorer. En skjuter en sjukhussäng framför sig och de andra går framför och öppnar dörren. Jag reser mig upp och ser genast Whitneys bleka ansikte som sticker fram från täcket.
- Hur gick det? Sa jag och en av de kom fram till mig.
Rick Bicket läste jag på hans namnbricka.
- Det gick bra. Hon har inte vaknat från operationen än, men hon vaknar nog snart. Sa han lugnt och jag nickade.
- Kan jag gå in till henne? Frågade jag och han såg in i rummet för att sedan kollade på mig igen.
- Ja, visst. Det går bra. Men när hon vaknar måste vi ta blodprov och sådant.
- Okej.
Jag gick in och de andra doktorerna gick ut. Då såg jag på Whitney. Hennes händer låg på hennes mage och hennes vackra ögon var stängda. Sakta satte jag mig bredvid henne och tog ena hennes hand.
- Jag älskar dig Whitney. JAg kommer aldrig lämna dig. Jag finns alltid vid din sida. Jag lovar. Viskade jag och pussade hennes hand.
Då fladdrade hennes ögonlock till och hon började blinka. Hopp tändes i mig och jag började le medans några få glädjetårar rann ner.
- Aj... Viskade hon hest och jag tryckte på en röd knapp och massa doktorer kom inspringandes.
- Du måste gå. Sa Rick och jag skakade på huvudet.
- Nej, jag måste vara med henne! Sa jag högt och han började ta ut mig.
- Justin... Viskade Whitney och jag såg en tår på hennes kind.
- Det kommer gå bra! Jag lovar! Sa jag till henne med ett litet leende innan jag gick ut.
------------------------------------------
Skrev en nu innan vi ska åka. KOMMENTERA!! ;)
The light of love 24 - The Call
Jag klev in i köket där Mel och Alli satt och pratade med plättar på deras tallrikar framför sig. Efter att ha lagt på två plättar på min tallrik satte jag mig vid dem och hällde upp mjölk i mitt glas. Sedan hällde jag socker på plättten och la grädde och sylt på sidan av de.
- Jag ska på middag med Justin idag. Sa jag innan jag tog första biten av den goda plätten.
- Jaså? Trevligt. Log Mel och drack lite mjölk.
- Ja, han sa att vi behövde redan ut saker, så ja, jag kände mig nästan tvungen efter allt som hänt och så.
- Ja, men ni får ha det så trevligt. Jag måste tyvärr åka direkt efter frukost, jag ska till mormor och hälsa på. Fortsatte Mel och vi nickade.
- Och jag måste åka hem, jag ska ju till New York i några dagar. Sa Alli och jag nickade.
- Okej, ni får ha det så kul båda två. Log jag och de log tillbaka.
När alla ätit upp så gick alla och gjorde sig i ordning, sedan åkte de båda.
Efter några timmar ringde Justin och sa att han hämtade mig vid halv sju. Så när klockan var sex så började jag med att leta en klänning, sedan fixade jag håret och sist fixade jag sminket.
När jag var klar så packade jag handväskan snabbt och sedan hörde jag hur Justins bil körde upp på uppfarten utanför mitt hus. JAg gick ner och drog på mig ett par pumps innan jag rusade ut för att stanna upp. Det var inte Justins bil som stannat där, det var Blakes.
- Vart ska du då? Sa han när han klivit ut ur bilen.
- Ut.
- Jag frågade dig en fråga. Vart ska du?! Upprepade han.
- På middag med min kille.
- Kille? Vad av allt jag har sagt är det du inte förstår?!
- Jag förstår allt! Det är bara du som inte förstår att jag har ett liv...
Jag gick förbi honom när jag såg Justins bil komma mot oss men då tog Blake tag i min arm.
- Släpp mig! Sa jag och ryckte åt mig armen.
- Du får fan heller gå ut!
- Men jag är ju ändå bara själv hela dagarna! Skrek jag och han slog till mig på kinden.
Jag tittar ner i marken och hörde hur Justin kom mot oss.
- Justin gå till bilen. Sa jag tyst utan att se på honom.
- Nej.
- Så det här är din kille? Ha, du är ju den där biever. Skrattade Blake.
- Det är Bieber och du ska fan skita i vem jag är ihop med, du bryr dig ju inte ens! Skrek jag och tog med Justin mot bilen.
- Du unga dam kommer hit NU! Skrek han och jag blundade hårt för att hindra tårarna från att rinna.
- Du bestämer inte över mig ditt jävla pucko. Sa jag och Blake drog mig till sig och kastade ner mig på marken.
- Käfta inte emot! Du vet mycket väl hur det går då! Hotade han och jag lät en enda tår rinna.
Efter några sekunders tystnad gick Blake in och Justin kom fram till mig.
- Gick det bra? Sa han och hjälpte mig upp.
- Ja. Sa jag och torkade tåren.
Han hjälpte mig till bilen och öppnade dörren åt mig. Jag satte mig ner och kollade mig direkt i spegeln jag hade i väskan.
- Fan. Viskade jag och började sminka över det röda på min kind.
- Vad menade han med att du vet hur det går om du käftar emot? Sa Justin som plötsligt satt sig i bilen och startat motorn.
- Inget. mumlade jag och såg hur mitt egna hus - eller helvetet - försvann bakom oss.
- Withney, kom igen. JAg vet ju att det är något.
- Men asså... Han typ... hatar mig och ja...
- Withney, har han... Du vet?
- Nej! Gud nej! Men han har typ misshandlat mig... Sa jag tyst och Justin tvärstannade bilen.
- Va?! Varför har du inte sagt något?! Säger han högt och ser på mig med en orolig blick.
- För jag vill inte att någon ska veta. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller ringa polisen.
- Men det förstår du väl att du måste göra. Säger han och började köra igen.
- Nej...
Och där var diskutionen (?) slut. Efter cirka 5 minuter var vi framme vid en restaurang. Vi klev in och satte oss vid ett bord vid fönstret för två.
- Jag tar en Cola och en plankstek. Log jag mot tjejen som kom fram till oss.
- Jag tar samma. Log Justin och tjejen nickade innan hon gick iväg.
Vi log mot varandra innan jag tog upp mobilen som ringde. Dolt nummer.
- Hallå? Sa jag.
- Tro inte att jag har gett upp. För då tror du helt fel...
----------------------------------------
Förlåt! Hinner inte mer nu, ska packa till Skåne. VI åker imorgon så jag tror inte att det blir någon bra uppdatering i helgen.... Hoppas ni stannar!!
- Jag ska på middag med Justin idag. Sa jag innan jag tog första biten av den goda plätten.
- Jaså? Trevligt. Log Mel och drack lite mjölk.
- Ja, han sa att vi behövde redan ut saker, så ja, jag kände mig nästan tvungen efter allt som hänt och så.
- Ja, men ni får ha det så trevligt. Jag måste tyvärr åka direkt efter frukost, jag ska till mormor och hälsa på. Fortsatte Mel och vi nickade.
- Och jag måste åka hem, jag ska ju till New York i några dagar. Sa Alli och jag nickade.
- Okej, ni får ha det så kul båda två. Log jag och de log tillbaka.
När alla ätit upp så gick alla och gjorde sig i ordning, sedan åkte de båda.
Efter några timmar ringde Justin och sa att han hämtade mig vid halv sju. Så när klockan var sex så började jag med att leta en klänning, sedan fixade jag håret och sist fixade jag sminket.
När jag var klar så packade jag handväskan snabbt och sedan hörde jag hur Justins bil körde upp på uppfarten utanför mitt hus. JAg gick ner och drog på mig ett par pumps innan jag rusade ut för att stanna upp. Det var inte Justins bil som stannat där, det var Blakes.
- Vart ska du då? Sa han när han klivit ut ur bilen.
- Ut.
- Jag frågade dig en fråga. Vart ska du?! Upprepade han.
- På middag med min kille.
- Kille? Vad av allt jag har sagt är det du inte förstår?!
- Jag förstår allt! Det är bara du som inte förstår att jag har ett liv...
Jag gick förbi honom när jag såg Justins bil komma mot oss men då tog Blake tag i min arm.
- Släpp mig! Sa jag och ryckte åt mig armen.
- Du får fan heller gå ut!
- Men jag är ju ändå bara själv hela dagarna! Skrek jag och han slog till mig på kinden.
Jag tittar ner i marken och hörde hur Justin kom mot oss.
- Justin gå till bilen. Sa jag tyst utan att se på honom.
- Nej.
- Så det här är din kille? Ha, du är ju den där biever. Skrattade Blake.
- Det är Bieber och du ska fan skita i vem jag är ihop med, du bryr dig ju inte ens! Skrek jag och tog med Justin mot bilen.
- Du unga dam kommer hit NU! Skrek han och jag blundade hårt för att hindra tårarna från att rinna.
- Du bestämer inte över mig ditt jävla pucko. Sa jag och Blake drog mig till sig och kastade ner mig på marken.
- Käfta inte emot! Du vet mycket väl hur det går då! Hotade han och jag lät en enda tår rinna.
Efter några sekunders tystnad gick Blake in och Justin kom fram till mig.
- Gick det bra? Sa han och hjälpte mig upp.
- Ja. Sa jag och torkade tåren.
Han hjälpte mig till bilen och öppnade dörren åt mig. Jag satte mig ner och kollade mig direkt i spegeln jag hade i väskan.
- Fan. Viskade jag och började sminka över det röda på min kind.
- Vad menade han med att du vet hur det går om du käftar emot? Sa Justin som plötsligt satt sig i bilen och startat motorn.
- Inget. mumlade jag och såg hur mitt egna hus - eller helvetet - försvann bakom oss.
- Withney, kom igen. JAg vet ju att det är något.
- Men asså... Han typ... hatar mig och ja...
- Withney, har han... Du vet?
- Nej! Gud nej! Men han har typ misshandlat mig... Sa jag tyst och Justin tvärstannade bilen.
- Va?! Varför har du inte sagt något?! Säger han högt och ser på mig med en orolig blick.
- För jag vill inte att någon ska veta. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller ringa polisen.
- Men det förstår du väl att du måste göra. Säger han och började köra igen.
- Nej...
Och där var diskutionen (?) slut. Efter cirka 5 minuter var vi framme vid en restaurang. Vi klev in och satte oss vid ett bord vid fönstret för två.
- Jag tar en Cola och en plankstek. Log jag mot tjejen som kom fram till oss.
- Jag tar samma. Log Justin och tjejen nickade innan hon gick iväg.
Vi log mot varandra innan jag tog upp mobilen som ringde. Dolt nummer.
- Hallå? Sa jag.
- Tro inte att jag har gett upp. För då tror du helt fel...
----------------------------------------
Förlåt! Hinner inte mer nu, ska packa till Skåne. VI åker imorgon så jag tror inte att det blir någon bra uppdatering i helgen.... Hoppas ni stannar!!
Förlåt!!
Förlåt för att jag inte skrivit idag. Men jag slutade 15.40 och jag skulle direkt till frisören och jag var där ganska länge så ja... JAg vet inte om det kommer något idag... Vi får se!
The light of love 23 - I love you...
Efter middagen åkte vi hem och hade lite pyjamasparty. Så de åkte hem och hämtade saker för övernattning medans jag fixade med film, snacks och dricka. När jag var klar hade de inte kommit så jag böt om till ett par söta randiga shorts och ett rosa linne med en brödrost på med texten "Rise And Shine!" Snart hörde jag hur Mel och Alli kom inklampande och jag gick ner. 
( Withneys pyjamas Allis pyjamas Mels pyjamas )
- Tja görls! Log jag och de log tillbaka.
- Tja! SKrattade de och vi skuttade in till vardagsrummet där jag lagt filtar och kuddar i soffan och massa chips, popcorn, dricka och godis på bordet.
Plötsligt knackade det på dörren.
- Det är nog pizzan. Log jag.
Jag gick dit och öppnade, men där stod en kille jag väl kände igen.
- Stäng inte dörren, gå inte bara lyssna. Sa han och jag suckade.
- Visst! Fnös jag.
- Först, jag är jätteledsen över det som hände, jag vill bara ha dig.
- Varför gick du då till Victoria?! Skrek jag och jag hörde hur Mel och Alli kom mot hallen så jag gick ut och stängde dörren.
- Du förstår inte... Sa han.
- Nej, jag förstår inte, förklara då!
- Hon hotade med att göra något mot dig, så jag var tvungen. Sa han lugnt.
- Du ljuger. Suckade jag och vände mig om för att gå in.
- Snälla, gå inte. Sa han med gråten i halsen.
- Varför? Sa jag och kände klumpen i halsen växa. Ge mig tre bra exempel. La jag till.
- Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag vill bara ha dig. Sa han och en tår rullade nerför hans kind.
- Justin, jag...
- Du behöver inte säga något. JAg har sagt mitt. Berätta när du har bestämt dig. Avbröt han och började gå bort med händerna i fickorna och huvudet ner.
- Justin! Ropade jag och började sakta gå ner för stentrappan.
HAn vände sig om och såg mig i ögonen. Jag märkte då att tårarna rann ner för mina kinder.
- JAg älskar dig. Viskade jag.
Han såg chockande på mig där jag stod och skakade, grät och snyftade i min jättefina pyjamas.
Han gick fram till mig och kramade mig hårt. JAg kramade tillbaka och njöt av hans närvaro.
Gjorde jag rätt? Eller ska jag låta honom gå? Gjorde jag ett misstag?
Han pussade min kind och jag kände en stöt som for genom hela kroppen, jag rös. JAg var verkligen kär.
- JAg måste gå. Mumlade jag och släppte honom.
- Hur är det med oss? Sa han och tog mina händer i sina.
- Jag vet inte. Viskade jag genom mina tårar och sänkte huvudet.
- Snälla, snälla ge mig en chans till. Viskade han och kramade mina händer hårdare.
Jag såg upp på hans ögon. JAg nickade sakta och han log.
- Tack. Viskade han och kysste mig sakta.
Sedan sa vi hejdå och jag gick in igen. Jag gled nerför dörren och suckade lyckligt. Alli och Mel kom fram till mig och ställde 100000 frågor samtidigt. JAg bara log. Plötsligt knackade det på dörren. Jag reste mig upp och öppnade. Pizza Time!
Hela kvällen/natten satt vi uppe och pratade. Jag log hela tiden. Hela tiden var mitt humör på topp.
***
Jag vaknade av att Mel skakade om mig.
- Withney.. vakna! Justin står där nere och väntar på dig.
Bara hans namn fick mig att rysa. Men vänta, vänta... Justin? Där nere? Nu?
- OMG! Utbrast jag, hoppade upp ur sängen och fixade håret snabbt innan jag sprang nerför trappan för att se Justin stå och le mot mig.
- Godmorgon. Log han och jag log generat.
- Godmorgon. Ursäkta utseendet, men jag vaknade precis. Sa jag och kramade honom.
- Ursäkten godtagen. Flinade han och kysste mig.
- Hade du något själ till att komma hit eller kunde du inte bara stå ut med att se mig. Flinade jag retsamt och han skrattade lite.
- Både och... Jo, jag undrar om du vill gå på middag med mig ikväll. Bara du och jag. Vi behöver reda ut lite saker. Sa han halvt nervöst.
- Okej, jo... Det går. Sa jag.
- BRa, då ses vi då. Hejdå. Log han och kramade mig innan han vände sig om och gick.
- Hejdå. Sa jag tyst mot dörren som nu var stängd.
------------------------------------------
Whoppidadapadidi! Haha, ville bara utrycka mig... ;P Haha, aja, Justin är med i bilden igen, Yippi!! Kommentera!!!
The light of love 22 - This is not my life...
Allt stannade.
- Withney asså...
- Justin bara gå! Röt jag och kände tårarna i min ögon.
- Nej Withney, jag...
- Gå! Röt jag ännu en gång, reste mig upp och hängde gitarren på ryggen.
- Förlåt!
Hans ansikte var fyllt av ånger. Men jag kan inte lita på honom. Inte igen. Jag skakade på huvudet. Med raska steg gick jag förbi honom och mot hotellet. Tårarna rann nerför mina kinder och jag skakade.
- Withney, stanna snälla. Sa Justin och tog tag i min handled.
- RÖr mig inte! Skrek jag och ryckte åt mig min hand och Justins ögon tårades och en ynka tår rann ner.
- Snälla sluta. Sa han och tårarna började rinna på honom också.
- Hejdå. Sa jag tyst och började gå därifrån igen.
När jag hörde hur han gick efter mig så började jag springa. När jag sprang över vägen kollade jag mig inte ens för.
- WITHNEY! Skrek Justin och jag kollade åt höger.
Jag hörde bilans tuta. Jag skrek och satte mig på huk med ansiktet i händerna.
(FÖRLÅT FÖR SUDDIG BILD!)
Bilen stannade precis framför mig. JAg var i chocktillstånd. Justin sprang fram till mig och satte sig framför mig.
- Är du okej? Sa han och la händerna på mina axlar.
- Släpp mig! Låt mig vara! Skrek jag.
- Withney, sluta snälla! Sa han men jag struntade i honom, reste mig upp och fortsatte springa. Withney! Ropade han.
- Låt mig vara! Skrek jag ännu en gång innan jag kom innanför hotellets dörrar och jag sprang till hissen.
När hissen stannade på rätt våning sprang jag ut, men kom inte så långt för jag sprang in i John.
- Vad är det? Sa han chockat när han såg mina tårar.
JAg skakade på huvudet, fortsatte gråta och sprang in till mitt rum.
- Withney? Sa han utanför och knackade på.
- Gå! Låt mig vara! Skrek jag.
- WIthney, ta det lugnt. Sa han sedan.
Jag började gråta mer, öppnade dörren och kastade mig i Johns armar.
- Kom in och berätta vad som har hänt. Sa han och tog med mig till soffan som stod framför sängen.
Jag berättade allt och han såg oroligt på mig när jag berättade om "olyckan" om man kan kalla det så.
- Mår du bra? Sa han oroligt och la sin hand på min panna.
- Ja, jag mår bra. Log jag lugnande och suckade. Jag måste sova tror jag. La jag till och han nickade.
- Absolut. Och jag finns på telefonen om du behöver eller vill något. Log han och jag nickade och gav honom en kram.
- Tack. Log jag.
Han gick ut och jag böt om. Sedan kröp jag ner under sängen utan att ha gjort mig i ordning. Orkade inte idag.
Allt i mitt huvud just nu var Justin... Bara Justin. Inget annat.
En vecka senare
En vecka har gått och allt har gått ner. Jag har inga tittare på mina videos och sådant. Usher och John säger att det är normalt, men jag ser i deras ögon att det inte är bra. Jag känner att jag inte passar in här. I den här världen. Jag kanske inte är van, men jag känner att jag verkligen inte passar in. Som om jag är ny i skolan och alla mobbar mig. Precis så känns det. Så jag funderar på att hoppa av, även om vi inte kommit någonstans.
- John, jag måste prata med mig. Sa jag allvarligt och han såg oroligt på mig.
- Vaddå? Mår du bra? Sa han och la sin hand på min panna.
- Jaja, jag mår bra. Sa jag och tog bort hans hand innan jag fortsatte. Men jag funderar på att hoppa av.
- Va?! Men vi har ju knappt börjat!
- JAg vet! Men jag känner att jag inte passar in. Jag vill verkligen bara hem och vara med vänner. Sa jag med tårögda ögon.
- Är det här på grund av Justin? Frågade han allvarligt och jag skakade på huvudet.
- Absolut inte! Jag struntar i honom! Men jag vill verkligen hoppa av. Det är inte det att ni är dåliga eller så, det får du verkligen inte tro! Men jag vet inte... Det är inte jag.
Han nickade.
- Jag förstår. Men är du säker? Sa han och jag nickade.
- Ja, 100%.
- Jaha, då avslutar vi allt och avbokar alla spelningar och sånt.
- Tack. Log jag och kramade honom hårt.
- Så lite så. Men jag vill betala din resa hem till Atlanta. Tack för att du försökte. Sa han och jag nickade.
- Det var kul att lära känna dig. Sa jag och han log.
- Dig med.
När jag sagt hejdå till Usher gick jag till hotellrummet och packade medans John bokade flygbiljett hem igen. När jag packat klart hade jag fällt några tårar. JAg kommer sakna dem...
- Tack och hejdå. Log jag och gick mot utgången.
- Hejdå Withney, ha det så roligt. Log Usher.
- Tack, det ska jag.
Sedan var jag ute från huset. Vi hade avbrutit mitt kontrakt och sånt och nu var jag på väg till mitt riktiga liv. Hemma i Atlanta.
***
- Withney!! Pep Alli och kramade mig.
- Hey!!
- Gick det inge bra? Sa hon medans vi gick till bilen.
- Nja, inte direkt. Men det var inte därför, jag kände att det inte är mitt liv så jag hoppade av. Förklarade jag och hon nickade.
- Withney? Hördes en svag röst bakom mig.
Jag vände mig om och såg Mel stå där.
- Hej. Sa jag tyst och stannade.
Vi bara såg på varandra med tårar i ögonen.
- Jag har saknat dig! Pep jag och vi kramades.
- Förlåt för allt jag sa! Förlåt! Grät hon och jag började gråta.
- Det är lugnt, gör inte om det bara. Sa jag och hon skakade på huvudet.
- Aldrig.
- Gruppkram! Skrek Alli och vi skrattade åt henne.
Vi kramades och sedan hoppade vi in i Allis bil och åkte mot mig. Jag lämnade mina saker och sedan var vi på väg till stan. Vi shoppade i några timmar, sedan åt vi middag i centrum. Mysigt, japp!
------------------------------------------
So, so, so... Nu ska jag göra engelska läxan och sedan ska jag väl bara slappa antar jag...
Kommentera!! Vad tycker ni än så länge?? ;) Jag tål kritik!!
The light of love 21 - Guitar
Vi testade olika sångstilar och sådant. De konstaterade (?) att jag kunde nå de höga tonerna utan problem. Vi la ut några videos på YouTube och Usher twittrade de. Sedan skulle vi åka runt på några spelningar och sådant. Vi skulle bland annat ordna en liten "show" på staden. Både Usher och jag skulle sjunga. Vi tränade in och testade lite olika låtar och sådant.
***
- Det var jättegott. Sa Usher och tog en tugga till av köttet.
- Ja verkligen. Log jag.
Vi satt på en fin reasturang och klockan var snart åtta på kvällen. Med vi menar jag John, Usher och lilla jag! Kändes lite tråkigt att vara ensam tjej men det kommer ändras, tror jag.
- Imorgon ska jag ringa runt och fråga efter ett crew. Sa Usher.
- Här går det fort. Fnissade jag och de andra nickade.
- Japp, varför vänta? Sa John.
Vi skrattade lite innan alla ätit upp och vi började gå. Usher tog en taxi till sin takvåning medans jag och John gick till hotellet.
- Då ses vi imorgon. Sa han och gick till sin dörr.
- Japp. Godnatt. Log jag och öppnade dörren.
- Godnatt.
Han försvann in och jag gick in till mig. Jag drog av mig kläderna så jag bara hade trosor och sedan tog jag på mig ett rosa spets nattlinne, sedan tog jag bort sminket, borstade tänderna och håret och sedan la jag mig på sängen och somnade.
***
- Vi har hittat ett crew som skulle passa. Sa Usher när vi kom in.
- Bra. Log jag. Nu då? Frågade jag.
- Nu ska vi börja med en singel. Jag föreslår att vi börjar skriva nu och sedan fixar vi melodi och ja... Sedan kan du spela in! Sa Usher.
- Okej, bra. Sa jag och vi började gå in mot studion.
Efter några timmar hade vi en bra singel som vi nu skulle göra musik till.
När musiken var klar skulle vi äta lunch och sedan börja spela in.
- En... Kyckling sallad med Cola. Sa jag och tjejen i kassan nickade.
När alla fått vad vi skulle ha så satte vi oss ner och började äta.
- Okej, då kör vi. Sa Usher i mikrofonen så jag hörde honom i mina hörlurar.
Snart började musiken...
- Oooh
Can you feel me when I think about you
With every breath I take
Every minute no matter what I do
My world is an empty place... Började jag och fortsatte hela låten.
Nu var det dags för refräng.
- I'm missing you so much
Can't help it, I'm in love
A day without you is like a year without rain
I need you by my side
Don't know how I'll survive
A day without you is like a year without rain
Nu hade jag sjungt allt och nu skulle vi fixa detaljer. Sjunga om vissa delar och så.
***
- Där satt den! Utbrast Usher och jag fnissade.
- Då är den klar! Sa John och de applåderade.
JAg skrattade innan jag skuttade ut ur "båset" och kramade om de båda.
- Nu då? Sa jag.
- Nu då och nu då. Haha, nu ska vi få ut den på nätet och sedan får vi se vad alla tycker. Går det bra ska jag se om det är någon spelning snart som du kan sjunga på. Och ja... Nu får du paus helt enkelt. Sa Usher och jag utbrast Yaay.
Jag gick till mitt hotellrum och tog min gitarr ur gitarrväskan och hängde den på min rygg. Sedan gick jag ut och började gå längs gatan. Jag svängde av ut till en äng och satte mig vid en buske. Jag la gitarren i famnen och började knäppa på strängarna.
(Tänk er att hon har mörkare hår)
- Hej. Kan jag slå mig ner?
Jag stelnade till...
--------------------------------------------
Lite kort nu, men snart ska vi åka iväg till en shoppingcenter och sedan ska vi fira min syrra så ja... Kommentera! Vem är det som kommer?? ;)
***
- Det var jättegott. Sa Usher och tog en tugga till av köttet.
- Ja verkligen. Log jag.
Vi satt på en fin reasturang och klockan var snart åtta på kvällen. Med vi menar jag John, Usher och lilla jag! Kändes lite tråkigt att vara ensam tjej men det kommer ändras, tror jag.
- Imorgon ska jag ringa runt och fråga efter ett crew. Sa Usher.
- Här går det fort. Fnissade jag och de andra nickade.
- Japp, varför vänta? Sa John.
Vi skrattade lite innan alla ätit upp och vi började gå. Usher tog en taxi till sin takvåning medans jag och John gick till hotellet.
- Då ses vi imorgon. Sa han och gick till sin dörr.
- Japp. Godnatt. Log jag och öppnade dörren.
- Godnatt.
Han försvann in och jag gick in till mig. Jag drog av mig kläderna så jag bara hade trosor och sedan tog jag på mig ett rosa spets nattlinne, sedan tog jag bort sminket, borstade tänderna och håret och sedan la jag mig på sängen och somnade.
***
- Vi har hittat ett crew som skulle passa. Sa Usher när vi kom in.
- Bra. Log jag. Nu då? Frågade jag.
- Nu ska vi börja med en singel. Jag föreslår att vi börjar skriva nu och sedan fixar vi melodi och ja... Sedan kan du spela in! Sa Usher.
- Okej, bra. Sa jag och vi började gå in mot studion.
Efter några timmar hade vi en bra singel som vi nu skulle göra musik till.
När musiken var klar skulle vi äta lunch och sedan börja spela in.
- En... Kyckling sallad med Cola. Sa jag och tjejen i kassan nickade.
När alla fått vad vi skulle ha så satte vi oss ner och började äta.
- Okej, då kör vi. Sa Usher i mikrofonen så jag hörde honom i mina hörlurar.
Snart började musiken...
- Oooh
Can you feel me when I think about you
With every breath I take
Every minute no matter what I do
My world is an empty place... Började jag och fortsatte hela låten.
Nu var det dags för refräng.
- I'm missing you so much
Can't help it, I'm in love
A day without you is like a year without rain
I need you by my side
Don't know how I'll survive
A day without you is like a year without rain
Nu hade jag sjungt allt och nu skulle vi fixa detaljer. Sjunga om vissa delar och så.
***
- Där satt den! Utbrast Usher och jag fnissade.
- Då är den klar! Sa John och de applåderade.
JAg skrattade innan jag skuttade ut ur "båset" och kramade om de båda.
- Nu då? Sa jag.
- Nu då och nu då. Haha, nu ska vi få ut den på nätet och sedan får vi se vad alla tycker. Går det bra ska jag se om det är någon spelning snart som du kan sjunga på. Och ja... Nu får du paus helt enkelt. Sa Usher och jag utbrast Yaay.
Jag gick till mitt hotellrum och tog min gitarr ur gitarrväskan och hängde den på min rygg. Sedan gick jag ut och började gå längs gatan. Jag svängde av ut till en äng och satte mig vid en buske. Jag la gitarren i famnen och började knäppa på strängarna.
(Tänk er att hon har mörkare hår)- Hej. Kan jag slå mig ner?
Jag stelnade till...
--------------------------------------------
Lite kort nu, men snart ska vi åka iväg till en shoppingcenter och sedan ska vi fira min syrra så ja... Kommentera! Vem är det som kommer?? ;)
jbinmyhead PÅ FACEBOOK
Japp, så är det! Jag har fixat en Facebook åt min blogg.
Jbinmyhead Blogg
Där har ni namnet ;) Där kommer jag skriva när de nya delarna kommer upp. Ni kan skicka vänförfrågningar och skriva att ni läser min blogg på accepterar jag :) Jag har även en e-mail adress för min blogg.
[email protected]
Yeah...
KAPITEL 20 UNDER!! ↓
Jbinmyhead Blogg
Där har ni namnet ;) Där kommer jag skriva när de nya delarna kommer upp. Ni kan skicka vänförfrågningar och skriva att ni läser min blogg på accepterar jag :) Jag har även en e-mail adress för min blogg.
[email protected]
Yeah...
KAPITEL 20 UNDER!! ↓
The light of love 20 - Really?
En vecka senare
Jag satt nu på planet på väg till LA. Allt skulle bli helt underbart!
Nu undrar ni säkert vad jag ska göra där. Det är nämligen så att för två dagar sedan ringde en kille mig, John Olsen och han undrade om jag kunde komma till LA för att sjunga för några personer, i jakt på ett kontrakt. Naturligtvis sa jag ja. Det är ju min dröm liksom! Eller?
Jag har inte hört något från Justin, vilket är bra. MEn jag har ju bytt telefon och nummer så ja...
Jag såg ut genom det lilla flygplansfönstret och log. De fluffiga molnen låg som ett täcke under oss. John hade liksom betalat flygresan hit. Så han kommer och möter mig vid LAX.
- Var vänlig ta på er säkerhetsbältet, vi åker ner för landning.
Jag gjorde som kaptenen sa och sedan väntade jag på att känna flygplanet studsa mot marken.
- Withney Thompson? Sa en röst bakom mig.
Där stod en kille, långt, brunt/svart hår och blåa ögon.
- Ja. Log jag och han log mot mig.
- Jag är John Olsen. Tack för att du ville komma. Gick flygresan bra? Sa han lite stressat och tog med mig mot utgången.
- Ja det gick bra. Sa jag.
- Vi sätter igång direkt. Sa han och vi gick till en stor svart bil med tonade rutor.
Klockan åtta på kvällen skulle vi göra ett sista försök på Island Records. Har inte Justin ett skivkontrakt med dem? Jaja, whatever, det är liksom en på miljonen att vi träffas. Eller?
Nu blev jag lite nervös.
Jag klev i alla fall in i "båset" och tog på mig hörlurarna. Just a dream med Nelly började spelas och jag sjöng med.
John såg nöjd ut och killen bredvid såg också nöjd ut.
- Jättebra! Berömde killen och gav mig en kram.
- Tack. Log jag lite generat.
- Får jag tänka över saken till imorgon? Sa han och jag nickade.
- Absolut.
Jag och John tog in på ett hotell mitt över gatan. JAg fick eget rum, yaay! Haha.
- Godnatt. Log jag och fick en kram av John.
- Godnatt. Log han och gick in till sig och jag till mig.
JAg böt om snabbt innan jag tog bort sminket, borstade håret och tänderna för att gå till sängs.
Tänk att jag kanske får ett skivkontrakt med Island Record! Men tänk om jag träffar Justin? Det får inte hända. Jag vill ta tillbaka honom, men jag vill inte riskera att bli sviken igen. Och tänk om han fortfarande träffar henne, den när Natasha.
JAg vaknade av att mitt alarm ringde. När jag stängt av det klev jag upp och drog på mig en vit shorta med knappar och ljusa, lite slitna jeans. Jag borstade håret och sminkade mig. Efter allt detta tog jag på mig ett par Converse och sedan packade jag ihop mina saker.
När jag var klar med allt knackade det på dörren. Där stod John.
- Vi ska gå. Log han och jag nickade leendes.
Så jag följde med John med väskan över axeln. Tillsammans gick vi ner till gatan och gick över den. Framme! Haha. Vi klev in i den stora salongen med en disk. Killen från igår kom fram till oss.
- Hej, välkommna. Ska vi? Sa han och visade oss till ett litet rum med tre fåtöljer (?) och ett bord i mitten. Vi slog oss ner och killen la ner ett papper framför mig.
- Skriv på om du är redo för the famous world. Log han och jag fnissade lite av glädje.
- Seriöst? Pep jag och började skriva på.
- Absolut. Vi tror att du kommer bli stor. Med några små detaljer kan vi få dig att bli nästa Michael Jackson. Flinade han. Som tjej då. La han till skrattandes.
- Menar du det? Sa jag och skrev på det sista.
- Japp, välkommen! Din värld kommer förändras på några minuter. Log han.
- Mr. Stone?
En ung tjej i kostym ställde sig i dörröppningen.
- Ja? Sa han och vände sig om.
- Du har telefon. Log hon och han nickade.
- Jag kommer snart.
Hon försvann och han tittade på oss igen.
- Förlåt, jag har inte presenterat mig. Mike Stone. Skrattade han nervöst.
Jag nickade och han såg på oss.
- Dåså, ska vi börja jobba direkt? Sa Mike.
- Ja, men vem blir min mentor och manager? Sa jag.
- Jag blir din mentor och jag tror Mike har en manager också. Sa John lugnt.
- Ja! Juste! Kom så ska du få träffa honom. Log han och vi reste oss upp.
Vi gick in i en inspelningsstudio. Där satt en kille jag väl kände igen.
- Usher? Sa jag förvånat.
- Japp. Log han.
- Men du är ju Justins mentor? Sa jag.
- Ja, och din manager. Välkommen till min värld. Han gav mig en kram.
- Kommer jag träffa Justin? Viskade jag i hans öra.
- Kanske, kanske inte. Sa han och vi började snacka ihop oss, den här gången utan Mike.
Tänk om jag faktiskt träffar Justin? Var kommer hända då? Jag vill verkligen inte träffa honom.
--------------------------------------------
Andra kapitlet för idag!! Yaaay!! Haha kommentera!!
The light of love 19 - Blackberry...
- Ska vi inte sova nu? Gäspade jag och Alli skrattade.
- Okej då.
Vi gick upp till mitt rum, böt om och borstade tänderna. Sedan kröp vi ner i min stora säng och blundade.
- Godnatt. Viskade jag.
- Godnatt.
Sedan slocknade vi båda.
Vi vaknade båda två av att min mobil ringde. Idioten! Jag suckade och svarade.
- Sluta ring. Muttrade jag och la på.
Alli fnissade lite och jag log själv. Diss.
- Vad är klockan? Frågade hon och jag kollade på mobilen.
- 10.
- Ska vi gå upp? Sa hon och jag nickade.
Vi klev upp och böt om. Jag tog på mig ett par jeans shorts med USA:s flagga på och sedan ett vitt linne med USA:s flagga på.
- Go America! Skrattade Alli och jag såg på henne.
Hon hade på sig jeans shorts och ett likadant linne som jag. Jag fnissade och tog på mig min nya ring som jag köpte igår, en stor ring som man sätter i två fingrar i med texten LOVE.
- ALways. Fnissade jag och vi gick ner till köket för att fixa lyxfrukost. Eller, lyx och lyx. Brända plättar.
Jag såg svartsjukt på hennes navelpiercing.
- Jag vill pierca mig. Suckade jag och slog mig ner vid bordet.
Hon flinade mystiskt och började nicka sakta.
- Let's do it then! Jag menar, vad ska vi annars göra? Log hon och jag nickade.
- Yes! Pep jag och hon skrattade åt mig.
När vi ätit upp drog vi på oss skor, jag försökte hålla mig till USA temat och drog på mig mina Converse med USA:s flagga på, of course!
Vi hoppade in i hennes bil och parkerade utanför någon butik jag inte kommer ihåg namnet på. Vi klev in och en tjej i 20 års åldern kom fram till oss.
- Hej, kan jag hjälpa?
- Ja, jag vill ta en navelpiercing. Log jag och hon nickade.
- Då får du välja en piercing här. Sa hon och visade oss några stycken i olika prisklasser.
- Den. Sa jag och pekade på en med en diamant och sedan ett hjärta som hängde ner.
- Okej.
JAg betalade och sedan la jag mig på en liten bår (eller vad man ska säga) och hon gjorde rent först innan hon tryckte in "pistolen" och jag flämtade till lite.
- Gick det bra? Frågade Alli och log.
- Japp. Log jag och sedan fick jag kolla i spegeln. Wow! Sa jag och båda skrattade lite.
Vi sa tack innan vi gick ut till bilen igen.
- Jaha, nu då? Sa Alli och jag lutade mig bakåt i sätet.
- Öhm... Vi kan... Vi kan ju äta lunch på det där nya stället i Centrum.
- Ja, men det är ju några timmar kvar.
- Vad sägs om att gå lite på stan och bara chilla liksom. Sa jag och hon nickade.
När klockan slog ett gick vi mot det där nya stället. Lucas food. Det var en kina-reasturang.
(Tänk er att de har dem kläderna de tog på sig xd )
- Yammi. Mumlade jag när vi klev in.
Det var riktigt mysigt. En gullig tjej, några år äldre än oss, kom fram till oss med ett leende på läpparna.
- Ska ni äta här? Log hon och vi nickade.
- Ja.
- Och ni är två? vi nickade. Här borta. Fortsatte hon och satte fart mot ett bord för två vid fönstret.
Hon gav oss menyer och sedan försvann hon bort.
- Buffé? Frågade jag Alli och hon nickade.
- Shit vad gott! Utbrast Alli och jag skrattade åt henne.
- Ja, verkligen. Log jag och fortsatte äta.
Jag tog upp mobilen som ringde och såg på displayen snabbt innan jag tog blicken upp på vägen igen.
- Tillåt mig. Log Alli, tog mobilen ur min hand och svarade.
- Hej Justin, du får ursäkta men Withney har inget att säga till dig. Hon tystnade. Nej hon vill inte prata med dig! Hon tystnade återigen, den här gången längre. Hon klämde in 'mm' eller 'aa, visst' ibland. Men du får ursäkta. Hon är faktiskt upptagen. Hon kör bil och du kanske inte vill att hon ska krocka. Jag fnissade. Nej men Gud vad patetiskt! HEJDÅ! Hon la på och jag kunde bara skratta åt henne.
- Tack Alli. Flinade jag och skrattade.
- Det är lugnt. Vad har man inte vänner till? Flinade hon och jag fnissade.
När vi kom hem till mig igen så var ingen bil hemma. Surprise? No. Vi gick i alla fall in och jag tog fram min rosa Mac. Vi kollade olika videos på YouTube.
Efter några timmar framför datorskärmen stängde vi av och bestämde vi oss för att ha lite "spa". Jag har nämligen några ansiktsmasker hemma och ja...
***
- Justin, snälla sluta ringa! Sa jag högt när Justin ringde för miljonte gången idag.
- Withney, jag älskar dig! Jag är jätte ledsen! Natasha har åkt igen.
- Så det var så hon hette... Muttrade jag.
- Withney, snälla förlåt! JAg saknar dig så jävla mycket.
- Synd för dig. Mumlade jag innan jag la på.
Alli hade åkt hem för att hon skulle göra något med familjen så jag var själv. Klockan var snart två på natten och Justin ringer än. JAg tror jag har fått 100+ sms av honom och han har ringt, som sagt, miljoner gånger.
JAg funderar på att byta nummer. Skulle vara soft att slippa höra mobilen låta hela tiden. Jag vill ju också ha en ny mobil så varför inte liksom?
Jag åkte till mobilaffären på stan och kollade på olika mobiler. Tillslut bestämde jag mig för att köpa en Blackberry med ett rosa skal till.
När jag betalat åkte jag hem igen. Då tog jag ur alla kort ur min förra mobil och satte i de nya i min nya. Sedan började jag ladda ner musik och sånt.
JAg loggade in på FB och skrev att jag fått nytt nummer och att de kunde fråga mig i PM (privat meddelande) om det, så inte Justin skulle se det och kunna skicka sms eller ringa.
Snart hade jag 50+ kontakter och allt var som vanligt.
Eller, vanligt vet jag inte. Justin var ju inte här... Nej, sluta Withney! Han är ute ur ditt liv. För alltid...
-------------------------------------------------------
Så, kanske blir en till idag. Men imorgon fyller min syrra år så då är det tveksamt om det kommr något kapitel, men jag ska försöka klämma in ett ;) Men bara om ni kommenterar!!
Och ni får sjukt gärna sprida bloggen! Jag har inte så många läsare och skulle vilja ha mer...
Aja, XoXo!
- Okej då.
Vi gick upp till mitt rum, böt om och borstade tänderna. Sedan kröp vi ner i min stora säng och blundade.
- Godnatt. Viskade jag.
- Godnatt.
Sedan slocknade vi båda.
Vi vaknade båda två av att min mobil ringde. Idioten! Jag suckade och svarade.
- Sluta ring. Muttrade jag och la på.
Alli fnissade lite och jag log själv. Diss.
- Vad är klockan? Frågade hon och jag kollade på mobilen.
- 10.
- Ska vi gå upp? Sa hon och jag nickade.
Vi klev upp och böt om. Jag tog på mig ett par jeans shorts med USA:s flagga på och sedan ett vitt linne med USA:s flagga på.
- Go America! Skrattade Alli och jag såg på henne.
Hon hade på sig jeans shorts och ett likadant linne som jag. Jag fnissade och tog på mig min nya ring som jag köpte igår, en stor ring som man sätter i två fingrar i med texten LOVE.
- ALways. Fnissade jag och vi gick ner till köket för att fixa lyxfrukost. Eller, lyx och lyx. Brända plättar.
Jag såg svartsjukt på hennes navelpiercing.
- Jag vill pierca mig. Suckade jag och slog mig ner vid bordet.
Hon flinade mystiskt och började nicka sakta.
- Let's do it then! Jag menar, vad ska vi annars göra? Log hon och jag nickade.
- Yes! Pep jag och hon skrattade åt mig.
När vi ätit upp drog vi på oss skor, jag försökte hålla mig till USA temat och drog på mig mina Converse med USA:s flagga på, of course!
Vi hoppade in i hennes bil och parkerade utanför någon butik jag inte kommer ihåg namnet på. Vi klev in och en tjej i 20 års åldern kom fram till oss.
- Hej, kan jag hjälpa?
- Ja, jag vill ta en navelpiercing. Log jag och hon nickade.
- Då får du välja en piercing här. Sa hon och visade oss några stycken i olika prisklasser.
- Den. Sa jag och pekade på en med en diamant och sedan ett hjärta som hängde ner.
- Okej.
JAg betalade och sedan la jag mig på en liten bår (eller vad man ska säga) och hon gjorde rent först innan hon tryckte in "pistolen" och jag flämtade till lite.
- Gick det bra? Frågade Alli och log.
- Japp. Log jag och sedan fick jag kolla i spegeln. Wow! Sa jag och båda skrattade lite.
Vi sa tack innan vi gick ut till bilen igen.
- Jaha, nu då? Sa Alli och jag lutade mig bakåt i sätet.
- Öhm... Vi kan... Vi kan ju äta lunch på det där nya stället i Centrum.
- Ja, men det är ju några timmar kvar.
- Vad sägs om att gå lite på stan och bara chilla liksom. Sa jag och hon nickade.
När klockan slog ett gick vi mot det där nya stället. Lucas food. Det var en kina-reasturang.
(Tänk er att de har dem kläderna de tog på sig xd )- Yammi. Mumlade jag när vi klev in.
Det var riktigt mysigt. En gullig tjej, några år äldre än oss, kom fram till oss med ett leende på läpparna.
- Ska ni äta här? Log hon och vi nickade.
- Ja.
- Och ni är två? vi nickade. Här borta. Fortsatte hon och satte fart mot ett bord för två vid fönstret.
Hon gav oss menyer och sedan försvann hon bort.
- Buffé? Frågade jag Alli och hon nickade.
- Shit vad gott! Utbrast Alli och jag skrattade åt henne.
- Ja, verkligen. Log jag och fortsatte äta.
Jag tog upp mobilen som ringde och såg på displayen snabbt innan jag tog blicken upp på vägen igen.
- Tillåt mig. Log Alli, tog mobilen ur min hand och svarade.
- Hej Justin, du får ursäkta men Withney har inget att säga till dig. Hon tystnade. Nej hon vill inte prata med dig! Hon tystnade återigen, den här gången längre. Hon klämde in 'mm' eller 'aa, visst' ibland. Men du får ursäkta. Hon är faktiskt upptagen. Hon kör bil och du kanske inte vill att hon ska krocka. Jag fnissade. Nej men Gud vad patetiskt! HEJDÅ! Hon la på och jag kunde bara skratta åt henne.
- Tack Alli. Flinade jag och skrattade.
- Det är lugnt. Vad har man inte vänner till? Flinade hon och jag fnissade.
När vi kom hem till mig igen så var ingen bil hemma. Surprise? No. Vi gick i alla fall in och jag tog fram min rosa Mac. Vi kollade olika videos på YouTube.
Efter några timmar framför datorskärmen stängde vi av och bestämde vi oss för att ha lite "spa". Jag har nämligen några ansiktsmasker hemma och ja...
***
- Justin, snälla sluta ringa! Sa jag högt när Justin ringde för miljonte gången idag.
- Withney, jag älskar dig! Jag är jätte ledsen! Natasha har åkt igen.
- Så det var så hon hette... Muttrade jag.
- Withney, snälla förlåt! JAg saknar dig så jävla mycket.
- Synd för dig. Mumlade jag innan jag la på.
Alli hade åkt hem för att hon skulle göra något med familjen så jag var själv. Klockan var snart två på natten och Justin ringer än. JAg tror jag har fått 100+ sms av honom och han har ringt, som sagt, miljoner gånger.
JAg funderar på att byta nummer. Skulle vara soft att slippa höra mobilen låta hela tiden. Jag vill ju också ha en ny mobil så varför inte liksom?
Jag åkte till mobilaffären på stan och kollade på olika mobiler. Tillslut bestämde jag mig för att köpa en Blackberry med ett rosa skal till.
När jag betalat åkte jag hem igen. Då tog jag ur alla kort ur min förra mobil och satte i de nya i min nya. Sedan började jag ladda ner musik och sånt.
JAg loggade in på FB och skrev att jag fått nytt nummer och att de kunde fråga mig i PM (privat meddelande) om det, så inte Justin skulle se det och kunna skicka sms eller ringa.
Snart hade jag 50+ kontakter och allt var som vanligt.
Eller, vanligt vet jag inte. Justin var ju inte här... Nej, sluta Withney! Han är ute ur ditt liv. För alltid...
-------------------------------------------------------
Så, kanske blir en till idag. Men imorgon fyller min syrra år så då är det tveksamt om det kommr något kapitel, men jag ska försöka klämma in ett ;) Men bara om ni kommenterar!!
Och ni får sjukt gärna sprida bloggen! Jag har inte så många läsare och skulle vilja ha mer...
Aja, XoXo!
The light of love 18 - Say The Truth, Then It's OK
En vecka senare
- Justin, när kommer du tillbaka? Sa jag i telefonen och jag hörde hur han fnissade.
- Ehm... Haha, snart. Sa han och jag märkte att han pratade med någon annan.
- Vad gör du egentligen? Röt jag irriterat.
- Skriver på en låt.
- På semestern? Suckade jag och slog mig ner på soffan.
- Asså, ehm...
JAg la på. Bullshit. Justin har varit borta hela dagarna i snart fyra dagar. Jag vet inte vad han gör. Han är bara "mysiskt" borta.
Själv gick jag till garderoben och tog på mig bikinin och gick ut till poolen. Jag dök i och simmade sakta upp till ytan.
Efter en halvtimme vid och i poolen gick jag in igen och tog på mig mjukisar, ett linne och en hoodie. Sedan slog jag mig ner framför teven och nyheterna började.
- Popsensationen Justin Bieber har nyligen åkt till Hawaii med sin flickvän Withney Thompson. Men de har inte varit mycket med varandra. Bieber har nämligen sets mycket med en annan okänd tjej. De har varit på middagar, stränder och staden. Vad tycker Withney om detta? Vet hon om det? Hur slutar det? Har det redan tagit slut?
- Det gjorde kanske nyss det. Mumlade jag för mig själv när jag stängt av teven.
Klumpen i halsen växte sig större och tårarna jag försökte hålla tillbaka rann nerför mina kinder. Vad är det han inte berättar för mig? Är han otrogen? När han kommer tillbaka - om han kommer tillbaka - ska jag inte låta honom gå förrän jag vet sanningen.
Jag behövde inte vänta länge förrän dörren öppnades och skratt hördes.
- Ja, jag kommer imorgon. Sa Justin, han skrattade. Ta det lugnt, du klarar dig. Måste gå hejdå. Sedan la han på.
Jag reste mig upp och gick direkt fram till honom.
- Vart har du varit? Vem är den okända tjejen du varit med? Röt jag och han såg chockat på mig.
- Vad menar du? Sa han nervöst.
- Du vet precis! Skrek jag och han ryggade tillbaka.
- Ta det lugnt!
- Hur ska jag kunna ta det lugnt när min pojkvän, eller ex pojkvän, är otrogen?! Röt jag och han såg sårat på mig.
- Ex?
- Ja! Men tro inte att jag tycker synd om dig! Sa jag högt och han gick förbi mig. Gå inte! Röt jag och drog honom tillbaka.
- Men kan du bara lägga av?! Skrek han och jag stönade irriterat.
- Jag åker! Jag klarar inte av det här. Sa jag och sprang till sovrummet och började packa min väska.
- Withney...
- Käften! Skrek jag och började gråta.
- Withney, förlåt...
- Säg bara sanningen så är det okej!
- OKEJ! JAG VAR OTROGEN! Skrek han och jag kände ett slag i magen.
Han störtade ut från huset och jag drog med mig min resväska genom huset för att se om jag glömt något.
Sedan gick jag ut, gråtandes och hoppade in i taxin som stod där.
- Flygplatsen. Sa jag och han nickade.
Taxin började åka och jag såg Justin krama en tjej på gatan. Jag tittade genom bakspegeln och såg honom titta efter taxin.
***
- Alli? Kan du hämta mig på flygplatsen? Grät jag i telefonen.
- Vad har hänt?! Varför är du hemma? Du ska ju vara med Justin?
- Kom bara så berättar jag allt.
Hon la på och jag ställde mig utanför och väntade. Allt hade gått så fort.
Skulle jag ha väntat så vi kunde reda ut allt? Men han erkännde att han var otrogen.
Snart såg jag Allis bil åka upp framför mig. Hon sprang fram till mig och kramade mig.
- Gumman! Jag hörde på radion!
Jag började gråta mer och Alli hjälpte mig in i bilen och sedan slängde hon in min resväska i bagaget.
- Tack. Grät jag och ansträngde mig för att le.
- Alltid gumman. Log hon och började köra.
Plötsligt ringde min telefon. Jag tog upp den, Justin<3
Jag tryckte på upptaget och sedan böt jag namn på honom.
Idioten!
Sedan såg jag ut genom fönstret.
- Kan vi inte shoppa? Det kanske får mig på bättre humör. Sa jag och hon såg på mig med ett skratt.
- Shopping! Of course!
Jag log mot henne och vi stannade hos mig för att lämna mina saker och så. Sedan tog jag min handväska och sprang tillbaka till bilen där Alli väntade.
- Let's go!
När Alli parkerat bilen så hoppade vi ur och gick in. Vi gick först till Forever21 och sedan till Gina (Gina Trickot).
Efter några timmars shopping satte vi oss vid Starbucks. Vi tog en varsin varm chocklad.
Der vibrerade i fickan. Jag tog upp mobilen och såg på namnet och skrattade ett glädjelöst skratt. Idioten!
- Han tror verkligen han kan få tillbaka dig. Flinade Alli och jag nickade.
- Japp, men det kan han ju försöka med till döds utan att lyckas.
Jag suckade lite innan jag drack upp det sista.
- Ska vi åka hem nu? Vi kan ha film maraton. Log Alli och jag nickade.
- Gärna det. Log jag.
Vi tog våra påsar och åkte till en affär och köpte fem olika filmer, snacks och dricka.
-------------------------------------------------
Drama på hög nivå ;) Aja, kommentera!!!
The light of love 17 - Shadows...
Vi stannade utanför en mellanstor byggnad vid stranden. Byggnaden var vit och hade stora panoramafönster. Det var en trappa upp till entrédörren och man kunde skymta en altan på andra sidan.
Vi gick in och en ung tjej kom direkt fram till oss och visade oss till ett bord på altanen.
- Wow... Sa jag när vi slog oss ner.
På stranden stod det massa lyktor som gjorde den mörka kvällen ljus.
***
Vi hoppade ur taxin och gick mot huset. Jag höll på att somna, och jag överdriver inte. Ibland slöt jag ögonen och vinglade till. Justin fnissade och bar upp mig.
- Du gillar att bära mig va? Fnissade jag.
- Absolut. Log han och jag slöt ögonen igen.
Den här gången somnade jag på riktigt.
Jag vaknade mitt i natten av att någonting drogs mot fönstret. Sakta gick jag upp och såg ut i natten. Det blåste kraftigt och vågorna slog hårt mot stranden. Jag suckade och la mig i sängen igen. Jag kröp ihop till en boll och kände Justins armar om min midja. Han pussade mig nacke och drog mig närmre honom.
Jag somnade om igen. Drömmen jag var i var fylld av monster, skuggor och gestalter.
- Withney!! Vakna!
JAg öppnade kvickt ögonen och satte mig upp snabbt. Mina andetag var snabba. Svetten rann lika mycket som tårarna.
- Mår du bra? Sa Justin oroligt och jag nickade sakta.
- Ja. Sa jag hest och slöt ögonen.
- Säker? Sa han och jag nickade igen.
JAg såg på klockan och den var 11 på morgonen.
- Jag hoppade i duschen. Sa jag och han nickade.
Jag reste mig upp och vinglade till men satte mig ner på sängen igen. När jag stod på fötter såg jag på Justin som hade ett oroligt ansiktsutryck.
- Jag mår bra. Försäkrade jag och han nickade sakta.
Men korta långsamma steg gick jag till badrummet och låste dörren. Jag drog av mig kläderna och ställde mig under det varma vattnet som forsade ner.
***
- Kommer du?! Ropade Justin och jag stoppade fötterna i mina Flipflops.
- Ja! Ropade jag tillbaka och småsprang till hallen där han stod.
Han log mot mig och vi började gå mot stranden.
När vi kom dit la vi oss på varsin solstol och bara njöt. Plötsligt drog Justin med mig till vattnet och vi svalkade oss lite, fast det övergick till bus.
Efter en stund gick vi upp till stranden och solade.
Plötsligt kom några mörka moln över oss och alla runt omkring oss började plocka ihop sina saker.
- Ska vi gå? Sa Justin och jag nickade.
Innan vi visste ordet av blev vågorna skyhöga och regnet piskade ner i sanden. När vi äntligen fått ihop alla saker så sprang vi upp till vägen och väntade på en taxi, men ingen kom så vi gick, eller sprang. Det kändes som vi sprang i timmar.
Allt var kaos.
Regnet blev till knivar och vinden blev till eld.
Snart såg vi huset och vi sprang in.
- Är du okej? Sa Justin och andades fort.
- Ja. Sa jag samtidigt som jag nickade och slog mig ner på golvet för att försöka få kontroll över andningen.
---------------------------------------------------
Blev en kort idag bara för att jag varit med en kompis hela dagen och nu ska vi äta så... Ja. Kommentera!! Och ge tips nu! ;)
Vi gick in och en ung tjej kom direkt fram till oss och visade oss till ett bord på altanen.
- Wow... Sa jag när vi slog oss ner.
På stranden stod det massa lyktor som gjorde den mörka kvällen ljus.
***
Vi hoppade ur taxin och gick mot huset. Jag höll på att somna, och jag överdriver inte. Ibland slöt jag ögonen och vinglade till. Justin fnissade och bar upp mig.
- Du gillar att bära mig va? Fnissade jag.
- Absolut. Log han och jag slöt ögonen igen.
Den här gången somnade jag på riktigt.
Jag vaknade mitt i natten av att någonting drogs mot fönstret. Sakta gick jag upp och såg ut i natten. Det blåste kraftigt och vågorna slog hårt mot stranden. Jag suckade och la mig i sängen igen. Jag kröp ihop till en boll och kände Justins armar om min midja. Han pussade mig nacke och drog mig närmre honom.
Jag somnade om igen. Drömmen jag var i var fylld av monster, skuggor och gestalter.
- Withney!! Vakna!
JAg öppnade kvickt ögonen och satte mig upp snabbt. Mina andetag var snabba. Svetten rann lika mycket som tårarna.
- Mår du bra? Sa Justin oroligt och jag nickade sakta.
- Ja. Sa jag hest och slöt ögonen.
- Säker? Sa han och jag nickade igen.
JAg såg på klockan och den var 11 på morgonen.
- Jag hoppade i duschen. Sa jag och han nickade.
Jag reste mig upp och vinglade till men satte mig ner på sängen igen. När jag stod på fötter såg jag på Justin som hade ett oroligt ansiktsutryck.
- Jag mår bra. Försäkrade jag och han nickade sakta.
Men korta långsamma steg gick jag till badrummet och låste dörren. Jag drog av mig kläderna och ställde mig under det varma vattnet som forsade ner.
***
- Kommer du?! Ropade Justin och jag stoppade fötterna i mina Flipflops.
- Ja! Ropade jag tillbaka och småsprang till hallen där han stod.
Han log mot mig och vi började gå mot stranden.
När vi kom dit la vi oss på varsin solstol och bara njöt. Plötsligt drog Justin med mig till vattnet och vi svalkade oss lite, fast det övergick till bus.
Efter en stund gick vi upp till stranden och solade.
Plötsligt kom några mörka moln över oss och alla runt omkring oss började plocka ihop sina saker.
- Ska vi gå? Sa Justin och jag nickade.
Innan vi visste ordet av blev vågorna skyhöga och regnet piskade ner i sanden. När vi äntligen fått ihop alla saker så sprang vi upp till vägen och väntade på en taxi, men ingen kom så vi gick, eller sprang. Det kändes som vi sprang i timmar.
Allt var kaos.
Regnet blev till knivar och vinden blev till eld.
Snart såg vi huset och vi sprang in.
- Är du okej? Sa Justin och andades fort.
- Ja. Sa jag samtidigt som jag nickade och slog mig ner på golvet för att försöka få kontroll över andningen.
---------------------------------------------------
Blev en kort idag bara för att jag varit med en kompis hela dagen och nu ska vi äta så... Ja. Kommentera!! Och ge tips nu! ;)
The light of love 16 - Dinner
Nästa morgon väckte Justin mig klockan 5 på morgonen. Planet skulle gå klockan 8, privatplan såklart.
Jag gick upp och tog på mig svarta byxor, ett vitt linne och en vit shorta. Sedan plattade jag håret och sminkade mig med mascara och lite läppglans.
Vi packade igår så resväskorna stod redan klara i hallen.
Efter en liten frukost hämtade Kenny (Justins livvakt) oss i hans bil. Han körde oss till flygplatsen. Vi sa hejdå till honom och gick in. Efter att ha checkat in våra väskor gick vi direkt på planet.
När vi äntligen lyfte tog jag upp min MacBook Air och gick in på Twitter och Facebook. När jag skulle trycka på meddelanden tog Justin bort min hand och jag såg på honom.
- Snälla, titta inte. Bad han och jag nickade sakta.
Jag loggade ut och kände tårarna i mina ögon. Min blick for ut genom fönstret och på de vita fluffiga molnen under oss.
Justin tog min hand och log mot mig.
- Jag älskar dig. Viskade han och pussade min hand.
- Och jag dig. Log jag och pussade hans kind.
Sedan lutade jag mitt huvud mot hans axel och somnade.
När jag vaknade hade vi redan landat. Jag log mot Justin och vi reste oss upp för att gå ur planet.
Äntligen hade vi fått våra väskor och var ute från den hektiska flygplatsen. Utanför stod massa Beliebers. De hade skyltar där det stod Withney leave Justin or I kill you! och massa annat om att de skulle döda mig. Jag såg sorgset ner i marken och Justin fattade min hand.
- Ta inte till dig det de säger. Det är bara skitsnack. Sa han.
Jag nickade sakta och vi fortsatte gå. Vi hoppade in i en taxi som tog oss till huset Justin hyrt för oss. Vi skulle stanna i tre veckor. Justin tog fram en nyckel och vi hoppade ur bilen. Framför oss var ett vitt, mellanstort hus. Stora panorama fönster och en svart dörr i mitten. Jag log stort, tog nyckeln ur Justins hand och sprang mot dörren. Bakom mig hörde jag Justins klingande skratt.
Jag låste upp och öppnade.
- Wow... Viskade jag.
Framför mig var en korridor med vita väggar och vitt golv. På höger sida satt det tavlor längs hela väggen på palmer och vita stränder. På andra sidan var ett valv som ledde in till det vita köket. Bredvid valvet var en vit dörr som det stod WC på. Bredvid där var det är väldigt stort valv som ledde till vardagsrummet. Jag gick in där och såg en dörr till. Den ledde till sovrummet.
- OMG!!
Jag sprang ut till den GIGANTISKA poolen och såg ut på havet som var några meter därifrån.
- Justin! Ropade jag och han kom in.
- Vad tycker du? Gillar du det?
- Gillar? Nej. Jag ÄLSKAR DET!!
JAg kastade mig i hans famn och kysste honom tusen gånger om. När jag klivit av planet hade jag känt mig trött och ville bara sova, men nu vill jag bara ta på mig bikinin och hoppa i havet.
Men vi började med att packa upp och sedan gick vi en mer detaljerad runda runt i huset. Allt var perfekt. När vi gick ut mot poolen tog jag tag i Justins arm och lutade mitt huvud mot hans axel. Vi slog oss ner occh kände på vattnet. Inte kallt men inte varmt. Lagom.
- Tack Justin. Viskade jag och han såg på mig.
- För vadå?
- För allt. Allt du gjort för mig. Och för att du finns.
- Aww, älskar dig. Sa han och kysste mig passionerat.
- Kan vi äta middag på stan idag? Sa jag och han skrattade.
- Visst, vart du vill. Log han och reste sig upp.
Sedan räckte han ut sin hand och hjälpte mig upp.
Vi bestämde oss för att bara slappa vid poolen så vi böt om och hoppade i poolen.
Efter ett mycket roligt vattenkrig var klockan halv sju så vi klev upp för att duscha och göra oss i ordning för middagen. Jag drog på mig el silvrig klänning och plattade sedan håret.
När jag var klar drog jag på mig mina pumps och gick med Justin ut. Där väntade en limousin. Jag såg menande på Justin och han ryckte oskyldigt på axlarna. Jag fnissade lite innan vi hoppade in och den började åka.
--------------------------------------------
Ni fick ett kort nu.... Bara för att jag har tråkigt.. Haha, Kommentera!! XoXo Wilma
Jag gick upp och tog på mig svarta byxor, ett vitt linne och en vit shorta. Sedan plattade jag håret och sminkade mig med mascara och lite läppglans.
Vi packade igår så resväskorna stod redan klara i hallen.
Efter en liten frukost hämtade Kenny (Justins livvakt) oss i hans bil. Han körde oss till flygplatsen. Vi sa hejdå till honom och gick in. Efter att ha checkat in våra väskor gick vi direkt på planet.
När vi äntligen lyfte tog jag upp min MacBook Air och gick in på Twitter och Facebook. När jag skulle trycka på meddelanden tog Justin bort min hand och jag såg på honom.
- Snälla, titta inte. Bad han och jag nickade sakta.
Jag loggade ut och kände tårarna i mina ögon. Min blick for ut genom fönstret och på de vita fluffiga molnen under oss.
Justin tog min hand och log mot mig.
- Jag älskar dig. Viskade han och pussade min hand.
- Och jag dig. Log jag och pussade hans kind.
Sedan lutade jag mitt huvud mot hans axel och somnade.
När jag vaknade hade vi redan landat. Jag log mot Justin och vi reste oss upp för att gå ur planet.
Äntligen hade vi fått våra väskor och var ute från den hektiska flygplatsen. Utanför stod massa Beliebers. De hade skyltar där det stod Withney leave Justin or I kill you! och massa annat om att de skulle döda mig. Jag såg sorgset ner i marken och Justin fattade min hand.
- Ta inte till dig det de säger. Det är bara skitsnack. Sa han.
Jag nickade sakta och vi fortsatte gå. Vi hoppade in i en taxi som tog oss till huset Justin hyrt för oss. Vi skulle stanna i tre veckor. Justin tog fram en nyckel och vi hoppade ur bilen. Framför oss var ett vitt, mellanstort hus. Stora panorama fönster och en svart dörr i mitten. Jag log stort, tog nyckeln ur Justins hand och sprang mot dörren. Bakom mig hörde jag Justins klingande skratt.
Jag låste upp och öppnade.
- Wow... Viskade jag.
Framför mig var en korridor med vita väggar och vitt golv. På höger sida satt det tavlor längs hela väggen på palmer och vita stränder. På andra sidan var ett valv som ledde in till det vita köket. Bredvid valvet var en vit dörr som det stod WC på. Bredvid där var det är väldigt stort valv som ledde till vardagsrummet. Jag gick in där och såg en dörr till. Den ledde till sovrummet.
- OMG!!
Jag sprang ut till den GIGANTISKA poolen och såg ut på havet som var några meter därifrån.
- Justin! Ropade jag och han kom in.
- Vad tycker du? Gillar du det?
- Gillar? Nej. Jag ÄLSKAR DET!!
JAg kastade mig i hans famn och kysste honom tusen gånger om. När jag klivit av planet hade jag känt mig trött och ville bara sova, men nu vill jag bara ta på mig bikinin och hoppa i havet.
Men vi började med att packa upp och sedan gick vi en mer detaljerad runda runt i huset. Allt var perfekt. När vi gick ut mot poolen tog jag tag i Justins arm och lutade mitt huvud mot hans axel. Vi slog oss ner occh kände på vattnet. Inte kallt men inte varmt. Lagom.
- Tack Justin. Viskade jag och han såg på mig.
- För vadå?
- För allt. Allt du gjort för mig. Och för att du finns.
- Aww, älskar dig. Sa han och kysste mig passionerat.
- Kan vi äta middag på stan idag? Sa jag och han skrattade.
- Visst, vart du vill. Log han och reste sig upp.
Sedan räckte han ut sin hand och hjälpte mig upp.
Vi bestämde oss för att bara slappa vid poolen så vi böt om och hoppade i poolen.
Efter ett mycket roligt vattenkrig var klockan halv sju så vi klev upp för att duscha och göra oss i ordning för middagen. Jag drog på mig el silvrig klänning och plattade sedan håret.
När jag var klar drog jag på mig mina pumps och gick med Justin ut. Där väntade en limousin. Jag såg menande på Justin och han ryckte oskyldigt på axlarna. Jag fnissade lite innan vi hoppade in och den började åka.
--------------------------------------------
Ni fick ett kort nu.... Bara för att jag har tråkigt.. Haha, Kommentera!! XoXo Wilma
The light of love 15 - Surprise!
En vecka senare
Nu har det gått en vecka och jag har fått riktiga haters. Jippi! Or not...
Justin har sagt åt mig att inte titta, men jag kan verkligen inte låta bli. JAg vill inte titta, men ändå vill jag det... Han säger även att jag inte ska ta till mig det som står, men det gör jag också. Mitt självförtroende är på botten. På dagarna sitter jag på mitt rum och gråter. Jag är inte med någon, jag pratar inte med någon. Jag går bara och önskar att Justin är här, så han kan trösta mig och hålla om mig, säga att allt blir bra, även om ingen av oss vet om det blir bra.
Justin
Jag slängde mig på soffan och kände en tår på min kind. Önskar jag kunde få mina fans att sluta hata Withney. Om de verkligen är mina fans borde de acceptera att jag har tjej.
Konserten tidigare gick bra. I slutet hade jag pratat om det. Jag tror inte det hjälpte, men det var värt ett försök. Jag hade hört hur många skrek att de hatade henne. Jag hade också sett ett flertal skyltar där det stod elaka saker om henne.
Men jag har en överraskning åt henne. JAg har pratat med Usher och Scooter och vi har bestämt att jag får åka två veckor tidigare. Alltså ska vi åka om två dagar. Jag hade nämligen inga konserter, bara intervjuer och fotograferingar som jag kunde hoppa över.
Withney
- Withney, mår du bra?
Alli kom in i mitt rum och såg på mig med oroliga ögon.
- Ser det ut så? Snyftade jag.
- Förlåt. Sa hon medlidande och gick fram till sängen.
Hon satte sig bredvid mig och tog min hand.
- Varför säger du förlåt? Sa jag och satte mig upp.
- Jag borde vara här och trösta dig. Jag borde vara med dig, inte bara dissa dig när du mår som värst. Sa hon och en tår rann nerför hennes kind.
Alli stannade hos mig nästa dag, och nästa. Vi tittade på film och bara chillade. Men nu skulle hon hem för att vara lite med sin familj, så jag vart själv. Mamma och Blake jobbar väl, antar jag. De bryr sig inte så mycket om mig. Jag bryr mig inte om de heller. De är liksom inte i mitt liv längre.
Jag avbröts av att det knackade på dörren. Jag gick sakta ner och öppnade.
En stor chockvåg vällde över mig och ett stort leende spred sig över mitt ansikte.
- Justin!! Skrek jag och hoppade upp i hans famn.
- Surprise!! Skrattade han och tog emot mig.
- Jag har saknat dig. Sa jag och började gråta.
- Jag har saknat dig med. Sa han och pussade min kind.
Det var först då jag märkte alla fans som stod vid bilen som Justin kom med. Några vakter stod och höll de borta. Alla skrek.
- BITCH!!
- SLÄPP HONOM DIN JÄVLA BITCH!!
Justin märkte att jag vart ledsen och tog med mig in och stängde dörren. Jag la ansiktet i händerna och började gråta, den här gången inte glädjetårar.
- Gumman, bry dig inte. De är bara svartsjuka. Sa han och kramade mig hårt.
Jag stod i hans famn och grät tills han bar upp mig och lyfte mig till mitt rum. Han la mig på sängen och drog täcket över mig.
- Klockan är mycket. Sov du. Viskade han och jag tog tag i hans arm när han reste sig upp.
- Gå inte. Grät jag.
- Jag ska bara ta upp mina väskor, jag kommer snart. Sa han lugnande och jag nickade sakta.
Efter några minuter kom han upp igen med två väskor. Han böt om och kröp sedan ner bredvid mig.
Eftersom jag redan hade på mig pyjamas så behövde jag inte byta om.
- Godnatt honey. Viskade han, kysste mig och la armen om min midja.
Det var såhär det skulle vara. Somna i Justins famn. Känna hans värme. Känna hans arm om min midja och känna tryggheten.
***
- Baby, jag har gjort frukost.
Justins hesa, mjuka röst var det första jag hörde på morgonen. Jag slog sakta upp ögonen och mötte Justins söta, varma ögon.
- Godmorgon. Sa jag hest och Justin skrattade tyst.
- Frukost på sängen. Log han och ställde en bricka med plättar, sylt, grädde och mjölk på.
- Aww, gulligt!! Pep jag och han skrattade.
Vi började äta och det var riktigt gott.
När vi ätit upp tog vi med allt ner till köket och började diska. Vi hade riktigt roligt. Tänk att det kan vara så kul att diska, haha. Fast med Justin blir allt roligt.
- Sluta!! Skrattade jag och försökte få honom att sluta kittla mig.
- Aldrig. Flinade han.
- Justin!! Fnissade jag.
- Säg att jag är störst, bäst och vackrast.
- Du är störst, bäst och vackrast, så!! Sa jag och skrattade åt honom när han slutade.
När vi diskat klart så la vi oss i soffan, jag låg i Justins knä.
- Vad ska vi göra? Sa jag och slöt ögonen.
- Vet inte. Vad tycker du? Sa Justin och började pilla på mina fingrar.
- Vet inte.
Men efter några minuter avbröt Justin tystnaden.
- Jo, jag har tänkt lite... Och jag undrar om du vill åka till Hawaii med mig? Sa han nervöst och jag satte mig kvickt upp och såg på honom.
- Skojar du?! Skrek jag och han såg chockat på mig.
- VI behöver inte om du inte vill, men asså....
- Jag har alltid velat åka till Hawaii! Tack Justin!! Sa jag och kramade honom.
- Skräm mig inte så. Skrattade Justin.
- När åker vi? Sa jag glatt.
- Ja, jag tänkte typ... I morgon? Sa han och jag nickade.
- Jag ska till Hawaii!! Skrek jag och Justin skrattade åt mig.
Resten av dagen tillbringade vi framför teven. Ganska mysigt. Jag kunde verkligen inte sluta tänka på att vi ska till Hawaii. Bara vi. Det kommer bli BÄST!
--------------------------------------------------------
Kommentera!!! Har typ inget mer att säga, haha. Men jag har ganska många idéer för Hawaii resan så jag kanske skriver ett till idag, men då får ni ta och kommentera!!! XoXo
Nu har det gått en vecka och jag har fått riktiga haters. Jippi! Or not...
Justin har sagt åt mig att inte titta, men jag kan verkligen inte låta bli. JAg vill inte titta, men ändå vill jag det... Han säger även att jag inte ska ta till mig det som står, men det gör jag också. Mitt självförtroende är på botten. På dagarna sitter jag på mitt rum och gråter. Jag är inte med någon, jag pratar inte med någon. Jag går bara och önskar att Justin är här, så han kan trösta mig och hålla om mig, säga att allt blir bra, även om ingen av oss vet om det blir bra.
Justin
Jag slängde mig på soffan och kände en tår på min kind. Önskar jag kunde få mina fans att sluta hata Withney. Om de verkligen är mina fans borde de acceptera att jag har tjej.
Konserten tidigare gick bra. I slutet hade jag pratat om det. Jag tror inte det hjälpte, men det var värt ett försök. Jag hade hört hur många skrek att de hatade henne. Jag hade också sett ett flertal skyltar där det stod elaka saker om henne.
Men jag har en överraskning åt henne. JAg har pratat med Usher och Scooter och vi har bestämt att jag får åka två veckor tidigare. Alltså ska vi åka om två dagar. Jag hade nämligen inga konserter, bara intervjuer och fotograferingar som jag kunde hoppa över.
Withney
- Withney, mår du bra?
Alli kom in i mitt rum och såg på mig med oroliga ögon.
- Ser det ut så? Snyftade jag.
- Förlåt. Sa hon medlidande och gick fram till sängen.
Hon satte sig bredvid mig och tog min hand.
- Varför säger du förlåt? Sa jag och satte mig upp.
- Jag borde vara här och trösta dig. Jag borde vara med dig, inte bara dissa dig när du mår som värst. Sa hon och en tår rann nerför hennes kind.
Alli stannade hos mig nästa dag, och nästa. Vi tittade på film och bara chillade. Men nu skulle hon hem för att vara lite med sin familj, så jag vart själv. Mamma och Blake jobbar väl, antar jag. De bryr sig inte så mycket om mig. Jag bryr mig inte om de heller. De är liksom inte i mitt liv längre.
Jag avbröts av att det knackade på dörren. Jag gick sakta ner och öppnade.
En stor chockvåg vällde över mig och ett stort leende spred sig över mitt ansikte.
- Justin!! Skrek jag och hoppade upp i hans famn.
- Surprise!! Skrattade han och tog emot mig.
- Jag har saknat dig. Sa jag och började gråta.
- Jag har saknat dig med. Sa han och pussade min kind.
Det var först då jag märkte alla fans som stod vid bilen som Justin kom med. Några vakter stod och höll de borta. Alla skrek.
- BITCH!!
- SLÄPP HONOM DIN JÄVLA BITCH!!
Justin märkte att jag vart ledsen och tog med mig in och stängde dörren. Jag la ansiktet i händerna och började gråta, den här gången inte glädjetårar.
- Gumman, bry dig inte. De är bara svartsjuka. Sa han och kramade mig hårt.
Jag stod i hans famn och grät tills han bar upp mig och lyfte mig till mitt rum. Han la mig på sängen och drog täcket över mig.
- Klockan är mycket. Sov du. Viskade han och jag tog tag i hans arm när han reste sig upp.
- Gå inte. Grät jag.
- Jag ska bara ta upp mina väskor, jag kommer snart. Sa han lugnande och jag nickade sakta.
Efter några minuter kom han upp igen med två väskor. Han böt om och kröp sedan ner bredvid mig.
Eftersom jag redan hade på mig pyjamas så behövde jag inte byta om.
- Godnatt honey. Viskade han, kysste mig och la armen om min midja.
Det var såhär det skulle vara. Somna i Justins famn. Känna hans värme. Känna hans arm om min midja och känna tryggheten.
***
- Baby, jag har gjort frukost.
Justins hesa, mjuka röst var det första jag hörde på morgonen. Jag slog sakta upp ögonen och mötte Justins söta, varma ögon.
- Godmorgon. Sa jag hest och Justin skrattade tyst.
- Frukost på sängen. Log han och ställde en bricka med plättar, sylt, grädde och mjölk på.
- Aww, gulligt!! Pep jag och han skrattade.
Vi började äta och det var riktigt gott.
När vi ätit upp tog vi med allt ner till köket och började diska. Vi hade riktigt roligt. Tänk att det kan vara så kul att diska, haha. Fast med Justin blir allt roligt.
- Sluta!! Skrattade jag och försökte få honom att sluta kittla mig.
- Aldrig. Flinade han.
- Justin!! Fnissade jag.
- Säg att jag är störst, bäst och vackrast.
- Du är störst, bäst och vackrast, så!! Sa jag och skrattade åt honom när han slutade.
När vi diskat klart så la vi oss i soffan, jag låg i Justins knä.
- Vad ska vi göra? Sa jag och slöt ögonen.
- Vet inte. Vad tycker du? Sa Justin och började pilla på mina fingrar.
- Vet inte.
Men efter några minuter avbröt Justin tystnaden.
- Jo, jag har tänkt lite... Och jag undrar om du vill åka till Hawaii med mig? Sa han nervöst och jag satte mig kvickt upp och såg på honom.
- Skojar du?! Skrek jag och han såg chockat på mig.
- VI behöver inte om du inte vill, men asså....
- Jag har alltid velat åka till Hawaii! Tack Justin!! Sa jag och kramade honom.
- Skräm mig inte så. Skrattade Justin.
- När åker vi? Sa jag glatt.
- Ja, jag tänkte typ... I morgon? Sa han och jag nickade.
- Jag ska till Hawaii!! Skrek jag och Justin skrattade åt mig.
Resten av dagen tillbringade vi framför teven. Ganska mysigt. Jag kunde verkligen inte sluta tänka på att vi ska till Hawaii. Bara vi. Det kommer bli BÄST!
--------------------------------------------------------
Kommentera!!! Har typ inget mer att säga, haha. Men jag har ganska många idéer för Hawaii resan så jag kanske skriver ett till idag, men då får ni ta och kommentera!!! XoXo
The light of love 14 - Bitch...
"Justin?"
"Nej det är presidenten! Vem tror du? Men shit, varför sa du inget?!"
"Jag var trött och skakis så jag tänkte väl inte på det" sa jag halvt irriterat. "Förlåt. PMS du vet" suckade jag.
"Det är lugnt. Men vad gör du?"
"Äte frukost. Du?"
"Samma. Jag saknar dig"
"Saknar dig också"
Ett stick i magen fick mig att flämta till. Kan jag sakna honom då mycket?
"Men jag kommer hem om tre veckor (säger det) och då ska vi åka och göra något tillsammans"
"Yaaay!!"
Han skrattade.
Vi fortsatte prata i några minuter men sedan skulle han gå. Då ställde jag in allt i diskmaskinen och sedan slog jag mig ner i soffan. Min näsa började rinna så jag hämtade näsdukar. Halsen började svida och jag fick huvudvärk. Snart täpptes (?) min näsa igen och jag suckade. Förkyld, absolut. Jag hämtade en filt och sedan la jag mig i soffan igen. Teven var igång på något konstigt program med svagt ljud.
Snart ringde mobilen igen och jag tog upp den och svarade.
"Hallå?" Sa jag hest och med en liten konstig röst eftersom jag var täppt (?).
"Hej Sweetie! Är du sjuk?" Allis röst överraskade mig.
"Ja. Så jävla tråkigt" suckade jag och hon suckade tyst.
"Killarna ringde. Du vet Bryan, Nail och Jesper"
"Aha, vad ville dem då?" Sa jag och såg på klockan på väggen.
"De undrade om vi kunde hitta på något... Men kan inte vi komma till dig? Vi kan hjälpa dig och när vi inte gör det kan vi köra typ... Sanning eller konka"
"Visst. Om det är okej för dem. Men, jag smittar er ju då"
"Nej, men skit i det! Jag messar nu"
"Okej"
Det vart tyst en stund. Men efter någon minut hör jag hur det plingar i hennes mobil.
"Hur kan du messa när du pratar i telefon?"
"Jag ringer från hemtelefonen"
"Aha"
"Men de kan komma. Så vi kommer snart"
"Okej, ses"
Vi la på. Jag reste mig upp och kollade mig i spegeln.
"Usch" suckade jag.
Min näsa var lätt rosa, jag hade mörka ringar under ögonen och usch! Mer hann jag inte tänka förrän dörren öppnades.
"Hallå?" Alli kom in i rummet och såg förskräckt på mig. "Vad gör du uppe?! Lägg dig i soffan!" Sa hon fånigt ironiskt och jag skrattade åt henne.
Jag la mig på soffan och såg killarna gå in i rummet.
"Tja" Log Jesper och jag log tillbaka.
"Tja, jag får ursäkta mitt utseende, men skyll på den jävla förkylningen" småskrattade jag generat.
"Det är lugnt. Jag har sett värre" sa Bryson.
Nail kom in i rummet och messade. Han hade blicken på mobilen och märkte inte vart han gick så han gick rakt in i väggen. Alla började gapskratta. Han skrattade själv lite och höll handen för pannan.
"Aouh" skrattade han och kom in.
"Så, vad ska vi göra?" Sa Bryan när vi lugnat ner oss lite.
"Sanning eller konka?" Sa Alli och de andra nickade.
Jag låg kvar i soffan medans de andra satte sig på golvet nedanför mig. Alli började snurra och den hamnade på Jesper.
"Sanning eller konka?" Flinade hon och han log.
"Sanning"
"Okej... Vem är snyggast i det här rummet?"
"Jag" Flinade han och vi skrattade
"Okej, förutom du?" Sa Alli.
"Så du håller med?" Tjatade han och alla började fnissa.
"Öh..." Hon rodnade ochc alla skrattade.
"Men okej, seriöst. Jag tror att... Alli är snyggast" flinade han utan att rodna.
Nu blev Alli röd som en tomat och hon försökte dölja det bakom sitt hår. Alla garvade.
"Okej" Jesper snurrade och den kom på Bryson. "Sanning eller konka?"
"Sanning" sa Bryson.
"Jag kör på Allis exempel. Vem är snyggast av tjejerna?"
"Eh... Withney" sa han och rodnade lite och jag fnissade generat.
Han snurrade och den kom på mig.
"Sanning eller konka?"
"Sanning"
"Asså vilka fegisar vi har i det här rummet!" Skrattade Nail.
"Haha, jaja. Men... Är det sant att du är ihop med Bieber?" Sa han och jag såg chockat på honom.
"Hur...?"
"Tidningar. Ni är typ på första sidan på..."
Min mobil ringde och jag svarade.
"Hallå?"
"Vi är på första sidan på Teen Magazine"
Justins röst vad osäker, nervös och orolig. JAg suckade.
"Men... Vi kan väl inte göra så mycket?" Sa jag tyst och de andra kollade på mig.
"Nej. Men om du får något meddelande på Twitter från någon du inte vet vem det är så titta inte"
"Varför inte?" Sa jag nyfiket.
"Gör det inte bara"
"Men..."
"Bra" Avbröt han.
"Men jag måste gå. Jag är med några kompisar"
"Okej, ses älskar dig"
"älskar dig med" Sa jag och la på.
Jag gick snabbt in på Twitter och gick in på meddelanden.
Lämna Justin!! Du tar honom ifrån oss! BITCH!!
Jag ska fan döda dig!!!!!!
En första tår rann nerför min kind.
Jag loggade snabbt ut och sprang upp på mitt rum. Även om jag inte ville kolla mer så gick jag in på datorn. Jag läste allt. Varje meddelande innehöll något - eller några - av orden Bitch, Famous Whore, dö eller andra elaka ord. Tårarna strömade ner.
Men ett meddelande fångade min blick.
Jag är glad att Justin har hittat den rätta. Jag kommer alltid stötta erat förhållande. De andra är inte riktiga Beliebers. En belieber ska stötta Justin för den har är, och vem han väljer.
Plötsligt ringde min mobil igen och jag svarade.
"Hallå?" Jag snyftade.
"JAg sa ju åt dig att inte titta!"
Justins röst var nu irriterad, orolig och innehöll massor av ilska.
"Förlåt men..." Tårarna rann än en gång och Justins röst lugnade mig.
"Det är jag som ska säga förlåt. Jag ska försöka få de att sluta. Men du får verkligen inte ta emot det de säger. Då blir det bara värre. Okej?"
"Okej..."
--------------------------------------------
So, so, so.... Vad kommer hända nu då?? Kommentera för mera!!! :D
"Nej det är presidenten! Vem tror du? Men shit, varför sa du inget?!"
"Jag var trött och skakis så jag tänkte väl inte på det" sa jag halvt irriterat. "Förlåt. PMS du vet" suckade jag.
"Det är lugnt. Men vad gör du?"
"Äte frukost. Du?"
"Samma. Jag saknar dig"
"Saknar dig också"
Ett stick i magen fick mig att flämta till. Kan jag sakna honom då mycket?
"Men jag kommer hem om tre veckor (säger det) och då ska vi åka och göra något tillsammans"
"Yaaay!!"
Han skrattade.
Vi fortsatte prata i några minuter men sedan skulle han gå. Då ställde jag in allt i diskmaskinen och sedan slog jag mig ner i soffan. Min näsa började rinna så jag hämtade näsdukar. Halsen började svida och jag fick huvudvärk. Snart täpptes (?) min näsa igen och jag suckade. Förkyld, absolut. Jag hämtade en filt och sedan la jag mig i soffan igen. Teven var igång på något konstigt program med svagt ljud.
Snart ringde mobilen igen och jag tog upp den och svarade.
"Hallå?" Sa jag hest och med en liten konstig röst eftersom jag var täppt (?).
"Hej Sweetie! Är du sjuk?" Allis röst överraskade mig.
"Ja. Så jävla tråkigt" suckade jag och hon suckade tyst.
"Killarna ringde. Du vet Bryan, Nail och Jesper"
"Aha, vad ville dem då?" Sa jag och såg på klockan på väggen.
"De undrade om vi kunde hitta på något... Men kan inte vi komma till dig? Vi kan hjälpa dig och när vi inte gör det kan vi köra typ... Sanning eller konka"
"Visst. Om det är okej för dem. Men, jag smittar er ju då"
"Nej, men skit i det! Jag messar nu"
"Okej"
Det vart tyst en stund. Men efter någon minut hör jag hur det plingar i hennes mobil.
"Hur kan du messa när du pratar i telefon?"
"Jag ringer från hemtelefonen"
"Aha"
"Men de kan komma. Så vi kommer snart"
"Okej, ses"
Vi la på. Jag reste mig upp och kollade mig i spegeln.
"Usch" suckade jag.
Min näsa var lätt rosa, jag hade mörka ringar under ögonen och usch! Mer hann jag inte tänka förrän dörren öppnades.
"Hallå?" Alli kom in i rummet och såg förskräckt på mig. "Vad gör du uppe?! Lägg dig i soffan!" Sa hon fånigt ironiskt och jag skrattade åt henne.
Jag la mig på soffan och såg killarna gå in i rummet.
"Tja" Log Jesper och jag log tillbaka.
"Tja, jag får ursäkta mitt utseende, men skyll på den jävla förkylningen" småskrattade jag generat.
"Det är lugnt. Jag har sett värre" sa Bryson.
Nail kom in i rummet och messade. Han hade blicken på mobilen och märkte inte vart han gick så han gick rakt in i väggen. Alla började gapskratta. Han skrattade själv lite och höll handen för pannan.
"Aouh" skrattade han och kom in.
"Så, vad ska vi göra?" Sa Bryan när vi lugnat ner oss lite.
"Sanning eller konka?" Sa Alli och de andra nickade.
Jag låg kvar i soffan medans de andra satte sig på golvet nedanför mig. Alli började snurra och den hamnade på Jesper.
"Sanning eller konka?" Flinade hon och han log.
"Sanning"
"Okej... Vem är snyggast i det här rummet?"
"Jag" Flinade han och vi skrattade
"Okej, förutom du?" Sa Alli.
"Så du håller med?" Tjatade han och alla började fnissa.
"Öh..." Hon rodnade ochc alla skrattade.
"Men okej, seriöst. Jag tror att... Alli är snyggast" flinade han utan att rodna.
Nu blev Alli röd som en tomat och hon försökte dölja det bakom sitt hår. Alla garvade.
"Okej" Jesper snurrade och den kom på Bryson. "Sanning eller konka?"
"Sanning" sa Bryson.
"Jag kör på Allis exempel. Vem är snyggast av tjejerna?"
"Eh... Withney" sa han och rodnade lite och jag fnissade generat.
Han snurrade och den kom på mig.
"Sanning eller konka?"
"Sanning"
"Asså vilka fegisar vi har i det här rummet!" Skrattade Nail.
"Haha, jaja. Men... Är det sant att du är ihop med Bieber?" Sa han och jag såg chockat på honom.
"Hur...?"
"Tidningar. Ni är typ på första sidan på..."
Min mobil ringde och jag svarade.
"Hallå?"
"Vi är på första sidan på Teen Magazine"
Justins röst vad osäker, nervös och orolig. JAg suckade.
"Men... Vi kan väl inte göra så mycket?" Sa jag tyst och de andra kollade på mig.
"Nej. Men om du får något meddelande på Twitter från någon du inte vet vem det är så titta inte"
"Varför inte?" Sa jag nyfiket.
"Gör det inte bara"
"Men..."
"Bra" Avbröt han.
"Men jag måste gå. Jag är med några kompisar"
"Okej, ses älskar dig"
"älskar dig med" Sa jag och la på.
Jag gick snabbt in på Twitter och gick in på meddelanden.
Lämna Justin!! Du tar honom ifrån oss! BITCH!!
Jag ska fan döda dig!!!!!!
En första tår rann nerför min kind.
Jag loggade snabbt ut och sprang upp på mitt rum. Även om jag inte ville kolla mer så gick jag in på datorn. Jag läste allt. Varje meddelande innehöll något - eller några - av orden Bitch, Famous Whore, dö eller andra elaka ord. Tårarna strömade ner.
Men ett meddelande fångade min blick.
Jag är glad att Justin har hittat den rätta. Jag kommer alltid stötta erat förhållande. De andra är inte riktiga Beliebers. En belieber ska stötta Justin för den har är, och vem han väljer.
Plötsligt ringde min mobil igen och jag svarade.
"Hallå?" Jag snyftade.
"JAg sa ju åt dig att inte titta!"
Justins röst var nu irriterad, orolig och innehöll massor av ilska.
"Förlåt men..." Tårarna rann än en gång och Justins röst lugnade mig.
"Det är jag som ska säga förlåt. Jag ska försöka få de att sluta. Men du får verkligen inte ta emot det de säger. Då blir det bara värre. Okej?"
"Okej..."
--------------------------------------------
So, so, so.... Vad kommer hända nu då?? Kommentera för mera!!! :D
Kom igen nu!
Väntar fortfarande på att det ska bli sju kommentarer på kapitel 13! Från OLIKA IP-adresser ;) Kapitel 14 är redan klar, så jag väntar på er :)
