Jag lät tårarna rinna. Lät de rinna nerför mina kinder för att sedan falla ner till golvet. Varför kan inte känslorna rinna ut som tårarna?
Vad hade hänt egentligen? Jag får inte in det i hjärnan.
En jävla bitch som går till vilken jävla kille som helst! Käften! Hon förtjänar det! Som alla andra!

Alla ord flög runt i skallen, från personen jag älskar. Men ska jag ge upp? Ge upp och dra mig tillbaka för att börja om. Men han är inte bara killen jag älskar, utan killen jag älskat hela mitt liv. Men det kanske tar stop här. Kanske är det min återvändsgränd. Kanske ska jag bara ge upp kärleken och strunta i den, lägga den på hyllan ett tag.

"Withney" hörde jag Luke säga utifrån.
"Ja" grät jag och försökte torka tårarna som bara fortsatte att rinna.
"Kan jag komma in?"
"Ja"
Jag flyttade på mig så han kunde öppna dörren och han gick in försiktigt. Han slog sig ner bredvid mig och la armen om mig. Jag kände mig genast lite obekväm och började vrida på mig försiktigt och då släppte Luke mig.
"Förlåt, det var inte meningen" sa han.
"Det är lugnt"
"Alltså det där med Justin. Det var verkligen inte meningen att förstöra för er."
"Så det är förstört?" Sa jag ledsamt.
"Jag vet inte. Justin är arg på mig men jag ser att han fortfarande älskar dig. Men han kanske bara inte vill erkänna det."
Jag nickade och lät huvudet falla ner på Lukes axel.
"Kan det inte ta slut?" Viskade jag och lät en tår falla.
Han sa inget utan tog min hand.
"Jag kommer inte lämna dig. Jag kommer alltid finnas på din sida. Men bara som kompis, inget mer. Jag vet inte varför jag kysste dig. Jag ångrar det verkligen" sa han tyst.
"Tack Luke" sa jag.

***

Den kvällen sov jag absolut ingenting. Jag hade inte heller någon lust att gå till skolan nästa dag. Istället låg jag i sängen och såg ut genom fönstret som satt över sängen. Såg på alla de miljontals stjärnor som hängde på den svarta hilmen. Och sedan den stora lysande bollen som satt där bland alla de mindre stjärnorna, månen.

När klockan slog nio tog jag upp mobilen och skickade ett sms till Luke.

Kommer inte till skolan idag... Kan du säga det till Mrs. Jackson?? :( Xo Withney

Såklart! Finns! Xo Luke

Jag svarade inte. Orkade inte. Istället försökte jag somna om, utan framsteg. Så istället gick jag ner till köket i mina pyjamasbyxor, ett linne och mina toflor. Till frukost tog jag mjölk och flingor. När jag ätit upp det så gick jag tillbaka till mitt rum, tog mitt täcke, gick ner och la mig i soffan och slog på teven. Det var inget bra så jag satte på en film och jag låg och kollade på. Jag hostade ganska ofta, halsen sved och huvudet värkte. Förkylning. Typiskt!

***

Efter filmen ringde det på dörren. Jag reste mig sakta upp och öppnade dörren. Där stod Justin.
"Hej..." Sa han tyst och såg mig i ögonen.
"Varför är du här?" Frågade jag tyst och tänkte inte så mycket på vad jag sa, jag tänkte mest på allt han sa till mig igår.
"Jag vill bara be om ursäkt för igår"
"Trevligt" muttrade jag och var på väg att stänga dörren men han slank in.
"Vill du att jag ska säga att jag är ledsen?"
"Jag vill att du ska vara ledsen" Sa jag med gråten i halsen.
Justin märkte det och såg plågat på mig.
"Det är jag. Jag vill bara inte visa det"
"Jojo, det ska jag tro på! Jag är ju bara en helt vanlig jävla bitch som tar vilken jävla kille som helst" sa jag och han suckade.
"Jag menade det inte!"
"Nähe! Varför sa du det då?!" Skrek jag och han ryggade tillbaka.
"Men du kysste ju för fan en annan kille!" Skrek han och ny var det jag som ryggade tillbaka.
"Det var inte jag som kysste honom! Det var han som kysste mig!"
Han vart tyst. Jag suckade och skakade på huvudet.
"Ut" sa jag lugnt.
"Nej..."
"Ut!" sa jag högre.
"Jag kommer tillbaka" sa han och såg på mig med sina söta ögon.


Han försvann ut genom dörren och tårarna kom tillbaka. Varför?!
Sakta släpade jag mig och min kropp upp för trappan och in till mitt rum, för att sedan lägga mig på sängen och låta tårarna ta över. Jag tappade kontrollen helt. Jag skrek. Skrek tills jag blev hes. Allt jag tänkte på var mitt liv. Mitt jävla liv som bara blir värre. Plötsligt tog jag upp vas med blommor och kastade i golvet. Direkt ångrade jag mig och skulle ta upp glaset. Då trampade jag på en stor glasbit som direkt skar upp undersidan av min fot.
"Faan!!" Röt jag och såg blodet droppa från fingrarna och på foten.
Jag visste att mamma och Blake skulle komma hem sent så jag tog upp mobilen och ringde någon som jag inte hann se vem det var.
"Hallå?"
Fan!! Justin!
"Justin?" Sa jag hest och kände gråten i halsen.
"Ja, det är jag"
"Snälla kom! Jag behöver hjälp" sa jag och fällde en tår.
"Vad har hänt?" sa han oroligt och jag hörde hur han började gå/springa.
"Jag... Jag..."
Jag tappade talförmågan och kände hur världen snurrade. Ögonen tappade sin fokus och allt blev suddigt.
"Withney?! Svara! Withney..."
Jag kände hur jag föll på glaset och bara somnade...

Jag kommer ihåg att jag önskade att jag ville somna i en sömn jag aldrig skulle vakna ur

"Kommer hon bli bra?"
"Jadå, men hon måste vila"
En röst kände jag igen, men jag visste inte vem det var.
"Tack Justin. Tack för att du tog hand om henne. Men kan vi få vara lite själva?"
Den rösten visste jag också vem det var, men ändå inte...
"Såklart, säg till om hon vaknar"
"Absolut"
Jag hörde en dörr öppnas och stängas och någon tog min hand. Jag kännde värme spridas i kroppen. Alla bekymmer försvann. Plötsligt öppnade jag ögonen och såg trött upp på personen som satt bredvid mig på sängen.
"Gumman..."
Det var mamma som satt där. Hon drog bort min lugg ur mitt ansikte och hon log genom några tårar.
"Jag var så orolig" sa hon tyst och pussade min panna.
"Men jag lever ju" sa jag lika tyst med ett leende.
"Ja, och du kan inte förstå hur lättad jag är" log hon och pussade min hand.
------------------------

Såå..... Har inte så mycket att säga, mer än KOMMENTERA!! ;)