Lyssna medans du läser! ;)


Justin

Jag stod kvar på stället där hon lämnat mig. Tjejen jag älskar. Hon sprang en bit, stannade, vände sig om och började springa igen. Mot stranden? Vad skulle hon där att göra? Intresserat småsprang jag efter. Hon sprang genom sanden och upp på klipporna... Vad...? FAN! Istället för att smyga bakom henne började jag istället springa. Hon ställde sig på kanten och såg ut i vattnet.
- Sam!
Hon vände sig om och ställde sig med ryggen mot vattnet.
- Kommer du närmre hoppar jag. Hotade hon.
- Snälla, gör det inte. Snälla Sam! Grät jag.
- Varför skulle jag lyssna på dig?! Du fattar fan igenting!! Jag mår fan skit och allt är på grund av dig! Jag litade på dig. Du var speciell för mig Justin. Det var du. Du var den första jag litade på efter så kort tid. Du var speciell! Men nu är du precis som alla andra killar! Väste hon och jag skakade på huvudet medans tårarna rann.
- Nej, Sam, snälla.
- Hejdå Justin.
- NEJ!! Skrek jag medans hon lutade sig bakåt och lät luften fånga henne.
Jag sprang farm till kanten och såg henne slå i vattnet. Det var höga vågor som dränkte henne. Tårarna sprutade.
- Samantha... Grät jag och slöt ögonen.
- Justin! Vafan har du gjort?!
Jag vände mig om och såg Lexi och Casey komma springandes. De såg ner i vattnet, jag med. Då såg jag Samantha. Hon kämpade mot vågorna och trots allt dånande från vågorna så kunde jag höra henne snyftningar.
- SAMANTHA! Skrek jag och hoppade.
- JUSTIN! Skrek Lexi och Casey samtidigt.
Innan jag slogs ner i vattnet tog jag ett djupt andetag. När jag kom till ytan drog jag efter andan och såg Samantha längre bort, vid klippväggen. Vågorna slog emot henne och hon närmade sig den vassa väggen. Snabbt simmade jag mot henne och försökte dra med henne till stranden, men hon kämpade emot. Plötsligt kom en stor monstervåg mot oss och den tryckte in oss i den hårda stenväggen. Allt blev svart...



Casey

Jag fattar inte att hon gjorde det... Varför? Okej, jag förstår att hon är arg på Justin, eller var... Eftersom vi inte vet om hon överlever nu. Justin ligger fortfarande i koma, precis som Sam och vi vet inte om någon av dem kommer överleva. Medans jag, Dylan, Lexi och Mrs. Miller väntar med Samantha så väntar Justins mamma, pappa, syskon och hela hans crew hos honom. Det kanske är därför hon gjorde det... Hon kanske känner sig ensam... Eller kände. Tänk om det är försent...?
- Vad sa doktorn? Frågade Lexi Mrs. Miller.
- Det är fortfarande oklart. Hennes puls är låg och hon har dåligt blodvärde. Dem kommer inte stänga av maskinen som håller henne vid liv på ett tag i alla fall. De kommer fortsätta försöka.
- Och med Justin? Frågade jag.
- Han är det bättre med. Han har inte vaknat än, men han vaknar nog inom några dagar.
Jag nickade och sedan slog jag mig ner vid Samantha igen. Hennes hud var blek och hennes and var kall. Hennes hår såg mörkare ut än vad det egentligen var. Allt jag önskade var att hon skulle vakna. Utan henne är jag inget. Ända sedan första dagen jag mötte henne så visste jag att vi skulle bli bästisar. Och se hur det slutade... Fan, jag skulle ha brytt mig mer. Allt jag ville nu var att hon skulle vakna. Jag behöver henne. Likaså med Lexi. Vänner behöver vänner. De bryr sig om varandra, stöttar varandra. De ser osynliga tårar. Jag visste hur dåligt hon mådde. Varför gjorde jag inget åt det?

Justin

Jag var på en äng. Solen sken på alla blommor. Mitt på ängen satt någon. Någon med långt, mörkt hår. På kroppen hade hon en vit sommarklänning. Själv hade jag på mig en halvknäppt, vit skjorta och beigea(?) shorts. Jag kollade närmre på tjejen som satt där. Med långsamma steg gick jag mot henne. Hon vände på huvudet. Det var Samantha. Hon log stort mot mig.
- Visst är det underbart?! Utbrast hon och började dansa runt.
- Ja, det är det. Log jag. Men vart är vi? La jag till.
- I himlen! Jag trodde inte det skulle bli såhär bra. Log hon.
- I himlen?! Är vi döda?
- Ja... Jag tog självmord, du skulle rädda mig. Tack så jättemycket för det.
Hon kramade mig hårt och skuttade vidare i solens strålar på ängens blommor. Död? Det går inte... Omöjligt. Men något sa mig att det inte var över... Som om vi var på gränsen till döden. Att det var dags att välja sida.
Jag koncentrerade mig och kunde se mig själv på en brits i ett vitt rum. Runt sängen stod hela mitt crew, mamma, pappa och mina syskon. De alla grät. Jazmyn satt bredvid mig på sängen med tårar i ögonen.
- Bieber, vakna! Du behöver inte sova längre! Sa hon med sin pipiga röst.
Det fick mig att brista. Hon förstod inte vad som hände. Jag måste tillbaka... Men jag kan inte om inte Sam gör det med mig.
Jag "återvände" till "himlen" och såg Sam ligga på ängen. Snabbt gick jag fram till henne.
- Sam, vi måste tillbaka! Alla saknar oss.
- Alla saknar dig menar du? Jag slår vad om att ingen saknar mig.
- Sam, jag menar allvar. JAg tänker inte återvända om inte du gör det.
- Men Justin, jag har det bättre här. Aldrig att jag återvänder till den där världen. Den får mig bara att må dåligt. Här mår jag bra. Det är här jag ska vara.
- Nej Sam, du ska vara med mig. Snälla Sam, kom med mig.
Jag sträckte ut min hand mot henne och hon tog motvilligt tag i den. Hastigt drog jag upp henne på fötter och hon såg mig i ögonen.
- Okej, jag går med dig. Du går först. Men Justin, om det inte går, så vill jag bara säga tack för allt och att jag alltid kommer älskar dig, vad som än händer. Sa hon med tårar i ögonen.
- Men gumman, det kommer gå. Okej?
- Okej.
Jag släppte hennes hand och koncentrerade mig... Snart lämnade jag ängen och kom istället till ett vitt ljus. Men snart försvann det och jag kunde höra alla röster: mamma, pappa, Jazmyn och alla andra...

Samantha

Justin försvann och jag började gråta. Sanningen är att jag inte vill återvända. Jag vill stanna här... Jag ljög för Justin. Det gjorde ont, men jag ska nog inte återvända. Inte än i alla fall.
- Gör det rätta, Samantha...
En röst hördes omkring mig.
- Du har inte lång tid. Välj vilket liv du vill ha... Du är älskad, det ska du veta. Och jag vet att du väljer rätt väg... Men, tänk i alla fall igenom vilket du väljer... 
Plötsligt stod jag mellan två sidor. På höger sida var en äng, en skog och ett vackert hus. Där fanns blommor och massa vackra saker... På vänster sida såg man ett sjukhus rum. Där stod Lexi, Casey, mamma och Dylan. Jag låg på sängen och de grät. Vad ska jag välja?

Justin

När jag vaknade kramade alla mig och grät av glädje. Jag grät själv. Då slog det mig... 
- Samantha! Utbrast jag och de andra såg sorgset på mig.
- Hon har inte vaknat ännu. Sa mamma tyst. 
- Jag måste se henne. Grät jag. 
- Men du måste vila. Du får träffa henne snart. Sa pappa.
- Nej, jag måste träffa henne nu! Röt jag.
De såg nervöst på varandra innan de hjälpte mig till Sams rum. Hennes mamma, Dylan, Lexi och Casey satt utanför. De log sorgset mot mig innan jag gick in, själv. Där låg hon... På sängen, helt blek. Hon var inte tjejen på ängen. Hon var inte Samantha. JAg menar, så klart det är Samantha, men det är så olikt henne. Hon är alltid positiv och uppåt. Maskinen som visade hennes puls pep allt långsammare. Säg inte att hon valde den andra vägen...
---------------------------------

Vilken sida väljer hon?? Kommentera för mera!!!
XoXo<3