När jag kommer ner sitter de andra allvarliga i soffan. De ser lite på varandra, men när jag kommer ser de på mig. Alla är riktigt allvarliga.
 "Vad har hänt? Har någon dött eller?" frågar jag halv ironiskt och slår mig ner i en fåtölj.
 "Justin, Amelia ringde just. Hon har fått en samtal om en bilolycka" säger Brooke.
 "Okej?" säger jag.
 "Din mamma och Rebeccas mamma skulle hem ifrån flygplatsen. Rebeccas mamma skulle komma och gratta Rebecca när hon firat sin födelsedag med oss" säger Robin och allt stannar.
 "Va?" viskar jag hest och känner gråten i halsen.
 "Dom båda ligger i koma" säger Tanisha tyst.
Plötsligt hör vi ett skrik. Våra blickar faller på trappan där Rebecca har brutit ihop. Hon hörde...
Hon sitter på ett trappsteg med ansiktet i händerna och bara gråter. Hon skriker högt och jag går snabbt fram till henne. Jag kämpar mot tårarna. Jag vill inte att Rebecca ska se mig svag. Hon måste se att jag är säker på att allt kommer bli bra, även om det är raka motsattsen.
 "Hey, du, det kommer bli bra. Dom är starka, eller hur?" säger jag hest och hon ser upp på mig.
 "Hur fan kan du säga så?! Du vill gråta för fan! Gör det! Din mamma ligger i koma för i helvete!" skriker hon och jag ryggar tillbaka lite. Men aldrig att jag lämnar henne, inte nu. Istället drar jag in henne i en kram och håller henne hårt.
 "Lyssna på mig. Vi kommer fixa det här. Allt kommer bli bra. Jag lovar" viskar jag och hon gråter högt mot min axel.
Jag lyfter upp henne och går till bilen. När jag satt henne i passagerarsätet ser jag på de andra som står i dörröppningen.
 "Kom. Vi ska till sjukhuset, sedan åker vi till vår lägenhet" säger jag och de nickar.
När de låst sätter de sig bak och jag börjar köra mot sjukhuset. Det är helt tyst i bilen. Bara Rebeccas höga snyftningar hörs. Jag trummar nervöst på ratten och stönar högt när jag ser att det blir rött vid stopljusen.
 "Men vafan!" skriker jag och alla hoppar till.
Rebecca lägger sin hand på mitt lår och smeker försiktigt tummen fram och tillbaka. Jag suckar och väntar otåligt på att det ska bli grönt. När det väl blir det gasar jag på ordentligt och vi är framme på nolltid. Jag väntar på de andra och tar Rebeccas hand. Vi går till receptionen och frågar vilken våning och vilka rum. Som tur var så ligger rummen bredvid varandra, men de är nu inne på operation.
Vi sätter oss i väntrummet utanför rummen och Rebecca kryper upp i mitt knä. 
Efter någon timme åker Robin, Alex, Tanisha och Brooke tillbaka. Becca andas tungt i mitt knä, men hon sover inte. Då kommer en doktor fram till oss.
 "Anhöriga till Patricia Mallette och Cathrine Parker?" säger han med mörk röst.
 "Ja?" säger jag.
 "Cathrine Parker är vaken efter operationen och kan ta emot närmaste familjemedlem" säger han och Rebecca vaknar till liv.
 "Det är jag" säger hon snabbt.
 "Okej, följ med mig"

Rebecca

Jag går efter doktorn in till mammas rum. Hon ligger blek i sin säng med slangar överallt. Tårar börjar rinna och jag går fram till henne. Hon ler försiktigt.
 "Mamma!" gråter jag och hon ler.
 "Grattis i efterskott" ler hon.
 "JAg har saknat dig!" gråter jag vidare och hon skrattar hest.
 "Men jag mår ju bra? Eller hur?" 
Jag stannar hos henne ett tag. Frågar varför hon var i USA, hur hon mår och sånt man brukar fråga. Men när jag väl kommer ut sitter inte Justin där. Så jag sätter mig bara i en soffa och väntar. Plötsligt öppnas dörren bredvid mammas och där står Justin. Han gråter. Hans ögon är blodröda och hela han skakar. Panikslaget ställer jag mig upp och joggar fram till honom.
 "Hey, hur mår hon?" frågar jag och kramar honom hårt.
 "Hon..." gråter han, men kan inte fortsätta.
 "Jag går in till henne. Lova att stanna här ute" säger jag och han nickar.
När jag ser att han sitter i soffan går jag in till Pattie. Hon ligger likblek i sängen. Orörlig. De har lagt hennes händer på hennes mage tillsammans med en röd ros. Den röda rosen skär sig ifrån det vita lakanet och hennes vita sjukhusklänning, plus hennes vita skinn. Tårarna pressas ur mina ögon. Hon kan inte vara död, eller hur? Justin skulle aldrig klara av det.
 "Hon avled på operationen"
Jag vänder mig om och ser en yngre doktor komma in. Runt 30 kanske? 25? Hans hår är ljusbrunt och ögonen är gröna. 
När jag pratat med doktorn går jag ut till Justin. Men han sitter inte i soffan där han satt förut. Panikslaget springer jag mot hissarna, men upptäcker snart att dom inte kommer komma. Så istället springer jag nerför trapporna och ut på gatan. På en bänk längre bort ser jag honom sitta, gråtandes. 
 "Justin?" säger jag och han ser upp på mig. "Du lovade att stanna där uppe. Fattar du inte hur orolig jag blev?" fortsätter jag oroligt och han reser på mig.
 "Förlåt. Jag klarade inte av att vara där bara" säger han och jag lägger armarna om hans nacke.
 "Vi klarar oss igenom det här, eller hur?" säger jag och han ser ner i marken. "Justin" säger jag allvarligt och tar upp hans huvud med mitt finger. "Vi klarar det här, eller hur?" upprepar jag och han suckar.
 "Jag vet inte, okej!" ryter han. "Hon har alltid funnits för mig! Hon är anledningen till att jag andas! Fattar du inte det?! Hon betyder världen för mig!!" ryter han och jag backar.
 "Okej, jag förstår. Men du måste förstå att jag försöker hjälpa dig" säger jag, vänder mig om och går in till sjukhuset igen.
Jag hör Justin skrika ilsket och ångerfullt men jag kliver in i hissen. Innan dörrarna stängs ser jag Justin sitta på marken utanför och gråta.
När jag kommer upp till rätt våning ser jag plötsligt massa doktorer springa med mammas brits, med mamma på. De springer in till hissen och allt jag hinner se är mammas bleka, döda ansikte. Jag ser en doktor utanför mammas rum och jag går fram till henne.
 "Ursäkta, vet du hur Cathrine Parker mår?" frågar jag och pekar lite mot hissarna där mamma försvann.
 "Hon fick någon inre blödning. Hon skickas till akuten, men vi vet inte om hon överlever"
Hon går därifrån och jag sjunker ihop på golvet. Jag gråter högt och skriker. Folk kollar på mig, men jag bryr mig inte. Min mamma kommer dö för fan!
 "Rebecca, förlåt"
Jag ser upp och möter Justins blick. Han ser sorgset på mig och jag flyger på honom. Han fångar mig och håller om mig hårt.
 "Hon kommer dö!" gråter jag.
 "Jag kommer vara vid din sida, hela tiden"
Det här är det bästa med Justin. Om han inte är säker på att det blir bra säger han inte "det blir bra" utan han säger något annat vettigt. Jag blir så sur när alla säger att det kommer bli bra, när det är så självklart att det inte kommer det.
Efter några timmar fick vi reda på att de båda avlidit. Vi orkade inte vara kvar, så efter att vi sagt hejdå åkte vi hem igen. Vi hämtade våra resväskor och slog oss ner i bilen igen. Jag fick ett SMS av Tanisha. Hon skrev att de åkt till deras hotell. Så jag och Justin åkte till vår lägenhet. När vi klev in så ställde vi bara in sakerna och gjorde oss i ordning för natten. Sedan tog jag Justins t-shirt och drog på mig den.
 "Godnatt" mumlar jag och lägger mig ner i sängen.
 "Godnatt honey" viskar Justin och drar mig nära.

Hur trött jag än är så kan jag inte somna. Allt i mina tankar är mamma. Hon är verkligen borta.
Tårarna börjar tyst rinna nerför mina kinder. Jag försöker vara tyst, inte snyfta för högt så att Justin vaknar. Men det är nästintill omöjligt. Efter bara några sekunder gråter jag högt och jag känner hur Justin rör på sig.
 "Förlåt" gråter jag och går över till att snyfta.
 "Det är lugnt" säger han.
Jag vänder på mig och kryper in i hans varma famn. Han lägger armarna om mig och jag snyftar mot hans bröst. Han smeker mitt hår och pussar min hjässa.
 "Dom är verkligen borta" säger jag och han suckar.
 "Men dom kommer alltid finnas i våra hjärtan"
-------------------------------------------------------------------

Kommentera!!
Love u guys!
Är så glada över att ni väntat!
Ska försöka avsluta den här så fort som möjligt och sedan börja på en ny (kanske). Det kanske blir en liiiten paus innan jag börjar på den nya och när jag avslutat den här, men inte en lång. Vi får se!