- Såå... Då var vi klara. Du behöver inte ha den här längre. Men om du får problem så ring oss. Sa Cathrine och rullade undan rullstolen.
- Okej, tack.
Jag ställde mig upp och gick mot dörren, men vände mig om med högra handen vilande på dörrhandtaget.
- Vilket rum är Lilly i?
- 154. Log hon och jag nickade.
Jag öppnade dörren och stängde den efter mig. Sedan gick jag till kontoret och hämtade de andra, då gick vi tillsammans till rum 154. Jag fick gå in själv först.
Lilly låg i sängen med slangar överallt. I näsan, på handlederna, på armarna överallt.

På höger sida om henne stod ett EKG som visade diagram för hur hennes hjärta slog. Jag fällde en tår som sakta rann nerför min kind och landade på golvet. Med små steg gick jag fram till sängen och satte mig på pallen. Jag satt bara och tittade på henne, som om hon plötsligt skulle vakna och allt skulle återgå till det normala. Men det skulle ju inte hända direkt.

- Lilly, jag tycker det är dags att vakna upp nu. Det är dags. Snälla? Alla väntar på dig. Du är stark, du kommer klara det. Jag kommer inte klara mig om inte du står bredvid mig. Du var en verklig bästa vän, det var inte jag. Jag var inte där när du behövde mig. Du var där. Så, snälla snälla vakna!

Lilly

- ...var inte där när du behövde mig. Du var där. Så, snälla snälla vakna!
Rösten lät tydligare och tydligare och snart uppfattade jag att det var Maddie. Jag förstod inte om jag levde, eller om det var över. Jag bara låg där.
- Jag måste gå nu. Killarna väntar. Vi ska tillbaka till hotellet. Hejdå.
Jag kände läppar på min panna och sedan hörde jag steg ut ur rummet. Fan...

Maddie

Jag stängde dörren bakom mig och gled sedan nerför den. Tårarna började rinna och jag kunde inte stoppa dem. Killarna kom fram till mig och kramade mig.

***

- Jag kommer snart. Jag ska bara gå lite på stranden. Log jag och de andra nickade.
JAg tog på mig en röd rutig tjocktröja och ett par mjukisar innan jag gick ner på stranden. Längre bort såg jag en brygga.
Jag slog mig ner på kanten och hängde armarna på repen som satt som staket.
Lilly, att förlora dig är som att leva i en värld utan luft. Tänkte jag och lät en tår falla ner i havet.


Jag suckade tyst och såg ut på havet. Skymtade en båt i horisonten, en till brygga längre bort och hav. 
Efter en stund reste jag på mig och gick mot hotellet igen.

***

Hotellrummet var tomt, mörkt och tyst. Likadant som mitt liv just nu. En vindpust från den öppna balkongdörren fångade mitt hår innan jag steg in i rummet. Lilly resväska stod bredvid min längst vänstra väggen. Jag fällde ännu en tår och satte mig på golvet, lutade ansiktet i mina händer och lät tårarna falla.

Allt var ett helvete just nu. Allt jag ville var att åka härifrån och åka tillbaka till Stratford. MEn jag måste vara här när Lilly vaknar, och jag kan inte lämna henne här. Jag ville bara försvinna och komma tillbaka när alla problem är lösta. När livet är som det ska igen. Allt var enklare när man var liten och inte brydde sig om någonting. Inga känslor.
- Maddie?
Jag såg upp och mötte Justins gulliga ögon. Snabbt reste jag mig upp och slängde mig i hans famn. Jag grät nu mer än någonsin, det bästa med det var att jag var i Justins varma, starka och trygga armar.
- Jag älskar dig. Grät jag.
- Jag älskar dig med.
Då kände jag något blött landa på min axel. Jag drog bak huvudet och såg på hans ansikte. En tår rann på hans högra kind och jag torkade bort den och log smått. Han kysste mig och jag besvarade den.
----------------------------------------

Förlåt för kort men har inget att göra...
Bara så ni vet så skriver jag citat också som jag kanske slänger in i kapitlet eller något. Så en den citat i novellen har jag skrivit. PUSS och kommentera!

"Bakom molnen är himlen alltid blå"
"Alla behöver syre för att leva, jag behöver bara dig"
"Lär dig livets stora gåta Älska, glömma och förlåta"