Efter en frukost med spänning mellan mig och mamma så gick jag upp till mitt rum. Jag tog upp min dator och gick in på internet. JAg sökte på Steve Martins. Det kom upp två stycken. En var en gubbe på 70 år, den andra på 40 år. Jag tryckte på honom och slog nummret på min mobil. JAg gick ut på balkongen och ringde. Signalerna gick. Precis när jag skulle lägga på hör jag en man i anda änden.
- Steve Martins. Svarar han.
- Hej... Ehm... Jag heter... Eh... Madelene Jones.
- Jaha? Och du ringer för att...?
- JAg vet inte om jag har kommit rätt... Men, har du en dotter?
- Nej, det har jag inte.
En våg av besvikelse sköljde över mig.
- Jaha, jag är ledsen att jag störde. Hejdå.
- Hejdå.

Vi la på och jag såg ut över Stratford. Det såg annorlunda ut än igår. Allt var mer... livligt.
- Maddie? Hörde jag Chaz säga.
- Ja? Sa jag och vände mig om.
- Jag ska dra till min kompis, ska du med? Sa han och jag nickade lite.
- Visst.
Vi gick ner och drog på oss skor, jag tog mina gladiatorskor. Sedan satte jag på mig mina solbrillor. Vi gick ut och jag följde efter Chaz som gick till höger. Hans snabba steg var inte så lätt att följa om man har så korta ben som jag.
- CHAZ! Vänta på mig. Sa jag och han skrattade.
- Vi är snart framme.
- Ja, men då ses vi där. Sa jag ironiskt och han skrattade igen.
Han saktade ner lite, men svängde in på en tomt. Jag suckade och småsprang efter. Han öppnade dörren till huset och jag såg konstigt på honom.
- Öh, ska man inte knacka? Sa jag som om det var en självklarhet.
- Inte här. Flinade han. - EY RYAN! Ropade han sedan.
Han gjorde en gest åt mig att jag skulle komma in och jag gick med snabba steg in. Medans jag tog av mig skorna så hälsade Chaz på Ryan som han hette.
- Så du är Madelene. Log Ryan när jag ställt mig upp.
- Kalla mig Maddie. Sa jag och han gav mig en kram som jag besvarade.
- Så... Vad ska vi göra? Sa Chaz och såg på Ryan, sedan på mig.
- Fråga inte mig! Jag gör vad som helst. Sa jag och jag såg Chaz flina ondskefullt.
- Okej, kom.

Alla tog på sig skor innan Chaz och Ryan tog täten medans jag gick sakta efter. Vi började gå mot en basketplan. Jag flinade för mig själv innan vi var framme. Ryan tog en boll från en stor "låda". Han passade Chaz som sedan flinade mot mig.
- Basket. En normall bollsport här i Stratford. Flinade han.
- Jo, och en normall sport för Maddie Jones. Flinade jag och de såg chockat på mig. 
- Va?
- Jag har spelat basket som liten. Fast, jag har inte spelat på några år, men jag tror jag klarar det. Flinade jag och dem nickade.
Vi började köra och jag klarade det ganska bra. Jag gjorde fyra mål, Chaz gjorde fyra och Ryan gjorde fem. Snart gick vi hem igen och Ryan skulle följa med mig och Chaz. Så snart vi kom in i huset så ringde min mobil. Okänt nummer. Jag svarade.
- Madelene Jones. Sa jag osäkert.
- Hej, det är Steve Martins. Du ringde förut idag va?
- Ja. Sa jag chockat.
- Jo, du frågade om jag har en dotter, och jag sa nej. Men... JAg har en dotter. Men jag vet inte vart hon är. Hon flyttade med sin mamma någonstans.
- Okej. För jag... eh... det kan vara jag. Sa jag och det blev tyst i telefonen.
- Ursäkta, menar du att du kanske är min dotter? Sa han smått chockat.
- Ja.
- MAdelene Jones. Ja, min dotter heter Madelene.
- Vad heter din fru?
- Hette. Rättade han. Hon hette (vet inte om jag skrivit om hon hette något annat) Caroline.
- Det heter min mamma.
- Och innan jag gifte mig med henne hette hon Jones i efternamn, sedan  bytte hon till Martins. Men hon bytte tillbaka till Jones.
Jag flämtade till. Jag pratade med min riktiga pappa, just nu! Helt overkligt!
- Så, du är min pappa? Sa jag och kände hur ögonen började bli tårfyllda.
- Ja, jag antar det. Sa han glatt och smått chockat.
- Men... Vem var det som gjorde något? Var det du eller mamma? Frågade jag och satte mig på en stol i köket.
- Din mamma var en riktig festprisse. Hon drack sig full varje kväll. Men när hon blev gravid så kunde hon ju inte göra det, då blev hon arg på mig. Vart sur på mig för ingenting och sånt. Jag hjälpte henne så mycket jag kunde och bara hoppades på att hon skulle bli bra. Jag väntade i tre år, ingenting hände. Så en dag när jag kom hem från jobbet så var Carolines bil borta. Hennes saker, dina saker var också borta. Jag var hemma i några veckor innan jag var tvungen att gå till jobbet med brustet hjärta.
- Vart bor du nu? Sa jag och fällde en tår.
- I Hollywood.
- Har du någon ny tjej? Sa jag och svalde.
- Nej.
- Okej. Sa jag, gick förbi Ryan och Chaz, gick upp till mitt rum och slängde mig på sängen.
- Så, hur mår du då? Sa han och jag log.



- Bra. Du då? Säger jag och kollar lite på mina naglar.
- Bra. Men jag måste gå nu. Jobbet kallar.
- Okej.
- Men... Vi ses då?
- Ja! Verkligen. Ler jag och lägger på.
Jag lägger till nummret i mobilen som Pappa. Sedan rusar jag nerför trappan och slänger mig i Chaz famn.
- Ehm... Hej på dig. Skrattar han och kramar mig tillbaka.
- Jag har pratat med min pappa. Piper jag och ler stort.
- Har du?! Grattis! Eller nåt. Säger han och jag skrattar.
- Haha, men vad ska vi göra?

Vad vi än skulle göra så visste jag att jag inte skulle kunna konsentrera mig. Altl jag ville var att prata med pappa. Lära känna honom... Träffa honom. Jag kunde verkligen inte sluta le. Min pappa som jag inte sett sedan jag var tre år. Min RIKTIGA pappa. Det här är overkligt! Fattar inte vad jag nyss gjort. Det känns som om jag plötsligt känner glädje i hela kroppen. Det bara öser på med energi hela tiden. Jag kommer verligen inte kunna sova inatt. Men om jag skulle somna, skulle jag drömma om pappa.
-------------------------------------------

Kanske blev lite kort, vad vet jag. Jaja, kommentera på!