JAg vände mig om och såg Ethan stå där. Med ett leende svarade jag:
 - Hej! Ja, det var det verkligen.
 - Aww, är det dina tvillingar? Sa han gulligt och gick mot mig.
 - Japp, Layla och Lauren. Log jag.
 - Hur vet du vem som är vem? Flinade han och strök båda över kinden.
 - Layla har ett födelsemärke på axeln.
 - Häftigt. Har du tid? Sa han och jag nickade.
Han slog sig ner och frågade lite hur det var och så. När vi pratat i en halvtimme bestämde jag mig för att gå hem. Jag kramade Ethan och sedan skjutsade(?) vagnen framför mig, där jag gick i parken...
När jag kom hem så skulle jag precis öppna dörren när någon ropade mitt namn. Sakta vände jag mig om för att se Justin komma springande. Med en suck lutade jag mig på ena benet och väntade på att han skulle säga något. Han stannade nedanför den lilla trappan som gick fram till dörren.
 - Förlåt. Sa han och jag skrattade glädjelöst.
 - Förlåt? Tror du att du kan komma och säga förlåt och allt går tillbaka till det normala. Sa jag med en fnysning på slutet.
Jag vände mig om för att gå in, men Justin tvingade mig att stanna. Mamma tog in Layla och Lauren. Jag satte mi på stentrappan och han satte sig på huk framför mig, försökte ta min hand, men jag ryckte undan den.
 - Varför lämnade du mig? Sa jag med gråten i halsen, även om jag inte ville.
 - Jag vet inte. Antar att jag var stressad med allt. Hela mitt liv var liksom... frustrerande. Men jag har helt ändrat min tanke. Jag vill se barnen växa upp, skaffa utbildning, börja jobba, köpa eget hus, skaffa familj och allt! Jag fattar inte att jag sa sådär, jag vet inte varför jag skrev det där brevet. Nu känner jag mig som en idiot. Bara rena tanken av att jag lämnade dig med tvillingar som faktiskt är halvt mina, den får mig att rysa. Tanken på vad du går igenom just nu, den... funkar inte i min hjärna. Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, jag vill vara med dig och se barnen växa upp. Jag vill vara en del av deras liv. Sa han med tårar i ögonen.
 - Justin, jag säger såhär... Jag blir rörd av vad du säger, men jag tänker inte förlåta dig än. Jag menar, du lämnade mig och barnen själva! Liksom, du trodde väl inte att jag skulle förlåta dig än?
 - Nej men...
 - Jag måste gå nu Justin. Vi kanske ses. Sa jag och gick in igen.
Mamma satt i köket med flickorna i knäet.
 - Hej! Hur gick det? Vad sa han?
 - Han sa förlåt, så förklarade han varför han lämnat mig och tjejerna. Sa jag och gick mot kylskåpet.
 - Förlät du honom?
 - Nej, det gjorde jag inte.
Jag plockade fram mjölk och hällde upp det i ett glas. I ett svep svalde jag allt och ställde glaset på diskbänken.
 - Tack för att du tar hand om tjejerna. Log jag och mamma gav mig Layla.
 - Det är lugnt. Jag behöver något att göra när jag inte jobbar. Men som du vet ska jag till jobbet imorgon, tror att Dylan är hemma. Hoppas han är till någon hjälp. Flinade hon och jag hörde hur Dylan harklade sig bakom oss.
 - Jag hörde det där. Flinade han och vi skrattade.
 - Men är du "ledig" imorgon? Jag kanske skulle behöva lite hjälp med tjejerna. Sa jag med ett gulligt leende.
 - Japp, men är det okej om Ethan och James kommer?
 - Såklart! Du kan ju be dem att ta med Lexi och Casey. Log jag och han nickade.
 - Yaay! Sa han och lotsades vara en tjej.
Vi alla skrattade och sedan kramade han mig försiktigt eftersom jag hade Layla i famnen. Sedan tog jag med tjejerna till mitt rum och böt blöja och sådant som man gör med små bebisar. När jag fått på båda deras pyjamasar så la jag dem i deras spjälsängar. Snabbt pussade jag dem på kinden och släckte lampan. Jag satt inne med dem i några minuter tills de somnat. Då stängde jag dörren och gick ut. Dylan satt med en stor påse chips och ett stort glas Cola framför teven. 
 - COLA! Utbrast jag och drack från hans glas.
 - Men euww!!! Utbrast Dylan tjejaktigt och jag fnissade och ställde ner glaset igen.
Jag hämtade egen Cola - i ett eget glas -  och slog mig ner bredvid honom. Det var Harry Potter och jag flinade. Egentligen var jag inte så jättestort fan av Harry Potter, men det är ganska kul att kolla på det. Kanske låter lite konstigt, men det tycker inte jag! Efter några minuter kom mamma och deltog i TV tittandet. Hon snodde lite av min Cola och flinade mot mig. Jag skrattade lite och flyttade blicken mot teven igen.
 - Jag tänkte att vi kunde beställa pizza idag. Vad vill ni ha? Sa hon och Dylan utbrast:
 - Hawaii!!
Jag fnissade.
 - En margarita med extra ost och kyckling. Log jag stolt och hon log. Med pizzasallad! La jag till när hon var på väg mot köket.
 - Okej!
Medans jag och Dylan kollade på Harry Potter så började een av tjejerna skrika, så började den andra. Med en suck reste jag på mig och sprang upp till rummet.
Med dem i mina armar vaggade dem fram och tillbaka. De slutade gråta och jag pussade dem igen. De verkade inte trötta, så jag tog med dem ner till vardagsrummet där Dylan fortfarande kollade på teven. Jag gav Layla till honom och jag började gosa med Lauren. Dylan lekte lite med Layla som skrattade gulligt. Vi båda log och sedan somnade Lauren i min famn. Efter bara få minuter somnade Layla också. Dem som inte såg så trötta ut?! Vi fnissade och jag skådade Laurens gulliga ansikte. De tjocka kinderna, de smala läpparna, de långa ögonfransarna... Så söt! Layla var också så sjukt söt! Fast, inte så konstigt. De var ju tvillingar...
Dylan och jag gick upp med dem till mitt rum och han kramade mig hårt.
 - Du gör ett bra jobb, Sam. Log han och jag log stort.
 - Du med... Dylan. Flinade jag och han skrattade tyst medans vi gick i trappan.
Vi gick till vardagsrummet igen och slog oss ner. Soffpotatisar! Vi märkte att det var marathon med Brooke Knows Best på MTV. Vi bestämde oss för att kolla på det. När det knackade på dörren öppnade mamma. Det var pizzan. Jag och Dylan dukade snabbt framför teven för att sedan lägga upp pizzan. Jag åt upp lite mer än halva min pizza, Dylan åt hela och mamma åt halva. Dylan är verkligen ett matvrak!

Klockan halv nio gick jag och la mig. Den natten sov jag faktiskt riktigt bra! Jag behövde bara gå upp en gång för att tjejerna skrek. Men det var lugnt, jag menar, jag brukar få gå upp mera gånger. Så jag ska vara tacksam!
----------------------------------------

1. Förlåt för USEL uppdatering!!
2. Förlåt för kort kapitel!!
Skolan har ju börjat igen, och läxorna kommer med. Så jag har ganska mycket att göra, och jag vet inte, känns inte lika roligt att skriva på novellen... Men ta det lugnt! Jag ska fortsätta på den ett tag till! Kan inte säga runt vilket kapitel den kommer sluta, men ja, jag skriver så långt jag kan!
Tack för alla som stannar!!
XoXo<3