Efter ett tag har vi äntligen kommit tillbaka till hotellet. Då ringde min mobil. Jag tog upp den och svarade.
- Hallå? Sa jag osäkert och släppte Justins hand för att sätta mig i fåtöljen men ändrade mig när jag hörde vad rösten sa.
- Hej. Vi ringer från Birminghams sjukhus. Är det Whitney Thompson vi pratar med? Sa en ljus, gullig röst.
- Ja.
- Jo, vi har en tjej här som heter Alison Lopez (vet inte om jag har skrivit annat efternamn) och hon har nämt dig som närmaste vän, så jag undrar om du skulle kunna komma och hälsa på henne, och eventuellt (?) ta hand om henne.
Jag kände en tår på min kind.
- Ja. Såklart!
- Bra, vi har vanligtvid besökstid klockan 10 till 17 men du får komma när du vill nu.
- Okej, tack.
- Oh, jo föresten. Du kan fråga efter Alexandra Allen i reseptionen.
- Okej, tack.
Jag la på och log lite. Alison levde. Hon levde! Men Mel då? Överlevde hon? Genast sjönk mitt leende och massa tårar forsade ner.
- Gumman! Utbrast Justin när min ben vek sig och jag föll ner på knä på golvet.
Jag la ansiktet i händerna och bara lät tårarna rinna. Justin satte sig framför mig och kramde mig.
- Vad har hänt? Viskade han och strök handen upp och ner för min rygg.
- Alison överlevde. Grät jag.
- Men det är bra, eller? Sa han förvirrat.
- Ja, men Mel då? Grät jag. Överlevde hon eller är hon borta? Tårarna blev fler.
Han sa inget. Det förstod jag. Jag menar, vad ska han säga? Han kan inte säga att hon överlevde, för det gjorde hon kanske inte och han kan inte säga att hon är död för hon kanske lever. Men jag får fråga hon Alexandra om Mel också överlevde.
- Kan vi åka till sjukhuset? Frågade jag och han nickade.
- Ska jag följa med? Sa han.
- Om du vill.
- Alltid.
Jag tog stöd av honom på väg ner till en taxi som tog oss till sjukhuset. På hela bilturen satt jag och såg ut genom rutan. Alla tankar bara for runt, som en orkan. JAg kände hur Justin fattade min hand och jag log tacksamt.

Lyssna samtidigt!!


Snart var vi framme och vi klev ur. Justin betalade taxin och vi gick mot entrén.
Magen pirrade.
Allt var liksom så... konstigt. Önskar allt kunde vara som förr. Men nej, nu lurar istället döden runt mitt liv, eller mina kompisars liv, i alla fall en.
- Hej. Alexandra Allen? Sa jag till den äldre kvinnan som stod i reseptionen.
- Där. Sa hon och pekade mot en korridor. Första till vänster, våning 4, gå till vänster och tredje dörren på vänster sida. Fortsatte hon.
- Tack. Sa jag och vi började gå.
Vi gick vänster, gick in i hissen, tryckte på våning 4, gick till vänster och knackade på tredje dörren till vänster.
- Kom in! Hörde jag samma ljusa röst ropa som i telefonen.
- Jag väntar här. Viskade Justin och satte sig på en stol utanför.
Jag öppnade dörren och såg in.
Ett kvadratiskt rum med vita väggar. Två bokhyllor, ett skrivbord, två skåp och sedan två stolar på andra sidan skrivbordet. På golvet låg en ljusblå matta.
- Hej, kan jag hjälpa till?
Jag såg upp på tjejen som satt där. Hon hade på sig en vit rock och vita byxor. Min blick föll på namnbrickan Alexandra Allen.
- Öhm... Ja, jag ska, eh, titta till Alison Lopez. Jag är Whitney Thompson. Sa jag och hon log.
- Jaha, förlåt mig. Vi går direkt. Har du någon mer med dig? Sa hon, reste sig upp och gick mot mig - och dörren.
- Ja, min kille, Justin Bieber. Sa jag och gick med henne.
Vi gick ut i korridoren och Justin reste sig upp.
- Hej. Sa han snabbt och jag log lite.
- Hej, Alexandra. Log hon och skakade hans hand lite snabbt innan vi rusade vidare.
Justin och jag försökte hålla jämna steg, vilket var lite svårt.
- Ursäkta mig för att jag går lite fort men jag måste in till en annan tjej som är nära döden.
- Det är okej.
Hon passerade en annan tjej och de stannade en snabbis, jag stelnade till.
- Tar du hand om Melonie Lee? Sa tjejen.
- Ja, jag är påväg till nu. Sa Alexandra och vi fortsatte gå.
Justin såg på mig och jag småsprang fram till Alexandra.
- Jag känner Melonie Lee. Hon, jag och Alison är bästa kompisar. Sa jag förskräckt och kände tårarna bränna i ögonen.
- Oj, ursäkta, men jag måste verkligen skynda mig. Alison ligger i rum 406. Stanna där så kommer jag förbi. Sa hon stressat och sprang iväg.
Justin tog min hand och vi gick tillsammans till rum 406.
- Kan jag få vara lite själv med henne? Sa jag och han nickade.
Jag gick in och där låg hon. Hennes hår låg på hennes axlar och hon bar en sån där ful sjukhus "dress". Tårarna rann nerför våra kinder. Jag gick fram till henne och kramade henne försiktigt även om jag skulle kunna krama sönder henne.
- Hur mår du? Grät jag och satte mig på sängen bredvid henne.
- Bra. Eller, ja. Har lite ont överallt men allt är helt. Sa hon och torkade sina tårar och log ett gulligt, trött leende.


- Hur mår du då? La hon till.
- Bra. Jag har brutit några revben men annars är jag hel. Har du hört något från Alli? Sa jag och hon började gråta igen.
- De sa att hon var halvt död. Grät hon och vi kramade varandra genom tårar.

Snart kom Justin in och tog kort på oss och han la ut på Twitter.
Two strong girls who both fought for their life and survived #StarStrong #Pray

Vi alla tre pratade ett tag innan Alexandra kom in. Hennes ögon var fyllda av tårar och lite röda. Hon harklade sig och på de få sekunderna, på den lilla stunden kändes det som allt var över. Som om jag lika gärna skulle kunna ge upp. Jag visste inte att tre ord kunda göra så ont.
- Hon är död.
----------------------------

Förlåt för USEL uppdatering men vi har verkligen tusen läxor! Vi har två prov nästa vecka som jag måste träna till och ja... Det här är vad ni får för stunden! Kommentera!! Vill ha mer kommentarer nu!! Kan vi köra minst 8? ;) (från olika personer då.. xD  )