Mina ben dinglade i mörkret. På den mörka natthimlen kunde jag skymta miljontals stjärnor, ena större än den andra. Månskäran hängde där uppe, långt uppe i ingenstans. Den hängde precis över trädtopparna. Med en suck lät jag blicken glida till den största stjärnan. Ända sedan jag var liten - men stor nog att förstå - brukade jag säga att det var pappa. Medans han var borta satt han och tittade på mig. Han vakade över mig. Ibland bad jag till honom, försökte få tecken på att han levde. Men det hände såklart inte. Det ända hon hört var ljudet av de få bilarna som passerade på gatan utanför huset. Huset utanför mitt fönster var släckt. Inte en lampa lös. Det förstår jag, jag menar, klockan är ett på natten. Man kunde höra ett svagt ljud av dånande musik bort från en klubb i närheten.
- Hej pappa. Viskade jag och såg på stjärnan. Hur mår du? Hoppas du är vid livet fortfarande. Är så stolt över alla liv du räddar. Viskade jag vidare och skakade på huvudet medans jag sänkte det.
Jag är knäpp tänkte jag medans jag drog ihop benen, vred mig inått och hoppade in i mitt rum. Med långsamma steg gick jag fram till garderoben och drog fram min sovbh och ett par mjukisshorts. När jag tagit på mig det slängde jag mina kläder i tvättkorgen innan jag gick till sängen och slängde mig i den. Jag drog täcket upp till hakan och somnade snabbt.

Nästa morgon vaknade jag av att någon drog upp persiennerna. Sakta slog jag upp ögonen och skymtade en suddig Dylan stå flinandes vid fönstret.
- Dylan... mumlade jag irriterat.
- Japp, upp och hoppa! Vi ska till stranden idag.
- Vilka följer med?
- Casey, Lexi, Ethan och James. Han gick mot dörren.
- Visst. Jag är klar om en timme. Muttrade jag och satte mig upp.
- Så ska det låta! Det är sommarlov och man ska inte sova bort det. Flinade han och jag nickade.
När han gått gick jag till garderoben och drog fram en tygväska. Där la jag ner pengar, handduk, solkräm, headset, en bok och nycklar. Sedan drog jag av mig kläderna och drog på mig min bikini, jeansshorts och en magtröja över. Jag sminkade mig lite bara och sedan borstade jag håret, innan jag flätade det. Min blick föll på tjejen i spegeln. Hon var... olycklig. Ensam... Ledsen.


- Sam, kommer du?
Det var Dylan som stod i dörröppningen. Alla såg på honom och märkte ingen skillnad på honom när pappa var hemma och när han var borta. Han var alltid så glad - eller spelade alltid glad. Jag förstår inte hur folk kan fråga varför han är så lycklig när man ser så klart att han är ledsen. Men han hade övat på det i flera år. Jag har precis lärt mig, och jag är verkligen inte lika bra på att dölja känslor som han.
- Ja, jag kommer.
Jag gav honom ett litet svagt leende innan jag följde med honom ut till hummern som stod parkerad vid gatan - Ethans.
- Sam, du får sitta i Dylans knä. Sa Casey och jag nickade.
Dylan hoppade in och jag satte mig i hans knä. De popade musik i högtalarna. Alla sjöng med - till och med Dylan - utom jag. Jag såg bara ut genom fönstret och såg husen försvinna bakom oss.
- Where them girls at, girls at! Sjöng dem.
Jag kan inte medge att det lät bra. Det fick mig att le lite. Tänk vilka vänner jag har. Tjejer eller killar, de var verkligen mina vänner. Men de vet inte allt om mig. Egentligen vet de inte så mycket om mig. Det hade de sagt. Men jag sa att jag ville ha det för mig själv, och de förstod. För alla har rätt till privatliv. Och hur vet jag det? Jo, rektorn pratade om barnkonventionen (?) på skolavslutningen, då sa han det.
Snabbt drog jag ut min fläta och tog av mig tröjan (jag hade bikinin under) och la ner den i väskan.
- Sam, du hade inte tänk att gå ut va? Vi kan ju sitta kvar medans de andra solar. Flinade Dylan.
Det var först då jag märkte att vi stannat.
- Oj sorry. Sa jag och såg på honom med ett av mina vanliga fakeleenden.
- Försök i alla fall. Viskade han tyst så bara jag hörde.
Sakta nickade jag och vi gick mot stranden.
Den varma sanden brände mellan tårna och jag rös. Vågorna slog mot stranden och man hörde skratt var man än gick. Jag trodde vi skulle stanna och lägga ut handdukarna i den varma sanden, men alla fortsatte ut på bryggan där en liten motorbåt/gummibåt låg och guppade i vågorna.
- Där är min pärla! Utbrast Ethan - elektrosnubben i "gänget" om ni undrar.
- Pärla? Fnös Lexi och jag kunde inte annat än att fnissa.
Alla gick i medans jag satt på bryggan med benen i båten och skrattade åt hur Casey bablade om att sitt hår skulle blåsa bort om Ethan körde. Dylan tog kort - fråga inte varför. Ethan satt vid ratten och var beredd att skjutsa ut oss.


- Kom igen nu, ni två. Vi måste dra. Sa Ethan och jag nickade.
- Jadå, vi kommer.
Jag satte mig på kanten på båten och Dylan satte sig bredvid mig. James satt bredvid Ethan och tjejerna satt på andra sidan båten (på kanten).
Snart åkte vi iväg och hade riktigt roligt. Vi stannade vid ett rev för badpaus, inte för att jag badade men... De andra gjorde det. Plötsligt ringde min mobil. Snabbt rotade jag igenom min väska och fick upp den, men tappade den i vattnet!
- NEJ! Skrek jag hysteriskt och Dylan dök efter den.
- Jag fick tag på den, men den är död. Ägna resten av ditt liv för att återuppliva den, den komer aldrig starta. Sa han när han kom upp med den i handen.
- Shit, tänk om det var mamma? Eller... Jag avbröt mig och såg på Dylan som förstod direkt.
- Nejdå, ta det lugnt. Chilla, det är det livet är till för. Log han och simmade bort till dem andra.
Jag tog min mobil och försökte sätta på den, vilket inte funkade - såklart. Min blick for bort till de andra som simmade in i en grotta. Suckande satte jag mig på kanten igen och njöt av stillheten.
Snart kom de tillbaka och vi åkte mot stranden igen. Vi stannade ett tag där för att sola och bada. Som vanligt hade vi väldigt roligt. Men ändå var inte hela jag lycklig. Jag saknar verkligen pappa...
-------------------------------------------

Vad tycker ni om första kapitlet? Justin kommer in senare i novellen... Vet inte när... Vill ni att jag ska fortsätta på den här eller vill ni att jag ska göra en ny? Kommentera!!
XoXo