- Hallå? Upprepade jag när jag hörde hur det det började tjuta.
Jag skakade på huvudet och la på innan jag såg på Justin som såg på mig med en orolig blick.
- Vem var det? Sa han.
- Ingen, eller... Jag vet inte. Sa jag och log mot tjejen som kom med våra drickor.
Tänk att jag faktiskt sitter här med Justin. Jag menar för ett tag sedan trodde jag att jag aldrig skulle få - eller ta - tillbaka honom. Men det kanske är ödet att det är just vi som sitter här? Liksom, allt har gått så fort. Skulle jag ha väntat kanske? Men det känns så rätt med Justin. Kanske är han den rätta.
- Vad tänker du på? Sa Justin och drack lite av sin Cola.
- Inget. Sa jag snabbt och klistrade på ett litet leende på mina läppar.
- Lova? Mår du dåligt över Blake? Gör det ont? Hans röst vad fylld av oro, han la sin hand på min över bordet.
- Nej, nej. Jag mår bra. Det är bara det... Jag vet inte faktiskt. Det är det jag tänker på. Jag vet ingenting längre. Allt har gått så fort liksom. Jag blinkade bort tårarna som bildades i mina ögon innan jag fortsatte. Alltså... mitt liv är så förvirrande! Jag vet liksom inte vad som är upp och ner längre. Ibland önskar jag att allt tog slut, eller i alla fall att man kunde ta en paus från allt. Bara... Bara försvinna.
- Du får inte ge upp nu. Jag menar, jag skulle inte klara mig. Du har kämpat! Ger du upp får du ju ingenting av det, då har du kämpat och slösat tid utan att få något av det. Du måste fortsätta, snälla, lova mig det. Sa han och jag suckade.
- Förlåt Justin, men jag kan inte göra det.
Min röst var svag och fylld av sorg och förtvivlan. Klumpen i halsen sved och jag önskade att den kunde försvinna och aldrig kommer tillbaka.
- Förlåt. Viskade jag och lät en tår falla.
- Säg inte förlåt. Du har inget att be om ursäkt för, inget alls.
Han pussade min hand och såg mig i ögonen. Jag andades skakigt ut och nickade försiktigt på huvudet, då kom maten in och vi började äta. Hela tiden kände jag Justins blick på mig.
- Varför tittar du på mig? Mumlade jag med ett litet litet leende på läpparna.
- Du är så söt när du äter. Log han och jag suckade.
- Nej, det är jag inte. Ät nu ditt pucko. Skrattade jag och han flinade.

Nu har vi ätit klart och vi ska precis hoppa in i bilen för att åka. Sedan startar Justin motorn och rullar ut från parkeringen.

- Vi ses då. Log jag och pussade hans kind.
- Ja, jag ringer. Log han och jag klev ur bilen.
Jag vinkade efter honom tills han försvann, då gick jag sakta in och tog tyst av mig skorna, Blake var hemma och jag ville inte stöta på problem. När jag skulle smyga uppför trappan hörde jag en irriterad röst bakom mig.
- Så nu kommer  du hem?
Jag blundade hårt och suckade.
- Ja.
Han drog ner mig så kraftigt att jag ramlade och slog i bakhuvudet i ett trappsteg. Sedan låg jag där på golvet. Efter några sekunder sparkade han till mig i magen och sedan i huvudet, sist på ryggen. Jag kände hur tårarna sprutade. Smärtan var otrolig. Det gjorde så ont! Som om någon rev mig med en kniv på hela kroppen. JAg hörde hur han gick ut ur huset och jag försökte ställa mig upp, vilket inte gick så bra. Jag föll ihop på golvet igen. Efter några minuter kunde jag ställa mig upp och lyckades halta till telefonen. Jag slog Justins nummer och väntade på att han skulle svara.
- Aa, Justin här.
- Justin? Det är Whitney. Kan du komma? Jag behöver hjälp. Grät jag.
- Va? Vad har hänt?!
- Kom bara. Sa jag och la på.
Jag kände hur blodet rann från mitt huvud och jag kände hur jag började svettas. När jag hörde en bil komma upp på uppfarten kände jag hur allt började snurra. När jag skulle ta ett steg mot hallen föll jag ihop igen och allt blev svart.
- Whitney!!

Justin

När jag kom innanför dörren såg jag mig omkring. Jag sprang till köket och där låg Whitney på golvet.
- Whitney!!
Jag sprang fram till henne och plockade upp min mobil och ringde 911. Efter en stund hade Whitney börjat vakna, men bara för några sekunder. Sedan slocknade hon igen. Jag grät, och grät och skrek åt henne att vakna, men inget hände. Hon bara låg där. Efter fem minuter kom ambulansen och de bar in henne i ambulansen och jag satte mig på en liten stol bredvid. Hon var blek och hon såg verkligen död ut. Tjejen som satt på andra sidan stack in nålar i hennes arm och kollade puls på hals och handled. Jag läste på hennes namnbricka, Soe Barker. Hennes ansikte strålade oro och panik. Jag visste att läget var kritiskt. Jag visste att Whitney kanske inte skulle se världen igen. Jag visste att jag kanske inte skulle få se de vackra ögonen igen. Jag visste att jag kanske inte skulle  få se hennes leende igen.
- Kommer hon överleva? Sa jag och torkade en tår.
- Jag vet inte, tyvärr. Sa Soe och såg på mig med en sorgsen blick.
Jag pussade Whitneys hand och viskade.
- Jag kommer vara med dig. Jag kommer inte lämna dig.

***

Några timmar senare satt jag på en stol utanför Whitneys rum och skakade på ena benet. Whitney var just nu inne på operation. De skulle sy ihop hennes huvud och något mer. De har varit där inne i snart en timme. Mamma hade hälsat på en gång för att se hur jag mådde men jag har inte hört något från Whitneys mamma eller Blake. Eller, Blake behöver inte komma. Han förtjänar det inte. Men jag fattar inte varför hennes mamma kommer. Jag ringde henne för en stund sedan men hon tryckte på upptaget. Tänk om Blake har gjort något? Men jag vill inte lämna sjukhuset förrän jag vet säkert hur det går för Whitney.
Plötsligt såg jag tre doktorer. En skjuter en sjukhussäng framför sig och de andra går framför och öppnar dörren. Jag reser mig upp och ser genast Whitneys bleka ansikte som sticker fram från täcket.
- Hur gick det? Sa jag och en av de kom fram till mig.
Rick Bicket läste jag på hans namnbricka.
- Det gick bra. Hon har inte vaknat från operationen än, men hon vaknar nog snart. Sa han lugnt och jag nickade.
- Kan jag gå in till henne? Frågade jag och han såg in i rummet för att sedan kollade på mig igen.
- Ja, visst. Det går bra. Men när hon vaknar måste vi ta blodprov och sådant.
- Okej.
Jag gick in och de andra doktorerna gick ut. Då såg jag på Whitney. Hennes händer låg på hennes mage och hennes vackra ögon var stängda. Sakta satte jag mig bredvid henne och tog ena hennes hand.
- Jag älskar dig Whitney. JAg kommer aldrig lämna dig. Jag finns alltid vid din sida. Jag lovar. Viskade jag och pussade hennes hand.
Då fladdrade hennes ögonlock till och hon började blinka. Hopp tändes i mig och jag började le medans några få glädjetårar rann ner.
- Aj... Viskade hon hest och jag tryckte på en röd knapp och massa doktorer kom inspringandes.
- Du måste gå. Sa Rick och jag skakade på huvudet.
- Nej, jag måste vara med henne! Sa jag högt och han började ta ut mig.
- Justin... Viskade Whitney och jag såg en tår på hennes kind.
- Det kommer gå bra! Jag lovar! Sa jag till henne med ett litet leende innan jag gick ut.

------------------------------------------

Skrev en nu innan vi ska åka. KOMMENTERA!! ;)