Allt stannade.
- Withney asså...
- Justin bara gå! Röt jag och kände tårarna i min ögon.
- Nej Withney, jag...
- Gå! Röt jag ännu en gång, reste mig upp och hängde gitarren på ryggen.
- Förlåt!
Hans ansikte var fyllt av ånger. Men jag kan inte lita på honom. Inte igen. Jag skakade på huvudet. Med raska steg gick jag förbi honom och mot hotellet. Tårarna rann nerför mina kinder och jag skakade.
- Withney, stanna snälla. Sa Justin och tog tag i min handled.
- RÖr mig inte! Skrek jag och ryckte åt mig min hand och Justins ögon tårades och en ynka tår rann ner.
- Snälla sluta. Sa han och tårarna började rinna på honom också.
- Hejdå. Sa jag tyst och började gå därifrån igen.
När jag hörde hur han gick efter mig så började jag springa. När jag sprang över vägen kollade jag mig inte ens för.
- WITHNEY! Skrek Justin och jag kollade åt höger.
Jag hörde bilans tuta. Jag skrek och satte mig på huk med ansiktet i händerna.
 (FÖRLÅT FÖR SUDDIG BILD!)

Bilen stannade precis framför mig. JAg var i chocktillstånd. Justin sprang fram till mig och satte sig framför mig.
- Är du okej? Sa han och la händerna på mina axlar.
- Släpp mig! Låt mig vara! Skrek jag.
- Withney, sluta snälla! Sa han men jag struntade i honom, reste mig upp och fortsatte springa. Withney! Ropade han.
- Låt mig vara! Skrek jag ännu en gång innan jag kom innanför hotellets dörrar och jag sprang till hissen.
När hissen stannade på rätt våning sprang jag ut, men kom inte så långt för jag sprang in i John.
- Vad är det? Sa han chockat när han såg mina tårar.
JAg skakade på huvudet, fortsatte gråta och sprang in till mitt rum.
- Withney? Sa han utanför och knackade på.
- Gå! Låt mig vara! Skrek jag.
- WIthney, ta det lugnt. Sa han sedan.
Jag började gråta mer, öppnade dörren och kastade mig i Johns armar.
- Kom in och berätta vad som har hänt. Sa han och tog med mig till soffan som stod framför sängen.
Jag berättade allt och han såg oroligt på mig när jag berättade om "olyckan" om man kan kalla det så.
- Mår du bra? Sa han oroligt och la sin hand på min panna.
- Ja, jag mår bra. Log jag lugnande och suckade. Jag måste sova tror jag. La jag till och han nickade.
- Absolut. Och jag finns på telefonen om du behöver eller vill något. Log han och jag nickade och gav honom en kram.
- Tack. Log jag.
Han gick ut och jag böt om. Sedan kröp jag ner under sängen utan att ha gjort mig i ordning. Orkade inte idag.

Allt i mitt huvud just nu var Justin... Bara Justin. Inget annat.

En vecka senare

En vecka har gått och allt har gått ner. Jag har inga tittare  på mina videos och sådant. Usher och John säger att det är normalt, men jag ser i deras ögon att det inte är bra. Jag känner att jag inte passar in här. I den här världen. Jag kanske inte är van, men jag känner att jag verkligen inte passar in. Som om jag är ny i skolan och alla mobbar mig. Precis så känns det. Så jag funderar på att hoppa av, även om vi inte kommit någonstans.

- John, jag måste prata med mig. Sa jag allvarligt och han såg oroligt på mig.
- Vaddå? Mår du bra? Sa han och la sin hand på min panna.
- Jaja, jag mår bra. Sa jag och tog bort hans hand innan jag fortsatte. Men jag funderar på att hoppa av.
- Va?! Men vi har ju knappt börjat!
- JAg vet! Men jag känner att jag inte passar in. Jag vill verkligen bara hem och vara med vänner. Sa jag med tårögda ögon.
- Är det här på grund av Justin? Frågade han allvarligt och jag skakade på huvudet.
- Absolut inte! Jag struntar i honom! Men jag vill verkligen hoppa av. Det är inte det att ni är dåliga eller så, det får du verkligen inte tro! Men jag vet inte... Det är inte jag.
Han nickade.
- Jag förstår. Men är du säker? Sa han och jag nickade.
- Ja, 100%.
- Jaha, då avslutar vi allt och avbokar alla spelningar och sånt.
- Tack. Log jag och kramade honom hårt.
- Så lite så. Men jag vill betala din resa hem till Atlanta. Tack för att du försökte. Sa han och jag nickade.
- Det var kul att lära känna dig. Sa jag och han log.
- Dig med.
När jag sagt hejdå till Usher gick jag till hotellrummet och packade medans John bokade flygbiljett hem igen. När jag packat klart hade jag fällt några tårar. JAg kommer sakna dem...
- Tack och hejdå. Log jag och gick mot utgången.
- Hejdå Withney, ha det så roligt. Log Usher.
- Tack, det ska jag.
Sedan var jag ute från huset. Vi hade avbrutit mitt kontrakt och sånt och nu var jag på väg till mitt riktiga liv. Hemma i Atlanta.

***

- Withney!! Pep Alli och kramade mig.
- Hey!!
- Gick det inge bra? Sa hon medans vi gick till bilen.
- Nja, inte direkt. Men det var inte därför, jag kände att det inte är mitt liv så jag hoppade av. Förklarade jag och hon nickade.
- Withney? Hördes en svag röst bakom mig.
Jag vände mig om och såg Mel stå där.
- Hej. Sa jag tyst och stannade.
Vi bara såg på varandra med tårar i ögonen.
- Jag har saknat dig! Pep jag och vi kramades.
- Förlåt för allt jag sa! Förlåt! Grät hon och jag började gråta.
- Det är lugnt, gör inte om det bara. Sa jag och hon skakade på huvudet.
- Aldrig.
- Gruppkram! Skrek Alli och vi skrattade åt henne.

Vi kramades och sedan hoppade vi in i Allis bil och åkte mot mig. Jag lämnade mina saker och sedan var vi på väg till stan. Vi shoppade i några timmar, sedan åt vi middag i centrum. Mysigt, japp!
------------------------------------------

So, so, so... Nu ska jag göra  engelska läxan och sedan ska jag väl bara slappa antar jag...
Kommentera!! Vad tycker ni än så länge?? ;) Jag tål kritik!!