Vi tog en taxi till sjukhuset och gick till hissen, upp till våning 4 och sedan till höger i den långa korridoren.
Utanför Maddies rum stod Cathrine och läste några papper. Hon mötte sedan min blick och log.
- Där är ni. Hon är där inne. Men ni måste vara lugna. Hon är fortfarande i chock. Men jag skulle vilja att ni går in en och en, så blir det inte så mycket för henne. Sa hon.
- Okej. Chaz, du kan börja. Sa jag och han nickade.
Jag och Ryan satte oss i soffan och Chaz gick in med Cathrine. Jag satt nervöst och skakade på benet medans jag tog upp min telefon och skrev en ny Tweet på Twittet.
I'm so happy that you're fine. It's great in Mexico. #LoveMyFans
Sedan la jag ner mobilen i fickan och pillade jag på min keps, för att sedan sluta mina händer och luta mig ner.


(Tänk er att han sitter i en soffan med Chaz bredvid sig! Och tänk er att det är Justin xD )

Det kändes som om det gått en halvtimme, men det hade bara gått 10 minuter. Jag ville bara se henne. Se hennes leende och höra hennes underbara skratt. Bara känna att hon är lycklig, och känna att hon mår bra.
Plötsligt öppnades dörren och ut kom Chaz.
- Justin, du kan gå in. Log han.
Jag reste mig upp, gav honom en kram och sedan gick jag in.

Där satt hon. Hon satt och kollade sig omkring. Men när jag kom in riktades hennes blick mot mig.
- Justin. Log hon.
Hon hade några såg i ansiktet. Jag tog några steg fram till henne och satte mig bredvid henne på sängen. Sedan tog jag hennes hand och pussade den.
- Hur är det? Sa jag tyst.
- Jag överlever. Log hon.
- Kommer du ihåg vad som hände?
- Nej. Det sista jag minns var att... Jag och Lilly satt i den där taxin. Sedan är det bara tomt. Svart. Sa hon och såg ner i sitt knä. Lilly! Hur mår hon? Fortsatte hon sedan snabbt.
- Vi vet inte än. Sa jag tyst och såg ner i mitt knä.
Hon drog efter andan och jag såg hur hennes ögon fuktades. Jag satte mig närmre henne och kramade henne försiktigt.
- Dem ska operera henne snart. Men hon kommer klara det. Hon är stark. Sa jag uppmuntrande.
- Men tänk om hon inte klarar det? Sa hon med brusten, skakig röst.
- Det gör hon. Du måste tänka positivt.
- Och vad är positivt med det här?
- Att... Hon är stark, hon kommer klara det... Och att du lever.

Efter några timmar åkte jag och killarna tillbaka till hotellet för att Maddie skulle vila. Klockan var ändå ganska mycket.
Natten är mörk och bara några få lampor sken från fönstrerna i höghusen.
Jag lutade huvudet mot fönstret och såg ut på gatorna.
Palmer, höghus, villaområde, affärer, palmer, vildhundar, motorväg, bliar...
Efter cirka en halvtimme var vi framme vid hotellet och vi gick sakta upp på rummet. Efter några minuter låg vi klara i våra sängar, lamporna släckta...
- Godnatt.
- Godnatt.

***

Jag såg på klockan på väggen än en gång och såg på Ryan som stod och väntade med mig.
- Var är dem? Muttrade jag.
- Där. Sa han och nickade mot korridoren.
Där kom Chaz och Maddie. Maddie satt i en rullstol och Chaz körde henne. Hon såg trött och sliten ut. Hon hade mörka ringar under ögonen och hennes ögon var röda. Maddie sa något till Chaz vilket fick han att le. När dem var framför oss så såg jag på Maddie.
- Hur är det? Sa jag.
- Sådär. Har inte sovit inatt på grund av kramper, tårar och massa sjuksköterskor som stör. Sa hon med sorgsen och irriterad röst.
- Har dem hört någit från Lilly? Sa Ryan och Chaz skakade på huvudet.
- Hon har förlorat mycket blod och de söker efter en blodgivare som har samma blodgrupp som henne. Förklarade han sedan.

***

Maddie hade inte pratat mycket med någon av oss. Hon satt bara själv på sängen och var i sin egna värld. Man kan se att hon tänker på Lilly. Hennes ansikte är avslappnat, men ändå spänt. Ibland faller en tår ner för kinden och landar mjukt på hennes hand. Hennes läppar rycker till då och då. Men ingen vågar gå fram till henne, rädda för att störa. Det är nog bra för henne om hon kan vara lite för sig själv, men ändå ha någon nära. Men just nu låter vi henne vara själv.
Snart var dagarna i Mexico slut också, då måste vi tillbaka. Men vi kan inte åka utan Lilly, så vi blir väl kvar om hon inte tillfrisknar. Jag har inget emot att stanna, men jag måste åka tillbaka till ATL snart och så börjar ju min miniturné  snart också.
Jag har inte berättat för någon om när jag ska hem till ATL. Det beror lite på att jag inte vet säkert. Scooter har inte sagt något exakt datum. Mamma hade inte åkt med till Stratford, för att hon hade fullt upp med turnén och allt det där, men alla i mitt Crew tyckte jag förtjänade en paus.
Jag vet inte hur Maddie kommer ta det. Med tanke på att hon nyss kommit från sjukhuset och allt. Hon kanske kommer bli jätte ledsen.
Jag vet heller inte hur det är mellan oss. Om hon är sur på mig eller inte. Jag är ganska förvirrad just nu, det ända jag vill är att allt ska återgå till det normala. Men... Vad är normalt igentligen?
Alla tankar bara for runt i skallen på mig. Så många frågor, så få svar.
Kommer Lilly bli bättre? Kommer Maddie bli arg på mig när jag  berättar om turnén?

Vi bestämde att jag skulle sova med Maddie i hennes rum idag, för att se till henne. Jag rullade henne fram till dörren, låste upp och rullade in henne i rummet. Hon ställde sig upp och gick sakta fram till sin väska och drog fram ett par shorts och en t-shirt.
Medans hon böt om i badrummet gjorde jag i ordning för kvällen...
------------------------------------

Okej... Jag vill verkligen ha fler kommentarer! Jag gillar att skriva delar, såklart, men det är mycket roligare när ni kommenterar!
Puss och kommentera nu! 5 kommentarer för nästa!
P.S imorgon ska jag på en marknad och sedan ska en kompis sova hos mig, så det kanske inte blir någon del!