Jag vaknade med ett leende på läpparna. Det var dags!
Vi hade fått ledigt idag, pga tävlingen. Den skulle hålla på hela dagen. Men hela skolan var tvungen att vara där - i alla fall högstadiet - för att peppa 'laget'.
Jag har sjungit sedan jag var mycket liten och jag började spela piano vid 5 års åldern, men jag slutade när jag var 14. Jag hade börjat med musik för att ha något att göra när pappa dog. Men för två år sedan slutade jag. Jag har ingen aning om varför jag slutade. Men ja, gjort är gjort. Men även om jag inte går på piano - eller tar sånglektioner - så kan jag fortfarande det jag kunnat för några år sedan.
Ibland ser jag mig själv sitta vid en vit flygel. Ibland ser jag även massa noter flyga omkring i rummet. Som om jag ser noterna jag spelat och en melodi som hör till. Ganska konstigt, jag vet. Och ibland kan jag bli lite rädd, men det är inte ofta.

Jag tog på mig ett par svarta shorts med typ diamanter på och en magtröja. Sedan borstade jag håret och lät det vara naturligt lockigt. Sist sminkade jag mig och tog på några smycken.
Jag borstade tänderna och struntade i frukosten. Så jag gick till hallen och drog på mig mina svarta kängor med lite nitar på.

Jag parkerade på framsidan och gick mot byggnaden. Jag följde skyltarna och kom till alla rum där alla 'lag' skulle vara. På en dörr stod det ATL High så jag gick in. Där satt alla i vårat 'lag' och övade. 
"Tjenare" sa jag och de avbröt och såg på mig.
"Tja!"
Rafael - killen jag ska göra duetten med - kom fram till mig.
"Vi måste träna mer på No Air" sa han och jag nickade.
"Okej, kom."
Vi satte oss i ena hörnet och började öva och öva och öva.
"Withney, du måste följa med till scenen och berättade hur vi ska ha när vi ska sjunga" sa Noelle - en tjej i 'laget.
"Okej,  jag kommer."

Jag följde med henne och förklarade hur det skulle vara.

***

Okej, det är snart vi och jag är SKIT nervös!! Jag kan låtarna utantill och allt, men ändå känner jag mig osäker, men jag menar, vem gör inte det?

"Och nu... ATL High!!"
Alla gick upp på scenen. Jag ställde mig vid en mikrofon och såg ut över publiken. Minst 10000 var där kändes det som. Jag hörde musiken komma igång och jag började sjunga.
"I wouldn't wanna be anybody else"

Hela låten gick bra och jag gjorde mig i ordning för nästa låt. Då såg jag bekanta ögon i publiken. Precis vad jag inte ville. Justin. JAg suckade och svor tyst för mig själv. Rafael såg på mig och log, jag log tillbaka.
Musiken började.
 (Tänk er att det är Selena som sjunger)

Jag såg ut i publiken, hittade bland annat Mel och Ali, men inte mamma eller Blake. Vilket svek mig riktigt. Men, ja, sånt är livet. Plötsligt mötte Justin min blick. Han log med hela kroppen.
Jag tittade bort och såg på Rafael som stod bredvid mig. Han mötte min blick och log. Jag hörde hur de andra sjöng med och log stort. Vi såg ut i publiken och alla lös med mobilen eller något lysrör och gungade i takt.

Jag började tänka på mitt liv. Just nu, när jag sjöng, var allt bra. Allt var toppen! Jag hörde liksom hemma på scenen med en mikrofon framför munnen. Ibland funderar jag på att börja igen. Men jag  vet liksom inte... Jag vet att många skulle säga 'Följ ditt hjärta' men problemet är att mitt hjärta inte säger något. Det är inte tomt, men det säger inget. Ibland vill jag bara släppa allt, sjunka till botten och låta lungorna fyllas med vatten. Men, nej. Usch vilka tankar. Jag ska leva livet ut! Jag bara säger det! Jag lovade pappa. Han skulle inte vara stolt om jag gjorde så. Sluta nu Whitney!

Rafael sjöng och nu var det jag.

"But how do you expect me To live alone with just me?"

Vid de höga och långa tonerna tog jag i med hela kroppen och sträckte ut ena armen.


Efter låten gick vi av scenen och kramade varandra. Vi skrattade och hade jätteroligt.
Vi fick en kort rast innan vi skulle upp på scenen för att få veta vinnaren.
Men vi gick upp och ställde oss bakom Beatrice, våran 'tränare'.
"Och vinnarna är...!"

Hela mitt hjärta stannade. Hela mitt lag skrek. Alla i publiken ställde sig upp och gav oss stående applåder.
"Whitney! Vi vann!"
Rafael skrek till mig och då vaknade jag till liv. Vi hade vunnit! Jag skrek och började gråta lite. Jag kramade Rafael och Beatrice tog checken på 100 000 kronor till våran skola.

***

"OMG!!!" Skrek jag och slängde mig på Mel när hon kom in bakom scenen.
Vi skrattade och pratade non stop. Vi gick till min bil och hoppade in.
"Eyy"
Jag såg upp och såg Justin stå där. Mitt hjärta stannade.
"Eyy?" Sa jag och han skrattade.
"Kul att se dig igen, Thompson" log han och hela mitt hjärta hoppade ett extra slag.
"Säger detsamma Bieber" log jag och han skrattade.
-----------------------------------


Ni får veta hur de känner varandra i nästa kapitel, tror jag.. Kommentera!!! :D