Samantha

När jag landade i Stratford var klockan typ två på natten, tårarna rann fortfarande. . Det var mörkt och det duggregnade lite. Jag hittade en taxi som jag hoppade in i. Jag sa gatan och sedan åkte vi iväg.

När jag klev innanför dörren till mitt hem var det mörkt i huset. Men jag la märke till att taklampan i köket var tänd. Plötsligt hör jag en stol dras mot golvet och snabba steg hördes mot hallen, där jag stod. I mörkret kunde jag skymta Dylan i pyjamasbyxor och en t-shirt. När han såg mina tårar så kramade han mig hårt och länge. Jag antar att han fått mitt sms.
- Jag är så ledsen. Viskade han och jag började gråta mer.
- Han är en idiot som alla andra killar... Grät jag.
- Gråt inte. Han förtjänar inte dina tårar. Hör du det? Han förtjänar inte dina tårar, eller dig för den delen. Du förtjänar någon mycket bättre. Någon som aldrig låter dina tårar rinna, någon som finns vid din sida hela tiden. Sa han och jag såg tacksamt på honom.
- Du är världens bästa bror. Log jag och han gick med mig till mitt rum.
Jag böt om medans han fixade sängen. Ja, han fick vara kvar i rummet när jag böt om. Men hallå? Han är min bror!
- Tack. Log jag och kramade honom en sista gång innan jag la mig under täcket.
- Du är min hjälte, Sam. Du är så stark. Du har kämpat mot livet helt själv. Du är verkligen värd världen. Viskade han innan han lämnade rummet.
Han sällte dörren på glänt och jag såg som vanligt runt i rummet. Undrar vad Justin gör nu... Han kanske är med den där tjejen. Dem kanske är i hans del av bussen, i samma säng, och sover bredvid varandra. I varandras armar. Som vi brukade göra.
Nej, nu måste jag sluta tänka på det. Aldrig ska jag tänka på honom igen. Nu ska jag leva vidare som om han aldrig funnits och sedan ska jag glömma honom. Allt blir sitt normala och alla blir nöjda! Klart! JAg hittar en ny kille som är bättre än Justin för att sedan göra det lättare att glömma Justin.
Tanken av att glömma honom var skrämmande. Han var unik på alla sätt. Jag kunde inte ljuga för mig själv. Jag älskar honom. Vad han än gör så kommer jag alltid älska honom. Men jag måste leva vidare. Han är totalt borta nu och jag kan glömma honom. Han kommer aldrig tillbaka till mig och jag kommer aldrig tillbaka till honom.
Jag kände drömmarna lura i min hjärna och jag föll i en tankesprid dröm... 

Justin

- FAN! JAg måste åka till henne! Utbrast jag när jag stod med Usher, Scooter, mamma, Ryan G, mama Jan och Dan i turnébussen.
Alla stod och såg på mig med en kostig blick.
- Justin, det var verkligen inte smart att göra sådär. Jag menar, hur som helst kanske hon skulle få reda på det. Med tanke på att du är Justin Bieber så kommer allt du gör i tidningen. Hon skulle ha sett den. Du skulle svika henne även om hon inte var där. Sa Ryan och de andra nickade instämande.
- Samantha var en fin tjej. Det kommer hon alltid vara, och jag förstår om hon är sårad! Jag menar, om en kille var otrogen mot mig skulle jag bli sårad, eller i alla fall om jag gillade honom. Sa mamma och la armen om mina axlar.
- Allt jag vill är att få tillbaka henne... Suckade jag och gick till min del av bussen.
Jag tryckte på en knapp och en skjutdörr stängdes igen framför mig. Sakta la jag mig ner i sängen och satte på musik i mitt headset. Wish you where here med Avril Lavigne började spelas.

LYSSNA SAMTIDIGT


Samantha

När jag vaknade nästa morgon lös solen i mitt ansikte. Tankarna kom...
Undrar vad han gör nu. Undrar vad han tänker på. Undrar hur han mår. Undrar vem han är med.
Och som alla kanske redan vet så tänker jag på Justin. Men det är väl inte så konstigt? Jag menar, han var min drömkille, men han svek mig otroligt  mycket! Han gjorde det värsta misstaget man kan göra. Han var otrogen. Då blir man ju ledsen, eller hur? Man borde få gråta så mycket man vill. Man kan ju inte direkt skylla på sig själv för att man gråter, skyll på den eller dem som orsakat tårarna. De som orsakat ditt krossade hjärta
Plötsligt ringde min mobil. JAg tog upp den och det stod ett nummer jag inte kände igen.
- Hallå? Sa jag osäkert och satte mig upp.
- Hej Samantha! Det är Usher.
- Hur fick du mitt nummer? Sa jag och klev upp.
- Justins mobil.
- Varför ringer du? Frågade jag och gick fram till min garderob.
- Jag ringde för att prata om Justin.
- Varför ska jag prata om honom?! Ingen fattar hur jävla dåligt jag mår. Sa jag och kände gråten i halsen och tårarna i ögonen.
- Bara lyssna, okej? Justin mår minst lika dåligt som dig. Han har ställt in sammanlagt fem konserter och han sitter bara på sitt "rum" och gråter. Ingen kan prata med honom, inte ens han egen mamma. Han lyssnar inte på någon. Han pratar i alla fall inte med någon. Allt vi vet är att han gråter hela tiden. Och nu börjar vi alla bli oroliga.
- Ring den där tjejen han älskar då. Muttrade jag och letade efter dagens outfit.
- Jag pratar med henne nu. Sa han och jag stannade upp.
- Vad säger hon då?
- Samantha, fattar du inte? Det är dig han älskar! Han kommer inte prata med någon annan än dig.
- Så du vill att jag ska komma till er och prata med honom?
- Ja.
- Glöm det.
- Snälla Samantha!
- Varför ska jag hjälpa! Han får skylla sig själv! Det är hans eget fel. Han får väl fan plocka upp sin egen röra. Men du kan hälsa honom en sak.
- Ja?
- Säg åt honom att dra åt helvete. Sa jag och klickade honom.
Jag stängde av mobilen och kastade den på sängen. Tårarna började rinna och jag gled nerför väggen och satte mig på det kalla golvet. Jag la ansiktet i händerna och bara grät.
- Samantha, det finns fr... Samantha!
Dylan kom springandes mot mig och kramade mig hårt. Medans jag kramade honom tillbaka lät jag tårarna rinna och blöta ner hans tröja. Medans tårarna rann såg jag ut genom fönstret. Solen sken fortfarande, men man såg att det var kallare än vanligt. Inte så konstigt, det är ju snart höst.
- Vad har hänt? Viskade Dylan.
Jag berättade allt om samtalet och han hjälpte mig sedan ner till köket där frukost stod framme. Medans jag tog till mig lite våfflor så värmde Dylan varm chocklad till mig. Han ställde fram koppen och jag tackade. Jag såg ut genom fönstret medans jag förde koppen mot mina läppar. Försiktigt smuttade jag på chockladen, rädd för att bränna mig. Dylans mobil ringde så han gick ifrån. På radion spelades Party In The USA med Miley Cyrus. Jag sjöng med tyst medans jag åt mina vofflor. Plötsligt stannade en taxi utanför. Bakdörren till höger öppnades och ur klev... Usher?!
När han klev ur så stannade taxin. Han gick mot dörren och jag hörde hur han knackade på. Snabbt gick jag och öppnade.
- Vad?! Röt jag och han såg sorgset på mig.
- Snälla, lyssna. Justin älskar dig ingen annan. Han ångrar det han har gjort. Snälla Samantha. Han sitter i taxin nu...
Där slutade jag lyssna. Min blick föll på taxin. Om jag tittade noga kunde jag skymta konturerna av Justin. Han såg mot oss. Plötsligt öppnade han bildörren och steg ut. Han grät. Det såg man direkt. När han såg mig stack det till i magen.
Usher fortsatte prata men när han märkte att jag inte lyssnade tystnade han.
- Samantha, jag är verkligen ledsen. Jag saknar dig. Snälla, ge mig en chans till. Jag kommer behandla dig som en prinsessa. Du kommer vara mitt förstahands val, alltid! Snälla Sam.
Justin gick mot mig och när han var en meter ifrån mig backade jag och höll upp ena handen.
- Vänta! Jag har hört allt det där förut. Och ja... Innan jag träffade dig hade jag svårt att lita på folk. När jag träffade dig trodde jag att jag kunde lita på dig, men vet du? Jag gick för fort fram. Efter det här har jag lärt mig att inte lita på folk utan att känna dem. Så du kan glömma att jag kommer förlåta dig nu. Suckade jag och vände mig om för att gå in när han tog tag i min handled och fick mig att stanna.
- Jag kan vänta hur länge som helst. En vecka, en månad, ett år! Till och med längre. Sa han och jag ryckte åt mig min hand.
- Då får du vänta väldigt länge... Bieber.
Jag gick in i huset och smällde igen dörren. Han var här. Killen jag älskar är här. Och jag dissar honom. Men det är ju hans fel. Han var otrogen. Han var med den där tjejen.
Dylan var på sitt rum så jag gick direkt till badrummet och låste dörren. Jag tog upp rakhyveln och såg länge på mig i spegeln. Det var ett bra tag sedan jag gjorde det. Jag trodde aldrig jag skulle göra det igen, men tydligen... Jag tryckte det vassa bladet mot handledens undersida och tryckte till hårdare så blodet började rinna. Jag gjorde fyra hack vågrätt på handleden. Sedan satte jag mig på golvet och såg blodet rinna. Faktum är att det inte gjorde ont. Det sved lite,  men det gjorde inte ont.
Jag vet inte hur länge jag satt där, men efter ett tag så tog jag lite bomull(?) på såren och sedan satte jag på ett litet bandage.
JAg smög till mitt rum för att byta till en långärmad tröja. I början, innan såren läkt lite, så måste jag ha långärmad. Sedan kan jag börja sminka över det istället för bandage.
Dylan och jag satte på en film, komedi, för att försöka slippa tårarna ett tag. Vilket inte gick så bra, eftersom vi skrattade så vi grät...
---------------------------------------

Så, det var sista kapitlet jag hade i utkast. Nu vill jag ha 10 kapitel innan nästa. Nu ska jag vänta tills jag får alla. Så, ju längre tid det tar för er att kommentera, ju längre tid tar det tills nästa kapitel kommer ut ;)
XoXo<3