Tårarna rann, på alla. Mig, Alli, Justin och Alexandra. Mest på mig och Alli. Vi höll om varandra och bara grät. Jag tänkte på alla minnen vi haft. När hon sov hos mig, godiskriget, festen, allt. Jag tänkte på alla roliga och tråkiga stunderna. Vi hade verkligen delat många minnen. Från BB till graven.
Snart släppte vi varandra och vi hade en tyst minut för henne.

En vecka senare

Ja, då var vi här. I Stratford. Jag, Justin och Alli. Och ja, där stod vi. Med varsin resväska och en handväska - i alla fall jag och Alli. Hon och jag stod som fiskar i ett akvarium, vart skulle vi? Men som tur var så visste Justin. Så vi hoppade på bussen och vi slog oss ner. Jag såg ut genom fönstret och tänkte på Mel. Hon skulle  vara här med oss. Hon skulle le och skratta. Mamma och Blake hade också dött. JAg vet, väldigt tråkigt. Jag fäller fortarande tårar för dem, eller okej, jag ljög. Jag fäller tårar för mamma och Mel och alla andra som dog, inte Blake. Han förtjänar det inte. Verkligen inte. Även om mamma aldrig fick reda på vad han gjorde mot mig så tror jag hon förstod. Den enda anledningen till att hon hade kvar honom var huset och pengarna. Blake var liksom mammas "chef". Skulle hon skilja sig och flytta därifrån med mig skulle hon bli av med jobbet och då har vi inga pengar... Ibland önskar jag att jag hade en hel, riktig, bra familj. Inga bråk om pengar, inga gräl mellan föräldrarna. Inget sådant. Bara en helt vanlig familj som var tajta. Hade fredagkväll på fredagskvällar, spelade spel, åkte på semester, handlade glass och allt sådant. Men jag visste att det aldrig skulle hända. Jag är nöjd med vad jag har, och jag tackar Gud för vad han gett mig. Det här är livet han gett mig. Han kanske har någon bra tanke om det, vem vet?
- Whitney, vi ska av. Sa Justin och jag såg på honom.
Han hade ett litet medlidande leende på läpparna. Sakta nickade jag och gick med de andra ut. En kall höstvind svepte över oss när bussen försvann. Vi stod vid en öde busshållsplats. På andra sidan vägen var det en park. En fontän i mitten och små grusvägar omkring den. En del parkbänkar också, och träd... Ja, en helt vanlig park. Efter några sekunder gick Justin över vägen och vi hängde efter. Förvirrat såg vi oss omkring - inte Justin då - och undrade vart vi skulle. Vi gick igenom parken och kom till en liten, liten stad. Hus på båda sidorna och några bilar parkerade på sidan. Några få personer som gick på gatorna pekade och kollade på Justin, men han bara log och vinkade lite. Vi stannade framför ett gulligt litet hus. Ut kom en äldre kvinna och man (om man nu säger så).
- Mormor! Morfar! Sa Justin och kramade dem.
Plötsligt kom en skällande hund ut.
- Sammie! Utbrast Justin och bar upp honom.
Ja, och så stod vi här. JAg och Alli i bakgrunden och bara såg på. Justin såg så lycklig ut. Ett äkta leende. Ett sådant kommer jag aldrig ha. Bara ett falskt. Varför skulle jag vara lycklig? Jag har inget. Okej, en vän och en pojkvän, vad mer? Inget. Jag är verkligen ensam...
- Morfar, mormor, det här är Whitney. Min tjej. Sa Justin och hans mormor och morfar hälsade på mig med en kram.
Samma sak gjorde de med Alli, sedan gick vi in. Jag och Alli fick "låna" ett gästrum, så vi började packa upp och sådant och sedan kröp vi i säng (klockan var ganska mycket).

Jag vaknade till lukten av nygräddade pannkakor. En välkänd doft. När jag var liten brukade jag vara hos mormor på sommarlovet, då lagade hon alltid pannkakor till lunch och så åt vi ute på altanen med en rutig duk. Morfar var också med såklart. De frågade hur det var hemma. Då svarade jag: Okej. Vi hade alltid en bra diskution. Antingen om det bästa tv-programet eller om bästa låten.
Sakta slog jag upp ögonen och kisade mot klockan som stod på sängbordet. Tjugo i två. Wow, jag sov verkligen länge.
Efter en stund av tankar satte jag mig upp och sträckte på mig. Jag drog handen genom håret och såg mot Allis plats. Hennes kinder var våta, likaså hennes kudde. För att inte väcka henne klev jag upp mycket försiktigt och gick mot garderoben och drog fram ett par gråa mjukisar, ett vitt linne och en tjocktröja utan dragkedja - man drog den över huvudet.
Sedan drog jag ihop håret till en bulle på huvudet och struntade i sminket.

- Godmorgon hjärtat, sovit gott?. Log Diane (Justins mormor).
- Godmorgon, ja, väldigt. Log jag tillbaka.
- Godmorgon Sunshine. Log Justin som kom in i köket från vardagsrummet.

- Godmorgon.
Han gav mig en lätt kyss innan han slog sig ner vid bordet.
- Pannkakorna blev precis klara. Tyvärr missade både du och Alli frukosten, men vi ville inte väcka er, så ni får lunch nu. Förklarade Diane och jag nickade.
- Tack så mycket.
Då hördes trötta steg nerför trappan. Snart kom en riktigt trött Alli in i köket och log lite smått.
- Godmorgon. Sa hon hest och vi fnissade lite allihopa.
- Godmorgon.
Vi alla slog oss ner och då kom jag på en sak.
- Vart är Bruce? Jag la på en pannkaka på min tallrik.
- Han skulle åka på någon träff idag, han kommer nog hem senare ikväll skulle jag tro. Sa Diane och log.
- Jaha.
- Vad ska ni göra idag då? Fortsatte hon.
- Ja... Började jag.
- Vi ska ta en promenad runt Stratford. Och sedan ska vi hälsa på pappa, Erin, Jazmyn och Jaxon. Och sist ska vi hälsa på Chaz och Ryan. Avbröt Justin mig med ett leende.
- Vad trevligt! utbrast Diane.

Efter lunchen så gick jag och Alli upp till vårat rum och böt om. Jag drog på mig mörka jeans, ett vitt linne med volanger och sedan ett par svarta stilettstövlar. Sedan sminkade jag mig med mascara och lite ljus ögonskugga, och sist borstade jag igenom håret och lät det ligga naturligt över mina axlar.
- Är du klar Alli? Sa jag och såg på henne.
Hon hade på sig ett par ljusa jeans, ett svart linne och en tjocktröja och såklart sina vita, lite smutsiga, Converse.
- Japp.
Vi gick ner och i hallen stod Justin och väntade på oss. Han log mot båda två innan vi gick ut i den kalla höstvinden. Löven var orangea eller svagt röda. Marken hade ett tunnt täcke av löv. Och jag kände duggregnet. Sakta började vi gå runt i den lilla staden och vi stannade utanför ett gulligt hus. Justin gick fram till dörren och knackade på. En ung man kom ut och gav Justin en kram.
- Vad kul att du är hemma igen. Mår du bra? Sa han och Justin nickade.
- Bieber!! Hörde jag en ljus, gullig röst skrika och snart kom en gullig liten flicka ut och sprang mot Justin.
- Jazzy!!
Justin bar upp henne och kramade henne hårt. En ung kvinna kom ut med en liten pojke i famnen.
- Hej Jaxon. Sa Justin och pussade hans kind.
- Du måste vara Whitney? Sa den unge mannen och kramade mig.
- Ja.
- Jag är Jeremy, Justins pappa.
När Jeremy hälsat på Alli kom kvinnan fram och hälsade.
- Jag är Erin, Jeremys fru.
- Whitney, Justin flickvän. Log jag och hon kramade mig.
- Whitney, det här är Jazmyn, min lillasyster. Sa Justin och kom fram med Jazmyn till mig.
- Hej. Log jag, satte mig på huk och log mot henne.
- Hej. Sa hon tyst och blygt.
Hon gick sakta fram till mig och kramade mig. Jag kramade henne tillbaka.

När alla hälsat på alla gick vi in och fikade med bullar och saft. Jag lärde känna Jeremy och han var riktigt trevlig.
- Brudar, ska vi gå så vi hinner träffa Chaz och Ryan? Sa Justin och jag skrattade åt hans ordval.
- Okej.
Vi gick till hallen och sa hejdå till alla. Jazmyn kom fram och kramade mig hårt och jag log mot henne.
- Hejdå Jazzy.

Och snart var vi ute igen. Den här gången tog det lite längre tid innan vi var framme. Vi gick först rakt fram, sedan höger, sedan vänster, höger igen och sedan gick vi igenom en park. Efter cirka 10 minuter var vi framme och hade stannat utanför ett grått hus. Bredvid  dörren stod det Somers med guldig text.
En kille öppnade och flög på Justin.
- Justin! DU är hemma!! Skrek han och Justin skrattade.
- Jag har saknat dig, broo. Skrattade han.
Snart kom en annan kille ut och kramade Justin. Efter kramkalaset presenterade Justins oss för killarna.
- Killar, det här är Whitney, min tjej och det här är Alison, Whitneys kompis. Whitney, Alli, det här är Chaz och Ryan.
- Så du är den "berömda" Whitney. Sa Chaz och gav mig en kram.
- Berömd och berömd. Skrattade jag.
Justin la sin arm om min midja och vi gick in.
- Mamma och pappa är bortresta, så Ryan typ "bor" här. Flinade Chaz.
- Trevligt. Sa Justin och vi gick upp till vad som såg ut som ett spelrum.
- Så, ni är typ... Spelnördar? Sa jag och såg mig omkring i rummet.
- Japp. Sa Ryan och Justin skrattade.
- Kan vi inte dra till ishallen och spela ishockey? Sa Chaz och vi andra nickade.
Jag och Alli fick låna skridskor (?) av Chaz syster - som inte var hemma. Sedan började vi gå mot hallen.
Byggnaden var stor. Taket var liksom... som en båge. Och ja, som sagt. Den var STOR.

Det var inga där inne - som tur var - så vi slog oss ner vid bänkarna och tog på oss våra skridskor. Alli var inte sen med att hänga med killarna ut på isen, men jag väntade.
Sist jag stod på skridskor var jag 5. Jag var med i några tävlingar på konståkning, men jag slutade p.g.a en olycka som hände mig.
Jag ramlade och bröt foten. Jag var väldigt nära på att bryta nacken. Mamma vart riktigt rädd och hade trott jag skulle dö. Även om hon inte ville att jag skulle åka mer så sa hon inget. Då var det min dröm att bli konståkerska, men nej. Jag slutade för att jag var rädd. Rädd för att olyckan skulle hända igen.
- Whitney, vad är det?
Jag hade inte märkt Jusitn som stannat framför mig.
- Öhm, inget. Sa jag, reste mig upp och gick ut på isen.
Som tur var hade jag fått konståkningsskridskor och inte sådana hockeyskridskor. Jag testade försiktigt åka någon meter och log. Det kändes som förr. Ju mer jag litade på mig själv, desto snabbare åkte jag, och efter några minuter testade jag hoppa.
- När lärde hon sig det där? Hörde jag de andra säga, men jag brydde mig inte.
Jag var tillbaka på isen. Sedan testade jag ta tag i ena foten och dra den mot huvudet och snurra. Det funkade. Tillsist satte jag snurr på mig och gick ner på huk med ena benet utsträckt.
Jag ställde mig sedan helt still på isen och bara tänkte.
Jag hade gjort det. Jag var ute på isen. Jag var ute på isen! Med ett stort leende på läpparna åkte jag fram till Chaz och kramade honom hårt.
- Tack! Fnissade jag och släppte honom.
- För vad? Sa han förvirrat och kliade sig på bakhuvudet.
- För att du fick ut mig på isen igen.
- Igen? Sa alla samtidigt och jag skrattade, sedan berättade jag allt.
------------------------------------------------

Shit vad lågnt det blev, haha. Tack för alla kommentarer!!! Såg två kommentarer från samma IP-adress men ja... Jag säger det än en gång... Skriv från olika IP-adresser! ;) XoXo