KAPITEL 17 UNDER! Blev fel på inläggen ;)



- SERIÖST?! Skrek jag och Justin skrattade.
- Helt seriöst! Visst är Scooter bra på att komma på idéer?
- Ja, verkligen!
- Så... du går med på det?
- Absolut!
- Bra, då ses vi om en vecka.
- Ja, puss!
- Puss.
Vi la på och jag skrek ett glädjeskrik. Sedan sprang jag till Dylan och gick direkt in. Han satt och pratade i telefonen, gråtandes. Jag såg ledset på honom, mimade förlåt och gick ut ur rummet. Shit, stackars kille. Sorgset gick jag till mitt rum. Men jag kunde inte undgå att le stort med Justin i tankarna. Men kunde jag verkligen lämna Dylan? Han är ju verkligen ledsen... Och så mycket som han har ställt upp för mig så behöver jag verkligen ge något tillbaka. Jag måste verkligen prata med honom, Dylan alltså. Tänk om jag inte kan åka? Tänk... Nej, sluta. Om Dylan älskar mig låter han mig åka. Men jag vill inte lämna honom ensam. Tänk vad han kan hitta på?
- Ville du något?
Jag kollade mot dörren och där stod Dylan.
- Hur är det? Sa jag och såg på honom med en medlidsam blick.
- Dåligt. Själv? Suckade han och slängde sig på mig säng.
- Sådär. Men jag måste prata med dig. Sa jag allvarligt och satte mig bredvid honom.
- Vadå? Har det hänt något? Sa han oroligt och jag skakade på huvudet.
- Nej... Eller jo, men asså... Justin ringde. Scooter har tydligen kommit på en bra idé att lära känna allas familjer, vänner eller nära. Och dem tänkte att alla fick bjuda dit en eller två personer var på typ bowling och massa aktiviteter. Och Justin frågade om jag ville komma. Men... Jag vill liksom inte lämna dig när du mår såhär. Då får jag bara dåligt samvete. Sa jag och suckade.
- Åk du. Jag klarar mig. Jag menar, jag kan ju inte hålla dig ifrån din... kille. Sa han och jag suckade.
- Jag ser det på dig att du inte vill att jag ska åka... Så jag åker inte.
- Jo, jag lovar. Åk. Annars får jag skuldkänslor.
- Det behöver du inte. Jag åker inte. Det är lugnt.
- Sam. Jag menar det. Åk. Jag vill se dig lycklig. Inte se dig gråta. Jag vill att du ska vara lycklig. Och du är lycklig med honom, så åk till honom. Jag ser hur mycket du vill åka, så åk! JAg klara mig, jag lovar. Jag kan ringa varje dag.
- Säker?
- Helt säker. Hur länge blir du borta?
- Bara några dagar. Typ, fem dagar.
- Okej, det var ju inte så mycket. Sa han med ett litet leende.
- Nej, men är det säkert att det är okej att jag åker? Sa jag osäkert och han nickade.
- Ja, såklart!
- Tack, du är bäst! Utbrast jag och kramade honom hårt.
Han gav ifrån sig ett överraskat skratt och kramade mig tillbaka. Klockan var snart nio så vi började göra middag. Makaroner och ost, haha. Jag kokade makaronerna och Dylan hyvlade ost. Jag skrattade åt honom. Han stod där och sång, och om jag ska vara ärlig sjunger han uselt! Fast det vet han själv. Han gör dig bara till för att lätta upp stämningen, vilket han lyckas med totalt!
- Är du klar syyyyyrraaaan? Sjöng han och jag skrattade.
- Jaaa!! Sjöng jag tillbaka och han log mot mig.
- Du borde börja sjunga igen. Sa han och ställde fram makaronerna på bordet, samt osten, tallrikar, glas och mjölk.
JAg tog fram bestick. Haha, han gör allt.
- Nej.
- Jo, du låter som en Gud. JAg lovar. Du skulle vinna tusen awards och allt sådant! Kom igen. sjung för Justin och se vad han tycker. Sa han och vi slog oss ner.
- Nej.
- Jo! Kom igen, för min skull.
Hans ögon glänste i lampans ljus och han prutade med underläppen så han såg ut som en liten hundvalp. Suckande la jag upp makaroner på min rallrik.
- Okejdå.
- Yes!
Jag skrattade åt honom och vi båda log.

När jag senare på kvällen satt på mitt rum hörde jag hur han gråter, igen. Sakta tog jag min gitarr och gick in till honom. Han låg på sängen och grät, med ansiktet i kudden.
- Do, do doo, do, do, dooo... Sjöng jag och knäppte på strängarna.
Jag började sjunga Don't Cry Your Heart Out med Cody Simpson. Medans jag sjöng kunde jajg höra hur han slutade gråta, bara snyfta. Snart såg han upp på mig och jag log mot honom medans jag fortsatte sjunga och spela. När den var slut så satt vi tysta en stund innan han satte sig upp och kramade mig. Jag la ner gitarren och kramade tillbaka.
- Tack. Viskade han i mitt öra och jag log.
- Säg bara till. Viskade jag tillbaka.
- Vet du hur det känns att släppa någon man älskat länge bara för att dem ska vara lyckliga? Frågade han och några tårar rann nerför hans kinder.
- Ja... Ja, Dylan. Det gör jag. Viskade jag och kramade honom hårt.
---------------------------------------

Vad svarar han? Har redan tre kapitel till klara, satt uppe typ hela kvällen igår och skrev. Men nu vill jag ha 10 kommentarer från olika IP adresser, innan nästa. Det klarar ni ;)
Kommentera och sprid!!
XoXo<3