Senare på dagen så messade Lucas. Han frågade om vi skulle träffas på gallerian, vilket jag sa ja till.
 "Hey baby" log han när jag klev ur bilen.
 "Hej hej!" Log jag och lät honom kyssa mig.
 "Så, vart vill du börja?" Frågade han och la armen om mina axlar medans vi gick mot entrén.
 "Där?" Sa jag och pekade mot Forever21.
 "Visst" log han och vi gick in där.
Där hittade jag två par jeans - ett par mörka och ett par ljusa -, två par linnen, en söt tröja och en jätte söt klänning. Vi gick vidare till Victoria Secret där jag köpte flera bar behåar och trosor. Jag tog sedan med honom till en butik med kläder för killar. Där plockade Lucas med sig ett par chinos, två t-shirts och en tjocktröja. Sedan tog vi paus på StarBucks där jag beställde en varm chocklad och Lucas tog en chailatte.
 "Så... Vad var det med din pappa igår?" Frågade han och smuttade lite på sin latte.
 "Han gick vid middagen, som vanligt" suckade jag och drack lite av chockladen.
 "Önskar jag kunde göra något" sa han med en medlidsam blick.
 "Tack... Men det finns inget du kan göra" sa jag tyst med ett sorgset leende. 
Han log lite och la sin hand över min på bordet. När vi var klara så reste vi på oss och gick vidare på vår shopping runda. 

 "Men vi ses snart igen, eller hur?" Frågade han när vi stod utanför mitt hus. Jag log.
 "Såklart, jag skulle aldrig klara av att vara ifrån dig" sa jag och kysste honom.
 "Bra" flinade han och kysste mig igen.
Jag fnissade för att sedan ta alla mina påsar innanför dörren. Mamma satt i soffan med datorn i sitt knä. Am och Nic satt bredvid, och alla såg ledsna ut.
 "Vad har hänt?" Frågade jag och ställde ner alla påsar för att ta av mig skorna.
 "Kom hit" sa mamma och jag tog av mig båda skorna för att sedan gå in till dem.
 "Varför tittar du på... Hus?" Frågade jag när jag såg att hon bläddrade bland massa hus på internet.
 "Gumman... Jag är så ledsen. Vi ska flytta" sa hon och jag fick en stor chock.
 "Jaha, vilken stad då? Inte långt härifrån va?" Sa jag och hon såg lidande på mig.
 "Staden ligger inte i England, gumman. Det ligger i USA" sa hon och jag såg allvarligt på henne.
 "Seriöst?"

Serious?

 "Ja. Pappa fick en befodran..." började mamma.
 "Pappa?! Jag borde ha fattat! Allt handlar ju om honom! Ellerhur?! Hela tiden!" Sa jag högt, nästan skrek.
 "Gumman..." Sa mamma med tårar i ögonen men jag skakade på huvudet.
 "Nej, jag vill inte höra. Jag ska inte med i USA. Det är ju alltid om pappa! Vi har precis funnit ro här, varför ska vi då flytta?! Jag trivs här! Det här är mitt hem! Ni kan inte tvinga mig att flytta!" Skrek jag.
 "Rebecca... Snälla" sa Nic som satt bredvid mamma.
 "Fattar ni inte?! Jag är så jävla trött på det här! Varför?! Jag fattar inte!" Skrek jag och gick med hårda steg till mitt rum.
Bakom mig kunde jag höra mamma börja gråta. Amelia pratade lugnande med henne medans Nico gick efter mig. När jag la handen på dörrhandtaget till mitt rum tog han sin hand på min axel.
 "Vad?!" Röt jag och vände mig om.
 "Snälla, Becca. Jag vet att du har det bra här, med vänner och allt. Men du kommer trivas i USA. Du kommer att få nya vänner" sa han lugnt.
 "Nya vänner?! Vafan snackar du om?! Jag vill inte ha nya vänner! Jag vill ha kvar dem jag har! Hur kan du acceptera allt som pappa förstör för oss?! Han jobbar redan dygnet runt, hur fan blir det när vi flyttar till USA?! Han kommer fan bo på jobbet! Hur kan du tillåta det?!" Skrek jag och han kramade mig hårt medans jag grät ut i hans famn.
 "Det blir bra..." viskade han och strök handen över mitt hår.
 "Nej..." viskade jag. "Det blir det aldrig" fortsatte jag innan jag låste in mig själv på mitt rum.
Nico gick därifrån och jag satte mig på min säng. I mitt tak satt några självlysande stjärnor som jag och Lucas satt upp. På väggarna hängde massa bilder på mig och min familj, men mest på mig, Lucas, Tanisha, Alex, Brooke och Robin. Vi var på semester i Spanien. Vi alla stod på stranden. Alla var så lyckliga. Fan, alla skulle bli jätte ledsna på mig när jag flyttar. Tänk om de hatar mig? Tänk om de aldrig förlåter mig?
Nej, så får jag inte tänka. De kommer kanske aldrig acceptera det, men de kan liksom inte göra något åt det. Livet blir som det blir. Personer försvinner, kommer och går.
 "Becca...?" Säger Amelia utifrån.
 "Ja?" Frågade jag.
 "Kan jag komma in?"
Med en suck gick jag och öppnade. Hon gick in och låste efter sig.
 "Jag vill inte heller flytta" började hon och vi satte oss på min säng.
 "Nähe?" Sa jag oförståeligt.
 "Men jag tänkte att... Det är värt ett försök. Jag valde att försöka, ge det en chans. Det finns många nya personer att träffa, och många nya ställen att utforska. Det kanske är bra för dig att komma härifrån" sa hon och jag fnös.
 "Pfft, bra att komma härifrån? Har du blivit galen?! Det är väl inte bra att åka ifrån sina vänner och sin vackraste pojkvän, eller?!" Sa jag och hon nickade.
 "Du har rätt, som alltid. Men det är väl inte så mycket vi kan göra?"
 "Stanna här?"
 "Hur ska vi betala hyra, elräkningar och annat?"
Jag vart tyst. Det kanske var så det skulle vara. Att vi skulle flytta. Det kanske blir bra ändå. Men jag kan inte ens tänka tanken på hur Lucas och de andra kommer reagera när de får reda på det. Vi har liksom hållit ihop sedan år tillbaka. Vi har liksom alltid varit tillsammans, som en stor familj. Jag får väl tåla det som livet kommer med, och trassla ut alla problem som följer med. Komma över sorgen, tankarna och allt annat. Men tanken på hur jag ska klara mig utan Lucas kommer och spökar i mig.
------------------------------------------------------------------------------------

Så.... Förlåt för att det dröjer mellan alla kapitel, men jag har jätte många läxor och prov som jag måste plugga till, vi får se när nästa kommer!
XoXo<3