"Du sjunger lika bra som vanligt" sa han och flinade.
"Men snälla" jag startade motorn.
"Jag tänkte fråga om jag kunde få skjuts till hotellet" flinade han och jag såg på honom.
"Öhh, visst. Är det okej Mel?" Jag såg på henne.
"Visst! Såklart!"
"Bra, hoppa in"
Han satte sig där bak och vi åkte mot hans hotell. Jason Derulo's låt Fallen spelades och jag och Mel satt och sjöng med lågt. Jag öppnade rutan på min sida och lutade armen där.
Jag stannade vid entrén och Justin klev ur.
"Tack för skjutsen, Thompson" flinade han och jag suckade.
"Snälla Bieber, sluta!" Gnällde jag och han skrattade.
"Här. Vi ses" flirtade han och gav mig en lapp.
Jag läste. Mitt nummer Thompson och sedan stod ett nummer.
"Justin.." Jag såg upp men han hade redan gått. "Han är hopplös" suckade jag och körde iväg igen.
"Haha, lilla gumman. Han är kär! Det är ju uppenbart!" Skrattade hon.
"Haha, lilla gumman" härmade jag och hon skrattade mer.


Jag släppte av Mel hos henne och åkte hem. Mammas bil var hemma. Huh? Jag parkerade och klev ur. En kall vind fångade mitt hår.
När jag kom in kände jag spänning i luften. Inte bra.
"Hallå?" Ropade jag försiktigt.
"Hej"
Mamma kom ut ifrån köket med ett leende på läpparna.
"Vad gör du hemma?" jag lät nästan kaxig.
"Ja, jag fick ledigt så ja..."
"Hade du ledigt idag?!" Nästan skrek jag.
"Jaa" Sa hon.
"Varför kom du inte på finalen?"
Tårarna kom bakom ögonen men jag tvingade de tillbaka.
"Var det idag?! Förlåt älskling! Jag trodde det var nästa vecka!" Sa hon och spelade ledsen.
"Du bryr dig ändå inte" muttrade jag och kände tårarna komma ner för mina kinder. "Du ville såklart inte se din dotter sjunga för första gången på två år."


Snabbt sprang jag upp på mitt rum och vidare till mitt badrum. Jag hoppade i duschen och lät känslorna rinna ut med vattnet. Tårarna rann nerför mina kinder, fast jag märkte det inte på grund av vattnet, men ändå visste jag att jag grät.

Jag klev ur duschen och drog på mig min One Piece och började borsta håret.
"Whitney!"
Mamma ropade utifrån.
"Gå!" Skrek jag.
"Det ska jag, men det är någon som är här och väntar på dig."
"Hon kan vänta på mitt rum."
"Han" rättade hon och jag stannade upp.
När jag borstat håret gick jag ut till mitt rum.
Där satt Justin.
Jag stängde dörren bakom mig och såg på honom.
"Vad gör du här?" sa jag och han skrattade lite.
"Jag tänkte hälsa på" flinade han och jag suckade.
"Seriöst."
Min röst var allvarlig och spänd.
"Jaa... Jag är seriös." JAg gick mot mitt skrivbord. "Men asså, jag saknar dig, Whitney."
Jag vände mig om och blängde på honom. "Saknar mig?! Åh, kom igen. Bättre kan du. Du gjorde slut för att du trodde jag varit otrogen, och sedan stuckit!"
Han reste sig upp och gick mot mig. "Men jag kom tillbaka! Jag gjorde det för att jag älskar dig!" Nu stod han bara en halv meter ifrån mig. Fjärilarna blev som galna. De flög runt som vilda höns. "Jag älskar dig Withney."
Hans ord trängde in i mina öron och inom mig skrek jag högt. Men mitt hjärta sa något helt annat. "Justin, jag uppskattar att du kom hit. Men, nästa gång kan du mena det, ha något att komma med."
Meningen överraskade till och med mig. Jag såg chocken i Justins ögon och visste precis hur han kände.
"Du kan gå" avslutade jag och han tog sista klivet mellan oss.
"Nej" viskade han och tog tag i mina händer. "Nej." Han upprepade det han sagt och såg rakt in i min själ. "Jag kan inte gå. Jag är här för att visa mina känslor för den jag älskar, och kommer inte släppa henne. Inte den här gången."

Okej, nu kan det här vara lite konstigt att läsa. Men asså, för några år sedan - ca. 3 - var jag och Justin ihop. Jag hade varit med min kusin och Justin hade trott att jag var otrogen. Han gjorde slut och stack. Ett år senare dog min pappa, Justin vet inte om det än. Men han har ingen som helst anledning att få veta. Det har inget med honom att göra. Men ändå vet jag att han kommer få reda på det.
Älskade jag Justin? Ja. Jag älskar honom. Men jag kan inte lita på honom efter tre år. Har han förändrats? Eller är han den gulliga Justin han var då. Han kanske har blivit en stor bitch som bara bryr sig om pengar.

"Justin, snälla kan du gå? Jag måste tänka" viskade jag och han suckade.
"Jag ringer dig."
Med de tre orden lämnade han rummet. Han lämnade efter sig ett stort svart hål som ingen annan kunde täcka. Ett hål som bara var för honom. Bara han!
Genast kände jag ensam. Som om alla plötsligt lämnade mig. Då slog det mig att det logiskt sätt var jag som lämnade Justin. Jag hade bett honom att gå. Han lydde. Herregud var svårt allt var!

-------------------------------

Kom igen nu! Jag vill ha fler kommentarer!! Kommentera på bara!!!! PUSS