Rebecca

Mannen slängde in mig i en skåpbil och jag slog i det hårda "golvet". JAg kved till och han smällde igen dörren. Massa skott hördes utifrån och jag bara önskade mig till Justins famn. Skotten fortsatte och man kunde höra massa skrik.
Det var mörkt. Jag såg knappt min hand framför mig. Plösligt tystnade allt utanför och man hörde bara tysta röster. Snart öppnades dörren till bilen och någon drog ut mig. JAg började hyperventilera.
 "Du är i säkerhet, ta det lugnt" sa någon röst jag inte kände igen.
När jag kollade upp såg jag en polis. Han hade brunt hår och gröna ögon... Tror jag. Det kändes som om jag skulle svimma, närsomhelst. Hela kroppen gjorde ont och ja... Polisen la mig på marken och allt blev suddigt.
 "Hur mår du?" Frågade han och började kolla puls och så.
Jag öppnade munnen för att svara, men det kom inga ord. Snart hördes syrener längre bort. Allt var så långt bort, även om det var så nära. Som långt borta i en tunnel. Ljuden blev svagare och snart hörde jag bara mina djupa andetag. Några ambulansmän kom fram till mig och satte sig på varsin sida om mig. Deras munnar rörde sig men jag hörde inget. Snart kändes som ett tryck i huvudet och jag kände hur jag sakta försvann från världen...

Justin

Två poliser sprang fram till oss. Bakom dom sprang fyra ambulansmän med två bårar. De tog hand om tjejerna medans poliserna kom fram till mig, Mike och Chris.
 "Vi fick tag på mannen som tog henne. Vi fick stop på honom precis innan de åkte. Tjejen är på väg till sjukhuset nu och ni får gärna följa med dit" sa en och jag andades ut, lättad över det han sa.
 "Ja, gärna" sa jag och han nickade.
Sedan sprang vi efter ambulansmännen som joggade mot ambulanserna. Jag åkte med Chris och Caitlin medans Mike åkte med Payton. Caitlin var  vaken, men hon var chockad. Hon satt mest och skakade. Sa inte så mycket. Fast, inte så konstigt. Hon vart kidnappad.
Vi gick med in till sjukhuset och satte oss vi väntrummet några meter ifrån deras rum. Caitlin och Payton hade rum bredvid varandra, men Rebecca hade rummet en våning upp, på akuten... Jag gick inte gå dit än eftersom hon var på undersökningar och så. Tydligen hade hon svimmat på plats och var medvetslös tills de kom till sjukhuset. Jag vet inte om hon är vaken nu, men jag hoppas. Chris grät lite, Mike med. Men jag satt helt chockad bredvid dom och bara stirrade tomt framför mig. Payton mådde bra, och fick åka hem direkt. Mike sa att det skulle hem till dom och han skulle bädda ner henne. Så vi sa hejdå och satte oss igen. De sa att Caitlin var tvunngen att stanna till tidigast imorgon kväll, beronde på hur hon mår då. Just nu sover hon, så vi fick inte gå dit. 
Snart kom en doktor fram till oss och sa att vi kunde gå in till Becca. Så vi följde honom till rummet och gick in, medans han väntade utanför.
Hon var blek. Läpparna var blå/lila och ögonen var röda. Hon hade rivsår och blåmärken lite överallt. Jag började gråta. Chris la handen på min axel och jag gick fram till henne. Hon försökte säga något, det såg jag. Men det kom inga ord.
 "Jag älskar dig" viskade jag och torkade mina tårar.
 "Jag älskar dig" mimade hon och doktorn klev in.
 "Vi har fått svaren för hennes undersökning. Tydligen blev hon våldtagen och misshandlad. Men just nu är hennes läge stabilt och hon får åka hem om två dagar ungefär. Kanske tidigare om hon mår bra" sa han och jag andades ut.
 "Okej" sa jag bara och kände hur hårt chocken tog mig.
Tanken på vad hon faktiskt gick igenom är skrämmande. Tänk bara på hur skräckslagen hon borde varit. Liksom, han kunde ju ha gjort vad som helst.

När vi vaknade nästa morgon åt vi frukost och åkte direkt till sjukhuset. Chris satt inne med Caitlin som mådde bättre medans jag satt med Becca. Hon sov fortfarande, men skulle nog vakna snart.
Det var helt tyst i rummet. Allt som hördes var pipet från maskinen bredvid henne och våra andetag. Min blick sitter fast på henne. Hennes stängda ögonlock, hennes röda läppar och hennes vackra hår som låg nerför hennes axlar. Plötsligt fladdrade det till i hennes ögonlock och snart öppnades dom. Jag sträckte lite på ryggen och höll hennes hand hårdare.
 "Hej gumman" sa jag tyst och hon ryggade tillbaka.
 "Vart är jag?" Frågade hon hest.
 "Vad menar du? Du är på sjukhuset" sa jag oförståeligt. 
 "Varför?" Sa hon snabbt och satte sig upp lite.
 "Du vart kidnappad" sa jag tystare och hon försvann, långt borta.
Jag menar, hon satt ju framför mig. Men hon försvann bort i hennes tankar. Snart bildades tårar i hennes ögon och hon började skaka.
 "Nej, nej, nej..." hon upprepade det flera gånger.
 "Ta det lugnt, du är i säkerhet. Allt blir bra nu"

Rebecca

 "...Allt blir bra nu..."
 "ERA IDIOTER!"
 "Jag kommer hitta dig, Becca! Var stark för mig!"
Jag hörde massa skott. Polisens röst, syrenerna. Skrik. Röster. Bilder flög förbi. Som en flashback. Eller flera stycken. Alla ord, röster, bilder, händelser, känslor - allt spelades om och om igen i mitt huvud.
Jag skrek rakt ut och Justin kramade mig hårt.
 "Shh... Du är i säkerhet nu" viskade han och strök handen genom mitt hår.
 "Justin..." viskade jag och lät tårarna rinna nerför mina kinder.
 "Jag är här, gumman" sa han.
 "En av männen... Han sa att... Om någon fick reda på att... Vi berättade... Skulle dom söka upp mig och tjejerna... Och döda oss" visakde jag och började gråta mer.
 "Som sagt, ni alla är i säkerhet. Poliserna kommer vakta era hus och om ni ska ut någonstans följer någon med. Min livvakt Kenny kommer också vara med. Jag ska försöka fixa varsin livvakt åt er också. Det kan behövas" sa han och såg mig i ögonen. Hans ögon glittrade... Magiskt. "Lova att prata med någon efter det här. Med mig, dina föräldrar, dina syskon, en kurator, vem som helst" sa han sedan och såg mig djupt i ögonen.
 "Ja" viskade jag och han kysste mig.
Han la sig bredvid mig och jag kröp in i hans famn. Det vart ganska konstigt eftersom jag har massa slangar överallt. Men det gick i alla fall.
 "Allt blir bra nu, gumman... Allt kommer bli precis som förut" viskade Justin.
Nej, tänkte jag. Det kommer aldrig bli som förr. Jag har upplevt min värsta mardröm och jag har inte ens levt halva mitt liv. Jag kommer växa upp med det här. Fan asså... Hela min framtid är förstörd.
Vad skulle mamma och pappa säga? Nico och Amelia? Shit... Jag som trodde helvetet var över, det visade sig att det bara hade börjat...
-------------------------------------

Så...
Ni kanske tycker det gick för snabbt. Jag menar med hur fort de blev friska och sådär, hur fort de hittade tjejerna. Men jag ska bara säga att: Det är inte över än...
Och så vill jag verkligen ha mer kommentarer!
Jag vet att jag har fler läsare än dom som kommenterar. Så snälla ni, kommentera!

Jag kom ju hem från Stockholm idag och ja... Igår var jag på genrepet för mellon. Efteråt gick vi till Globen Shopping (en byggnad som ligger bredvid) och det visar sig att ULRIK MUNTHER ska komma dit och sjunga, samt signera sin  skiva med två bonuslåtar (Fool och Soldiers). Snacka om att jag fick panik!! I alla fall, jag köpte albumet och fick den signerad..
GAAH!! Han är så GRYMT söt!!