- Va? Frågade han förvånat.
- Jag vet hur det känns.
- Hur?
- Jag har aldrig berättat det men... Min förra kille... Han, öh, typ tvingade mig till saker jag inte ville och ja... Sedan träffade han en annan och jag tvingades lämna honom. Jag älskade honom verkligen - i alla fall innan allt han gjorde - och ja, det gjorde ont att se honom gå in i en annan tjejs famn. Sa jag och han kramade mig.
- Vad gjorde han? Viskade han.
Jag drog undan håret och drog ner min tröjärm lite och visade ärret på halsen.
- Varför har jag aldrig sett det förut? Sa han och drog försiktigt fingret på det.
- Jag sminkar alltid över det.
- Vad gjorde han mer?
Jag suckade och tog hans hand.
- Kom.
Jag tog med honom till badrummet och låste dörren efter oss. Sedan gick jag fram till handfatet och tvättade handleden - på insidan - med tvål och rivmärkena började synas.
- Sam...
- Han fick mig att må dåligt. Han slog mig, rev mig, tvingade mig att dricka, tvingade mig att röka, men jag älskade honom så mycket att jag försökte på fram hans andra jag, så som han var innan allt det. Då blev han argare och började... våldta mig. När han sedan lämnade mig, - eller jag lämnade honom för att han gick till en annan - det var först då jag såg vad han gjort till mig. Det var därför jag inte kom hem på några månader. Jag kämpade med att bli mitt riktiga jag och jag lyckades. Men när jag kom tillbaka hit hade pappa redan åkt igen och jag började skära mig själv. Sedan sminkade jag över det, och resten av alla sår. Sa jag medans tårarna rann.
(Tänk er att de är i ett badrum xd)

Dylan kramade mig hårt och jag grät ut mot hans axel. Nu släppte jag verkligen ut allt. Allt kändes så bra, helt plötsligt. Allt blev plötsligt så bra! Dylan var ju med mig... JAg klamrade mig hårdare fast vid honom och där stod vi... Gråtandes i varandras famn..
- Varför har du inte sagt något? Frågade han och snyftade.
- Jag har inte vågat.
- Du kan alltid lita på mig. Jag kommer aldrig hata dig. Jag finns alltid för dig. Viskade han.

Efter tio minuter gick vi ut igen och jag gick till mitt rum. Jag plockade upp min mobil och ringde Justin.
- Hey sunshine. Viskade han hest efter fyra signaler.
- Sover du? Frågade jag och snyftade.
- Nej, gråter du?
- Nej, jag grät. Men du... Angående den där träffen eller vad man kan kalla den...
- Visst ska det bli kul? Avbröt Justin mig.
- Den skulle bli kul.  men jag kan inte komma.
- Varför? Sa Justin besviket.
- Jag kan inte lämna Dylan. Han har det svårt just nu och det har jag med. Tyvärr Justin, jag är jätteledsen.
- Jag med... Sa Justin tyst.
- Snälla Justin, var inte arg på mig. Snälla? Sa jag och kände gråten i halsen.
- Kan du inte ta med honom?
- Jag vet inte Justin...
- Du vill inte komma, eller hur?
- Jo! Det är klart jag vill! Men Justin, du måste förstå att vi har det svårt. Om jag hade lämnat dig, hur skulle du känna då?
- Va?
- Det är precis den känslan han går igenom just nu. Han har precis fått veta en av mina mörkaste hemligheter och vi behöver verkligen vara själva.
- Det är bara att säga det, Sam. Du gillar inte mig längre. Du kan kommit över mig. Eller hur?
- Nej Justin! Jag älskar dig. Jag lovar! Snälla Justin! Grät jag.
- Har ni det så svårt?
- Ja, Justin.
- Okej, det är lugnt. Förlåt för att jag överreagerade. Det är lugnt. Vi ses ju ändå snart, eller hur? Sa han.
- Justin, jag menar det. Jag är ledsen. Jag ville verkligen åka till dig, men jag kan verkligen inte lämna Dylan. Du ska se honom, han gråter hela tiden och jag är verkligen orolig för honom. Vem vet vad han kan göra om han är själv?
- Jag förstår. Det är lugnt, Sam. Saknar dig Honey. Sa han och jag log.
- Saknar dig med baby. Sa jag tyst.
- Vi ses snart.
- Det gör vi. Hejdå, puss.
- Puss.
Vi la på och jag gick in till Dylan igen.

När klockan slog tolv gick vi båda och la oss. Fast jag kunde inte somna. Allt jag tänkte på var Justin. Jag saknar honom. Egentligen vill jag åka till honom direkt, men det går inte...

Justin

Klockan slog tolv och jag låg fortfarande i min säng. Sams vackra röst spelades upp i mitt huvud och jag önskade jag hade henne här. Att hon låg i min famn, trygg. Men istället var hon flera hundratals mil ifrån mig. Tänk om hon lämnar mig, hittar någon annan? Hon har det verkligen svårt.
Jag såg ut genom bussens fönster och såg regnet falla, och hus försvinna bakom oss. Månen satt högt upp på himlen och stjärnorna lös så starkt. En tår rann nerför min kind och allt jag önskade var Sam. Kunde hon inte vara här? Fast jag förstår att hon inte vill lämna Dylan. Jag är stolt över henne. Allt hon går igenom, hon är så stark!
Jag älskar henne. JAg saknar henne. Jag behöver henne. JAg vill ha henne här. Kunna känna hennes läppar mot mina, känna hennes armar om min nacke. Kunna känne hennes hjärtslag. Ha henne trygg och nära mig. Det var allt jag önskade mig.
Min mobil lös upp och det bästa namnet ever prydde displayen. Samantha<3
Jag låste upp mobilen och läste messet med ett leende.
Love U. Förlåt för innan. Saknar dig, kan inte sluta tänka på dig. Förlåt om jag väckte dig <3 XoXo DinFörevigtSam<3
--------------------------------------------

Jag fick inte alla kommentarer på förra kapitlet. Men jag ville verkligen lägga ut ett kapitel. Har redan tre stycken inne på utkast så ja, jag lägger ut ett per dag nu. Men jag ska till Sälen idag så jag kommer sitta i en bil i fyra timmar. Jag kanske skriver då. Men vi får se. Skriver när jag kan!!
KOMMENTERA!
XoXo<3