Det vart tyst. Ingen sa något. Mina tårar började rinna och jag kunde höra Justin snyfta.
- Snälla, säg något. Grät jag.
- Vad ska jag säga? Sa han tyst.
- Justin, snälla lämna mig inte. Grät jag och han suckade.
- Jag ringer upp.
- Nej, Justin...
Han la på. Mina tårar började forsa nerför mina kinder och jag tryckte ansiktet i kudden. Dylan kom in och tröstade mig.
- Dylan, jag är gravid och pappan hatar mig. Grät jag och la mig i hans famn.
- Han hatar  dig inte... Han är bara chockad.
- Hur kan du vara så säker? Viskade jag med en snyftning.
- Jag känner det på mig. Justin är inte den typen som lämnar en tjej för att hon är gravid. Jag menar, det är ju inte ditt fel? Det är ju lika mycket hans. Och det är ju erat barn. Är han en bra pojkvän så borde han stanna hos dig.
- Tack.  Du får mig att må bättre. Log jag och han log tillbaka.
Dylan lutade sig mot sängstommen och jag lutade mig in i hans famn med mobilen i handen, väntade på att han skulle ringa. Men det gjorde han aldrig. Jag väntade i flera timmar, men inget hände. Telefonen låg bara stilla i min hand. Suckande såg jag upp på Dylan som såg riktigt trött ut.
- Du får gå och lägga dig. Mumlade jag och han skakade på huvudet.
- Nej, jag tänker vänta här med dig. Sa han och gäspade.
- Gå och lägg dig. Sa jag allvarligt och han suckade.
- Visst, men bara om du lovar att väcka mig om det är något. Sa han och jag nickade.
Han reste på sig och bäddade ner mig i sängen, sedan pussade han min panna. Han lämnade rummet och jag drog av mig mina kläder och ryckte åt mig mitt nattlinne som låg på golvet bredvid min säng. Jag drog på mig det och tog tag i mobilen igen.

Klockan har blivit halv tre på natten och jag låg fortfarande vaken. Ögonen kämpade emot, men jag vägrade somna. Tårarna började rinna igen och jag började stor böla. Det gick upp för mig att han inte kommer ringa. Han kommer lämna mig själv med vårat barn. Han kommer lämna mig som ensamstående mamma. Min värsta mardröm. Han lovade att stå vid min sida, men nej. Såklart inte! Hur kunde jag vara så knäpp? Nu är jag gravid och jag vägrar göra abort. Det är ju som att döda ett barn som är gjord av mig. Om jag skulle göra abort skulle jag fan döda mig själv. Mitt liv har redan lämnat mig. Och det kommer inte tillbaka.
Dylan stack in huvudet. Under armen hade han en kudde och ett täcke. Han smög in och la ner kudden och täcket bredvid mig. Sedan kröp han ner under sitt täcke och höll om mig. Jag grät ut i hans famn och han tog mobilen ifrån mig och la den på sängbordet.
- Sov nu. Mumlade han och slöt sina ögon.
- Jag kan inte sova. Grät jag och han höll om mig hårdare.
- Jo, det kan du. Slappna av. Jag väcker dig om något händer. Viskade han och jag slöt motvilligt mina ögon.
Efter en snyftning somnade jag och hamnade i den värsta mardrömmen EVER.

Jag satte mig upp och kände en kall vind i rummet. Mitt fönster var öppet? Sakta gick jag fram till det och såg ut. Ingen var där. Det var väldigt mörkt ute, fortfarande. Med en suck stängde jag fönstret och la mig ner bredvid Dylan som sov djupt. Han mumlade något när jag la mig ner och vände på sig. Jag kollade klockan: halv fem. Jaha, trevligt! Jag kollade min mobil snabbt. Inget missat samtal, inga olästa meddelanden. Efter en suck slöt jag ögonen och försökte somna. Men det gick inte så bra. Klockan var åtta då jag somnade.

När klockan var halv två på dagen vaknade jag. Dylan låg inte bredvid mig. Mobilen låg där den låg på sängbordet. Inget missat samtal, inga olästa meddelanden. Suckande reste jag mig upp och drog mig själv till köket. Dylan stod vid spisen och kokade makaroner.
- Morgon. Mumlade jag hest och slog mig ner vid bordet.
- God morgon. Hur mår du? Sa han och såg på mig.
- Sådär. Justin har inte hört av sig. Suckade jag och började pilla med duken.
- Du, vad sägs om att skita i alla problem idag, och bara njuta av livet?
- Svårt när jag är gravid. Muttrade jag och suckade.
Han ställde fram kastrullen med makaroner på bordet och sedan två skålar, två skedar, två glas, ost och mjölk.
- Hugg in. Log han och satte sig framför mig.
Jag la på makaroner i en av skålarna och hällde på ost. Sedan hällde jag upp mjölk åt oss båda och började äta. Bara efter första tuggan försvann min matlust och jag hostade lite. Jag kände något i halsen och sprang till badrummet för att spy i toaletten.
- Fan! Röt jag och torkade mig om munnen innan jag spolade.
Jag borstade tänderna för att få bort den äckliga smaken. Dylan kom in och såg medlidande på mig.
- Jag hatar att vara gravid. Muttrade jag och gick tillbaka till köket med Dylan i släptåg.
Dylan åt upp men jag slängde mitt och gick till mitt rum. Jag ställde mig framför spegeln och skådade den ytterst lilla magen som vuxit lite. Lite snabbt drog jag av mig mitt nattlinne och drog på mig ett linne, mjukisbyxor och en hoodie. Sedan satte jag snabbt upp mitt hår i en hög tofs för att sedan ta min mobil och gå ner till vardagsrummet där Dylan satt och kollade på MTV. Precis när jag kom började 16 and pregnant. Ironiskt, va? Med en suck lutade jag mig mot Dylans axel och såg alla par splittras på grund av just graviditet vid ung ålder. Dylan fattade vinkeln och böt kanal. Det vart istället något program om ja... något jag inte koncentrerade mig på. Egentligen ville jag ge upp, Justin kommer liksom inte ringa. Men något i mig sa att jag inte skulle sluta vänta. Men jag menar, om han inte ringer då? Om han lämnar mig med ett litet barn. Jag vet hur det är att inte ha någon pappa, och hur svårt det är. Jag vill inte att mitt barn ska växa upp utan en pappa.
- Sluta tänk. Mumlade Dylan och le armen om mig.
- Det är svårt, jag menar. Ett liv växer i mig, Dylan. Jag vill inte bli en ensamstående mamma. Mitt liv kommer vändas helt upp och ner när barnet kommer. Jag menar, ekonomi, bostad, familj. Jag vet inte om jag klarar det själv!
- Du är inte själv, Samantha. Jag finns, mamma finns. Lexi och Casey? Du är inte ensam.
Jag suckade. Dylan hade rätt, som alltid. Och jag vet att Dylan inte kommer lämna mig. Mamma skulle ju också hjälpa till. Men ändå kunde jag inte undgå att inte vara rädd. Jag menar, jag kan ju inte direkt leva på mammas pengar. Någon gång måste jag flytta ut, skaffa jobb, tjäna pengar och försörja mig själv.
Sakta reste jag mig upp och gick till mitt rum igen. Jag satte mig på fönsterbrädan och såg ut i världen. Mörka moln svävade över oss. Och snart började regnet falla. Regndroppar rann nerför fönstret och jag suckade.

En vecka senare

Min mage hade nu blivit tillräckligt stor för att jag ska gå på ultraljud. Mamma och Dylan ska följa med, eftersom Justin fortfarande inte har hört av sig. Och nu har jag börjat intala mig själv om att han aldrig kommer ringa. Jag kommer aldrig se honom igen.
Jag gick med mamma och Dylan till bilen. Mamma började köra mot sjukhuset. På radion spelades Moments med One Direction.

Lyssna medans du läser ;)


Regnet smattrade på rutan, även om jag tyckte det skulle vara snö istället. Det var ju snart jul. Mamma pratade med mig ganska mycket. Frågade om jag var nervös eller orolig. Men jag svarade nej på nervös och nej på orolig. Det var ganska spännande faktiskt. Jag menar, jag skulle få se mitt eget barn! Men jag skulle hellre dela glädjen med Justin. Eller? Han var ju faktiskt pappan till barnet.
Jag klev ur bilen och vi gick tillsammans till väntrummet.
- Samantha Miller. Log en gaska ung kvinna med blont hår.
- Yepp.
Vi reste oss upp och jag la mig på en brits.
- Är du pappan? Frågade hon Dylan och han skakade på huvudet med ett skratt.
- Nej, jag är hennes bror.
- Så, vart är pappan? Frågade hon och började ta fram lite saker.
- Han kunde inte komma. Sa mamma snabbt och jag log tacksamt.
- Jag är Naima. Jag kommer antagligen ha hand om dig, Samantha. När du är på ultraljud och undersökning, alltså. Sa hon och jag nickade.
- Vill du veta vad det är för kön? Fortsatte hon och jag nickade.
- Gärna.
Hon drog upp mitt linne och hade på någon gele aktig salva på min ganska stora mage. Sedan drog hon någon apparat fram och tillbaka. På en skärm kunde man se det lilla barnet.
- Oh, my, god. Viskade jag och la handen för munnen.
Mamma och Dylan började gråta, jag med.
- Det är en tjej. Log Naima.
- Hon är underbar. Viskade mamma och jag skrattade lite genom tårarna.
- Hon liknar dig. Sa Dylan och jag började gråta mer.

Efter ultraljudet så åkte vi hem igen. Alla smågrät fortfarande.
- Det där var mäktigt. Sa jag och de andra nickade.
- Ja, verkligen.
När vi kom hem så bestämde vi oss för att åka och handla bebis saker. Typ, spjälsäng, blöjor, nappflaska, nappar och allt annat som behövdes.
- Den här var väl söt? Sa jag och pekade på en jättegullig spjälsäng.
- Åh, vad söt! Utbrast mamma.
Den var vit med rosa sängkläder. Man fick med tre kuddar i rosa, täcke, lakan och madrass. Det var bra pris också.
Vi tog den och lite annat innan vi åkte hem. Jag började direkt montera ihop spjälsängen, med hjälp av Dylan eftersom jag inte var så bra på sådant. Vi satt där i nästan en timme innan vi var klara. Vi bäddade lite och sedan monterade vi ihop en brits som man byter blöjor på. När vi var klara gick Dylan och jag såg på mitt rum som nu innehöll bebis grejor. En tår rann nerför kinden. Snart är jag mamma! 
 
Nästa dag hade jag och tjejerna en liten "fest" för att jag var gravid. De tyckte det skulle bli så kul! Fast de vart riktigt sura på Justin. Han gjorde verkligen fel! Vi gick runt och kollade på allt som vi köpt och sedan satte vi oss i vardagsrummet med dricka, chips och godis. Dylan och mamma hade gått ut ett tag för att låta oss vara själva. Plötsligt ringde min mobil. Jag ursäktade mig och sprang för att svara. Justin ringer...
------------------------------------------

Vad händer??? HAha, kommentera!! Ganska lång kapitel va?
XoXo