Fortfarande Justins perspektiv!

Plötsligt vaknade jag med ett ryck. Bilderna från drömmer åkte runt i mitt huvud. Jag drog med handen i pannan och kände svettet rinna. Jag kom ihåg att jag tänkte på mig och Whitney. Jag måste ha somnat... Shit asså...
Plötsligt knackade det på dörren och jag rös. Tänk om...
Nej! Så är det inte!
JAg gick till dörren och där stod...

Whitney

Jag knackade på dörren och väntade otåligt på att någon skulle öppna. En ensam tår rann nerför min kind. Jag var verkligen här, och det var...
Justin öppnade dörren. Han var klädd i endast pyjamasbyxor. Jag la huvudet på sne och såg honom i ögonen.
De vackra ögonen, som jag drunknar i varje gång. Allt omkring oss försvinner.
- Hej. Sa jag hest och han log lite sorgset.
- Hej.
- Kan jag komma in? Sa jag och han nickade hastigt och släppte in mig.

- Så, varför kom du hit? Det är liksom mitt i natten. Sa Justin när han gav mig en kopp med varm chocklad.
- Jag kunde inte sluta tänka på dig. Jag kände mig liksom tvungen att komma och prata med dig. Det var liksom... en dragningskraft. Sa jag fundersamt.
- Så du gick hit...
- Ja, jag tänkte att vi kunde prata om... ja, det som hände. Sa jag och han nickade.
- Jag är verkligen ledsen, Whitney. Verkligen. Jag... Ända sedan du lämnade mig har allt varit tråkigt, mörkt och... ensamt. Snälla Whitney, förlåt mig...
- JAg kan förlåta dig. Men jag har fortfarande Zayn. Sa jag allvarligt och en bit hopp strålade i hans ögon.
- Säkert?! Åh Gud! Tack Whitney!! Sa han och kramade mig hårt och jag fnissade.
- Som jag sa, jag har Zayn.
Han nickade allvarligt med ett leende på läpparna.
Jag fick tillbaka henne. Eller, inte  på det sättet jag menade, men jag fick tillbaka henne! Hon hatar mig inte! Helt otroligt!

Sex månader senare

För fem månader sedan blev jag ihop med Whitney igen. Hon gjorde slut med Zayn efter att han varit otrogen. Och för fyra månader sedan friade jag till henne, och hon sa ja! För tre månader sedan gifte vi oss. Det var ett änglalikt bröllop! Och Whitney var gudomligt vacker.
Och Whitney är gravid, hon är i tredje månaden så hon har en liiten mage. Hon är så söt. Försöker hjälpa till att städa lägenheten men jag säger att jag gör det, men hon är verkligen envis.

- Justin! Kan du hämta en handduk?! Det finns inga här! Ropade Whitney från badrummet.
- Okej!
Jag gick till den lilla tvättstugan och tog ut tre handdukar från skåpet. Sedan gick jag till badrummet och öppnade dörren. Sakta stack jag in handen med handdukarna och jag hörde Whitneys klingande skratt.
- Du kan komma in. Jag menar, det är lugnt.
Jag klev in och gav henne handduken. Sedan kysste jag henne och gick ut.

Whitney

Jag tog på mig gråa mjukisbyxor, ett svart linne och en svart hoodie. Jag satte upp mitt blöta hår i en tofs innan jag satte mig i soffan och började hålla på med min mobil.
- Whitney, jag måste iväg en sväng. Men du får ringa om det är något. Sa Justin och kysste mig innan han försvann ut genom dörren.
- Hejdå... Mumlade jag för mig själv.

Efter några månader fick vi våran älskade dotter Lissy. Vi flyttade till en villa i Stratford och byggde upp våran familj där. Vi fick en son året efter. Rick. Nu lever vi det bästa livet vi någonsin kunde få. Allt är helt perfekt. Justin har fortfarande intervjuer och fotograferingar, men inte lika många konserter. Nu ägnar han lite mer tid åt familjen. Men han älskar sina fans och kommer alltid göra. De flesta fans är glada för vårat förhållande, det är inte många som inte gillar det. Det är vi glada för.
Lissy har precis börjat andra klass och Rick har börjat första klass. Jag har fått jobb på ett kafé i närheten där jag jobbar ibland, men jag är för det mesta hemma.
Såhär vill jag leva livet. Lycklig. Glad. Inga problem. Allt bara flyter på som det ska. Jag tackar Gud för det...
------------------------------------------

Förlåt för ett plötsligt slut men jag kände att jag vill börja på en ny nu.... Så ska nog fixa en prolog som förmodligen kommer ut idag, kanske ett kapitel också. Är sjuk så jag har typ inget att göra. Kommentera vad ni tycker om novellen! Bra/dålig? Själv är jag inte så jättestolt för slutet...