Några dagar senare

Jag låg som vanligt i soffan och bara slappade. Det hade jag gjort de senaste dagarna. Bara kollat på film. Klockan var elva, på morgonen. Justin ska ha två intervjuer, en fotografering och något möte. Men han skulle komma hit ikväll.
Jag berättade för mamma, pappa, Nico och Amelia igår om allt. Pappa vart så arg att han rusade ut ur huset. Nico och Amelia sa mest ingenting, de gick bara in på sina rum. Mamma var upprörd. Hon skyllde på killarna, alltså Justin, Chris och Mike. Bara för att de lät tre tjejer gå själva till affären på kvällen. Men det var inte deras fel. Det var ingens fel, egentligen. Ingen kunde ju veta att det här skulle hända.
Pappa har hur som helst inte pratat med mig. Han ger mig inte ens en enda blick. Som om jag är osynlig. Men var har jag gjort fel? Vad har jag gjort för att förtjäna att bli ignorerad av min egen pappa? 
Visst, jag var puckad att gå ut sent på kvällen med två av mina vänner. Eftersom jag är tjej så borde jag veta bättre än att gå ut sent. Men asså, för det så måste han ju inte ignorera mig?
 "Jag går ut..." mumlade pappa och lämnade huset.
Jag vet inte om han sa till mig eller mamma. Jag kunde se mamma i köket. Hon satt vid bordet med huvudet i händerna och skakade på ena benet. Framför henne stod en kopp med rykande kaffe. Från Nicos rum hördes musik och Amelia ja... Det var tyst hos henne som vanligt.
Det var helt konstigt efter igår. Alla var liksom nedstämda och allmänt sorgsna. Ingen sa något och ja... Alla levde själva liksom. Så har det väl alltid varit, men när alla var hemma så pratade vi i alla fall. Men inte nu. Det känns som om jag har förstört allt. Speciellt för Nico och Amelia.
Plötsligt hördes steg i trappan. Amelia kom ner med trassiga, svarta strumpbyxor, ett par svarta skinnshorts, och en svart kort t-shirt med ett KISS tryck på. Hennes hår var extra tuperat och hon var extra sminkad. Hon stoppade fötterna i ett var svarta klackskor och lämnade huset.
Nico kom snart ner också. Han satte på sig ett par sneakers och gick ut han med. Mammas stol i köket drogs mot golvet. Snälla gå inte... Tänkte jag.
Hon lämnade koppen på diskbänken och gick mot mig. Hon satte sig bredvid mig som halvlåg mot armstödet i soffan.
 "Gumman..."
 "Du behöver inte säga något. Allt är mitt fel. Skulle jag ha tagit ansvar skulle inget av det här ha hänt" avbröt jag och gick till mitt rum.
Jag gick fram till mitt fönster och satte mig på fönsterbrädan. Plötsligt drogs min blick till någon på trädgården. Han bar svarta kläder och såg rakt på mig. En ilning for genom mig och jag drog in ett djupt andetag. Det var han...
Jag sprang ner till ytterdörren och låste dörren. Sedan sprang jag vidare till dörren som gick till baksidan och låste den. Han stod verkligen där ute. Jag såg honom. Shit... Mamma såg konstigt på mig och jag såg på henne.
 "Mamma, vad du än gör. Gå inte ut" sa jag allvarligt och hon ställde sig upp.
 "Vad menar du?"
 "Det står en man på gården och..." började jag, men hon började gå mot fönstret. "Nej mamma! Kolla inte ut" sa jag och hon såg på mig.
 "Vad är det med honom?"
Jag drog in ett djupt andetag. "Han var med och kidnappade mig" sa jag snabbt och hon såg skräckslaget på mig.
 "Oh herre..." började hon och sjönk ner i soffnan.
 "Vi måste se till att..." började jag men avslutade då jag hörde glas gå sönder på övervåningen.
Mamma såg stelt på mig och jag la handen för munnen.
 "Mamma, jag vill att du stannar här. Okej? Vad som än händer. Om det kommer någon in hit så spring ut. Spring till närmaste granne och stanna där" sa jag och började gå upp för trappan.
När jag kom till korridoren kunde jag höra steg. Ifrån mitt rum... Jag såg mig omkring och tog tag i Nicos baseballträ(?) som stod mot väggen. Jag gick sedan sakta in på mitt rum. Där inne stod han. Mannen som var med och kidnappade mig. Mitt fönster var krossat och han slängde saker omkring sig. Plötsligt mötte han min blick. Han gick mot mig och ryckte utan besvär ifrån mig baseballträet. Jag skrek och han slog till mig på tinningen. Allt snurrade och tillslut var allt svart...

Justin

 "Då tackar vi Justin Bieber, allihopa!!" Log intervjuaren och jag klev av scenen  med ett leende.
Nu ska jag direkt till Rebecca. Så jag böt om direkt och gick med Kenny och Scooter till bilen utanför. Dom skulle direkt till dom, men eftersom jag bodde närmast så släppte de av mig.
När man kunde se min och Beccas gata så fick jag en stor chock. Utanför stod ett flera antal polisbilar och dom hade spärrat av Rebeccas hus. Jag drog upp bildörren och sprang fram till dom.
 "Vad har hänt?!" Utbrast jag och en polis kom fram till mig. 
Men plötsligt tystnade allt. Allt gick liksom i slowmotion. Min blick fastnade vid en tjej som satt på marken längre bort. Hon grät. Hon hade huvudet i händerna och en äldre kvinna satt bredvid henne med armen på tjejens axlar.
 "Becca..." viskade jag och sprang sedan fram till dom båda.
Beccas mamma såg upp på mig och reste sig upp. Hon såg på mig länge innan hon kramade mig hårt. Hon grät, hon också.
 "Vad hände?" Frågade jag och satte mig bredvid Becca.
 "Vi var i vardagsrummet och en man som var med och kidnappade dom stod på vår trädgård. Han kastade en stor sten på Beccas fönster och klättrade in" sa Beccas mamma och torkade sina tårar.
 "Vad gjorde han mot henne?"
 "Han slog henne med knytnäven på hennes tinning och sedan sparkade han på henne när hon låg ner" sa hon och jag såg på Beccas ansikte.
Hon bara grät. Hennes ögon var röda, likaså hennes ena kind. Försiktigt drog jag ena fingret längst kinden och hon ryggade tillbaka. Jag sträckte ut armarna lite och hon la sig i mitt knä. Hon snyftade flera gånger och Kathrine (hennes mamma) gick iväg till några poliser.
 "Hur mår du?" Frågade jag tyst och hon såg mig i ögonen.
 "Rädd" viskade hon och jag såg hur tårarna steg i hennes ögon.
 "Heey, ingen kommer göra dig illa mer. Jag kommer alltid vara med dig från och med nu" sa jag.
Och jag ljög inte. Hon kommer få följa med till intervjuer, fotograferingar, möten, inspelningar och allt annat. Jag kommer inte lämna henne en gång till.
 "Lova" viskade hon ännu tystare.
Jag hörde knappt vad hon sa. Men jag lovade henne i alla fall att jag skulle vara med henne hela tiden.
 "Rebecca, Mr. Forbes vill prata med dig" sa Kathrine som gick mot oss.
 "Okej" svarade Becca.
 "Ska jag följa med?" Frågade jag och hon skakade på huvudet.
 "Nej tack, jag kommer snart"
Hon kysste mig och gick iväg till en välbyggd man i polisuniform. Han började fråga henne saker och hon svarade. Tyvärr kunde jag inte höra vad de pratade om. Kathrine slog sig ner bredvid mig och suckade.
 "Tack, Justin" sa hon tillslut.
 "För vadå?" Frågade jag och såg på henne.
 "För att du tar hand om min flicka. Jag vet inte hur hon skulle klarat flytten utan dig" sa hon och log lite mot mig.
Jag log tillbaka och såg sedan på Becca igen. Nu stod även en tjej i tjugoårs åldern vid henne och höll armen om hennes axlar. Becca nickade och gick sedan mot mig och Kathrine. Jag log försiktigt och hon log tillbaka.
 "Dom sa att de har ringt några killar som ska laga fönstret. Dom betalar och det blir nog klart till ikväll" sa hon och Kathrine nickade.
 "Jag går in och börjar göra i ordning" sa hon och gick mot huset.
 "Hur är det?" Frågade jag när Becca satte sig snett i mitt knä med benen på ena sidan om mig och med hennes vänstra kind mot min bröstkorg.
 "Sådär. Är fortfarande i chock. Jag vet liksom inte vad de vill med mig. De fick ju tag på killem som gjorde det här, och den som kidnappade oss är ju död. Men det var flera killar med. Sammanlagt var de sju stycken, och två är borta. Alltså är det fem killar som är ute efter mig och..." började hon men slutade. "Caitlin och Payton!" Utbrast hon och jag stelnade till.
---------------------------------------------------------------

Kommentera!
Är fortfarande sjuk, men tror jag ska till skolan imorgon.
Och snälla, söta, rara ni: kommentera mer!
Jag vet att jag säger att jag blir superglad för en kommentar, och det blir jag. Men jag säger så för att jag vill veta vad ALLA tycker om min/mina novell(er).
XOXO