När jag såg dörren stängas kom tårarna. De rann och rann. Sakta satte jag mig på en stol med huvudet i händerna. Jag lät tårarna rinna och bara väntade på att jag kunde gå in.

- Mr. Bieber?
JAg såg upp. Där stod en kille i vit rock.
- Hur mår hon? Sa jag lugnt och tyst.
- Läget är stabilt. Hon är vaken. Men hon är väldigt trött. Hon har brutit några revben. Men sedan är det inget allvarligt. Vet du vart föräldrarna är? Sa han med en mörk röst.
- Nej, jag vet inte vart de är. Jag ringde men ingen svarade.
- Okej.
- Men får jag gå in till henne?
- Ja, visst. Men var lugn.
- Absolut.
Jag gick sakta in i rummet och såg henne. Hon var inte så blek som förut och hennes ögon var öppna. Hon log lite försiktigt och jag såg hur ont det gjorde för henne att bara le.
- Hej gumman. Sa jag tyst med ett leende och gick fram till henne.
- Hej. Viskade hon hest och hostade lite.
- Hur är det? Sa jag och satte mig bredvid henne på sängen.
- Sådär. Viskade hon och försökte sätta sig upp men hon stönade till och la sig igen.
Jag tryckte på en knapp på en liten dosa(?) så att ryggstödet på sängen åker upp. Hon log lite tacksamt mot mig och tog vattenglaset som stod på sängbordet som stod bredvid sängen. Jag såg på henne medans hon drack. Tänk att allt det här händer henne. Hon måste vara jätterädd. Hon måste vara omskakad.
Plötsligt slogs dörren upp och Mel och Alli kom inspringandes.
- Whitney! Utbrast de och gick snabbt fram till sängen och drog fram stolar till sängen.
- Hey. Sa Whitney med ett litet leende.
- Hur är det?
- Jag fattar inte hur han kunde göra så!
Whitney svarade på deras frågor och jag satt och kollade på. Men ändå kände jag mig inte utanför. Liksom, det är hennes kompisar. Jag kände mig mer ivägen.
- Jag går ut så ni kan prata. Sa jag till dem och de nickade.
JAg pussade Whitneys panna innan jag gick ut. Jag bestämde mig för att gå ut på gatan en stund. Det var inga fans där, så jag kunde vara lite själv. Jag gick runt lite och såg några som pekade på mig och några gick fram och bad om autograf. Såklart ställde jag upp. Så när jag tagit kort och skrivit autograf gick jag vidare. Jag kom till parken. I klätterställningen lekte massa barn och det gick par - unga och gamla - på grusvägarna genom parken. Ett par satt på en bänk och pratade. En familj med tre små barn satt på en vit/röd rutig duk och hade picknik(?). Allt var så fridfullt. Solens strålar gjorde parken magisk. Björkarna som fanns lite överallt vajade lite på grund av vinden. Plötsligt kom en mamma och hennes lilla barn i 5:års åldern fram till mig, jag vände mig om.

- Hejsan, mitt barn verkligen älskar dig. Kan vi ta kort och få en autograf? Frågade mamman med ett leende som jag besvarade.
- Såklart. Vad heter du? Sa jag och satte mig på huk framför tjejen.
- Louis. Sa hon tyst.
- Fint namn. Log jag och la armen om henne medans mamman tog kort.
Sedan skrev jag en autograf och gick sedan vidare. Man hörde skratt lite överallt och ja... Jag var i himlen verkligen.
Efter en stund gick jag tillbaka till hotellet.

Men då hände det. Då hände det som ingen förväntade sig. Massa skrik och muller runt omkring mig... Dimma.
Var jag död?

Whitney

- Jag går ut så ni kan prata. Sa Justin och jag nickade.
Han pussade min panna innan han gick ut.
- Ni är så söta ihop! Seriöst! Utbrast Alli.
- Eller hur!
- Tack, eller vad man nu säger. Fnissade jag.
- Vart är din mamma då? Sa Mel och jag ryckte på axlarna.
Vi snackade, och snackade. Sedan gick båda ner för att åka hem, de skulle åka och bada. Så jag la mig ner och väntade på Justin. Minut efter minut. Sekund efter sekund. Vart var han? Efter en stund kom några doktorer in och tog blodprov och sådant.
- Hur mår du? Är du trött? Vart gör det ont? Sa Mrs. Stanford där hon satt på en pall medans en annan man fixade med mig.
- Jag mår väl lite sådär, jag är ganska trött och det gör ont överallt, mest i bröstkorgen.
- Okej, men det är normalt. Du kommer ha ont i bröstkorgen några dagar eller veckor men det kommer gå över. Och du kan känna dig lite trött också, men annars är allt normalt. Tänk lite på vad du gör de första dagarna, med tanke på dina revben.
Jag nickade och sedan gick båda ut och det vart tyst. Jag kollade klockan. Jusitn hade varit borta i snart en halvtimme.

Sedan gick allt så fort. JAg fattade först inte att det hände, men det gjorde det. Alla bara skrek. Sedan är det bara svart i minnet. Jag minns verkligen inget mer, förutom vad jag tänkte.

Jag älskar dig Justin. Sedan första gången jag såg dig, när jag var tretton, när du stod där i korridoren och skrattade med dina kompisar, då visste jag att någon skulle hända. När du mötte min blick, fjärilarna i min mage vart galna. Ditt leende glänste, lika så dina ögon. Jag var hemligt kär i dig. Du visste inte om det.
När du kom fram till mig senare den dagen trodde jag att jag skulle dö. Ditt första ord till mig kom: Tja.
Några veckor senare vart vi ihop, men sedan gjorde du ditt största misstag. Den dagen kom jag ihåg så väl. Jag minns allt i detalj. Knackningarna på min dörr, lappen som låg på dörrmattan.
Fattar inte att du gjorde så, det är över
Hur kan så få ord göra så otroligt ont? Men jag älskar dig ändå! Du kom tillbaka och visade att du faktiskt älskar mig!
---------------------------------

Vad är det som händer??? Någon som kan gissa?? ;) Kommentera!!
Jag är tillbaka från Skåne nu. För er som undrade var jag i Klippan, tror jag det hette. Vi hade jättetrevligt.
Imorgon börjar skolan igen och jag ska försöka skriva som vanligt igen. Det här kapitlet kanske vart lite kort men jag har ingen ork att skriva just nu.