"Hallå?! Jag är hemma!" Ropade jag när jag kom innanför dörren.
Anledningen till att jag ropade så var att jag sett mammas och Blakes bil utanför. Och ja, Blake var hemma. Han kom ut från köket med ett inte så glatt ansikte.
"Vart har du varit?!" Röt han och jag suckade.
"Ute" mumlade jag medans jag ställde upp skorna på skohyllan.
"Var ute?" Röt han och tog tag i min tröja så jag stod upp framför honom.
"På stranden! Ta det lugnt, herregud" sa jag högt och försökte komer förbi honom uppför trappan, vilket inte gick så bra.
"Med vem?"
Hans ansiktsuttryck var inte att leka med. Om blickar kunde döda, skulle jag vara stendöd vid det här läget.
"Min kille. So what? Du bryr dig ju inte."
"Du ska passa dig unga dam. Reta inte upp mig, för du vet ju vad som händer" viskade han så bara jag hörde.
Jag svalde hårt och såg ner i golvet. Det sista jag ville var att råka illa ut, som den gången.
"Förlåt" viskade jag med hes röst och önskade att han skulle låta mig gå upp på rummet.
Han muttrade lite innan jag vände på sig och gick till vardagsrummet. Jag suckade av lättnad och sprang upp till mitt rum. Efter att ha smällt igen dörren och låst så slängde jag mig på den mjuka sängen och lät tårarna rinna.
Han rev upp alla mina sår. Såren som finns i mitt hjärta. De höll på att läka och han river upp dem igen. Jag önskar de bara kunde försvinna. Allt hade gått så bra.
Om bara Justin skulle vara här. Jag skulle ligga i hans famn och gråta ut. Han skulle klappa mig över håret och säga att allt blir bra, även om han inte vet vad som hänt, eller vad som kan hända.

***

Jag vaknade av mitt alarm - som vanligt. När jag stängt av det låg jag kvar i fem minuter innan jag klev in i duschen och tog en snabb morgon dusch. Sedan drog jag på mig ett par svarta byxor och en söt svart/vit randig tröja. När jag borstat håret och satt upp det i en knut på huvudet sminkade jag mig.


***

Jag småsprang vid trottoarkanten med min mobil i handen. Klockan var fem i nio och jag började tio över nio.

Som tur var hann jag precis komma innanför klassrummets dörrar innan läraren stängde. Bokstavligt. Jag slog mig ner bredvid Luke som satt och flinade.
"Vad?" Viskade jag tyst och började lägga upp mina böcker på bänken.
"Inget" flinade han och jag såg på honom som om han var en utomjording.
"Så! Godmorgon!" Utbrast Mrs. Toomley som stod framme vid tavlan.


"Godmorgon" mumlade några.
"Som alla vet har vi prov imorgon" sa hon och alla suckade högt och stönade nej. "Jo, men det är inget jag kan göra åt. Så... Idag ska vi träna inför det. Två och två. Den ena ställer frågor till den andra" Sa hon och jag såg på Luke och han nickade.
"Visst" sa han och log.

***

Efter skolan följde Luke med mig hem. Eller, han skulle åt samma håll så vi gick tillsammans. Vi pratade, skrattade och hade allmänt roligt. Som två helt vanliga kompisar. Men det förändrades...

"Så, vi ses imorgon?" Sa Luke och ställde sig framför mig.
Jag nickade. "Japp."
Han tog mina båda händer och såg in i mina ögon. Paniken steg. Vad händer? Hans ansikte närmade sig mitt och när jag kände hans varma andetag mot mitt ansikte reagerade jag.
"Luke jag..." viskade jag, mer hann jag inte förän jag kände hans läppar mot mina.


"Withney?"
Jag puttade bort Luke och såg åt hållet där Justin stod med tårar i ögonen.
"Justin jag..."
"Du behöver inte säga något. Men det behöver jag. Jag trodde du var annorlunda! Unik. Men som vanligt är du bara som alla andra. En jävla bitch som går till vilken jävla kille som helst" röt han och jag kände tårarna i mina ögon.
"Justin, skyll inte på henne. Det var mitt fel. Jag kysste henne. Hon är helt oskyldig" klämde Luke in och Justin släppte min blick för att låta den falla till Luke. "Hon har inte gjort något" sa han helt orädd.
"Nehe, det var nog vad jag såg" röt Justin och gick mot honom.
"Justin..."
"Käften!" Röt han högt och jag ryggade tillbaka.
"Du borde inte tala så till henne" sa Luke.
"Du, jag säger vad jag vill" sa Justin och såg på mig. "Hon förtjänar det"
Där sprack det. Allt. Hela min värld. Som om... Allt försvann in i ett svart hål och det ända som fanns kvar är min kropp. Utan hjärta. Helt tom. Jag kände en tår på min kind som sedan landade på marken.
"Det är jag som förtjänar det! Hon har ju fan inte gjort något! Vad är det du inte förstår?!" Röt Luke och Justin ryggade tillbaka lite av förvåning.
"Nej, det är lugnt" sa jag tyst. "Är det hans val så... Är det hans val" Nu tittade båda på mig.
Jag sprang in i huset och gled ner för ytterdörren. Varför?
 
Hur kan allt vara så bra, så bra som det går, för att sedan plötsligt bara falla ner och försvinna?
-----------------------------------------------------

Fick in ett kapitel och nu är det DRAMA på G ;) Hope U like it!! Kommentera!!