När jag hade letat i tre timmar ringde pappa och sa att jag skulle komma hem.
De hade ringt polisen som var ute och letade efter henne.

***

Jag satte mig i soffan och skakade på benet. Aldrig har jag varit så orolig. Aldrig.
En känsla av oro och rädsla bubblade i hela mig.
- Justin, du borde vila. Vi väcker dig om de hittar henne. Sa pappa och jag nickade.
- Lova att väcka mig.
- Jag lovar.

Sakta gick jag upp till gästrummet och la mig på sängen. Jag slöt ögonen och somnade.

- Justin. Justin.
Jag öppnade ögonen och såg pappa stå där.
- De har hittat henne. Log han och jag rusade nerför trappan och ut på framsidan.
En polisman öppnade ena bakdörren och hjälpte en tjej ut. Hon hade en filt om sig och hon tittade ner så håret hängde framför ansiktet. Ändå kände jag igen henne. Maddie.
- Maddie!
Jag sprang fram till henne och kramade henne.
- Vi hittade henne i havet, men hon verkar vara okej. Sa ena polismannen med en mörk röst.
- Tack.

Jag hjälpte henne upp till gästrummet. Hon la sig ner under täcket och jag la två filtar över täcket. Hennes läppar var lätt lila och hon huttrade väldigt mycket.
- Vad gjorde du i havet? Viskade jag hest och jag såg en tår rinna ur ögat på henne.
- Ju... Justin. Sa hon hest.
- Ja?
- Pappa har... Han fö...
- Han vadå?
- Förbjöd mig att... Att träffa dig. Sa hon och tårarna började rinna på henne.

Hela min värld stannade. Mitt hjärta slutade banka. Allt var på grund av det hon just sagt.
Plötsligt knackade det på dörren och Steve kom in. Jag såg snabbt tillbaka på Maddie som slutat gråta och bara såg på sin pappa.
Snabbt reste jag mig upp och pussade Maddies hand.
- Jag kommer upp snart. Sa jag tyst och gick mot dörren.
Steve hade blicken på mig när jag gick genom rummet.
Så snart jag var ute kom gråten upp i halsen. Allt som hänt är bara för mycket.
- Justin, kan vi prata? Sa pappa och jag nickade.

Sakta gick vi ut till köket för att prata själva. Jag slog mig ner på ena stolen vid köksön och pappa lutade sig mot köksbänken.
Hans blick var allvarlig, nervös och rädd. Den blicken gjorde mig rädd.
- Justin, det var jag. Sa han allvarligt.
- Va? Sa jag oförståeligt.
- Det var jag som försökte mörda Maddie.

Maddie

Justin lämnade rummet. Spänningen mellan mig och pappa steg.
Det var tyst.
Ingen sa något.
Våra blickar sa allt.
Jag hatade  honom och han fattade inte att jag verkligen älskade Justin.

- Madelene, du måste förstå att det är för ditt bästa! Ingen kan ta dig ifrån mig igen.
- Så du ska förbjuda mig att ha kille nu också eller?! Fattar du inte att jag älskar honom?! Skrek jag och han satte sig på sängkanten.
- Jag förstår det Madelene, men du måste förstå att jag är rädd om dig.
- Du fattar ingenting!
- Jo, Madelene...
- SNälla säg Maddie. Klagade jag.
- Okej, Maddie, jag vet vem som skadade dig.
- VA?! Skrek jag och såg på honom med förvånande ögon.
- Ja.
- Vem?!
- Jeremy.

Nu började allt falla på plats i mitt huvud. Blickarna från Jeremy, varför pappa förbjuder mig från Justin. Allt!
Plötsligt for dörren upp och där stod Justin. Gråten brände i halsen. Justin förstod att pappa berättat.
- Maddie jag...
Han började gå mot mig och fortsatte prata, jag hörde... Jag men lyssnade inte.

Min hjärna arbetade för fullt. Försökte plasera alla händelser i ett. Var det möjligt att det var Jeremy som dödat mamma?
Utan ett ord reste jag mig upp och sprang ner till hallen. Jag drog snabbt på mig en mössa och ett par skor innan jag sprang till Lissie. Hon var den enda jag kunde prata med här i Stratford, förutom Chaz och Ryan, men jag behövde en tjejkompis.
Jag knackade hysteriskt på den vita dörren och snabba steg hördes där inne.
Det var Lissie som öppnade. Vid det här laget rann tårarna som aldrig förr. Lissie såg chockat på mig.
- Mitt liv har rasat samman.
 (Tänk er att det är Maddie)

- Gumman.
Hon kramade mig hårt och jag lät tårarna rinna. Snart ledde hon in mig till vardagsrummet och hämtade en filt som hon la runt mig.
- Nu får du berätta allt. Sa hon när hon satt bredvid mig.

Jag berättade. Vi satt i timmar och bara pratade. Hon la till något ord ibland, men lät mig prata oavbrutet. Allt kändes så bra när jag berättade om mitt liv för någon. Allt kändes bättre då.

-----------------------------------------

Sååå, Kommentera!!!!!!!!!! P-U-S-S!!