(Lyssna samtidigt!)


Sakta reser jag mig upp men ramlar snart. Med tårar som rinner ner för kinderna och allt skrik i mina öron går jag så fort jag kan mot trapporna. Alla knuffar varandra och jag kämpar för att hålla mig på benen.
När jag äntligen kommit ner på entré våningen höll jag muller och alla skriker högt. Jag ser en liten flicka som sitter fast mellanen hylla och golvet. Hon gråter och skriker. Jag går fram till henne och tar upp henne i min famn. Sedan springer jag så fort jag kan. Även om det gör ont i bröstkorgen fortsätter jag. Snart är det bara vi här och jag springer fort ut från dörren. Då rasar hela huset. Jag sätter mig ner några meter ifrån och börjar gråta.
- Mår du bra, miss? Sa en mörk röst.
Jag skakar på huvudet och jag känner hur han "plockar upp" mig. Han börjar springa därifrån och jag bara låter tårarna rinna.

Justin

Jag reser mig sakta från marken och ser mig omkring. Jordbävningen är över men alla springer omkring fortfarande. Parken som förut varit fridfull och vacker är nu en katastrof. Träd låg på marken och ja... Vad mer behöver jag säga?
Shit! Whitney!
Snabbt sprang jag mot sjukhuset. Allt låg på marken. Det var dimma överallt. Jag kisade för att kolla efter Whitney. Då såg jag en kraftig man ligga på marken. Över sig hade han massa smuts och delar från byggnaden. Han såg medvetslös ut. Under honom (misstolka inte) låg en tjej med mörk hår och sår på armarna. JAg kollade närmre och såg att det var Whitney. Hennes ögon var stängda.
- Whitney! Skrek jag och sprang fram till dem.
Jag flyttade lite på mannen och kollade sedan på Whitney. JAg började gråta och en tår föll ner och landade på hennes kind. Sedan la jag henne i min famn, böjde mig över henne och lät tårarna rinna. Plötsligt tog någon armarna runt min nacke. Jag såg på Whitney och såg att det nu rann tårar nerför hennes kinder.
- Whitney, hur mår du?! Sa jag oroligt och bar upp henne försiktigt, hon skrek till.
- Justin! Grät hon och tryckte sig mot mig.
- Shh... Det går över. Allt kommer bli bra. Sa jag tyst och la ner henne på en gräsplätt.
Jag såg på vägarna som det nu var massa sprickor i. Flera hus hade rasat och en del mycket skadade. Plötsligt kände jag hur det började skaka igen. Whitney började skrika.
- Nej!! Justin! Lämna mig inte! Grät hon.
- Jag ska aldrig lämna dig. Viskade jag och lutade mig över henne.
Den här gången skakade det inte lika mycket. Det var säkert bara efterskalv. Jag försökte lugna Whitney vilket var ganska omöjligt. Hon hade riktigt ont och behövde mycket vård.
Efter några minuter slutade det skaka och Whitney vart lite lugnare.
Plötsligt vart hon helt blek. Hon slutade gråta och såg på mig med trötta ögon.
- Justin... Viskade hon hest och jag tog hennes hand. Min tid är över. Jag älskar dig. Viskade hon och jag skakade på huvudet.
- Nej, nej! Lämna mig inte! Snälla! Du är stark nog att klara det här! Snälla läman mig inte! Grät jag och hon slöt sakta ögonen.
Precis då hörde jag ett flertal män komma mot oss. Jag kollar bak och ser fem/sex män komma springandes mot oss.
- Hjälp! Ropade jag medans tårarna rann.
De tog upp Whitney och en man kom fram till mig och ledde mig efter dem. Vi alla hoppade in i en helikopter som snabbt lyfte.
- Syrgas! Sa en kille.
De gav Whitney en mask som skulle ge henne syre. Snart var vi framme - var visste jag inte - och alla sprang ut med Whitney medans jag kämpade för att springa med. De förde in henne på ett rum och jag såg på en tavla. Det var en bild på ett stort sjukhus - antagligen det här - och det stod Birminghams Hospital.
- Ursäkta, men vad gör du här? Sa en röst bakom mig.
Jag kollade bak och såg en ung tjej med blonda lockar.
- Ehm... Jag var i Atlanta, jordbävningen. Öh, jag väntar på min flickvän. Hon ligger där inne. Jag pekade på dörren där de fört in henne.
- Jaha, vill du ha något, Mr. Bieber? Vatten? Te? Kaffe? Sa hon.
- Vatten skulle vara bra. Sa jag och hon nickade.
- Jag ska se om det finns något ledigt rum som vi kan undersöka dig i.
Jag nickade och hon gick fort iväg.
Bara några minuter senare var hon tillbaka med ett leende på läpparna.
- Det är väldigt fullt, men vi kan köra in en säng till din flickvän om du vill.
- Ja, gärna. Sa jag en aning lättat.
Hon tog in en säng till rummet och jag gick in efter henne. Min blick for direkt till sängen där Whitney låg. Hon var blek. En annan tjej stod bredvid henne och tog blodprov.
- Hej Tyra. Log tjejen som jag träffade i korridoren.
- Hej Lissy. Log hon tillbaka.
Jag la mig på sängen och Lissy - som om hette - började ta blodprov och sådant. Hon pratade med mig hela tiden. Det var inte irriterande, bara trevligt.
- Så, hur länge har ni varit tillsammans? Sa hon och stoppade in nålen i min arm.
- Snart sju månader (säger det). Sa jag och hon nickade.
- Jaha, bor ni båda i Atlanta? Säger hon och går mot en bänk på andra sidan rummet.
- Ja. Det gör vi. Sa jag och vände mitt huvud på kudden så jag såg Whitney.
Hon såg faktiskt död ut. Helt stilla.
- Kommer hon överleva? Sa jag.
- Svårt att säga. Doktorerna sa att en sekund kunde ha ändrat allt, både positivt och negativt. Hon hade tur som överlevde det där. Hon hade ju redan brutna revben, men hon har brutit ytterligare några. Sedan har hon bara stukat foten, inget mer. Det är en tjej med änglavakt må jag säga. Sa hon och jag nickade.
- Ja.
Efter ungefär en timme hade jag blivit undersökt, men jag fick stanna på rummet. De hade sagt att hon kanske skulle vakna idag eller inatt, och jag skulle vara här när hon vaknar.
-----------------------------------

Så, så, så... Måste verkligen träna på NO nu, men ja... A usually, KOMMENTERA!! :D